Att ge medicin till barn

Medicinen är personlig

En medicin som är utskriven på recept ska bara användas av den som fått receptet. Läkaren har valt medicinen och dosen med hänsyn till barnets sjukdom, ålder, andra eventuella sjukdomar och mediciner. Den kan ge en annan person oväntade biverkningar och den kanske heller inte gör någon nytta. Därför ska man aldrig ge receptbelagd medicin till någon annan än den som fått receptet.

Man ska följa anvisningarna

För att medicinen ska fungera som det är tänkt är det viktigt att den används på rätt sätt. Man får anvisningar av läkaren, som också ska skriva på receptet hur barnet ska ta medicinen. Informationen från receptet skrivs på apoteksetiketten som sätts på förpackningen. Personalen på apoteket brukar tala om hur medicinen ska användas och man kan alltid fråga om man är osäker.

Man kan även läsa i bipacksedeln om hur barnet ska ta medicinen och om det är något speciellt man ska tänka på i samband med medicineringen.

Det är också viktigt att man förvarar medicinen på rätt sätt. Annars finns det risk för att medicinen inte fungerar som den ska.

Viktigt att ge rätt dos

För att medicinen ska ge så bra effekt och så lite biverkningar som möjligt är det viktigt att man följer doseringsanvisningarna. Om man ger sitt barn för låg dos kanske medicinen inte hjälper. Ger man i stället för hög dos kan effekten bli för kraftig och barnet kan få onödiga biverkningar. Det kan också vara farligt för barnet att få i sig en för stor dos.

Det är lika viktigt att följa den rekommenderade dosen för receptfria mediciner som det är för receptbelagda läkemedel. När man hämtar ut medicin på recept står det på apoteksetiketten vilken dos barnet ska ta. På receptfria mediciner står på förpackningen vilken dos som är lämplig för olika åldrar.

Många mediciner ska tas med jämna mellanrum

För att få rätt effekt av medicinen ska barnet ta den så jämnt fördelat som möjligt. Om medicinen ska tas tre gånger dagligen betyder det tre gånger per dygn. Det innebär att barnet ska ta medicinen var åttonde timme. Ska medicinen tas en gång om dagen bör man försöka ge den vid samma tid varje dag. Klockslagen behöver naturligtvis inte vara exakta, men man bör försöka hålla ungefärliga tider.

Att ta läkemedel tillsammans med mat och dryck

Vissa mediciner ska tas tillsammans med mat och andra ska tas mellan måltider. För många mediciner spelar det ingen roll om de tas med eller utan mat.

Man kan också behöva undvika viss mat för att inte medicinens effekt ska påverkas, till exempel mjölkprodukter och grapefrukt.

Information brukar finnas i bipacksedeln, men man kan också fråga på ett apotek om man är osäker.

Bra att koppla medicinen till regelbundna vanor

Om medicinen inte behöver tas vid ett viss tillfälle, till exempel en måltid, kan man själv välja när man ger barnet medicinen. Det är lättare att komma ihåg att ge medicinen om man gör det i samband med något som man gör regelbundet, till exempel när barnet stiger upp eller går och lägger sig eller vid en måltid.

Behandlingen ska inte avbrytas

Även om barnet mår bra ska man aldrig avbryta eller ändra medicineringen i förtid utan att fråga läkaren. Ibland kan en för tidigt avbruten behandling leda till att besvären snabbt kommer tillbaka.

Gammal medicin ska inte användas

På förpackningen står hur länge medicinen kan användas. Efter det datumet ska den kasseras. Om man är osäker på hur länge en medicin går att använda kan man fråga på ett apotek.

Vissa mediciner kan bara användas en viss tid efter att förpackningen har öppnats. För att kunna kontrollera att man inte använder medicinen efter att tiden har gått ut, bör man skriva på förpackningen när den öppnades.

För att skydda miljön ska man inte spola ner gammal medicin i toaletten eller kasta den i soporna, om man inte är helt säker på att soporna bränns. Alla apotek tar emot gammal medicin och ser till att den tas omhand på rätt sätt.

Att få barn att ta medicin

Ibland kan det vara svårt att få barn att ta medicin, vare sig den smakar illa eller inte. Men det finns en del knep att ta till. Som förälder kan man med ord och kroppsspråk vänligt men bestämt visa barnet att medicinen måste tas. Att distrahera, belöna eller berömma barnet kan vara tips som fungerar. Man kan även ta hjälp av kramdjur och låtsas att de också ska få medicin, eller kanske hitta på en saga om någon som ska få samma medicin.

Det kan vara bra att låta barnet vara med och bestämma på vilket sätt medicinen ska tas. Bara man är tydlig med att barnet inte kan välja bort medicinen, så kan barn i vissa åldrar bli mer medgörliga om de får välja hur det ska gå till. En del barn vill till exempel hellre själva hålla i skeden med medicin för att kunna välja sin egen takt. Genom att tro på barnets förmåga att klara av att ta medicin kan man med en ömsesidig dialog komma långt.

Även om barn kan trilskas och vägra att svälja medicinen ska man aldrig försöka öppna barnets mun med våld eller hålla för näsan på barnet. Det är heller inte bra att försöka låtsas att läkemedlet är godis, eftersom barnet efteråt kan känna sig lurat och protestera ännu mer nästa gång medicinen ska tas.

Om man inte kan få i barnet läkemedlet kan man till exempel ringa till en vårdcentral, barnavårdscentral eller sjukvårdsrådgivning för att få råd. Man kan också fråga på ett apotek.

Ibland är det lättare att vara två

Om man ska ge små barn medicin kan det ibland underlätta om man är två som hjälps åt. Till exempel kan det bli enklare att ge näsdroppar om barnet får sitta i den enas knä och den personen håller barnets huvud bakåtlutat mot sin axel, medan den andre sköter själva doseringen.

Tabletter

Barn kan i regel svälja tabletter från femårsåldern, ibland redan från tre års ålder. Genom att ge barnet lite vatten innan tabletten tas fuktas halsen. Det kan göra det enklare att svälja medicinen. Ett annat bra tips är att ge barnet en trögflytande dryck att svälja ner tabletten med, till exempel nyponsoppa eller fil. Jämfört med vatten kan en trögflytande dryck göra att tabletten blir lättare att svälja. Man kan också pröva att pilla in tabletten i en kokt makaron. Makaronen är halkig och slinker ner lättare en tablett.

Det bästa är om barnet kan sitta upprätt eller stå upp när man ger tabletter.

Till små barn kan man ofta, men inte alltid, krossa tabletten och blanda ut den i lite sylt eller äppelmos. Det kan till viss del dölja tablettens smak. Om tabletterna inte får krossas står det i bipacksedeln.

Om det är svårt att få barnet att svälja tabletter kan man fråga läkaren om medicinen finns i någon annan form. Till exempel kan tabletter som löser sig i munnen vara lättare att ta. Ibland kan man också få medicinen i form av så kallade stolpiller som förs in i ändtarmen.

Flytande mediciner som ska sväljas

Många läkemedel till barn finns i flytande form. De har ofta smaksatts med sådant som barn tycker om. Trots det kan vissa mediciner, som till exempel penicillin, smaka illa. Då kan det vara bra att ge en sked glass, eller något annat som barnet tycker om, direkt efter medicinen så att den dåliga smaken snabbt försvinner. Det kan vara bra att förbereda barnet på att medicinen kan smaka lite illa trots att den är smaksatt. Om barnet tror att det ska smaka gott och det inte gör det kan det känna sig lurat.

En så kallad dossked, som man mäter upp medicindosen med, kan också underlätta när barn ska ta flytande medicin. Om man försöker distrahera barnet genom att småprata, öppnar många småbarn munnen automatiskt. Då passar man på att föra in skeden. Skeden ska föras in ganska långt i munnen för att minska risken för att barnet spottar ut allting igen. Det kan fungera bra att locka med belöningar, som att man ska läsa en saga eller att barnet ska få glass efteråt.

Man kan också pröva att ge små barn medicinen i en dosbägare eller i en liten kopp som de ska tömma själva i egen takt. Samtidigt ger man beröm för varje liten klunk som går ner så att barnet känner sig duktigt.

Ibland är det lättare att ge barn medicin i droppform. Droppar är mer koncentrerade och därmed är det en mindre mängd som man ska få i barnet. Tyvärr kan de då också smaka mer illa.

Dosspruta

När man ger flytande medicin till spädbarn använder man en så kallad dosspruta. Det kan vara bra att låta barnet sitta eller halvligga i knäet. Man sprutar sedan ganska långsamt in medicinen genom barnets mungipa mot insidan av kinden. Då minskar risken för att barnet ska få medicin i luftstrupen.

Från ettårsåldern kan man använda en dossked i stället för dosspruta. Men om äldre barn vägrar att ta medicin kan man pröva om det går bättre med spruta.

Pulver och granulat

En del läkemedel finns i form av pulver eller korn, så kallat oralt pulver eller oralt granulat. Vissa av dem kan blandas med vätska, medan andra kan strös över till exempel en sked nyponsoppa eller glass. Man får läsa i bipacksedeln vilket som passar bäst. Det är viktigt att barnet dricker ordentligt med vätska efter att ha tagit pulver eller granulat.

Illasmakande medicin i mat eller dryck kan ge avsmak

Man ska inte blanda illasmakande medicin med mat, välling eller annan dryck som barnet ofta får, eftersom barnet då kan få avsmak för maten eller drycken efteråt. Man ska inte heller blanda ut medicinen i stora mängder vätska eller mat, eftersom det finns en risk för att barnet blir mätt och inte får i sig hela dosen.

Om barnet kräks

Ibland kräks barn upp medicinen direkt och då är det bra att vänta en stund innan man gör ett nytt försök. Om barnet kräks upp nästa dos också, kan det vara bra att kontakta läkaren för att höra om man kan få byta till en annan medicin med samma verkan.

Medicin som ges i ändtarmen

Stolpiller är medicin som förs in i ändtarmen. Stolpiller är bra om barnet mår illa eller vägrar att ta medicin genom munnen. Tyvärr går det inte att göra stolpiller av alla läkemedel eftersom vissa mediciner, som till exempel penicillin, får sämre effekt om de tas via ändtarmen. Det finns också flytande medicin som förs in i ändtarmen. Då finns medicinen oftast i en behållare eller tub med en pip.

Man ska försöka få barnet att slappna av och inte spänna stjärten. Om medicinen är i vätskeform är det ofta bra om barnet kan ligga på mage när medicinen ges. Annars kan barnet gärna ligga på sidan med lätt böjda ben. Är barnet under tre år, och ska få vätska införd i ändtarmen med hjälp av en pip, ska man bara föra in halva pipen i ändtarmen.

Näsdroppar och nässprej

Näsdroppar och nässprej innehåller olika mycket av det verksamma ämnet och är anpassade efter olika åldrar, vilket anges på förpackningen. Man kan fråga på apotek om man är osäker på vilken styrka på dropparna som barnet bör få.

Om man ska ge barn näsdroppar som finns i engångspipett kan det vara bra att ha båda pipetterna öppnade och förberedda. Barn ska ofta ha en mindre dos än det antal droppar som finns i en engångspipett. Därför kan det vara bra att droppa ut överflödet först. Man kan läsa i bipacksedeln om hur många droppar som bör droppas ut.

Det kan vara enklare att ge dropparna om barnet ligger på rygg.

Små barn kan inte alltid hjälpa till med att dra in dropparna i näsborrarna. Då kan man sprida dropparna genom att vrida barnets huvud lätt åt båda hållen.

Medicin som man andas in genom munnen

En del läkemedel behöver inhaleras, det vill säga andas in, för att det verksamma ämnet ska kunna verka i lungorna. Skolbarn, och ibland även barn från ungefär tre års ålder, kan använda så kallat inhalationspulver.

Yngre barn kan få inhalationssprej och inhalationsvätskor. Det finns särskilda hjälpmedel till dem som man som förälder får lära sig att sköta av vårdpersonal. Till exempel finns det andningsbehållare som man först sprejar ut ett ”moln” i. Sedan kan barnet andas in medicinen från andningsbehållaren i sin egen takt.