Läsare berättar

Sömnlösa nätter

Först och främst vill jag bara säga att jag älskar min härliga pojke så otroligt mycket. Han har fört så mycket fint in i vårt liv. När jag ser honom skratta blir jag helt varm i hjärtat och hela jag fylls med pirr ända in i själen.

Matschema

Han kom till oss en sensommardag för drygt ett och ett halvt år sedan. Vi var så stolta och glada och fem dagar senare åkte vi hem som en förväntansfull familj. Det hade varit en del problem med att få igång amningen men med lite koppmatning som komplement så kände vi oss ganska säkra på att ta hand om vår lilla kille.

Vi hade delat upp det så att min man matade med koppen efter att jag försökt ge bröstet. Hela proceduren tog 80 minuter och detta skulle upprepas varannan timme dygnet runt (vilket innebar väckning på natten). Vi var helt slut efter tre dagar hemma men så stolta att vi fixat vårt schema och lyckats få ner lite mat i vår pojke. Dag tre kom en sköterska från BVC för att göra sin rutinkoll. Efter en vägning så visade det sig att vår pojke hade gått ner ytterligare i vikt och vi fick order om att börja mata honom med flaska samt öka frekvensen på matpassen ytterligare.

Bokade upp alla helger

Efter ännu en vecka av sömnlösa nätter, såriga bröst samt en pappa med en mycket noggrann metod för att både göra och ge modersmjölksersättning gav det till slut resultat - vi hade lyckats få upp vikten på vår lilla son. Vi borde varit totalt utmattade men det härliga rus som nog bara nyblivna föräldrar kan vara i fyllde oss med energi, så vi såg inte något problem i att boka upp alla helger för besök av släkt och vänner och diverse övriga program.

Under denna tid så sov nog vår pojke som en nästan helt normal bebis, han vaknade kanske fyra till fem gånger om natten och ville antingen ha mat eller känna närhet. Amningen gick också bra de första veckorna men då jag haft en ganska jobbig graviditet med mycket sängliggande och kontroller varje vecka på sjukhuset så var jag ju såklart livrädd att det skulle hända något med honom. Så fort han skrek så ville jag dubbelkolla att allt såg rätt ut och när han väl sov så var jag rädd för plötslig spädbarnsdöd. Ofta hjälpte det med ganska konstiga saker för att lugna honom, som att sätta på vattenkranen eller att sätta på en poppig radiohit.

Min man som prenumererade på ett veckobrev om barnets utveckling kom hem en dag och sa att i denna veckas brev (i slutet av barnets tredje månad) stod det att vi nu mer och mer kommer känna av tröttheten. Och mycket riktigt så kändes det att man saknade en hel del sömn. Vår pojke bestämde sig dessutom för att efter tre månader aldrig sitta still i famnen eller egentligen ligga still överhuvudtaget. Han blev bara piggare och piggare. Han sov knappt längre om dagarna och vägrade gå och lägga sig till kvällen. Vi blev bara tröttare och tröttare och orkade knappt träffa vänner eller familj den lediga tid vi hade.

Min egen mamma hade gått bort

Varje gång vi var på öppna förskolan var det någon som kommenterade hans aktiva sätt att vara och det var även många som trodde han var äldre än han var, vilket gjorde att de snabbt tog undan sina barn för att de var rädda att min stora aktiva kille skulle leka med deras barn. Denna period kändes hemsk och jag kände många gånger att jag ville gråta men jag hade inte ens energi till tårar.

Vi fick tips om att försöka anpassa oss till vår pojkes dygnsrytm men inte ens det fungerade, dessutom jobbade ju min man heltid så för honom var detta en omöjlighet. Vi provade alla tips vi fick men inget verkade fungera en längre tid. Vi tog upp detta på BVC. De tyckte att vi skulle ta hjälp av mor- och farföräldrar. Tyvärr har min mamma gått bort och min pappa hade fullt upp med mina halvsyskon på fyra och fem år.Min mans föräldrar bor mycket längre bort och dessutom var hans mamma fortfarande sjukskriven efter en operation som gått fel.

En gång orkade jag komma iväg på en tjejmiddag med mina vänner och då berättade min kompis hur hennes föräldrar bara gick och väntade på att hon skulle bli med barn och hur de redan nu berättat hur mycket de skulle ta hand om dem och passa dem. Detta spädde ytterligare på hur dåligt jag mådde och hur mycket jag saknar min kära mamma som jag vet skulle blivit världens bästa mormor... Usch, det hela kändes så hemskt och jag kände mig som en dålig förälder som inte orkade finnas till för mitt barn på det sätt jag velat. Det blev som en ond cirkel då man bara blev tröttare och tröttare och orkade göra mindre och mindre samtidigt som min son bara krävde mer och mer.

Min man tog ledigt

Veckan därefter visade det sig också att jag hade dåliga blodvärden igen och min järnnivå var så usel att jag fick åka till sjukhuset för att få dem påfyllda genom dropp. Min man började ta ledigt varje fredag för att avlasta lite och det gjorde väldigt stor skillnad. Plötsligt fick vi även lite tid att umgås tillsammans och även för att komma ikapp lite med omgivningen. Tyvärr hjälpte det inte så mycket för just sömnen men det var ändå mycket värt.

Vid sex månaders ålder kunde vår pojke krypa och ställa sig mot bord och stolar. Under denna period sov han i snitt 15–30 minuter (dock ofta fördelat på två tupplurar) under dagen. Han somnade vid två på natten och vaknade vid sju på morgonen. Jag fortsatte med mina järninjektioner för att få upp orken. Min man som orkat så fint dittills började blöda näsblod varje dag och gjorde detta i nästan tre månader framåt. Dessutom började han bita av tänder i sömnen.

Jag fick hjälp

Jag minns hur jag gick till vår husläkare för att vår pojke hade en förkylning som inte gav med sig och hon trodde att det var jag som var sjuk. Hon frågade rakt ut hur vi mådde och det kändes så skönt att någon frågade i stället för att säga "jaja småbarnstiden är tuff " eller "been there done that, jag vet precis hur det är" och sedan inte säga något mer. Hon hjälpte oss att få en ny tid på BVC där de nu äntligen kom fram till att våra sömnproblem var värre än det normala.

Det kändes så skönt att denna gång få höra att detta inte var normalt och att vi skulle få lite mer stöd från dem. Vi fick även gå på några sömnmöten hos BVC där vi fick prova massa olika små knep och metoder för att få vår pojke att sova. Tyvärr så gick det inte så bra då vår son utvecklat något som de tyckte liknade nattskräck, det vill säga att man skriker okontrollerat i sömnen och är mycket svår att väcka eller lugna i det stadiet. Vår lilla pojke var helt okontaktbar när detta inträffade.

Men trots att det misslyckades så fick vi mer energi av att bara ha fått hjälp och av att ha fått höra att allt inte var en normal småbarnsperiod som alla går igenom. Det kändes också bra att vi nu provat allt från mat- och sovscheman till buffning med mera under deras övervakning. Vid drygt nio månader började vår son gå och sömnen blev lite bättre.

Resa var det bästa vi gjort

Ungefär i denna veva bestämde vi oss för att uppfylla en dröm vi länge haft, nämligen att hela familjen åka till Australien och Nya Zeeland i fyra månader. Vi resonerade så att antingen blir det bättre med sömnproblemen med tiden eller så blir det inte det och då kommer vi aldrig iväg. En sak visste vi och det var att det inte kunde bli så mycket värre.

För oss blev detta det bästa vi gjort, vår son mådde bra av alla nya intryck som han fick av att hela tiden byta plats och började sova riktigt bra jämfört med hur det hade varit hemma. Vår lilla familj kunde fokusera på bara oss och vi fick en chans att hitta ett tempo som passade oss alla och lärde känna nya sidor hos varandra.

Även nu när vi kommit hem har vår son sovit mycket bättre och framförallt mycket längre. Det uppstod dock en orolig fas precis vid omställningen från vår resa till vardagen, vilket kanske inte är så konstigt egenligen. Vår son har även hittat ett annat lugn och mer ömhet. Han är fortfarande en mycket aktiv liten kille men kan nu för tiden tycka att det är rätt mysigt att kramas, sitta i knät eller sitta och klappa mamma och pappa medan man myser i soffan.

Trots att det har varit ett tufft första år så har varje sekund verkligen varit värt det. Vi är så glada över att just vi fick denna underbara pojke till vår lilla familj. Vi har dessutom blivit starkare som par efter detta år och nu väntar vi med spänning på vad nästa utmaning som småbarnsföräldrar blir...

Katja

Skriv ut
Publicerad:
2011-11-25
Skribent:

Katja