Läsare berättar

Ofostrig graviditet

Nu har det hänt det man bara läser om. Det man aldrig riktigt kan förbereda sig för. En ofostrig graviditet i vecka 12 med första barnet.

Det började för fem dagar sedan.
Jag blödde lite rött på pappret och blev orolig då jag bara haft lite gammal blod tidigare.
Jag fick en konstig känsla i kroppen om att något kändes fel.
Jag ringde till 1177 och blev helt panikslagen av att hon säger "Du har fått missfall, finns inget du kan göra åt det".

Vi åker in till akuten och får komma in inom en timma. Dom gör vaginalt ultraljud på mig.
Hon kollar runt alldeles för länge, utan att säga något. Till slut säger hon att det inte finns något foster, att det endast finns en fostersäck, som är helt tom.

Jag känner hur det vrider sig i min mage, hur klumpen i halsen bara växer.
Jag ser på skärmen, ingenting, inte ett endaste livstecken.
Läkaren säger med en mjuk röst att hon kommer in om en stund och då kan vi prata.
Jag och min sambo kollade på varandra och kunde nog inte riktigt ta in informationen som vi fått. Hon säger att vi får komma tillbaka på måndag till kl. 09.00 för att göra ett till vaginalt ultraljud och få andra utlåtanden och att jag skulle få tabletter som stöter ut fostersäcken.

Väl ute i bilen ringer jag till min syster för att berätta vad som hänt. Jag säger att nu har vi kommit ut från sjukhuset och då brister det för mig ordentligt.
Jag gav telefonen till min sambo som fick tala om det som hänt.
Jag grät helt hysteriskt hela vägen hem, det gjorde så ont. Jag kände mig så lurad, det fanns ingen bebis i min mage som jag trott. Jag hade ju fått en liten bebismage och hade inte haft några som helst symptom för missfall.

LURAD det är ordet. Magen växte, tuttarna växte men det fanns ingen bebis.
Jag önskar att jag hellre fått ett "vanligt" missfall med massa blod och värk.

Efter en sömnlös natt åker vi in till kvinnokliniken helt förstörda båda två.
Vi fick komma till en sjuksköterska först och ta blodprover och prata lite innan vi träffade läkaren. Hon var helt underbar, hon tog verkligen hand om oss.

Nu var jag rädd för att göra ett till vaginalt ultraljud.
Hoppet fanns kvar ända in i det sista om att dom kanske misstagit sig om ultraljudet. Dom hade nog bara sett fel. Ännu en gång konstaterade läkaren att det var bara en fostersäck utan ett foster. Fostersäcken var så stor som i vecka 10.

Vi pratade om hur vi skulle gå tillväga därifrån. Han föreslog att vi skulle testa med tabletterna först.Han sa också att när tabletterna väl sätter igång så brukade det oftast gå snabbt och att vi förmodligen skulle få åka hem på eftermiddagen.

Vi fick ett eget rum som vi skulle få ha under tiden, fick även sjukhuskläder utifall jag skulle börja blöda mycket. Jag och sambon gick ner till cafeterian för att bunkra upp med massa tidningar och korsord för att ha något att fördriva tiden med.

Cirka klockan 11.00 fick jag dom första tabletterna, fick även smärtstillande i förebyggande syfte för just sammandragningarna. Efter cirka en timma kommer första blödningarna.
Det här kommer nog gå snabbt tänkte jag. Inte långt därefter avtog allt.
Blev orolig och ringde efter sjuksköterskan, hon konstaterade att det var helt normalt och att om blödningarna inte kommit igång på 4 timmar skulle jag få ytterligare två tabletter.
Timmarna gick och det hände ingenting förutom att jag fick mer smärtor i magen.

Cirka klockan 16.00 kom sjuksköterskan in och talade om att vi skulle få komma till en annan avdelning för kvinnokliniken skulle stänga klockan 16.30.
På vägen till avdelningen fick jag såna sammandragningar att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. När vi kommit fram fick jag en spruta i låret med någon form av morfin, det tog inte lång tid innan det började verka. Jag blev dåsig, började må illa och fick utslag där jag fick sprutan.

Klockan hade nu blivit 18.30 och jag fick ytterligare två tabletter, hade det inte hänt någonting nu på fyra timmar så skulle vi bli kvar över natten för ett till vaginalt ultraljud och skrapning dagen därpå. Min sambo sa att känner han min kropp rätt så blir det en skrapning.
Vi kunde båda slappna av och sova med den vetenskap att hjälp fanns bara en knapptryckning ifrån.

Väl på ultraljudet såg läkaren att fostersäcken var helt oförändrad, tabletterna hade inte fungerat. Läkaren visste inte riktigt när jag skulle få komma in på skrapning, det var allt ifrån en timma till en hel dag. Då passade sambon på att åka hem och mata katterna.
Strax efter det kommer sjuksköterskan in och talar om att det var dags för skrapning.
Jag var tvungen att tvätta mig med schampo som innehöll någon form av bakteriedödande sprit.

Väl nere i operationssalen fick jag hoppa upp på gynekologstolen. Dom spände fast mina ben.
Jag blev rädd. Jag kände mig som en liten flicka i en alldeles för stor och otäck värld.
En av sjuksköterskorna stannade kvar vid min sida och höll min hand tills narkosläkaren kom och skulle söva mig. Hon sa det att hon kunde inte lämna mig där ensam när hon såg skräcken i mina ögon.

Det första jag säger när jag vaknar är "jag är pigg nu, får jag komma upp till min sambo".
Jag kände det i hela kroppen, jag ville se honom, krama honom, hålla hans hand, säga hur mycket han betyder för mig och att jag älskar honom med hela mitt hjärta.

När vi väl kommit hem kändes allting bara tomt, grått och sorgset.
Jag försökte förstå vad som hade hänt, om det verkligen var sant.
Jag och min sambo köpte lite verktyg för att hålla på med bilen. Vi åkte på kvällsturer. Vi städade i förrådet för att fördriva tiden, för att få bort den hemska och obehagliga rastlösheten.

Vi är mer sammansvetsade än någonsin nu.
Den styrkan, den kärlek vi har till varandra är obeskrivlig.
Nu har det gått sex dagar sedan mardrömmen började. Jag känner mig fortfarande ledsen och gråter mycket. Varför just vi? Vi hade ju så många planer.
Tiden läker alla sår får man höra och ja jag vet att så småningom kommer det kännas lättare, det kommer komma något positivt ur det dåliga.
Just nu, just i detta ögonblick känner jag sorgen, känner tomheten, känner orättvisan, känner mig berövad på min lycka, känner mig lurad och det är helt OK för mig att känna detta.

Jag vill tacka min finaste, underbaraste sambo som inte lämnade min sida för en sekund, jag kan aldrig tacka honom nog. Jag är så lyckligt lottad som har en sådan människa vid min sida.

JmL

Publicerad:
2011-11-24
Skribent:

JmL