Att må dåligt

Här är det jag har lärt mig. Det jag är mest tacksam för är att jag har lärt mig hur jag ska hantera stress och ångest. Några tips är att göra yoga, träna mindfulness och göra andningsövningar. Var inte rädd för att prata med någon t.ex. en kurator, en anhörig, eller sjukgymnast. Testa dig fram vad som passar dig.

Jag började skada mig för att visa att jag inte bara var "lite ledsen". Nu förstår jag att jag hade fel. Det finns inget bra med att börja skada sig, eftersom att det ofta bara får en att må sämre. Jag är så glad att jag berättade för mina föräldrar, för nu skäms jag inte längre över mina känslor.

Detta är ett brev till alla er som inte känner igen er själva, som växlar mellan panik och hopplöshet och som hatar att behöva vakna upp varje ny morgon. Snälla prata med någon. Det blir bättre. Jag har alltid varit ganska orolig, ända sedan jag var ett litet barn. Jag brukade alltid tänka ett steg längre och se problem ur alla möjliga perspektiv. Jag skulle inte säga att jag var en pessimist egentligen - jag ville ha kontroll över situationen. Jag hade kunnat beskriva alla mina tankar. De flesta handlade om mig själv och var fruktansvärda, att jag var den typiske skurken i kriminalserier. Typen som ville utföra vidriga saker, trots att ens tanken på något sådant fick det att vända sig i min mage. Ett standardscenario var att jag såg/hörde/mindes något som på något sätt fick mig att tänka "tänk om jag är...". Jag visste att det inte stämde, men "tänk om..." snurrade i bakhuvudet.

På svenska lektionen hade vi börjat skriva poesi. Jag visste inte själv att jag gilla poesi så mycket men det kändes rätt när jag skrev.