Reportage: Att förlora en nära vän, Kristinas berättelse

- Den som är sjuk får själv ta upp sjukdomen och döden för att prata om det. Det går inte att tvinga sig på, säger Kristina som miste sin bästa vän i lungcancer.

Kristina och Annika var bästa vänner. Vänskapen började när de studerade tillsammans i ungdomen. Så småningom bosatte de sig i närheten av varandra, gifte sig och fick barn samtidigt. De hade nästan daglig kontakt. Under en period var de också arbetskamrater.

- Annika var en stark person, lång och reslig och med bestämda åsikter som hon var bra på att föra fram. Hon hade en positiv inställning till livet och ville inte älta problem, berättar Kristina.

Sjuk i lungcancer

När Annika var 58 år blev hon sjuk.
- Det började på hösten. Annika mådde inte bra, hon var rosslig i bröstet och hostade mer än vanligt. Läkaren skrev ut antibiotika och hostmedicin men det blev inte bättre. Någon gång runt nyår fick hon diagnosen lungcancer.

Till en början blev Kristina insläppt i Annikas sjukdomsvärld.
- Hon berättade om sina tankar och känslor, att hon aldrig tänkt tanken att hon skulle få lungcancer trots att hon var storrökare.

- Annika hade fått många varningar och uppmaningar att sluta röka, inte minst från sin familj. När hon blev sjuk kunde hennes man inte riktigt förlåta henne. Han blev besviken och deras relation blev kärvare, berättar Kristina.

Döden var onämnbar

Relationen till Kristina fortsatte ungefär som tidigare. Hon skjutsade Annika till vårdbesöken, följde med på cytostatikabehandling och provade ut peruk.

- Vi pratade på som vanligt om barn, barnbarn och annat i livet. Även om sjukdomen och behandlingarna, men mer försiktigt om framtiden och egentligen aldrig om döden. Det kändes omöjligt att ta upp med Annika, trots att vi båda arbetade inom äldrevården och hade döden in på knuten jämt. Men det var ju inte vår egen död.

- Vid ett tillfälle, i ett tidigt skede av sjukdomen, sa hon till mig: ”Nu vet du att du får ta hand om familjen när jag försvinner.” Jag glömmer det aldrig! Jag försökte svara men Annika avfärdade mig bestämt och ville inte ha något medlidande. Senare gick jag in till min chef och berättade vad som hänt. Hon var också vän till Annika och kunde i viss mån dela smärtan.

Behov av att prata

Det är inte lätt att vara nära vän i en sådan här situation, att orka stötta och uppmuntra. 
- Jag hämtade ny kraft genom att prata, med min familj och mina vänner. Det måste man göra, det är för jobbigt att bära på allt själv. Om det fortsätter länge kanske man behöver ta hjälp av en psykolog, säger Kristina.

Efter tre cytostatikabehandlingar mådde Annika bättre. Hon fick en sommar fri från besvär. 
- Vi gick på stan, var ute och åt och träffade gemensamma vänner. I slutet av sommaren föreslog Annika att vi skulle göra en resa. Hon mådde ju så bra...

Resa till solen

- Jag kände mig förbryllad men tänkte att om det är någon som överlever en sådan här svår sjukdom så är det Annika. I september åkte vi på solsemester tillsammans med våra män.

- Vi hade en skön vecka med sol och bad men den sista dagen hände något. Helt plötsligt kunde Annika inte gå i trappor. ”Jag får inte ihop det!”, sa hon själv. Det hände flera konstiga saker i slutet av resan.

- I bilen på vägen hem sov hon i mitt knä, minns Kristina.

När de kom hem blev Annika snabbt sämre och några dagar senare konstaterade man att hon fått dottertumörer, så kallade metastaser i hjärnan.

Familjen blev mål för vreden

Den sista tiden förändrades Annika. Hennes positiva inställning till livet försvann och hon blev aggressiv. Familjen, mannen och barnen fick utstå spott och spe, och det fick även Kristina.

Kristina och hennes äldsta dotter ville träffa Annika en sista gång.
- Ni får komma på egen risk, sa Annikas dotter.

- Och det fick vi verkligen. Då släppte hon fram allt missnöje med sin situation. Vi visste inte hur vi skulle bete oss men hade bestämt oss innan för att vara så naturliga som möjligt. Min dotter skulle gifta sig. Det var stort och viktigt för henne och hon berättade, men Annika tittade ont på oss och ville inte höra. Kanske var det inte rätt att prata om det…

- Hon blev bitter när hon såg oss friska runtomkring. Hon ville ju också vara med.

Inte personligt

- Vi tog den där bitterheten. Man skulle kunnat tänka att nu struntar vi i det här, men har man varit vänner ett helt liv måste man ha förståelse. Man får inte ta illa upp, det är inte personligt, säger Kristina.

Ett par dagar innan Annika dog ringde hon till Kristina, vilket inte hade hänt på flera veckor.
- Hon var precis som förr, pratade och berättade om olika saker, som hon hade gjort otaliga gånger. Då fattade jag ingenting, men så här i efterhand ser jag det som ett farväl.

Så en dag ringde Annikas dotter och berättade att hon var död. 
- Jag blev överraskad fastän jag visste att det skulle hända. Det är som att man inte kan förbereda sig på sådana här besked.

Att finnas tillhands

Kristinas råd till andra i liknande situation är att fortsätta relationen som vanligt, fortsätta på det som har varit. 
- Den som är sjuk får själv ta upp sjukdomen och döden för att prata om det om den vill men det går inte att tvinga sig på. Det måste komma själv från den som är sjuk om det ska vara meningsfullt.

Däremot kan det vara viktigt att ta huvudansvaret för relationen när den andre inte orkar. Kristina ringde till Annika var och varannan kväll men hon ringde nästan aldrig tillbaka.
- Jag fortsatte i alla fall. Jag ville höra, kanske fanns det något som hon ville berätta och som hon inte kunde säga till sin familj. Jag tror att det är viktigt att finnas tillhands för de samtalen.

- Så här efteråt tänker jag att jag borde ha besökt henne oftare, om inte annat så för familjens skull, för att avlasta och avleda. Jag tror att det är skönt att få besök av någon som kommer utifrån och som kan prata om något annat, men som ändå känner till situationen.

Oersättlig vän

- När Annika dog försvann en bit av min sociala trygghet. Hon lämnade ett tomrum som ingen har kunnat fylla. Livet går vidare trots allt men än idag känner jag att skulle vilja ringa upp henne och fråga om råd när livet känns jobbigt, säger Kristina.

FOTNOT: Kristina och Annika heter i verkligheten något annat.

Publicerad:
2011-11-08
Skribent:

Ann-Sofie Mellqvist, Vårdredaktionen, Västra Götalandsregionen.