Ändtarmscancer

Cancer i ändtarmen

Ändtarmscancer innebär en onormal celltillväxt i ändtarmens slemhinna. Precis som andra cancerformer kan sjukdomen sprida sig till olika delar av kroppen och kan behandlas på flera sätt. Det kan ske genom operation, med strålbehandling och med cellhämmande läkemedel, cytostatika. Ju tidigare cancern upptäcks, desto större är möjligheten att man blir bra.

Ändtarmen är en del av mag-tarmkanalen

Ändtarmen, som är den nedersta delen av tjocktarmen, är en del av den sju meter långa mag-tarmkanalen. Mag-tarmkanalen börjar med munnen och avslutas med ändtarmen och analkanalen.

Ändtarmen har en viktig uppgift när man ska tömma tarmen. Från den styrs de reflexer som reglerar de så kallade ringmusklerna. Ringmusklerna sitter runt ändtarmsöppningen, eller analöppningen som den också kallas, och håller tätt. När avföring når slutet av ändtarmen öppnas dess nedersta del så att nerver kan känna av innehållet och man kan avgöra om det är gas eller avföring som trycker på. Om man inte vill tömma, dras ringmusklerna dras samman ännu mer. Det gör att ändtarmen fungerar som en behållare och hindrar avföringen från att läcka ut.

När ändtarmen fylls på ökar trycket i dess nedersta del och man känner ett behov av att tömma tarmen. När man ska tömma, slappnar ringmusklerna av samtidigt som man krystar ut avföringen. Vanligtvis är ändtarmen tom, eftersom avföringen lagras högre upp i tjocktarmen.

Ändtarmscancer uppstår i slemhinnan

Ändtarmen är täckt av en slemhinna som har till uppgift att bilda slem. Slemmet fungerar som smörjmedel och gör det lättare för tarmen att transportera avföringen. Ibland kan det uppstå förändringar i slemhinnans celler. Det kan vara ett slags förstadium till cancer. Så småningom kan cellförändringarna leda till att det bildas en cancertumör i slemhinnan. Tumören börjar ofta som en utväxt, en så kallad polyp, i slemhinnan som sedan växer och utvecklas till en cancertumör. Ändtarmscancer kan också uppstå i form av ett sår.

Analcancer - en ovanlig cancer

I vissa fall utgår tumören från hud eller körtlar i analkanalen och då sitter den i närheten av ringmusklerna. Det är en helt annan typ av tumör än vid ändtarmscancer och behandlas också på ett annat sätt. Om det är analcancer börjar man oftast med strålbehandling och cytostatika. Sedan opereras man om det är nödvändigt. Symtomen liknar ändtarmscancer, men eftersom tumören sitter längre ned kan man ibland känna den som en förhårdnad i ändtarmsöppningen.

Lymfkärl sprider cancer

Sjukdomen kan sedan utvecklas på olika sätt. Ibland växer tumören bara på den plats där den först utvecklades. Men den kan också sprida sig genom lymfkärl eller blodkärl till andra delar av kroppen, till exempel levern eller lungorna. När ursprungstumören sprider sig och skapar fler tumörer kallas de för metastaser eller dottertumörer.

Något vanligare hos män

Tillsammans tillhör tjock- och ändtarmscancer de vanligaste cancerformerna. När det gäller enbart ändtarmscancer får i Sverige varje år runt 2 000 personer sjukdomen. Det motsvarar ungefär en person av 5 000. Symtomen visar sig ofta tidigt, och dröjer man inte med att kontakta vården har de flesta stora chanser att bli botade. Ändtarmscancer är något vanligare hos män och oftast är man 70-75 år när man blir sjuk. Det är ovanligt att personer som är yngre än 30 år får ändtarmscancer.

Hur cancer uppstår 

Människokroppen är uppbyggd av många miljarder celler. För att kroppen ska kunna växa och leva vidare måste de flesta celler regelbundet ersättas med nya. Det sker genom att celler delar sig. När cellen ska dela sig fördubblar den hela sitt innehåll och blir till två celler. Då har exakta kopior av cellen skapats och detta sker parallellt med att första cellen dör. Oftast fungerar celldelningen eller så klarar cellens arvsmassa, DNA, själv av att reparera en eventuell skada som uppstått. Men någon gång kan cellen få en skada som den själv inte kan reparera, och den tappar då förmågan att kontrollera sin delning och tillväxt. Det kan leda till att cancer uppstår.

Det som kännetecknar cancerceller är bland annat att de fortsätter att föröka sig okontrollerat samtidigt som de inte dör när deras tid är ute. Ofta klumpar cancercellerna ihop sig och bildar en tumör, men det finns också cancerformer där cellerna inte bildar tumörer.

Läs mer i texten Vad är cancer?

Tarmsjukdom riskfaktor 

Om man har en tarmsjukdom, som till exempel ulcerös kolit eller Crohns sjukdom, löper man en större risk att drabbas av cancer i tjocktarmen eller ändtarmen.

Om man har tjock- eller ändtarmscancer i släkten är risken större att man själv får sjukdomen.

Skydd mot ändtarmscancer 

Frukt och grönsaker kan troligen till en viss del skydda mot ändtarmscancer. Vissa antiinflammatoriska läkemedel, till exempel acetylsalicylsyra, har också visat sig kunna ge ett visst skydd om man tar dem i låg dos dagligen. Tabletter som innehåller acetylsalicylsyra ska bara tas i förebyggande syfte efter samråd med läkare.

Om man tillhör någon av riskgrupperna, det vill säga att man har vissa tarmsjukdomar eller har tjock- eller ändtarmscancer i släkten, kan det vara skäl att man regelbundet låter undersöka sig. Får man polyper i tarmen bör de tas bort, även om de är godartade. De kan med tiden utvecklas till cancertumörer. I vissa fall kan tjocktarmen och ändtarmen opereras bort i förebyggande syfte om man tillhör riskgrupperna, eller redan har förstadier till cancer.

Symtom och besvär

Vanliga symtom som kan bero på ändtarmscancer:

• Det blöder från tarmen. Det kan visa sig som rent blod eller vara blandat med avföringen.
• Man behöver gå på toaletten oftare, får svårt att tömma tarmen eller det känns som att man inte lyckas tömma tarmen helt.
• Man upptäcker slem i avföringen.
• Man får blodbrist, vilket kan visa sig genom att man blir trött eller får hjärtklappning.

Mer ovanliga symtom kan vara att man känner sig trött, tappar aptiten, har smärtor i magen eller ändtarmen. Sitter tumören långt ned kan man i sällsynta fall känna en knöl i ändtarmsöppningen. Upplever man något av ovanstående symtom bör man vända sig till sin vårdcentral, även om symtomen inte behöver betyda att det är cancer. En godartad tumör kan ge samma symtom som en cancertumör. Ändrade avföringsvanor kan också bero på annat, till exempel att man har börjat äta annan mat än vad man gjort tidigare.

Även om det är ovanligt kan man ibland plötsligt få stopp i tarmen, så kallat tarmvred. Då kräks man samtidigt och magen spänns ut och det gör mycket ont. Om det händer, eller om det blöder mycket från tarmen, bör man söka akut vård på närmaste sjukhus.

Vissa får inga tydliga symtom av sjukdomen och då kan det ta längre tid innan cancern upptäcks. Därför kan det vara bra att ibland titta på sin egen avföring, eller på toalettpappret, för att se om avföringen innehåller blod. Om den gör det bör man kontakta sin vårdcentral för en undersökning.

När ska man söka vård?

Om man är orolig för att man har cancer i ändtarmen kan man ringa sjukvårdsrådgivningen eller kontakta en vårdcentral.

Om man blöder från tarmen ska man söka vård på en vårdcentral eller akutmottagning.

Behandling efter undersökningar 

Om man har fått ändtarmscancer bör behandlingen komma igång ganska snart. I praktiken brukar det handla om upp till en månad innan alla undersökningar är klara och behandlingen kan börja. Ibland behöver man vara sjukskriven medan man väntar.

Koloskop visar bilder

Om rektoskopin inte visar på någon tumör men läkaren ändå misstänker att man har tarmcancer, kan man bli undersökt med ett så kallat koloskop. Då förs en lång, böjlig slang in genom ändtarmsöppningen. Slangen är drygt en centimeter i diameter. Längst fram på slangen finns en liten kameralins som överför bilder till en bildskärm. På så sätt kan läkaren granska slemhinnans utseende på skärmen.

Man är oftast vaken under dessa undersökningar och rektoskopi brukar ta ungefär 15 minuter. Koloskopi tar cirka 30-45 minuter. Oftast får man ligga på vänster sida. Det brukar inte göra ont men ibland kan man behöva få lugnande eller smärtstillande medicin.

Tumören behöver undersökas i mikroskop 

För att säkerställa om det är cancer eller inte behöver tumören undersökas med hjälp av mikroskop. Därför tar läkaren alltid ett litet prov av tumören med hjälp av en smal tång. Provet skickas sedan till ett laboratorium för analys. Det brukar ta runt en vecka innan man får svar.

Undersökningar innan man behandlas 

För att behandlingen ska bli så bra som möjligt får man gå igenom olika undersökningar. De ger information om hur tumören sitter och om den har spridit sig till andra delar av kroppen. Vanligen får man genomgå magnetröntgen och datortomografi. Ofta röntgas också tjocktarmen för att läkarna ska kunna utesluta att tumörer finns även där. Röntgensvaret brukar komma efter cirka en vecka.

Magnetkamera 

Det är vanligt att man blir undersökt med hjälp av en magnetkamera. Den kan ge detaljerade bilder av kroppens inre från olika vinklar. När man undersöks ligger man på rygg på en brits som skjuts in i ett slags tunnel. En undersökning kan pågå mellan 30-45 minuter. Även om undersökningen inte gör ont, kan en del tycka att det är obehagligt att ligga inuti i tunneln.

Datortomografi

Om man har en pacemaker eller någon annan metall inopererad i kroppen, kan inte en magnetkamera användas. Då används i stället en så kallad datortomograf som också ger detaljerade bilder. Precis som vid en magnetkameraundersökning ligger man på en brits som skjuts in i en tunnel. Undersökningen brukar ta cirka 30 minuter och gör inte ont, men vissa kan tycka att det är obehagligt att ligga inuti datortomografen.

Man brukar kunna få svar från datortomografi- och magnetkameraundersökningar inom en vecka. Man brukar också få lever och lungor röntgade eller undersökta med datortomografi för att läkarna ska kunna se om cancern har spridit sig.

Ultraljud

Små tumörer som eventuellt kan opereras via ändtarmen undersöks ofta med ultraljud. Då ligger man på vänster sida medan en liten plastkon, som avger ultraljud, förs in i ändtarmen. Konen sänder ultraljudvågor som studsar tillbaka när de når tarmens vävnader. Med hjälp av en dator omvandlas ljudvågorna sedan till bilder som kan ses på en datorskärm. Undersökningen tar ungefär tio minuter. Det brukar inte göra ont men man kan känna ett tryck i tarmen som kan upplevas som obehagligt. Oftast får man svar på undersökningen inom ett par dagar.

Ett svårt besked att få 

Att få ett besked om att man har cancer väcker ofta starka känslor och man behöver gott om tid att tala med sin läkare och annan vårdpersonal för att förstå vad beskedet innebär för en själv. Det kan vara bra att ha med en närstående vid sådana samtal. Den närstående kan hjälpa till att minnas vad som sagts under samtalet, och kan vara ett bra känslomässigt stöd. Om man inte är svensktalande har man alltid rätt att få information på sitt eget språk.

Vanligt men ändå skrämmande 

Trots att cancer är en vanlig sjukdom är ett cancerbesked ofta skrämmande, eftersom många förknippar cancer med döden. Även om cancer är en dödlig sjukdom om den inte behandlas så finns idag behandlingar som gör att de flesta blir friska. Dessutom kan många som inte blir helt friska ändå leva länge och bra med sjukdomen.

En tid av många frågor 

Oavsett hur det kommer att gå innebär beskedet om sjukdomen och om den kommande behandlingen att tillvaron vänds upp och ner, inte bara för den som är sjuk utan också för många runt omkring. Man har många frågor, samtidigt som det kan gå tid mellan beskedet om cancer och till dess att man får veta mer om behandlingen. Om man behöver prata med någon under den här perioden kan man ibland få hjälp av patientföreningar och det går också att kontakta Cancerfonden eller Cancerupplysningen.

Hjälp finns både inom och utom vården 

För många brukar det kännas lättare när behandlingen väl har börjat och man vet vad som ska hända och har täta kontakter med vårdpersonalen. På många sjukhus finns särskilda sjuksköterskor som kallas kontaktsjuksköterskor som kan ge ytterligare stöd och även hjälpa till med olika praktiska saker. De flesta sjukhus har också en kurator som kan ge stöd och hjälp.

Olika typer av behandling

Den viktigaste behandlingsformen i dag är att operera bort tumören. Många gånger får man också strålbehandling. I regel får man strålbehandling före operationen. Ibland får man också behandling med cellhämmande medel, så kallad cytostatika, före eller efter operationen. I dag botas minst hälften av dem som insjuknar i ändtarmscancer.

Viktiga beslut om behandlingen tas vid så kallade multidiciplinära konferenser där kirurger, onkologer, röntgenläkare och patologer deltar. Läkarna gör en individuell bedömning av vilken operation man ska få och om man ska få strålbehandling och cytostatika före operationen. En liknande konferens upprepas efter operationen, då studerar läkarna tumören för att avgöra om man behöver tilläggsbehandling med cytostatika.

Förberedelser inför operationen 

Det är bra att vara i så god kondition som möjligt när det är dags att opereras. Man bör försöka att vila ordentligt, äta nyttigt och undvika att gå ner i vikt. Ibland kan man behöva ändra medicinering eller annan behandling som man eventuellt får mot andra sjukdomar.

Före operationen får man oftast rensa tarmen med lavemang. Man brukar också få antibiotika för att minska risken för infektioner. Eftersom stora operationer ökar risken för blodproppar får man även medicin mot det före operationen. En narkosläkare går igenom hur man sövs och vilken smärtlindring som behövs.

Delar av ändtarmen opereras bort

Oftast opereras hela eller delar av ändtarmen bort genom ett snitt på magen. Man är sövd under ingreppet. Läkaren tar också bort lymfkörtlar och fett runt omkring tumören, som tillsammans med själva tumören, ska undersökas i mikroskop. När ändtarmen med tumören är borta kopplas tjocktarmen ihop med nedersta delen av ändtarmen. Vanligen tillverkas också en stomi så att den nya kopplingen kan läka innan avföringen ska passera.

Om tumören är liten, och inte har vuxit igenom tarmväggen, kan den tas bort genom ändtarmsöppningen i stället. Även en bit frisk tarm intill tumören tas då bort för att kunna undersökas. Detta är en mycket mindre operation, men man får ändå bedövning eller blir sövd.

Allt som tas bort under operationen undersöks senare med mikroskop. Det behövs för att läkarna ska kunna avgöra om man behöver opereras igen eller få annan behandling. Det brukar ta en till två veckor innan svaret kommer från laboratoriet som gör den mikroskopiska undersökningen.

Ibland behövs en tillfällig stomioperation 

Det är inte alltid det går att skarva ihop tjocktarmen med den del av ändtarmen som finns kvar. Det beror på hur långt från ändtarmsöppningen som tumören fanns. Oftast går det att förbinda tarmändarna och då kommer man att kunna gå på toaletten och tömma tarmen som vanligt. Ibland kan man trots det behöva en tillfällig stomi. Det innebär att man får en bit av tarmen utlagd genom en öppning snett nedanför naveln och runt tarmöppningen fästs en platta som i sin tur sätts fast vid en stomipåse, vanligen kallad ”påse på magen”. I den samlas avföringen upp. En tillfällig stomi kan minska risken för komplikationer. Man brukar kunna få stomin borttagen efter tre till sex månader.

Efter operationen

Om man har blivit opererad genom magen brukar man få stanna på sjukhuset mellan en till tre veckor, tills man återhämtat krafter och avföringen fungerar som den ska igen. Medan man är kvar på sjukhuset får man också lära sig att sköta en stomi om man har fått en sådan. Har man opererats genom magen brukar man behöva vara sjukskriven cirka en till två månader.

Har man opererats genom ändtarmsöppningen behöver man oftast inte tillbringa så lång tid på sjukhuset, det brukar räcka med en till två dagar. Sedan är man vanligtvis sjukskriven i cirka två veckor.

Efter operationen brukar man gå på regelbundna läkarkontroller i cirka fem år.

Andra behandlingar än operation

Det är vanligt att man får strålbehandling före operationen för att minska risken för återfall. Vilken typ av strålning man får, och hur lång tid före operation man får den kan variera.

Strålbehandlingen kan ge biverkningar. Till exempel kan man få svårare att hålla tätt. Man kan också lättare få frakturer, som sprickor i bäckenet. Det finns också en mycket liten risk att man får nervskador, men fördelarna med strålbehandling anses överväga nackdelarna.

Vid tjocktarmscancer med spridning till närliggande lymfkörtlar har cytostatikabehandling efter operationen visat sig minska risken för återfall. Fortfarande är det osäkert om behandling med cytostatika efter operationen av ändtarmscancer med spridning till lymfkörtlar ger samma effekt.

Symtomen kan lindras

Om man inte kan opereras kan ändå symtomen lindras. Till exempel kan, utöver cytostatika och strålbehandling, smärtstillande mediciner eller andra läkemedel användas beroende på vilka symtom man har.

Ibland innebär ett återfall att man får problem med tarmen och då kan man behöva kosttillägg. En dietist kan hjälpa till med kostrådgivning och näringstillskott. Om kroppen inte får tillräckligt med näring kan man behöva vätske- och näringstillförsel genom dropp.

Ibland får man återfall 

Ibland händer det att cancern kommer tillbaka. Då har enstaka tumörceller blivit kvar och börjat växa igen. Tumören kan komma tillbaka i samma område som den fanns från början, men den kan också dyka upp i till exempel levern eller lungorna.

 Framtidsutsikterna vid ett återfall är bättre ju tidigare återfallet upptäcks. Därför går man på kontroller efter operationen. Kontrollerna pågår under cirka fem år och innebär att man undersöks med datortomografi eller ultraljud. Även om man går på regelbundna kontroller bör man kontakta sin läkare om man får oväntade symtom från tarmen eller andra symtom som inte har en uppenbar förklaring, till exempel att blödningar från tarmen eller smärtor i magen eller bäckenet.

Om cancern kan stoppas beror inte bara på när återfallet upptäcks utan också på hur stor tumören är, om den har spridit sig och om den går att operera bort.

Behandling om cancern kommer tillbaka

Om man får ett återfall kan behandlingen se lite olika ut. Läkaren bedömer först om det är möjligt att operera bort den nya tumören. Det beror dels på hur stor den nya tumören är och hur mycket den har spridit sig, dels på vilka risker det finns med en ny operation.

Ibland är cytostatikabehandling det bästa alternativet. Även om det inte går att bota cancern kan cytostatikan få tumören att krympa eller växa långsammare. Det gör att man mår bättre och att man kan leva längre med sjukdomen. Det finns flera olika sorters cytostatika som kan påverka tumören. Biverkningarna av cytostatikabehandlingen varierar beroende på vilken sort som används.

Ett annat alternativ är att man får strålbehandling som, precis som cytostatika, kan göra tumören mindre och minska symtomen.

Ytterligare ett alternativ är att först börja med cytostatika eller strålbehandling för att se om tumören kan krympas så mycket att den går att operera bort. Ibland kan man få både cytostatika och strålbehandling samtidigt.

Problem efter operationen 

Alla tarmoperationer innebär en viss risk för infektioner. Ytliga sårinfektioner brukar läka utan större problem. Djupare infektioner i magen eller där tarmändarna har sytts ihop, är mer besvärliga. De kan leda till att man behöver opereras igen eller att var måste tömmas ut genom en tunn slang. Ibland kan man behöva stomiopereras trots att det inte var planerat från början.

Större operationer medför en viss risk för blodproppar och därför får man alltid medicin som motverkar blodproppar också efter operationen.

Om man behöver en permanent stomi

Ibland får man hela ändtarmen och även ringmusklerna borttagna. Då behöver man en stomi resten av livet.

I dag finns mycket bra stomiförband som minskar risken för läckage och lukt. Läckage av tarminnehåll vid stomin är inte bara obehagligt, det kan också fräta på huden som då blir röd och irriterad. Därför är det viktigt att det är helt tätt mellan stomiförbandet och huden.

Även om operationen gör att man klarat av cancern och blir frisk kan det kännas nedslående att få veta att man måste ha en stomi för alltid. Men på de flesta sätt kan man fortsätta att leva som vanligt. Det är inget som hindrar att man badar, bastar, motionerar eller reser utomlands.

När det gäller sexlivet innebär stomin inga direkta fysiska hinder, men innan man har vant sig kan det vara svårt att slappna av och njuta som tidigare.

Det finns specialutbildade sjuksköterskor, så kallade stomiterapeuter, som kan svara på frågor om stomiförband och göra övergången till det nya livet lättare. Det ingår i deras uppgifter att svara på alla olika slags frågor och ge hjälp, stöd och råd.

Att komma i kontakt med andra som har stomiopererats kan vara ett stort stöd samtidigt som man kan få tips och råd.

Stomi kan innebära en trygghet 

Innan operationen är det viktigt att man diskuterar med sin läkare om de alternativ som finns. Trots att det skulle gå att sy ihop tarmändarna kan en permanent stomi ibland vara ett bättre alternativ. Om risken är stor för att man kommer att läcka avföring, kan det vara tryggare med en permanent stomi.

Tarmbesvär 

Även om man inte blivit stomiopererad, brukar det ta ett tag innan tarmen fungerar som den ska. En vanlig skillnad, jämfört med före operationen, är att man kan få svårare att tömma tarmen och behöver sitta längre på toaletten. Det är även vanligt att man läcker avföring, slem eller sårvätska från ändtarmsöppningen. Man kan också få svårare att hinna till toaletten i tid. Oftast blir det bättre med tiden, men det kan ibland ta upp till ett år.

Tarmbesvären kan bli bättre om man undviker fet mat och mat som ger lös avföring. Via sin läkare eller stomimottagning kan man få kontakt med en dietist som kan ge råd. Fiberrik mat eller fibertillskott kan hjälpa mot diarré. Fibertillskott kan köpas receptfritt. Det finns också läkemedel som gör avföringen fastare.

Om man har stora problem med tarmen bör man kontakta den läkare eller klinik som har utfört operationen.

Sexlivet kan påverkas

Andra biverkningar efter operationen kan innebära att man får svårt att kissa eller får sexuella problem. Män kan till exempel få problem att få stånd eller utlösning, medan kvinnor kan få problem med smärtor vid samlag. Ibland går besvären över av sig själv, men man kan också behöva behandling. Man ska inte dra sig för att ta upp sådana problem med läkaren, eftersom det finns hjälp att få.