Läsare berättar

Reportage: Jag upplever flera världar samtidigt

Cecilia med Handifon

”Han kom som ett yrväder en aprilafton ...”

Så inleds en mer än välkänd bok vid namn "Hemsöborna", skriven av August Strindberg, och det är detta citat som jag kommer att tänka på när Cecilia kommer in genom dörren till vårt möte. Full fart framåt. Senare förstår jag att det är en del av hennes problem, hon beskriver sig själv som överambitiös, som beror på att hon har svårt att känna var gränserna går. Allt eller inget, på eller av.

Cecilia tillhör den gruppen av personer, med Aspergers syndrom, som till en början inte hade det svårt i skolan och som hade anhöriga hemma som stöder och ”sopar upp”, som hon uttrycker sig. Grundskolan var strukturerad med schema och rutiner, något som är grunden för de flesta med Aspergers syndrom. Problemen kom senare, när hon fick komplexare uppgifter att lösa, uppgifter som bygger på att man förstår hur andra tänker, och att kunna göra egna analyser.”–Jag var överambitiös, eftersom jag inte vet gränserna. Ibland kan jag vara i ett makro och fastna i små, små detaljer”, säger hon.

Cecilia säger att hon alltid känt sig annorlunda.”– Jag upplever flera världar samtidigt.” Hon har också helst varit tillsammans med de som är äldre och tycker att vid 40-års ålder så har själen och hon själv blivit lika gamla. Någon diagnos eller förklaring till sina problem fick hon inte förrän hennes barn, en son på 17 år och en dotter på 15 år fick sina diagnoser. Dottern och Cecilia fick sin utredning och diagnos samtidigt. Att dottern och hon fick insatser från Handikappcentrum 2009 var den bästa 40-års presenten. Att för första gången förstå vari problemen ligger, varför hon känt sig deprimerad.

Det är en välutbildad kvinna jag har framför mig, även det kanske ett tecken på att det är svårt att sätta gränser. Hon har gått många utbildningar, framför allt med en konstnärlig inriktning. Inredningsarkitekt, byggnadsvård och trädgårdsdesign. Yrken som kräver att man kan planera, strukturera, kommunicera m.m. Dock har hon varit sjukskriven större delen av arbetslivet. I de arbeten hon haft har det inte alltid fungerat också beroende på att Cecilia behöver veta i detalj vad som ska göras och hur samt hur lång tid det ska ta. Hon har även svårt att söka jobb och läsa annonser när annonserna inte talar om exakt vad man gör och hur arbetsplasten ser ut.  Hon säger att hon lätt blir deprimerad när hon inte hinner med, återigen svårt att sätta gränser. Det är få arbetsgivare som förstått vikten av noggranna instruktioner och struktur.

Genom kontakten med Handikappcentrum har nu Cecilia fått struktur på tillvaron och verktyg som hjälper henne i vardagen. För att hjälpa sig själv och sina barn har hon också lärt sig mer om Aspergers syndrom, och hon kan ibland via barnen lära sig vad hon själv behöver.

”– Plötsligt förstod jag att jag hade svårt med saker jag inte insett”. Att jag med all min utbildning behövde t ex bildstöd!

Cecilia tycker att Handifonen som hon fått, av arbetsterapeuten, som hjälpmedel är hennes bästa hjärna. Bildstöd underlättar också för att få struktur på tillvaron. Hon har, till exempel, gjort ett schema med enkla rutiner hur man städar badrum m. m, för att inte fastna i detaljer. Hon har fått rutiner som hjälper till att skapa andra rutiner och hållpunkter. Kontakt med kuratorn har också betytt mycket för henne. Att kuratorn kan vara med vid möten och hjälpa till med strukturen. Cecilia går även och får basal kroppskännedom från sjukgymnast inom psykiatrin.

Idag ser Cecilia ljust på framtiden, hon vill jobba och kan idag beskriva sin situation mycket bättre än tidigare för eventuella arbetsgivare. Hon säger att om hon vetat tidigare vad hon vet idag så hade mycket kunnat bli annorlunda.

”– Handikappcentrum är ett smörgåsbord, och det blir det jag efterfrågar, avslutar hon. Jag önskar dock att det inte ska vara så vattentäta skott mellan landstingets olika enheter. De flesta kan för litet om Aspergers syndrom.”

Skriv ut
Publicerad:
2012-05-10
Skribent och redaktör:

Elisabet Mikaelsson, informatör, Habiliteringscentrum Landstinget Västmanland

Fotograf:

Elisabet Mikaelsson