Krönika: Barnen, en plikt bland andra?

Foto av Cecilia Modig.

av Cecilia Modig

Jag har ett minne av en forskningsrapport som jag fick syn på för flera år sedan. Vem som hade skrivit den och varför har jag glömt. Den har stannat i mitt minne av ett enda skäl: Det fanns någonting i den som gjorde mig sorgsen. Rapporten handlade om vad människor använder sin tid till. Forskarna hade delat in tiden i fyra delar: 1. Kontrakterad tid med vilket avsågs den tid som man förvärvsarbetar. 2. Nödvändig tid vilket innefattade resor till och från arbetet. 3. Tid för förpliktelser såsom städning, disk mm. Till denna kategori räknades även ”läsa saga för barn”. Den fjärde kategorin kallade man ”fri tid”. Det vill säga tid som man ägnar åt sig själv och disponerar efter egen vilja.

Det var det där ”läsa saga för barn” som jag tyckte var så sorgligt. Barnen som en plikt bland andra förpliktelser; disk, städning, sagoläsning. Först sedan barnen blivit lästa för och äntligen somnat uppstår den fria tiden. Man kan undra varför inte till exempel ”samtala med make eller maka” också inräknades i förpliktelserna?

Vad är det som hindrar oss från att se med barnets ögon?

Vi mäter tiden och finner att den inte räcker till. Vi försöker rationalisera och effektivisera för att vinna tid. Den fria tiden ska ge oss kraft för allt det som vi kräver av oss själva och som andra avkräver oss. Nära relationer till andra människor kräver någonting av oss och är samtidigt det som ger mening och innehåll i livet. Med dem som står oss nära uppstår konflikter, vi blir sårbara, ängsliga, irrationella, provocerade, sentimentala. Men också gränslöst lyckliga.

Om man inte visste bättre skulle man kunna beskriva kärleken till barnen som tragisk i den meningen att det vi kan vara alldeles säkra på är att de är på väg bort ifrån oss. En liten bit varje dag tills den dag de går ut för att leva ett eget liv och själva bilda familj. Därför måsten kärleken till barnet också innefatta avståndet. Det är i den starka önskan om barnets allra bästa som föräldraskapets kärlek uttrycks. Du går på en stig på sommaren med det lilla barnet i handen och hittar årets första mogna smultron. När du lägger det i barnets mun kan du känna smultronsmaken starkare, underbarare än om du hade ätit det själv.

I vår strävan efter att vara goda föräldrar tror jag inte att det är flera evidensbaserade uppfostringsmetoder vi behöver. Jag tror i stället att vi behöver varandras hjälp att hitta våra blinda fläckar. Vad är det som hindrar oss från att se med barnets ögon?

En pappa är på väg till dagis med sin lille son. Han går med långa kliv. Barnet småspringer en bit bakom. Pappan vänder sig om och säger irriterat: ” Kan du inte skynda dig lite?”

På ett öppet fält leker en liten flicka. En stor hund kommer springande rakt mot henne och får henne att skrika av rädsla. Hundägaren skrattar oförstående: ”Vad skriker du för? Hunden är inte alls farlig. Han vill bara leka.”

Inte ens i det självklara faktum att barnen är mindre än vi, förmår vi alltid förstå barnets perspektiv. Vad är det som gör att en vuxen man inte inser att barnet måste ta tre steg när han själv tar ett? Varför förmår hundägaren inte föreställas sig den skräck hon skulle känna om en stor lurvig häst, tre gånger så stor som hon själv kom rusande rakt mot henne – och ville ”leka”?

Kärleken till barnen behöver som alla annan kärlek tid, luft, lust, längtan, inlevelse och respekt. Om vi förleds att betrakta barnen som ett slags ofärdiga pusselbitar som måste slipas till lämpligt format för att passa in i ”vardagspusslet” där ”läsa saga för barn” ska klaras av så rationellt som möjligt i likhet med sortering av disk i diskmaskinen så att den” fria tiden” ska uppstå - ja då bedrar vi både oss själva och våra barn.

Så låt disken stå. Kryp ned bredvid barnet och läs en saga. En bra saga. Som den om Sampo Lappelill av den gamla finlandssvenske barnboksförfattaren Zackarias Topelius. Topeliuz skrev sina sagor i mitten av 1800-talet och mycket i dem kan vi idag finna ålderdomligt och moraliserande. Men där under bråtet av nattstånden moral finns den riktiga, den eviga, den nödvändiga sagan. Den om ljusets seger över mörkret. Sampo Lappelill beger sig en senvinterkväll olovandes ut på fjället där den förfärlige Isis håller fest och talar till trollen: ”Solen är död”, ropar han, ”hela världen ska falla ned och tillbe mig det eviga mörkrets härskare” Då reser sig Sampo Lappelill och ”upplåter sin lilla näsvisa näbb :Du ljuger fjällkung! Du ljuger så lång du är! Solen är inte alls död. Igår såg jag solens förebud i skyn”. Och i samma ögonblick som Isis höjer sin hand av is för att krossa Sampo Lappelill så stiger solen över horisonten och isen smälter…

Då somnar barnet lugnt på din arm. Sen orkar du en kväll till med det tätnande novembermörkret utanför fönstret och alla segervissa fjällkungar i Tv-nyheterna.

Skriv ut
Senast uppdaterad:
2010-11-30
Skribent:

Cecilia Modig, socionom, författare, f d chef för Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar i kris

Fotograf:

Juliana Wiklund