Tandreglering för vuxna, Fias berättelse

Nu är det ännu roligare att le, tycker Fia Henriksson.

Nu är det ännu roligare att le, tycker Fia Henriksson.

Det är aldrig för sent för tandreglering.
− Det här kommer jag att ha glädje av hela livet, säger Fia Henriksson, som valde att genomgå tandreglering när hon var 32 år.

Fias tand satt dold bakom de andra tänderna.

− Tvåan säger hon, och pekar på den nu synliga tanden bredvid framtanden. Men bara på den här sidan. Det påverkade hennes bett så att hon hade både över- och underbett samtidigt. Underbett för just den tanden men överbett i övrigt.

− Jag blev erbjuden tandställning i tonåren men då var jag inte intresserad. Min äldre bror hade haft det och han tyckte det var jobbigt. Jag tyckte inte att det gjorde så mycket att tanden satt där bakom.

Aldrig för sent

När Fia var 29 år drog hon ut en kindtand. Kvar blev ett utrymme alldeles lagom stort för den dolda tanden.  ”Är det inte dags för tandreglering nu?”, frågade Fias tandläkare.

− Jag visste inte att det fortfarande var möjligt men det var det. Jag skulle få bekosta det själv med hjälp av det statliga tandvårdsstödet, inte gratis som i ungdomen alltså. Jag bokade tid hos en specialist för att få veta mer.

När Fia blev gravid med andra barnet skred hon till verket.

− Det var en bra tid. Att bära tandställning kändes mest jobbigt tillsammans med andra vuxna, och allra mest i en arbetssituation. Nu skulle jag bara behöva jobba i slutet av behandlingen.

Fia tyckte att det tog jättelång tid. När tänderna väl börjar röra på sig så rör de sig ungefär en millimeter i månaden. Först skulle de backas bakåt och sedan skulle den dolda tanden skjutas fram i den nya öppningen. Men allra först skulle tänderna lösgöras.

Ingenjörskonst

Fia beskriver behandlingen med så kallade brackets, hållare, som limmades på varje tand och att en tråd sedan träddes genom varje hållare. Gummisnoddar användes för att flytta tänderna och i något skede hade hon också en fjäder framtill.

− Det var rena ingenjörskonsten, säger hon.

Under en period, ungefär tre månader, fick hon inte bita med framtänderna för då skulle tanden backa tillbaka igen. Då fick hon klackar på tänderna längst bak för att det inte skulle vara möjligt.

− Det var väldigt skönt när tanden väl var framme. Det tog ungefär ett år, en delseger.

För att få plats med den ”nya” tanden behövde man fila både på tanden och på granntänderna. Efter nästan exakt två år var allt klart, precis som de hade sagt.

− Jag är så stolt och känner mig så nöjd med den behandling jag fick och såklart framförallt med resultatet! Jag kommer att bli gråhårig och rynkig men det här har jag kvar hela livet, det består. Nu är det dessutom enklare och roligare att ta hand om tänderna.

Eftersom tänderna rör sig hela livet har Fia kvar en bockad liten ståltråd på insidan av tandraden, både uppe och nere, som håller tänderna kvar på plats.

Meningsfull smärta

− Visst gjorde det ont i perioder. Det var svårt att äta de första dagarna efter att jag fått tandställningen och efter varje gång som den skruvades åt. Det spände och gjorde ont. Då fick det bli soppa att äta. Jag stod ut med det onda genom att tänka att när det gör ont, det år då det händer som mest.

− Det värsta var att äta lunch tillsammans med andra människor här på jobbet. Att inte veta om mat fastnade i tandställningen. Det var socialt besvärande. Jag bar alltid med mig en tandborste så att jag kunde borsta tänderna när det behövdes.  

 

FOTNOT:  Fia Henriksson betalade själv cirka 15 000 kronor för sin tandreglering år 2009. Det statliga tandvårsstödet har förändrats sedan dess. Läs mer om hur det ser ut i dag.

Läs mer om tandvård när man är över 20 år - statligt tandvårdsstöd 

Skriv ut
Publicerad:
2012-05-08
Skribent:

Ann-Sofie Mellqvist, Vårdredaktionen, Västra Götalandsregionen.