Fråga barnet hur det känner sig
Om man misstänker att barn är rädda vid tandläkarbesöket är ofta det bästa sättet att få veta hur de känner sig att helt enkelt fråga. Man får för det mesta väldigt bra svar från barn i alla åldrar. Bra frågor är:
- Berätta, hur känner du dig?
- Berätta, är du rädd?
- Berätta, tycker du det är jobbigt?
De flesta visar sin rädsla
De flesta tandvårdsrädda barn visar att de är rädda genom att vara ledsna. Barnet säger ifrån att det inte vill eller vägrar gå med på behandling. En del barn är till en början med på behandling för att sedan vägra när de börjar känna mer oro, till exempel när det är dags för bedövning eller att borra i tanden. Andra synliga tecken på rädsla kan vara att barnet spänner sig, svettas, andas häftigt och fort eller är oroligt och frågar och pratar mycket mer än vad det annars brukar göra. De barn som på detta sätt öppet visar sin rädsla är lätta att identifiera.
Vissa barn protesterar inte trots att de är rädda
Det är svårare att känna igen tandvårdsrädsla om barnet ställer upp på behandling utan att säga ifrån. Ibland kan det röra sig om barn som är väldigt blyga och försiktiga, och som helt enkelt inte vågar protestera.
I vissa fall kan barnet också känna ett stort tryck på sig i form av förväntningar från vuxna, föräldrar och tandläkare, eller från jämnåriga kamrater. Det är vanligt att barnet i så fall blir ledset efter behandlingen, kanske först när det kommit hem. Därför är det viktigt att tandläkaren är extra försiktig vid behandling av lite tysta, försiktiga och blyga barn. Att barnet inte protesterar är inte ett bevis för att barnet mår bra under behandlingen.
Barn som har svårt att kommunicera
Barn med olika funktionsnedsättningar som innebär att de har svårt att berätta hur de mår eller upplever besöket hos tandläkaren behöver också få särskild uppmärksamhet. Detsamma gäller barn som inte behärskar det svenska språket, till exempel vissa invandrarbarn. För dessa barn är det viktigt att man försöker tolka och berätta hur barnet känner sig och att tandläkaren är extra lyhörd och försiktig.
Tid för samtal
Det är värdefullt att man berättar för tandläkaren om man misstänker att barnet känner rädsla. Det kan man göra redan när man bokar tid för besöket. Man kan komma överens om extra lång besökstid eller om att enbart komma för att prata.
För att kunna behandla tandvårdsrädsla måste tandläkaren få en bra bild av barnets upplevelser av tidigare behandlingar. Vad har varit bra och vad har varit dåligt? Har barnet tyckt att det har gjort ont? Hur är förtroendet för tandläkaren? Genom att man får tid för samtal kan man tillsammans med barnet och tandläkaren diskutera och bestämma hur behandlingen ska läggas upp. Det är också ett bra tillfälle för barnet och tandläkaren att lära känna varandra. Ålder, eventuella sjukdomar och hur stort behov barnet har av tandvård spelar också stor roll när man väljer behandlingsmetod.
Om barnet är väldigt blygt är det bra om man i förväg talar om detta så att tandläkaren kan sätta av extra tid. Blyga barn behöver längre tid för att komma tillrätta i nya miljöer och när de möter nya, främmande personer.
Man kan byta tandläkare
Om barnet eller man som förälder inte har förtroende för barnets tandläkare är det ofta bra att byta. Det kan finnas en annan tandläkare på kliniken som är extra intresserad av just barntandvård. Ett annat alternativ kan vara en ny tandläkare på en annan klinik som man fått reda på är intresserad av att behandla tandvårdsrädsla hos barn. En förutsättning för att behandling av tandvårdsrädsla ska lyckas är att barn, föräldrar och tandvårdsteam kan samarbeta. Då är det viktigt att framför allt barnet känner sig tryggt och accepterar tandvårdsteamet.
Att vänja sig gradvis
För att barnet ska våga vara med om behandling måste det få vänja sig vid situationen. Det brukar kallas inskolning och innebär att tandläkaren lotsar barnet igenom olika moment steg för steg.
Barnet får börja med en lätt situation, till exempel att få tänderna undersökta med en spegel i munnen. Tandläkaren berättar först och visar hur man gör. Därefter får barnet pröva. Tandläkaren försöker anpassa kraven och svårigheterna till något som barnet förväntas klara. Hela tiden ska barnet kunna avbryta genom att signalera till tandläkaren på ett sätt som man kommit överens om innan behandlingen börjar.
När den enkla behandlingssituationen fungerar bra och barnet känner sig tryggt ökas svårighetsgraden, tandläkaren berättar och visar momentet och sedan får barnet vara med om att just detta görs. I tur och ordning ökas svårigheterna och barnet får på så vis en gradvis inskolning till allt svårare moment.
Den här inskolningen kan i det allra flesta fall också utföras av en tandhygienist eller tandsköterska med utbildning för sådana arbetsuppgifter. Det sker då i samarbete med barnets tandläkare.
Avslappningsövningar
Om man är rädd spänner man sig, och då finns det en risk för att man upplever att det gör mer ont. Därför är det bra om barnet kan lära sig någon avslappningsteknik. När tandvårdsrädsla hos barn behandlas är det vanligast att barnet får göra olika andningsövningar.
Specialisttandvård
Om det behövs, till exempel om barnet har svår eller extrem tandvårdsrädsla, kan tandläkaren skriva en remiss till en specialistklinik för barntandvård, även kallat pedodonti. Sådana kliniker finns i de flesta landsting. Specialisttandläkaren har mycket erfarenhet av tandvårdsrädda barn och har tillgång till många olika behandlingsmetoder. Dessutom samarbetar specialistklinikerna med barnläkare, barnpsykiatriker och psykologer om det behövs.
Barn och ungdomar har rätt till tandvård utan att behöva betala för den till och med sista december det år de fyller 19 år. Då ingår i stort sett alla undersökningar och behandlingar oavsett om man går till en privat tandläkare eller till folktandvården. I några landsting gäller en högre åldersgräns.
Lustgas lugnar barnet
Alla barntandvårdsspecialister och många allmänpraktiserande tandläkare med vidareutbildning har möjlighet att ge lustgas. Då sätts en liten mask över barnets näsa. Genom masken får barnet andas in en blandning av syrgas och lustgas. Lustgasen luktar inget och gör barnet lugnare och mindre rädd. Tandläkaren kan justera hur mycket lustgas som används. Barnet är hela tiden vaket och kan medverka i behandlingen. Efter behandlingen får barnet andas enbart syrgas under några minuter.
Fördelen med lustgas är att effekten försvinner direkt efteråt. Barnet är alltså inte påverkat efter behandlingen. Lustgas är ett utmärkt hjälpmedel för barn att våga pröva sådant som de upplever som obehagligt och läskigt. Det är bra om behandling med lustgas kombineras med inskolning. Eftersom barnet måste kunna samarbeta och andas ut och in enbart genom näsan för att lustgasen ska fungera, är det ofta svårt att använda lustgas vid behandling av små barn.
Lugnande medicin
Tandläkaren kan också ge barnet lugnande medicin. Inom tandvården används mediciner av så kallad bensodiazepintyp. Medicinen kan ges som tabletter, flytande eller som lösning, så kallad klysma, som förs in i stjärten. Det senare används mest till små barn. Effekten av lugnande medicin är i stort sett densamma som vid lustgas, men dessutom blir barnet slött av medicinen.
Vid vissa behandlingar får barnet en minneslucka och kommer inte ihåg vilken behandling som gjorts. Detta kan vara en fördel när tandläkaren till exempel måste ta bort en tand på ett litet barn som inte är gammalt nog för att förstå varför det måste göras. Nackdelen med lugnande medicin är att effekten sitter i en stund och barnet behöver tillsyn under några timmar efter behandlingen. Barnet kan vara trött och påverkat, vilket gör att det måste vara hemma från förskola eller skola. Beroende på vilken medicin som använts kan barnet vara trött och påverkat från någon timme upp till tolv timmar.
Tandvård under narkos
Tandbehandling under narkos behövs framför allt när barnets tänder är mycket dåliga och kräver omfattande behandling eller om barnet är mycket litet. Även i de fall barnet har svårt att förstå och kommunicera, till exempel på grund av en funktionsnedsättning eller för att det inte kan svenska, kan narkos vara en bra metod.
Att bli sövd hjälper inte barnet mot själva tandvårdsrädslan, men det kan vara en hjälp i en del fall då barnet inte behöver känna så stor press på att många tänder behöver lagas. För tandvårdsrädda barn är det bra om narkos kombineras med annan behandling, till exempel inskolning, så att barnet får träna och uppleva att det klarar behandlingen.
Behandling som inte gör ont
Att uppleva smärta i samband med tandbehandling gör inte bara ont. Barnet uppfattar det ofta också som kränkande. Eftersom smärta är en av de vanligaste orsakerna till tandvårdsrädsla måste risken för att det ska göra ont vara så liten som möjligt. Det finns olika sätt att förhindra att smärta uppstår, men det viktigaste är att barnet får vanlig bedövning vid alla ingrepp där det finns risk för att det kan göra ont.
Idag finns olika typer av bedövning, och bedövningstekniken har utvecklats mycket. En bedövningssalva, som läggs på under några minuter innan barnet ska få sprutan, gör att själva bedövningen nästan inte alls känns. I vissa fall kan bedövning läggas alldeles intill tanden och då slipper barnet den stumma känslan i läppen.
Om en tand är svår att bedöva, till exempel på grund av pågående inflammation, kan barnet också få smärtlindrande tabletter. Även lugnande medicin används för att höja smärttröskeln och därigenom förbättra effekten av bedövningen.
Hjälp av psykologer
Framför allt äldre tonåringar kan även få hjälp av en psykolog. Tonåringarna brukar få så kallad kognitiv behandling och systematisk desensibilisering. Dessa behandlingar används mycket sällan för yngre barn.
Går det att förebygga?
Om barn redan från början får en bra introduktion ökar det chansen till att de blir positiva till tandvården. Det är viktigt att de får tid att vänja sig vid miljön, personalen och olika behandlingar. Även äldre barn, som inte varit med om att till exempel laga en tand, behöver få en introduktion av just den behandlingen första gången de är med om den. Tandläkaren berättar, sedan visar och slutligen utför själva behandlingen. Genom att på detta sätt få kunskap om det som sker upplever barnet att det kontrollerar situationen, och det är nödvändigt för att man ska känna sig trygg.
Eftersom många tandbehandlingar förknippas med att det kan göra ont ska barn få uppleva smärtfri behandling. Det bästa sättet är att använda bedövning vid alla lagningar och andra behandlingar som kan förväntas göra ont. Det är aldrig rätt att chansa på att en behandling inte gör ont eller att den går snabbt. Barn är inte mogna att själva ta ansvar för om de ska ha bedövning eller inte förrän vid tolv till tretton års ålder.
Om man aldrig fått bedövning tidigare är det viktigt att få inskolning även i detta moment på samma sätt som till andra delar av behandlingen.
Om barnet måste behandlas akut
Ibland är barn med om jobbiga behandlingar som kanske gör ont, till exempel om barnet har skadat en tand. Vid akuta behandlingar är det bra att använda lugnande medicin i kombination med bedövning och eventuellt annan smärtlindrande medicin. Det gör att barnet blir dåsigt, och att smärttröskeln höjs. I många fall får barnet en liten minneslucka för själva behandlingen och kommer då inte ihåg det som varit jobbigt.
Efter akutbesöket är det viktigt att barnet får komma tillbaka till tandläkaren under mer gynnsamma förhållanden för inskolning och uppföljning. På så sätt kan man bygga upp ett förtroende mellan barnet och tandläkaren.
Vad kan man göra själv?
Om ett barn går regelbundet till tandvården bidrar det till att barnet känner sig tryggt på tandkliniken. Av tandvårdspersonalen får man också hjälp med råd och förebyggande behandlingar mot hål i tänderna, så kallad karies.
Det är viktigt att man gör besöket så naturligt som möjligt utan att det förstoras upp. Det är också bra om man har gott om tid vid besöken så att man kanske kan sitta ner och läsa eller leka en stund i väntrummet innan man ropas upp. Om man jäktar till tandläkaren är det risk att barnet är för mycket uppe i varv och då har svårare att känna sig väl tillrätta vid besöket. Naturligtvis ska man aldrig hota med tandläkaren när ett barn till exempel inte vill borsta tänderna.
Hemma kan man förebygga tandsjukdomar genom att lära barnet sköta om sina tänder. Barn behöver hjälp med tandborstning. Vad och hur ofta barnet äter har också betydelse för tänderna. Det är lättare för barn att klara tandbehandlingar ju äldre de blir, eftersom de då bättre förstår vad som händer och därmed känner sig trygga i situationen.
