Överdriven sjukdomsoro är ett vanligt problem som det inte talas så mycket om. I mitt arbete som läkare träffar jag ofta människor som får livet begränsat av sjukdomsoro.
Oro är ett slags varningssignal som gör kroppen beredd inför fara. I vårt naturtillstånd finns en ständig risk för yttre hot i form av vilda djur eller fientliga grannar. Ett knak av en gren eller ljudet av ett viskande samtal kan innebära ett hot mot liv och hälsa. Här kan livet för individen hänga på att uppmärksamheten snabbt kan skifta så att ett ljud, ett synintrycket, eller kanske en lukt snabbt kan bedömas. Därefter måste ett sekundsnabbt beslut fattas: flykt eller försvar?
Flykt/försvarsreaktionen innebär att kroppen snabbt ställs om för att musklerna ska kunna arbeta maximalt. Hjärtat slår snabbare, andhämtningen ökar och matsmältningen ställs på sparlåga efter att tarmen först töms. Syre- och näringsrikt blod pumpas ut i muskler som bereds till att arbeta maximalt.
Problemet är att ungefär samma sak händer när man börjar fundera på risken för kroppslig sjukdom. Uppmärksamhet skärps för att man ska kunna bedöma hotet bättre. Kroppen gör sig redo för flykt eller försvar. Hjärtklappning, muskelspänning och oro i magen upplevs som nya hotfulla symtom och en ond cirkel är igång.
De allra flesta som har det så här kan må mycket bättre med rätt behandling. Det allra bästa brukar vara att kombinera kognitiv terapi och läkemedelsbehandling. I kognitiv terapi strävar terapeut och patient tillsammans efter att identifiera de tankemönster och beteenden som leder till att ångesten ökar. Man försöker att hitta olika sätt att minska oron.
De läkemedel som används vid depressioner har oftast bra effekt vid den här typen av ångest. De här läkemedlen är inte beroendeframkallande. Man brukar märka effekten efter några veckor. Ibland kan man behöva ett lugnande medel de första veckorna eftersom det händer att ångesten ökar lite just i början av behandlingen.
