Äldreomsorg

När man blir äldre behövs ofta hjälp med praktiska saker för att klara det dagliga livet. Vanligtvis behöver man mer vård ju äldre man blir. Därför kan det kännas tryggt att veta att alla har lagstadgad rätt till den omsorg och vård som behövs. Stödet ser olika ut beroende på vilka behov man har och det kan vara allt från hemtjänst till omsorg dygnet runt.

Kommunen ansvarar för äldreomsorgen

Sedan den så kallade Ädelreformen i början av 1990-talet har kommunerna det samlade ansvaret för nästan all omsorg och vård av äldre, med undantag för akutsjukvård och läkarkontakter.

Målet med reformen är att man som gammal ska kunna bo kvar i sitt eget hem och där få den hjälp som behövs. Om man är beroende av omsorg dygnet runt går det att få flytta till ett så kallat särskilt boende och där hyra sin egen bostad.

Äldreomsorg kan se olika ut

Det är kommunens socialtjänst som har ansvaret för omsorgen om äldre. När socialtjänstens tjänstemän bedömer om man har rätt till stödinsatser ska de se till hela ens livssituation och behov av service, vård, omsorg och gemenskap med andra.

Kommunen ska se till att det finns tillräckligt med lämpliga bostäder för äldre och resurser till de olika stödinsatser som man har rätt till enligt Socialtjänstlagen.

Äldreomsorgen ser olika ut och kan finnas i form av äldreboenden, hemtjänst med mera i kommunens egen regi, men kommunen kan också överlåta driften till privata eller kooperativa entreprenörer. Det är alltid kommunen som har det yttersta ansvaret.

Olika former av boende för äldre

Äldre- eller seniorboende är en allmän beteckning på bostäder som är särskilt anpassade för de behov man har när man är äldre. Det kan till exempel innebära att bostaden inte har trösklar eller att hissen är extra bred. I regel är ett äldreboende ett vanligt boende, det vill säga att man hyr sin hyreslägenhet eller äger sin bostadsrätt. Vanligtvis kräver hyresvärden att man är minst 55 år och inte äldre än 75 år när man flyttar in.

Servicehus är boende för äldre som kommunen står för. Innan man får en sådan bostad görs en prövning av vilket behov man har. Sedan hyr man sin lägenhet som är äldreanpassad och kan få viss hjälp med mat, städning med mera mot en avgift. Vanligtvis finns det tillgång till gemensamma utrymmen och ibland också hjälp från en sjuksköterska. I många kommuner håller denna form av äldreboende på att avvecklas. Tanken är att man som äldre ska kunna bo kvar i sitt hem och få hemtjänst och hemsjukvård där.

För att man ska få bo i det som kallas särskilt boende måste en kommunal tjänsteman, som brukar kallas biståndshandläggare eller biståndsbedömare, först göra en bedömning av de behov man har. Man måste ha stora sociala och medicinska vårdbehov och behöva omsorg dygnet runt för att få bo i särskilt boende, som i dagligt tal kallas sjukhem och gruppboende. I ett gruppboende bor vanligtvis åtta till tio äldre med demenssjukdom i små egna lägenheter med tillgång till personal och gemensamma utrymmen.

Hemtjänst underlättar för äldre att bo kvar

Hemtjänsten är en mycket omfattande del av den kommunala äldreomsorgen. Större delen av det arbete som hemtjänsten utför är stödinsatser som man har rätt till enligt Socialtjänstlagen.

Med hjälp av hemtjänsten ska man som äldre kunna bo kvar hemma även om man till exempel har blivit ensam, måste ha hjälp med vardagssysslorna eller behöver personlig omvårdnad. Hemtjänsten ska också underlätta för anhöriga, som i praktiken svarar för en mycket stor del av äldreomsorgen, genom att erbjuda möjligheter till avlösning med mera.

Hemtjänsten har även personal som arbetar på natten om man behöver tillsyn och omvårdnad dygnet runt.

Hemsjukvården ger äldre vård i hemmet

Om man är äldre, bor kvar hemma och har mer krävande medicinska behov är det hemsjukvården som tar hand om det. I vissa delar av landet har kommunen ansvaret för hemsjukvården, i andra är det landstinget som sköter detta. Hemsjukvården kan låta hemtjänstens personal sköta enklare medicinska åtgärder som till exempel att övervaka och hjälpa till med medicinering. Mer krävande medicinska åtgärder, som till exempel att byta en urinblåsekateter, måste skötas av en sjuksköterska eller undersköterska som tillhör hemsjukvården.

Andra typer av insatser

Om man är äldre kan man även få stöd av kommunen i form av hjälpmedel, rehabilitering och anpassning av bostaden. Annat som kan öka tryggheten och göra att man inte behöver flytta är till exempel trygghetslarm och telefonservice så att man kan nå personal snabbt om man behöver hjälp. Dagcentraler som kan erbjuda matservering, sysselsättning och gemenskap är exempel på kommunalt driven verksamhet som kan minska risken att man blir ensam och isolerad.

Det finns även människor som utför frivilliga insatser, som till exempel kontakt- och besöksgrupper eller så kallad väntjänst. Den typen av verksamhet sköts ofta av frivilliga organisationer som till exempel Röda Korset.

Verksamheten ska hålla god kvalitet

Varje kommun ska ha en inriktning och policy för kvaliteten i verksamheten. Kommunen ska bland annat se till

• att man får möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden och att man blir bemött med respekt
• att man som äldre får möjlighet till ett aktivt och meningsfullt liv i gemenskap med andra
• att man får information om omsorgen så att man kan tillvarata sina rättigheter
• att man får den hälso- och sjukvård man behöver
• att kommunens hjälp utformas utifrån de behov man har och att kommunen lyssnar på önskemål som man själv eller närstående har
• att anhöriga som vårdar närstående äldre och långvarigt sjuka får stöd och avlastning
• att bostad och lokaler utformas efter de behov och förutsättningar man har
• att beslut utformas så att de är tydliga och lätta att förstå
• att alla som får stöd har en individuell vårdplan, som ska omprövas när det behövs
• att alla beslut, planer och insatser följs upp och dokumenteras.

God man
Kommunerna ska också se till att man får en så kallad god man om man behöver det. God man är en person som får förtroendet att sköta ekonomin för äldre, dementa och andra som behöver sådan hjälp. Ofta är det en anhörig som ansöker om och blir utsedd till god man.

Rätt till bedömning

Det är kommunens socialnämnd som har ansvaret för äldreomsorgen. För det mesta finns det en äldre- och handikappenhet i kommunen. Vanligtvis är det en tjänsteman, som brukar kallas biståndshandläggare eller biståndsbedömare, som beslutar om man har rätt till stöd och i så fall i vilken form.

Vart vänder man sig för att få äldreomsorg?

Man själv eller en anhörig tar kontakt med biståndshandläggaren, som man sedan träffar hemma. Om man vårdas på sjukhus görs ofta en vårdplanering när man är färdigbehandlad där en biståndshandläggare deltar. Då är det oftast sjukhuset som har tagit kontakt med biståndshandläggaren.

Biståndshandläggaren ska vid sin bedömning se till hela den livssituation man har och ta hänsyn till sociala förhållanden, hälsotillstånd och livsstil. De önskemål man själv har betyder också mycket när handläggaren bedömer vilken hjälp man behöver. Man brukar kunna få hjälp av handläggaren med att skriva den formella ansökan.

Vad kan man få hjälp med?

Man kan få hjälp med bostadsanpassning, hemtjänst och omvårdnad från enstaka tillfällen till flera gånger per dygn. Det kan också vara rehabilitering vid till exempel en dagcentral där man kan få mat, sysselsättning och allmän gemenskap. Trygghetslarm är en viktig hjälp för många liksom att få mat hemsänd.

Man kan behöva hjälp i form av att få bo i särskilt boende, kanske i gruppboende för demenssjuka, där man får omsorg dygnet runt.

Ett slags stöd är att anhöriga som vårdar en äldre person kan bli avlösta. Detta är i praktiken en mycket vanlig form av äldreomsorg. En annan insats är växelvård, det vill säga att den äldre får vara en tid på ett korttidsboende så att den anhöriga får avlastning.

Hörselproblem är mycket vanligt i högre åldrar och många kommuner kan erbjuda viss hjälp genom hörselkonsulenter.

En del kommuner har personal som, ibland mot en viss avgift, kan hjälpa äldre med till exempel gardinbyten och liknande som kan innebära risk för att man faller och skadar sig.

Information och hälsokontroll

Kommunen ska ta reda på vilka som kan behöva stöd i någon form. Kommunen ska aktivt, till exempel genom pensionärsorganisationerna, informera om hur man kan få hjälp av äldreomsorgen. En del kommuner erbjuder i samverkan med landstinget hembesök av en sjuksköterska till alla som är över 75 år. Då får man en allmän hälsokontroll och hjälp att anpassa bostaden för att till exempel minska risker för fallskador, som är vanligt bland äldre. Man är aldrig tvungen att ta emot insatser från äldreomsorgen, utan det är ett erbjudande.

Pengar över för personliga behov

Varje kommun bestämmer i princip själv vilka avgifter den tar ut för biståndsinsatser och annat stöd till äldre. Det finns ett högkostnadsskydd, så kallad maxtaxa, i äldreomsorgen som innebär att man aldrig behöver betala mer än cirka 1 600 kronor i månaden.

I stort sett är avgifterna ganska lika i kommunerna och följer centrala rekommendationer. Till exempel kan avgiften för trygghetslarm vara omkring 100 kronor i månaden. För hemsändning av mat är avgiften ungefär densamma, men kostnaden för själva maten tillkommer. Om man får så kallad heldygnsomsorg både dagtid och på natten kan det röra sig om cirka 1 300 kronor i månaden.

Gemensamt för alla kommuner är att avgiften inte får vara högre än att man har tillräckligt med pengar kvar för personliga behov, boendekostnader och andra vanliga levnadsomkostnader. Den summa som man ska ha kvar när avgifterna till kommunen är betalda kallas förbehållsbelopp och beräknas efter regler som är fastställda av riksdagen.

När avgifterna beräknas ska kommunen också se till makens, makans eller sambons situation. Även om den ena personen behöver mycket hjälp ska den andra kunna bo kvar hemma och ha det rimligt bra ekonomiskt.

Man kan klaga hos patientnämnden och länsstyrelsen

Om man inte är nöjd med den vård man själv, eller en närstående, får kan man vända sig till patientnämnden eller förtroendenämnden som den också kallas ibland. Patientnämnden har hand om både den hälso- och sjukvård som landstinget ansvarar för och den omvårdnad som kommunen sköter. De flesta patientnämnder ingår i landstingens organisation, men några kommuner har sin egen patientnämnd som är fristående från landstingen.

Man kan klaga hos länsstyrelsen om man har synpunkter på det sociala stöd och det omhändertagande man själv eller en närstående får. Länsstyrelsen prövar däremot inte om man har rätt till bistånd överhuvudtaget.

Medicinskt ansvarig sjuksköterska

I varje kommuns äldreomsorg finns det en eller flera medicinskt ansvariga sjuksköterskor, MAS, som ska övervaka patienternas säkerhet. Man kan vända sig till den som är MAS om man har synpunkter på hälso- och sjukvården som ges inom äldreomsorgen. Den medicinskt anvariga sjuksköterskan brukar också ansvara för att anmäla händelser och risksituationer enligt lagen Lex Maria till Socialstyrelsen.

En del beslut kan överklagas

Man kan överklaga beslut som rör hemtjänst eller särskilt boende med service och omsorg för äldre enligt 4 kap 1 § i Socialtjänstlagen. Det går bara att överklaga beslut som rör en själv eller en närstående.

Man kan överklaga att man själv eller en närstående inte har fått en plats i särskilt boende. Däremot kan man inte överklaga att någon annan person har fått en plats i särskilt boende när man själv inte fick det. Ett sådant beslut kan däremot överklagas genom kommunallagen. Då gör man en anmälan inom tre veckor till förvaltningssrätten, som prövar om kommunen hade rätt enligt lag att fatta sitt beslut.

Hur gör man för att överklaga?

Om socialnämnden i en kommun har avslagit en ansökan om hemtjänst eller särskilt boende ska man få en så kallad besvärshänvisning. Det innebär att man får veta vart man ska vända sig för att överklaga beslutet. Ett överklagande sker i flera steg:

• Om man överklagar inom rätt tid ska socialnämnden först ompröva sitt beslut.
• Om socialnämnden inte ändrar sitt beslut ska den skicka ärendet vidare till förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten ska först pröva om man har rätt till stöd. Sedan ska den pröva vad som ska göras för att man ska få sina behov tillfredsställda.
• Om förvaltningsrätten kommer fram till att man har rätt till stöd kan de skicka tillbaka ärendet till kommunens socialnämnd eller vård- och omsorgsnämnd. Kommunen måste då besluta om vilken form av stöd man ska få.
• Förvaltningsrättens beslut kan överklagas till Kammarrätten.
• Den sista instansen som man kan överklaga till är Högsta förvaltningsdomstolen.

I Kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen krävs ett så kallat prövningstillstånd för att ett ärende ska tas upp. Det betyder att domstolarna enbart tar upp ärenden som är principiellt intressanta och där lagen behöver förtydligas.