Reportage: Whiplashskada, Maritas berättelse

Trots åratal av smärta efter en whiplashskada vill 45-åriga Marit hellre se möjligheter än begränsningar.
– Jag kan egentligen göra allt jag gjorde innan olyckan men jag får göra det på ett annat sätt. Om jag till exempel cyklar kan jag inte ha en racercykel med bockstyre utan jag får ha en vanlig damcykel.

Året var 1992 och Marita satt i bilbaksätet med sin åtta månader gamla bebis på väg till mödravårdscentralen. Motljus och andra olyckliga omständigheter gjorde att bilen bakom körde in i Maritas bil. Baksätet saknade nackstöd och Maritas nacke knycktes bakåt. Hon fick en whiplashskada, även kallad pisksnärtskada.

Blev ljudkänslig efter whiplash

Kraschen var inte våldsam och Marita trodde att värken skulle ge med sig med tiden.
–  År 1995 fick jag låsningar i nacken och synstörningar. Jag blev ljud- och ljuskänslig. Vi var på bio en kväll och jag fick ledas därifrån. Läkarna trodde först att jag hade fått hjärnhinneinflammation, berättar Marita.

Bäst att behandla både kropp och själ

Marita har undersökts med hjälp av datortomografi och magnetröntgen utan att man har kunnat se något sjukligt på bilderna. Hon har provat en rad olika behandlingar för att bli av med sin smärta. De flesta har varit verkningslösa. Det som har fungerat bäst är akupunktur, avslappning och mental träning.

Marita tror mycket på att behandla både kropp och själ. För att se hur smärtan påverkar psyket och vice versa, har Marita haft en sjukgymnast som hjälpt henne. Hon skulle också gärna vilja prova kognitiv beteendeterapi, KBT.

Bra att fokusera på det friska


I sin strävan efter att förstå sig själv, sin skada och sina reaktioner, har Marita läst mycket om whiplash och deltagit i olika smärtkurser. En hette Värkstaden.
 – Den passade mig bra för där fokuserade man på det friska. Jag fick också lära mig att jag gick igenom ett slags sorgeprocess. Det är först när man gått igenom processens alla steg med bland annat förnekelse och projicering, som man kan börja om på nytt, berättar hon.

Marita har deltagit i gruppterapi och i enskild samtalsterapi och lärt sig att acceptera smärtan. Hon har fått verktyg för att uppnå ett slags balans i livet.
– Jag har blivit mer vän med smärtan och insett att den är okej. Samtidigt är jag mer uppmärksam idag på hur jag känner mig och då kan jag parera för smärtan i tid, förklarar hon.

Har koncentrationssvårigheter

Sedan 1995 har Marita hel sjukersättning med omprövning vart femte år.
– Jag kanske skulle kunna jobba fyra timmar i veckan men resten av tiden lägger hjärnan av. Jag får koncentrationssvårigheter, blir trött och får svårt att förstå det jag gör, säger hon.

På grund av sina symtom har umgänget med vänner försvårats. Många intryck och mycket prat är oerhört tröttande för Marita.

Sjukvårdens omhändertagande

Marita har känt att hon ibland har blivit förnedrad inom vården eller i samband med rehabilitering. Idag inser hon att det inte funnits någon elakhet bakom kommentarerna. Ofta är det istället okunskap och missförstånd.
– Vi har en otroligt fin vård i Sverige och jag har lärt mig mycket. Första tiden kände jag mig illa bemött av vårdpersonalen men man visste ju inte då vad man skulle undersöka. Kunskapen fanns inte.

– Jag har fått lära mig att uttrycka mig mycket tydligt om min smärta och mina symtom. Idag försäkrar jag mig om att man verkligen förstår mig, säger hon.

Omgivningens reaktioner

Marita har haft ett mycket bra stöd från sin familj men hon har stött på mycket brist på förståelse från sin omgivning. Ofta beror det på okunskap och på det faktum att whiplashskador inte syns.
– När jag har min nackkrage på mig så blir jag behandlad på ett helt annat sätt, poängterar hon.

Råd till andra

Marita tycker inte man ska bli ett med sin diagnos eller bli passiv.
– Allt går att lösa. Man måste känna efter och lyssna inåt. Man har alla svar inombords bara man ger sig till tåls, säger hon.
Själv försöker hon ta vara på stunden, vara ute i naturen, promenera, jobba med avslappning och vara snäll mot sig själv. Hon har också lärt sig att prioritera. Hon har till exempel valt bort ytliga människor som bara bryr sig om materiella ting.

Ser ljust på framtiden

Det har varit en tuff kamp för Marita i många år, inte bara mot smärtan utan också mot försäkringsbolaget som först inte ville godkänna hennes whiplashskada. Trots motgångar ser Marita ljust på tillvaron.
–  Jag har fått ett rikare liv efter skadan. Jag sätter mer värde på småsakerna i livet och jag gör saker jag inte gjorde tidigare av rädsla för att betraktas som annorlunda. Jag jagar inte det liv som kan finnas om fem år. Det viktigaste är att vara här och nu, anser Marita.

Vill sprida erfarenheter

Idag känner Marita att hon har så mycket erfarenheter att dela med sig av att hon har utbildat sig till stödperson inom Kompetenscentrum för patient- och närståendeutbildning i Västra Götalandsregionen. Den kurs hon skulle medverka i ställdes dock in på grund av för få anmälningar.
–  Jag har full förståelse för att folk inte orkar komma till en kurs. Samtidigt vet jag att det är när det känns som allra jobbigast är då man behöver som mest stöd, påpekar hon.

FOTNOT: Marita heter i verkligheten någonting annat.

Skriv ut
Publicerad:
2011-11-04
Skribent:

Jan Kallenberg, Vårdredaktionen, Västra Götalandsregionen.