Ledgångsreumatism

Sammanfattning

Sammanfattning

Allmänt

Ledgångsreumatism är en inflammationssjukdom som oftast börjar i händerna och fötterna. Lederna omges av ledkapslar som förbinder skelettet och gör det rörligt. När ledkapseln inflammeras får man ont och svårare att röra sig.

Det är oklart varför man får ledgångsreumatism men risken ökar om man röker eller har släktingar med besvär. De flesta får sjukdomen i 50-årsåldern. Mer än dubbelt så många kvinnor som män blir sjuka.

Sjukdomen varierar mycket och ger olika mycket besvär i perioder. På sikt kan hela kroppen påverkas, man kan till exempel få inflammation i lungsäckarna och ögonen.

Många kan få svårare att klara vardagssysslor, men det finns en hel del hjälpmedel som kan underlätta tillvaron.

Symtom

När man får ledgångsreumatism är det vanligt att

  • man har värk i lederna, på båda sidor av kroppen
  • man känner sig stel och öm när man rör sig, särskilt på morgonen
  • lederna blir svullna, ömma och ibland varma
  • man är trött.

Behandling

Det går inte att bota reumatism, men med mediciner och sjukgymnastik kan inflammationen dämpas och smärtan lindras. Även om man har ont ska man försöka röra sig så mycket som möjligt. Om man får problem med fötterna kan det hjälpa att ha inlägg och skor som ger bra stöd.

Ofta får man svårt att klara praktiska bestyr i hemmet, på jobbet och på fritiden. För att lösa vissa vardagsproblem finns olika hjälpmedel. En fysioterapeut, även kallad sjukgymnast, eller arbetsterapeut kan ge råd, stöd och träningsprogram.

När ska man söka vård?

Om man misstänker att man har ledgångsreumatism ska man ringa sjukvårdsrådgivningen på telefon 1177 eller kontakta en vårdcentral.

Visa mer

Vad händer i kroppen?

Vad händer i kroppen?

Inflammation som börjar i lederna

Ledgångsreumatism, reumatoid artrit, är en inflammatorisk sjukdom som oftast börjar i små leder, i händer och fötter. Lederna svullnar, blir ömma och man får ont. Inflammationen gör lederna stela. Stelheten är värst när man stiger upp på morgonen eller har varit stilla en längre stund.

Ledgångsreumatism omfattar inte bara lederna utan är en sjukdom som påverkar hela kroppen. Man kan till exempel få inflammation i organ som lungsäcken, hjärtsäcken, ögonen, eller blodkärlen. När man har en pågående inflammation i kroppen blir man ofta trött och kan känna sig sjuk. Ibland kan man tappa vikt och få förhöjd kroppstemperatur. Det kan bildas små knutor under huden på armbågarna eller på andra ställen, så kallade reumatiska knutor eller noduli.

Så fungerar den friska leden

Lederna förbinder skelettet och gör det samtidigt rörligt. I en led möts två eller flera ben och ledytorna som glider mot varandra är täckta av ett glatt och elastiskt brosk.

Leden omges av en ledkapsel. Kapseln är uppbyggd av bindväv, sitter fast vid benen och omsluter hela leden. Insidan av ledkapseln är klädd av ledhinnan som bildar ledvätska vilket smörjer lederna. Ledvätskan förser också ledbrosket med syre och näringsämnen. När leden – egentligen ledkapseln– blir inflammerad påverkas rörligheten i leden på olika sätt.

I ledkapseln finns det på vissa ställen kraftigare stråk, ledband, som håller ihop leden och stabiliserar den.

Leden skadas och kan bli felställd

Vid ledgångsreumatism börjar immunsystemet, som normalt sett bekämpar främmande organismer i kroppen, reagera mot kroppens egna leder. När en stor mängd vita blodkroppar från immunsystemet samlas i leder eller senor blir de inflammerade. Inflammationen gör att leden blir vätskefylld, svullen, öm och varm.

Inflammationen börjar i ledkapselns vävnad. Om inflammationen pågår under en längre tid kan den skada olika delar i och kring leden. Senorna som löper runt lederna är en förlängning av musklerna. Runt omkring senorna finns senskidor. Rörligheten i leden försämras och leden kan ibland bli felställd, som till exempel att fingrarna pekar snett mot lillfingersidan. Det beror på att inflammerade senskidor och muskler kommer i obalans.

Sjukdomen är vanligare hos kvinnor

Mellan 50 000 och 80 000 personer i Sverige har ledgångsreumatism. Mer än dubbelt så många kvinnor får sjukdomen jämfört med män. Ledgångsreumatism kan börja i alla åldrar, men det är vanligast att den börjar i 50-årsåldern.

Flera olika faktorer kan ligga bakom sjukdomen

Det är inte helt känt vad som orsakar ledgångsreumatism. Troligtvis är det flera olika faktorer som samverkar. Det finns vissa ärftliga anlag som innebär att man har en ökad risk att få ledgångsreumatism. Risken att få en svårare variant av sjukdomen kan också vara ärftlig.

Hos en person som har anlag för sjukdomen kan vissa infektioner medföra att den bryter ut. Även rökning är en viktig riskfaktor, och fler rökare än icke-rökare får ledgångsreumatism. Även hormonella faktorer kan ha betydelse. Många kvinnor blir sjuka i tidig vuxen ålder och när de kommer i klimakteriet. Detta är skeden i livet då hormonförhållandena hos kvinnan förändras.

Det går inte att förebygga sjukdomen. Däremot kan sjukdomens förlopp bromsas upp och i vissa fall hejdas med hjälp av läkemedel.

Fäll ihop

Symtom och diagnos

Symtom och diagnos

  • Illustration

    Ett symtom kan vara så kallade reumatiska knutor, som uppstår där det är ett tryck mot huden.

Stelhet, ömhet och smärta

Typiska symtom på ledgångsreumatism är att man känner sig stel och öm när man rör sig och att man har värk. Lederna svullnar, blir ömma, och vid kraftig inflammation även varma och ibland röda. Det vanligaste är att lederna drabbas lika mycket på båda sidor av kroppen.

Besvären varierar från person till person

Ledgångsreumatism kan yttra sig mycket olika från person till person. Man kan ha perioder med mer eller mindre aktiv sjukdom. När sjukdomen är mer aktiv har man mycket inflammation i många leder och man brukar vara tröttare och ha mer ont. Mellan dessa perioder kan sjukdomen vara mindre aktiv och ge mindre besvär. Ibland har man först mer aktiv sjukdom under några år, varefter sjukdomen lugnar ner sig och stannar upp. Hos andra kan den vara ständigt aktiv och förvärras med åren.

Utöver besvär i leder, senor och muskler, kan man få andra symtom, till exempel reumatiska knutor i underhuden. De kan uppstå där det är ett tryck mot huden, till exempel på armbågarna eller på fingrarna. Forskarna tror att knutorna uppstår av att blodkärlen i underhuden inflammeras och bildar ärr. Knutorna är ofarliga men de kan ibland göra ont. De kan opereras bort, men kommer ofta tillbaka.

Man kan också få inflammation i lungsäckarna, hjärtsäcken eller i ögonen, men det är sällsynt. Vid en utbredd inflammation känner man sig ofta mycket trött.

Hos läkaren

Hos läkaren beskriver man sina besvär och svarar på frågor om sin hälsa, sina levnadsvanor, om man har några andra sjukdomar och om man äter några mediciner.

Läkaren gör en noggrann kroppsundersökning och granskar och känner på lederna. Lederna undersöks också med röntgen. Om man nyligen har fått sjukdomen syns det sällan något på röntgenbilderna. Om inflammationerna har pågått en tid kan läkaren se att skelettet intill de sjuka lederna har tunnats ut. Efter längre tid syns fler förändringar som orsakas av ledgångsreumatism.

Lederna kan också undersökas med ultraljud och magnetkamera. Då kan läkaren se om ledkapseln är svullen, om det finns vätska i leden och om ledbrosket är skadat.

Blodprover analyseras

Man får lämna blodprover för att läkaren ska kunna bedöma hur aktiv inflammationen är. Det finns en så kallad antikropp som kallas anti-CCP som särskilt förekommer vid ledgångsreumatism. Drygt tre av fyra personer med ledgångsreumatism har anti-CCP i blodet, och om man har den är sannolikheten stor att man har sjukdomen. Men man kan ha anti-CCP trots att man inte är sjuk och inte heller kommer att bli det. Att anti-CCP finns i blodet är alltså inget bevis för att man har ledgångsreumatism, men kan vara en vägledning.

Så ställs diagnosen

Om man har ledinflammationer i flera leder på kroppens båda sidor, och inflammationen också omfattar smålederna i händerna, får man vanligtvis diagnosen ledgångsreumatism. Symtomen ska ha varat i minst sex veckor och det ska vara klarlagt att man inte lider av någon annan inflammatorisk ledsjukdom. Läkarens diagnos grundar sig främst på undersökningsfynden. Proverna räcker därför inte i sig, utan kan vara en hjälp.

Fäll ihop

Vård och behandling

Vård och behandling

  • Illustration

    Med finger- och handträning kan man behålla viss muskelstyrka och rörlighet

Målet är att bromsa sjukdomen

Behandlingen av ledgångsreumatism går ut på att dämpa inflammationen och smärtan och i bästa fall få dem att försvinna helt. Samtidigt ska muskler och leder hållas i trim så att man inte får sämre funktion i de sjuka lederna. Det görs med hjälp av läkemedel, sjukgymnastik, arbetsterapi och egen träning.

Ju tidigare man får behandling, desto större är möjligheterna att påverka sjukdomen och minska skadorna.

Var söker man vård?

Man ska söka vård så snart som möjligt eftersom det är viktigt att tidigt få effektiv behandling. Man vänder sig till läkare på sin vårdcentral. Om läkaren misstänker att det rör sig om ledgångsreumatism ska man så snabbt som möjligt få träffa en reumatolog, specialist på reumatiska sjukdomar, som bedömer om man behöver antireumatisk medicin.

Om sjukdomen är aktiv och man har allvarliga besvär med inflammationen har man regelbunden kontakt med reumatologen. Är sjukdomen i en lugnare fas kan det vara tillräckligt att man har kontakt med läkaren på vårdcentralen.

Man får också kontakt med ett reumatologiskt vårdteam.

Behandling i vårdteam

Vid en reumatologisk mottagning får man behandling av ett reumatologiskt vårdteam. I detta ingår läkare, sjuksköterska, fysioterapeut, även kallad sjukgymnast, arbetsterapeut och kurator, var och en med sin speciella kunskap om vad det innebär att ha en reumatisk sjukdom, och med sin roll i behandlingen.

Tillsammans sätter man upp konkreta mål för behandlingen. Reumatologen bedömer sjukdomsförloppet genom att göra olika undersökningar, genom att hämta information från övriga i teamet och genom man själv berättar om sina besvär. Reumatologen ordinerar sedan läkemedel. Sjuksköterskan ger information och råd i hälsofrågor i allmänhet och om behandlingen, tar prover och ger information om läkemedel. Sjuksköterskan samordnar också kontakterna med andra i teamet och är den som man kan vända sig till med frågor och problem.

Om man vill kan man få gruppundervisning om ledgångsreumatism. Detta brukar kallas reumaskola och utförs av teamet. Där får man mer kunskap om det som rör sjukdomen. Man lär sig till exempel att undvika felaktig belastning och på så sätt kan man minska smärtan. I gruppen kan man också utbyta erfarenheter med andra som har sjukdomen och få hjälp att hitta lösningar som underlättar vardagen och jobbet.

Man kan också få råd och stöd genom Reumatikerförbundet.

Arbetsterapi och träning i vardagen

Ledgångsreumatism kan göra så ont att det kan vara svårt att göra en del saker. På arbetet går det ofta att underlätta med hjälp av ändrade arbetsuppgifter eller hjälpmedel och anpassning av arbetsplatsen och utrustningen. En arbetsterapeut kan hjälpa till och utreda vad som behövs och tillsammans med arbetsgivaren och försäkringskassan kan man ofta finna lösningar som gör att det fungerar.

Tillsammans med arbetsterapeuten kan man diskutera sina svårigheter och få förslag på sådant som kan underlätta tillvaron även på fritiden.

Man kan ofta fortsätta med sina fritidsintressen som förut trots ledgångsreumatism. Men det är klokt att undvika alltför tuffa aktiviteter under de perioder då sjukdomen är aktiv, till exempel en del bollsporter, slalomåkning och gymnastik med hoppövningar. Dessa aktiviteter kan ge för stora påfrestningar på lederna.

Träna händerna och fingrarna

I händerna och fingrarna kan smärtan och inflammationen leda till att samspelet mellan muskler och senor störs. Man kan på sikt få svårare att greppa saker. Därför är det viktigt att man tränar händerna för att behålla muskelstyrkan och rörligheten i lederna samt minska risken för felställningar i lederna. Behandlingen kan ske individuellt eller i grupp.

Hjälpmedel, stödskenor och andra praktiska tips

Om man använder anpassade redskap i vardagen skonas lederna och smärtan kan minska. En stödskena, ortos, kan underlätta om smärtan gör att man är svag i handen eller handleden. Skenan stödjer handleden eller tummen så att man får mindre ont när man ska greppa saker.

Om händerna är mycket inflammerade kan en viloortos vara ett alternativ. Handens leder avlastas och smärtan blir lindrigare. Viloortosen kan även förebygga felställningar.

Hemma kan vardagslivet underlättas till exempel genom att vanliga vattenkranar byts till engreppsblandare och badkaret byts till dusch. För att anpassa bostaden kan man ansöka om bidrag hos kommunen. På arbetet eller i skolan kan det också bli lättare med olika hjälpmedel, andra arbetssätt eller ombyggnader. Arbetsterapeuten kan ge förslag.

Tema hjälpmedel kan du läsa om hur det går till att få hjälpmedel, och söka fram vilka som finns att få där du bor.

Sjukgymnastik förebygger och motverkar besvär

Genom fysioterapeutens behandlingar och träningsprogram kan man förebygga de kroppsliga besvär som sjukdomen kan föra med sig. Man kan också få bukt med de problem som eventuellt redan har uppkommit.

Vid de första besöken hos fysioterapeuten görs en noggrann undersökning av rörlighet i lederna, muskelstyrka, balans, hur man samordnar sina rörelser, kondition, samt en analys av smärtan. Denna undersökning ligger till grund för en behandlingsplan som läggs upp. Tillsammans med fysioterapeuten sätter man upp mål för träningen och behandlingen.

Smärta i kombination med inflammation gör det svårt att röra sig som vanligt. Det är då lätt att förlora muskelstyrka, rörlighet och balans. Men trots smärtan är det inte skadligt att röra sig utan tvärtom mycket bra för att hålla igång kroppen. All träning har också en smärtlindrande effekt. Fysioterapeuten ger personliga råd och ett träningsprogram som passar in i vardagen.

Under vägledning av en fysioterapeut kan man också träna tillsammans med andra i grupp. En utmärkt träningsform är i varm bassäng. Med hjälp av det varma vattnet tränar man på ett skonsamt sätt upp styrka, rörlighet, balans, kondition och koordination. Temperaturen i vattnet ligger för det mesta kring 34 grader.

Vid behov ger fysioterapeuten individuella behandlingar. Det kan gälla smärtlindring och då är akupunktur, mjukdelsbehandling och elektrisk nervstimulering - tens - vanliga metoder. Det brukar ge god effekt. Ibland behöver vissa muskler töjas eller rörligheten i lederna behandlas och då finns det även behandlingsmetoder för detta.

Om man har ledgångsreumatism är det inte meningen att man ska gå hos en fysioterapeut kontinuerligt. Fysioterapeuten visar hur man ska träna och därefter kan man sköta sin träning själv.

Viktigt att sköta om fötterna

Det är vanligt att man tidigt får besvär med fötterna. De kan göra ont och man kan få svårt att gå. Därför är det mycket viktigt att sköta fötterna och att vara noggrann i valet av skor. En bra sko är uppbyggd i hålfoten och ger det stöd underifrån som behövs. Dessutom bör skorna ha stabil hälkappa, vara tillräckligt breda, och ha snörning.

Det finns även lösa skoinlägg som kan provas ut efter foten, eventuellt med ortopedteknisk hjälp.

Om man har ledgångsreumatism har man rätt att få rabatt på kostnader för skor och inlägg som man köper via en ortopedteknisk verkstad. Alla måste inte ha specialskor, utan många hittar bra och sköna skor själva i butikerna.

För att man ska fortsätta att ha rörlighet i fötterna kan ett enkelt gymnastikprogram för fötterna vara till hjälp.

Kuratorn ger stöd

Kuratorn i det reumatologiska vårdteamet ger hjälp att hitta rätt bland samhällets resurser, regler och bestämmelser. Kuratorn, som man kan träffa enskilt eller i grupp, ger också stöd och hjälp vad gäller andra problem i det dagliga livet.

Läkemedelsbehandling

I väntan på att få rätt diagnos kan man få medicin mot inflammation och smärta, så kallade cox-hämmare som också kallas NSAID. Ett alternativ är smärtstillande medicin som innehåller paracetamol. Dessa läkemedel lindrar symtomen, men hejdar inte själva sjukdomen och förhindrar inte heller skador.

När man får diagnosen ledgångsreumatism är det viktigt att en specialist tidigt gör en bedömning om man behöver antireumatiska läkemedel som påverkar sjukdomsförloppet. Det är läkemedel som ingår i en grupp kallad DMARD, och är en engelsk förkortning för långtidsverkande antireumatiska medel. Det finns flera olika mediciner och ibland får man några av medlen i kombination. Man kan ibland samtidigt behöva smärtlindrande och inflammationshämmande medel.

Vid svår inflammation kan man under en begränsad tid behöva ta kortisontabletter för att dämpa symtomen. Det är också vanligt att man under den första tiden av sjukdomen får en låg dos kortison, eftersom det har visat sig att lederna på sikt mår bättre av det. Man kan också få kortisonsprutor i en eller flera leder.

En nyare grupp av läkemedel är så kallade biologiska läkemedel. De används framförallt om man har en kraftig inflammation som inte dämpas tillräckligt av andra läkemedel.

Läs mer: Läkemedel vid ledgångsreumatism.

Kirurgisk behandling

Ibland används kirurgi för att lindra smärta eller för att förebygga skador och felställningar. Till exempel kan en inflammerad ledhinna opereras bort för att förhindra att ben och brosk förstörs. Ett sådant ingrepp kallas synovektomi. Operationen är inte så vanlig längre eftersom den ofta kan ersättas av att man får kortisonsprutor i lederna.

Vid svårare skador, då benet har förstörts i exempelvis ett knä, en höft eller en axelled, kan den skadade leden ersättas med en ny led, en så kallad protes. Det brukar ge bra resultat. Sedan länge har det varit möjligt att förbättra handens rörelseförmåga med silikonproteser i fingerlederna. Försök pågår med att göra proteser i nya material.

Det går också att få stabila och smärtfria leder genom att steloperera till exempel helt förstörda fot- och handleder. I vissa situationer gör operationen att man får mindre ont och bättre funktionsförmåga. Steloperationer har blivit allt ovanligare eftersom det numera finns större möjligheter att förhindra att en led skadas så svårt att den måste stelopereras.

Ibland görs ett ingrepp för att frigöra en nerv som har kommit i kläm eller ersätta en sena som har brustit.

Sluta röka och gå ner i vikt

Om man har ledgångsreumatism är risken större att få sjukdomar som beror på åderförfettning, till exempel hjärtinfarkt och stroke tidigare i livet. För att minska den risken bör man tillsammans med sin läkare undersöka om man har andra riskfaktorer för sådana sjukdomar. Man bör inte röka, och om man väger för mycket bör man gå ner i vikt. Högt blodtryck eller ökad halt av blodfetter bör behandlas.

Kalcium och D-vitamin mot benskörhet

Om man har ledgångsreumatism har man större risk att få benskörhet, även kallad osteoporos. Därför är det viktigt att få tillräckligt med kalcium och D-vitamin i kosten och ibland även att komplettera med tabletter. Ibland kan man också få andra mediciner för att förebygga benskörhet.

Allsidig kost

Det har gjorts många olika koststudier genom åren för att se om någon speciell kost kan minska ledinflammationen, men det har varit svårt att visa några säkra skillnader och därför kan man inte ge någon specifik rekommendation om kosten annat än att en allsidig och näringsrik kost är bra för alla.

Diskutera graviditet med läkare

Oftast finns det ingen anledning att undvika att bli gravid. Många kan må bättre under graviditeten, men det finns en risk att man får en sämre period efter förlossningen.

Många läkemedel för behandling av ledgångsreumatism är olämpliga under graviditet, därför är det viktigt att i god tid rådgöra med sin läkare innan man planerar att skaffa barn. Det är oklart om amning påverkar sjukdomsförloppet, och det kan vara mindre lämpligt att amma eftersom man kan behöva ta mediciner som går över i bröstmjölken. Många avstår från mediciner medan de ammar och klarar det bra. Det finns också antireumatiska läkemedel som det går bra att använda under graviditet. 

Fäll ihop
Senast uppdaterad:
2014-05-19
Redaktör:

Åsa Schelin, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Åsa Häggström, läkare, reumatologmottagningen, länssjukhuset i Kalmar

Fotograf:

Tomas Köningsson, Informationsenheten, Landstinget i Kalmar län