Läsare berättar

En jobbig start

Vår dotter var lite gul

Min dotter föddes en solig måndagsmorgon i september. Hon var så fin och förlossningen hade gått bra. Både min man och jag var helt överlyckliga. Vi fick veta att vi skulle få stanna på BB i tre dagar. Min lilla bebis var lite gul så hon testades hela tiden för att kontrollera om den gulsot hon hade gick ner något. En sköterska kom in till oss flera gånger om dagen och satte en apparat mot hennes lilla panna. Apparaten pep ett par gånger, sköterskan tittade på en tabell hon hade på papper och sa sedan att det var OK. Hon verkade inte orolig och sa hela tiden att den säkert skulle gå ner, bara jag gav min lilla bebis mycket bröstmjölk och släppte in lite mer solljus i rummet.

Jag var mycket trött och yr den första dagen. Jag hade inte sovit något på typ 30 timmar och hela kroppen värkte. Att ge min dotter mycket mjölk var något som jag hade lite problem med eftersom amningen inte riktigt hade kommit igång så som den borde ha gjort. Jag hade mjölk, men inte mycket, bara så det räckte precis till varje amningstillfälle. Det jag producerade var liksom inte mer än bara det nödvändigaste och det gjorde mig mycket ledsen att inte kunna ge mitt barn så mycket som hon behövde. Speciellt nu när hon var så gul och behövde äta mer än vanligt.

Grät hela vägen hem

På den tredje dagen skulle vi egentligen få åka hem, men efter mycket om och men sa en sjuksköterska till oss att vi skulle få åka hem på den fjärde dagen för att de ville kolla så att min dotters gulsot gick ner. Jag godtog den anledningen och tyckte att det var bra av dem att vilja kontrollera detta väl. Jag stannade ensam en natt till då min man hade åkt hem för att ordna i lägenheten inför vår hemkomst.
Sista dagen på avdelningen gick mycket långsamt. Jag räknade minut för minut tills klockan skulle bli fyra då mina föräldrar skulle komma och hämta oss och skjutsa oss hem i lugn och ro.

Det kom in en sköterska en gång den dagen och skulle kontrollera hennes värden med den där apparaten. Men ännu en gång fick jag ingen anledning att tro att det var någon fara med gulsoten. Klockan blev fyra och vi skulle äntligen få åka när en sjuksköterska, som nyss börjat jobba kvällsskiftet, stoppade oss och ville ta ett blodprov på min dotter för att få de exakta värdena.

Jag stod där i korridoren med min dotter i bilbarnstolen, en väska och två påsar i varje hand och bara förstod inte varför de hade fått så bråttom nu att göra detta medan jag under hela dagen bara hade suttit på avdelningen och ammat och bara väntat på att något skulle hända. Jag blev besviken, jag ville ju bara få komma hem någon gång. Hem till min man, hem till min familj. Det var riktigt jobbigt att se på när de stack henne på båda händerna. Mina föräldrar hade då redan kommit till sjukhuset för att hämta upp mig med min lilla tjej. Men istället för att lämna sjukhuset med glädje och lugn så var jag bara orolig och arg på sjuksköterskorna som hade väntat så länge med att göra något ordentligt. Mina hormoner var även helt upp och ner så jag grät hela vägen hem.

Inläggning på barnsjukhus

Nästa morgon träffade vi en barnläkare och vår bebis fick återigen stickas på varje hand för att de skulle få ett litet blodprov. Resultaten skulle vi få per telefon senare under dagen, så vi åkte hem igen och tog det lugnt. Vi låg och myste på sängen alla tre när telefonen ringde och de bad oss att skynda oss till närmsta mataffär för att köpa modersmjölkersättning. Det var plötsligt bråttom att börja ge vår lilla bebis 60 ml ersättning efter varje amning. Vi skulle vara på sjukhuset igen klockan åtta på morgonen nästa dag. Jag kände mig helt snurrig och hade mycket svårt att ta lätt på hela den här situationen.

Nästa dag fick vi träffa en snäll barnmorska på sjukhuset, som tog ännu ett blodprov på min lilla flickas ömma och små händer som nu hade blåmärken av de två tidigare gånger hon hade fått stickas. Två timmar efter blodprovet blev vi skickade till ett barnsjukhus och inlagda på en avdelning där det bodde familjer med barn som var riktigt sjuka. Jag kände mig helt förkrossad när vi kom dit, mest för att det kändes som att vi också skulle få stanna där hur länge som helst. Min dotters värden hade stigit så pass mycket att hon inte längre orkade äta, för att hon bara sov och orkade inte ens öppna ögonen. Jag minns att innan vi blev inlagda så höll min pappa i henne och sa vid flera tillfällen att hon var så ovanligt bra på att sova, men sen försökte han säga snällt att det kanske bara är bra för då får jag mer vila.

Men egentligen var det inte så vanligt att hon var så sömnig och gul som hon faktiskt var. Det var bara jag som inte såg det. Jag var som blind och såg verkligen inte hur gul och trött hon egentligen var. Jag förstod inte riktigt vad det var som hände. När vi skulle lägga ner henne på den lilla bädden med solarieliknande lampor ovanför så skulle vi även sätta på henne ögonbindel för att skydda ögonen från det starka ljuset. Jag tyckte så synd om henne och kunde inte sluta gråta när jag lade ner henne. Hon var fortfarande hungrig så hon grät hysteriskt och undrade säkert också varför hon inte kunde se något. Hon tyckte nog att det var obehagligt att ligga under lamporna och att inte känna min eller sin pappas varma hud.

Kanske behövde hon sondmatas

Instruktionerna vi hade fått av läkaren och sjuksköterskorna var att hon skulle ligga under lamporna i två timmar, sedan skulle vi ta upp henne och mata med bröstmjölk i tjugo minuter, tio minuter per bröst. Sedan skulle vi väga henne för att veta hur mycket hon hade fått i sig och om det inte var den exakta mängden hon behövde få i sig så skulle vi mata henne resten med ersättningsmjölk. Vi fick alltså addera och subtrahera kilon och gram hit och dit för att få det att stämma exakt. Om hon var för trött och inte kunde äta och inte fick i sig hela mängden så skulle hon bli sondmatad, sa de.

Mitt hjärta gjorde ont av bara tanken på att behöva se henne sondmatas. Hon var ju bara knappt en vecka gammal! Så vi gjorde verkligen allt för att hon skulle få i sig varenda droppe mjölk som behövdes. Ett par gånger mellan matningarna så ville de ta blodprov på henne. Det innebar att de fick börja sticka henne på fötterna för händerna var helt nästan helt blå av de tidigare stickningarna.

De skrämde mig när de sa att nästa prov kanske de skulle behöva sticka på huvudet för att det var så svårt att hitta en ådra på en så liten bebis. I mitt huvud tänkte jag att de aldrig i livet skulle få göra det, över min döda kropp. Men det behövdes aldrig så det slapp vi genomlida i alla fall. Allt det här med matning, vägning och "solning" pågick i nästan exakt 45 timmar. Medan hon solade och sov så passade vi på att sova lite, men det var svårt. Jag hade fruktansvärt ont i kroppen och kunde knappt gå eller sitta ordentligt. Jag hade svårt att slappna av på den obekväma bäddsoffan de hade på rummet.

Många känslor

Jag ville hem. Det var inte såhär det skulle ha varit. Vi skulle ha varit hemma, legat i sängen alla tre och bara haft det mysigt tillsammans. Istället stod vi där, i ett mörkt rum mitt på natten, med vår lilla nyfödda bebis och satte på henne ögonskyddet som sköterskorna valde att kalla för "solglasögon" för att inte säga ögonbindel för att det lät så fult.
Gulsot är inget allvarligt nuförtiden. Det är mycket vanligt bland nyfödda och rätt så enkelt att kontrollera och fixa. Det som hände mig var att jag kände att det helt enkelt tog alldeles för lång tid för sjuksköterskor och läkare att bestämma sig för att göra något åt min dotters gulsot.

Som nybliven mamma var jag så otroligt känslig och emotionell. Det enda jag ville, var att få komma hem och njuta av min nyfödda bebis i lugn och ro. Jag ville få den tiden med henne som både min man och jag hade drömt om att de första dagarna skulle vara.
På måndagen då hon fyllde en vecka fick vi komma hem på permission med henne. På tisdagen skulle vi få hembesök av BVC och då skulle hon vägas. Sedan skulle läkaren på barnsjukhuset ringa och kontrollera att hon hade gått upp i vikt och passerat sin födelsevikt, för att då äntligen kunna skriva ut oss från sjukhuset.

Äntligen kunde vi njuta

Vi matade henne hela tiden. Jag ammade henne non stop hela den dagen, kvällen och natten. På tisdagen vägdes hon och då hade hon gått upp hela 500 gram så vi var jätte glada och det kändes som att en sten hade lossnat från bröstet. Nu kunde vi äntligen andas ut och bara njuta av vår nyfödda flickas ankomst. Hon är det vackraste jag sett, hon är det finaste jag har. När jag tänker tillbaks på hela den här upplevelsen så förstår jag nu hur smärtsamt det är för andra föräldrar att ha sitt barn inlagt på sjukhus. Det vi fick gå igenom var smärtsamt och jobbigt för oss som nyblivna föräldrar, men ändå vet jag att det var ingenting jämfört med hur många andra familjer har haft det eller har det fortfarande.

Jag är tacksam för varenda liten sekund jag får hålla min vackra flicka i famnen. Jag minns att det hemskaste jag någonsin känt var när minuterna som jag fick hålla henne i min famn räknades. Det var bara ju bara 20 minuters amning och sedan tog en sjuksköterska henne för att fortsätta mata med flaska. Jag sa då till mig själv att när allt det här var över så skulle jag aldrig bry mig om klockan, dagen eller något annat. Jag skulle bara fokusera på henne och verkligen uppskatta varje dag jag får vara med henne tusen gånger mer än vad jag kanske hade gjort innan.

Nataly

Skriv ut
Publicerad:
2011-11-24
Skribent:

Nataly