Krönika: Att bli ensam förälder kvar

Foto av Anders Sundin.av Anders Sundin

Att bli ensam kvar efter att förlorat sin livskamrat är en obegriplig känsla. På flera plan pågår min bearbetning av vad som hänt hela tiden, trots att det gått flera år.  Att rent intellektuellt förstå att Karin var död gick fort eftersom jag var med när det skedde. Men min kropp förstår det fortfarande inte. Jag kan än i dag vakna upp mitt i natten och sträcka ut min hand för att känna efter om hon ligger bredvid mig. Det gör hon inte.

Att bara säga de små orden ”vad duktig han är” till hans mamma saknar jag något enormt 

Nog om det filosofiska, det finns ett praktiskt vardagsliv därute som inte upphör trots att jag blivit ensam kvar. Vi levde ett familjeliv med barn som så många andra. När man lever ihop så tar man beslut tillsammans med någon annan hela tiden utan att ens tänka på det. Det kan vara både stora och små saker det handlar om, men man pratar alltid om dem tillsammans.” Vilken skola ska vår son gå i? Vilken färg ska vi ha på huset? Behöver vi byta bil snart? Vilken mat vill du äta eller hur ska vi fira jul eller midsommar i år?” Ibland räcker det med att bara att lufta en fråga och få ett nickande eller ett förvånat ansiktsuttryck till svar.

Nu är alla beslut gällande mig och min son enbart mina. Åtminstone så länge han är minderårig. Han var bara sex år när han förlorade sin mor och de här första åren efteråt är viktiga för hans utveckling, samtidigt som han är för liten för att själv kunna välja. När han slutade lågstadiet stod jag till exempel inför valet mellan två olika skolor för mellanstadiet. Det kändes som ett stort beslut om vår sons framtid som jag var ensam om att fundera kring. Att fatta alla beslut om honom ensam är svårare och tyngre än jag trott. Och det kan också kännas skrämmande. Det finns inte heller någon att glädjas med när det till sist visar sig ha blivit rätt beslut. Som mitt skolval blev.

Vardagen och sorgen går i varandra och kan vara svåra att separera 

Jag har inte heller någon att berömma honom inför på samma sätt som förut.  Att bara säga de små orden ”vad duktig han är” till hans mamma saknar jag något enormt. Eller att vi tillsammans ser honom spela fotboll, komma cyklande från skolan, få bra resultat på läxan eller bara se hur han växer upp och säga ”tänk vad stor han blivit”. Det smärtar dubbelt, både för hans och hennes räkning.

Hur jämställt du än lever så har du oftast olika roller i din familj. Likaså kan du som barn ha olika mammafrågor och pappafrågor när du växer upp. Saker som ett barn föredrar att tala med den ena föräldern om. Jag minns själv hur jag hellre talade med min mor om saker som hade med känslolivet att göra än med min far. För vår kille finns inga alternativ.

Livspusslet är svårt nog att få till när man är två föräldrar. Att arbeta, lämna och hämta på fritids och skola, handla, laga mat, skjutsa till ishockeyträning, pianospel och till kompisar, och att göra allt sådant som ensamförälder kräver logistik och tålamod. Att orka vara närvarande den tid som återstår av gemenskap under dagen är svår om du stressar direkt från ett heltidsjobb till en hungrig liten kille och du har tomt i skafferiet. När Karin dog övergav jag min fasta anställning och all trygghet det innebar för att frilansa. Jag hade inte kunnat få ihop min tillvaro annars.

Det vore en bra idé att få chansen att träffa en livscoach i samband med att ens livskamrat går bort mitt under det som är tänkt att vara ett långt och gemensamt liv. Någon att diskutera med kring alla frågor om hur man ska kunna gå vidare med sitt vardagsliv. Sorgen och saknaden är en viktig sak, men vardagen och sorgen går i varandra och kan vara svåra att separera.

Anders Sundin

Skriv ut
Senast uppdaterad:
2011-01-31
Skribent:

Anders Sundin

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Juliana Wiklund