Läsare berättar

Min kille var i Barcelona

Valencia fick sitt namn när hon var ungefär tre dagar gammal. Plötsligt var det nämligen snabba ryck. Hon hade slutat andas och placerats i respirator, och barn som behöver så avancerad vård får inte vara kvar på det sjukhuset vi var på, utan måste till ett större sjukhus där det fanns mer specialistvård. Och fort skulle det gå.

Ambulanstransport

Jag stod i duschen i mitt rum på special-BB när det knackade på dörren. Jag tror att jag förstod redan vid knackningen vad som var på gång. De föregående timmarna hade varit fyllda av ångest och tunga besked. Men det här var det allra värsta, och är det än idag, som jag har varit med om i fråga om svåra besked. Det var överläkaren som knackade på, i sällskap med en ung AT-läkare. När AT-läkaren inte ville möta min blick fattade jag vad som var på gång.

Jag är inte säker på att jag ens hade virat handduken om kroppen när jag mötte dem, så anledningen till den flackande blicken kan såhär vid närmare eftertanke ha varit en helt annan. Men, beskedet vi fick var att vår lilla tjej, född några dagar tidigare i vecka 34+4, inte hade orkat ta några fler andetag på egen hand. Hon hade helt slutat andas och var nu beroende av respiratorns hjälp för att leva vidare.

"Hon kommer inte att dö av det här", tillade överläkaren. Nähä, tänkte jag. Mig veterligen är det inte så många människor som lever utan att andas på egen hand. Men det sa jag inte. Jag slet ihop mina saker. Det var bråttom. Hon måste föras med ambulanstransport till ett nytt sjukhus. Jag och min kille skulle inte få plats i ambulansen. Där skulle nämligen en sjuksköterska och läkare sitta, utifall att det skulle hända något på vägen. "Ni kan få följa med ner och se när hon förs iväg till ambulansen, men då måste ni komma på en gång", avslutade överläkaren. Okej. Blöt i håret, hade inte ens hunnit skölja ur schampot, drog jag runt på rummet och plockade ihop kläder och annat. Det var de saker som jag hade lyckats få med mig den där natten för fem dagar sedan, då vattnet gick, och jag var ensam hemma i lägenheten med katten.

Min kille var på technoklubb

Min kille var med sina kompisar i Barcelona. Bebisen skulle ju inte komma på en och en halv månad. "Det är lugnt, jag har mobilen med mig". Det hade han i och för sig, men klockan tio i fyra på morgonen hörde han den inte, för då var han på en technoklubb. Jag hade inte tid att söka honom mer än ett par gånger. Jag var ju tvungen att packa väskan och hasa mig ner till taxin, och fundera ut vem jag skulle kunna tänka mig att ha med mig på förlossningen nu när min kille inte kunde vara där.

När vi kom ner till det rum på neonatalavdelningen där vår dotter låg, stod alla andra föräldrar till barnen som vårdades därinne på rad utanför. De fick inte vara därinne när transporten förbereddes. Jag tog mig in genom dörren och såg en mängd olika människor stå runt min dotters säng. Alla hade en uppgift – alla utom jag. Jag ställde mig längst bort i hörnet, och tog min kille i handen. Vi hade ingenting att utföra här. Det fanns ingenting vi kunde göra för vår dotter. Inte hålla i henne, inte klappa henne, ingenting. Vi kunde bara stå där och betrakta hur den lilla, lilla kroppen placerades i en kuvös och hur alla dessa slangar som var kopplade till hennes kropp ledde till olika mätare på en skärm.

Vad ska hon heta?

En barnsjuksköterska vände sig till oss och frågade om vi hade bestämt oss för vad hon skulle heta. "Som det ser ut nu finns inget namn i hennes journal, hon heter bara "Flicka" och ditt efternamn". Herregud. Jag drabbades av en annan typ av panik. Hon ska åka härifrån till ett annat sjukhus. Hon kanske kommer att dö. Och hon har inte ens ett namn. Jag har inte ens kunnat bestämma mig för ett namn! Det var nämligen jag som skulle få den slutliga bestämmanderätten över förnamnet. Det hade jag förhandlat mig till. För min kille var det viktigast att hon fick heta hans efternamn.

Jag, som såg framför mig giftermål med efterföljande namnändring även för min del, kunde tänka mig att släppa efternamnet till honom. Men förnamnet skulle jag bestämma! Jag hade bara så svårt att bestämma mig efter att hon väl hade fötts. Dessförinnan var jag så säker på att det var en pojke, att jag inte ens hade funderat kring tjejnamnen. När hon föddes, när jag förlöstes med kejsarsnitt, och de berättade att hon var en flicka, skrek jag rätt ut av glädje. Det var den bästa dagen i mitt liv.

Men jag fick aldrig hålla i henne när hon hade fötts. De sprang iväg med henne på en gång. Min kille, som hade hunnit hem till födseln ändå, följde med dem, och jag låg själv på uppvaket. Det där jävla uppvaket. Där vill man inte ligga och försöka återfå känseln i sin kropp när man precis har fått en liten dotter! Jag ville ju vara hos henne. Men redan när jag fick träffa henne ordentligt för första gången hade den första slangen placerats på hennes kropp. Det var en andningsmask, som blåste in luft i hennes lungor för att hjälpa dem att expandera. Den satt över hennes ansikte, så jag såg inte hur hon såg ut. Annat än att hon var väldigt gullig förstås. Men jag såg inte om hon var en liten Laura eller kanske en Anna. Jag tänkte att jag väntar tills alla de här slangarna är borta, så jag ser lite bättre hur hon ser ut, innan jag bestämmer mig för vad hon ska heta.

Men nu var det inte tid för det. Nu måste jag bestämma mig. Jag tänkte att jag kanske aldrig mer får träffa henne. Jag tänkte att jag var skyldig henne ett namn. Men jag visste ju inte hur hon såg ut. Detta gav mig panik. Jag gick fram till kuvösen och tittade på henne. Men jag såg henne knappt därinne, det var för många slangar i vägen. Så jag fattade ett beslut. Jag tänkte såhär, att min kille, han hann ju se henne innan slangarna åkte på. Och om jag nu är helt osjälvisk och låter honom bestämma namnet så kanske hon överlever. Inte så logiskt, men jag famlade efter halmstrån, gjorde vad som helst. Paniken var så tät.

Ett namn på en kämpe

Jag vände mig till min kille och sa att han fick bestämma. Och han sken upp som en sol. Mitt i allt det hemska lyckades jag göra honom glad! Han visste direkt vad hon skulle heta tydligen. "Valencia!" tjöt han. Hon ska heta Valencia! Okej. Är inte det ett fotbollslag? Jag svalde ett par gånger. Skit samma. Om hon heter Valencia kanske hon får leva. "Ska vi skriva Valencia i journalen då?" frågade sköterskan. Ja! Svarade vi. Plötsligt upprymda. Ambulansen drog iväg. All personal skingrades. De andra föräldrarna fick komma in i salen igen. Valencias säng var tom. Vi tog varandra i handen och gick ut mot den väntande taxin. Sköterskan som följde med oss ut sa "Valencia! Det låter som ett namn på en kämpe!". Och så rätt hon hade.

Det som hände Valencia den här dagen var att hon fick en pneumothorax, vilket betyder att luft från lungan läckte ut i den säck som omger lungan. Lungan föll ihop, Valencia slutade andas för egen maskin och fick respiratorvård. Efter en tid läkte lungan och hon började andas på egen hand. Valencia är idag 3 år. Hon har fortfarande vissa problem med lungorna, men medicineras och är en pigg och glad tjej.

Susanna

Publicerad:
2011-11-24
Skribent:

Susanna