Lymfom – lymfkörtelcancer

Lymfom samlingsnamn för olika cancersjukdomar

Lymfom, eller lymfkörtelcancer, är ett samlingsnamn på en rad cancersjukdomar som uppstår i celler som tillhör lymfsystemet. Lymfsystemet är en del av immunförsvaret. Sjukdomen kallas också maligna lymfom. Malign betyder elakartad och lymfom är lymfkörtelcancer.

Hodgkins lymfom och non-Hodgkin-lymfom

Det finns över 30 olika typer av lymfom som skiljer sig åt och behandlas på olika sätt. Ofta delas lymfom upp i två huvudgrupper: Hodgkins lymfom och non-Hodgkin-lymfom. Non-Hodgkin-lymfom kan vara långsamt växande eller snabbväxande. Snabbväxande sprider sig snabbare i kroppen än långsamt växande.

Hur vanligt är lymfom?

I Sverige får nästan 2000 personer lymfom varje år och det är den sjätte vanligaste cancerformen. Sjukdomen är något vanligare hos män än hos kvinnor. Även ungdomar och unga vuxna kan få sjukdomen, men den är vanligast hos personer över 60 år.

Oftast blir man frisk

Många som har non-Hodgkin-lymfom blir friska efter behandling. En del kan behöva behandlas länge. Nya, effektivare läkemedel har gjort att man kan behandlas och leva med sjukdomen i många år.

Om man har långsamt växande non-Hodgkin-lymfom behöver man inte alltid behandling. Oftast kan man leva ett vanligt liv med sjukdomen.

Om man har Hodgkins lymfom blir man oftast frisk efter behandling.

Lymfsystemet skyddar mot infektioner

Lymfsystemet, en viktig del av immunförsvaret, har flera uppgifter i kroppen. Det ska bland annat försvara kroppen mot infektioner och rensa bort gamla, skadade och främmande celler, till exempel röda blodkroppar och tumörceller.

Lymfsystemet består av lymfatiska organ och lymfkärl. Lymfkärlen kan ses som ett nätverk av tunna trådar som finns i hela kroppen. De samlas vid blodkärlen i små bönformade knutor, som kallas lymfkörtlar eller lymfknutor. I nätverket av lymfkärl transporteras en vätska som kallas lymfa. Lymfan består av vätska, proteiner och en typ av vita blodkroppar, som också kallas lymfocyter. De vita blodkropparna är specialiserade celler som försvarar kroppen mot bakterier och andra mikroorganismer. De vita blodkropparna mognar i lymfkörtlarna.

Det finns över 400 lymfkörtlar i kroppen. De flesta finns på halsen, i armhålorna, mellan lungorna, längs de stora blodkärlen, i magen och i ljumskarna. I lymfsystemet ingår också mjälten, brässen och övrig så kallad lymfatisk vävnad, till exempel halsmandlar.

Börjar oftast i en lymfkörtel

Lymfom kan starta i vilken del som helst av lymfsystemet men oftast börjar sjukdomen i en eller flera lymfkörtlar. Oavsett var i kroppen man får lymfom, är det alltid vita blodkroppar, lymfocyter, som har skadats.

Okänt varför man får lymfom

Orsakerna till lymfom är till stor del okända. Om man har ett nedsatt immunförsvar, till exempel på grund av en hiv-infektion, är risken större att få lymfom. Det finns en något ökad risk för lymfom om man har ledgångsreumatism eller någon annan inflammationssjukdom, och om man har varit utsatt för vissa typer av växtbekämpningsmedel, lösningsmedel eller färgämnen.

Sjukdomen är inte smittsam.

Svullna lymfkörtlar vanligaste symtom

Det vanligaste symtomet på lymfom är att en eller flera lymfkörtlar svullnar i kroppen. Svullna körtlar i bröstkorgen och i magen känns inte från utsidan men de kan göra ont eller kännas obehagliga. Om körtlarna trycker på luftstrupen kan man få hosta eller bli andfådd. Man också känna sig trött, få feber, svettas eller gå ner i vikt.

Sök vård om lymfkörtlarna är svullna 

Om man har en eller flera svullna lymfkörtlar, som är större än två centimeter i diameter, ska man kontakta en vårdcentral inom några dagar.

Om man har svullna lymfkörtlar och är orolig över det kan man ringa sjukvårdsrådgivningen eller kontakta en vårdcentral.

Kroppsundersökning och cellprov

Om man har svullna lymfkörtlar får man genomgå en noggrann kroppsundersökning där läkaren bland annat undersöker lymfkörtlar, magen och lungorna.

Till att börja med brukar läkaren ta ett cellprov från en förstorad lymfkörtel. Det görs med en tunn nål och kallas finnålspunktion. Själva provtagningen tar någon minut och känns som ett litet stick.

Cellprovet ger besked om cancer

Ett cellprov kan ge besked om det finns cancerceller eller inte, men det kan inte visa vilken typ av cancer det är. Om cellprovet visar tecken på cancer måste läkaren göra ett vävnadsprov. Ibland kan man behöva lämna fler cellprover.

Operation av en lymfkörtel

Om körtlarna sitter inom ett område som är lätt att komma åt brukar läkaren ta bort en hel körtel. Det görs vid en operation som tar knappt en timme. Under operationen blir man sövd.

Vävnadsprov tas om körtlar inte kan opereras 

Om körtlarna eller de misstänkta förändringarna ligger på mer svåråtkomliga ställen inne i kroppen brukar man få genomgå ett vävnadsprov. Då används en grövre nål och en ultraljudsapparat för att kunna rikta provtagningsnålen. När provet görs får man lokalbedövning och undersökningen brukar inte göra ont.

Provet undersöks sedan i mikroskop och det tar cirka en vecka innan man får svar.

Var i kroppen finns sjukdomen?

Om det visar sig att man har lymfom är nästa steg att ta reda på var i kroppen sjukdomen finns. Eftersom lymfsystemet är utspritt på många ställen i kroppen krävs flera olika undersökningar för att ta reda på var sjukdomen finns.

Exakt vilka undersökningar som behövs beror på vilka symtom och vilken typ av lymfom man har. Man brukar få lämna ett blodprov, genomgå datortomografi och lämna ett benmärgsprov. Ibland får man genomgå en PET-kameraundersökning.

Blodprov

Man får lämna blodprov som analyseras på olika sätt. Bland annat mäts ett protein som visar hur aktiv sjukdomen är i kroppen. Graden av aktivitet kan ha betydelse för vilken behandling man får.

Datortomografi

Läkaren brukar undersöka halsen, bröstkorgen och magen med datortomografi. Ibland undersöks man också med ultraljud eller magnetkamera. 

Benmärgsprov

Läkaren brukar också göra ett benmärgsprov. Oftast får man lokalbedövning med en spruta och det kan svida när man får den. Provtagningen görs oftast med en nål i bäckenbenet där en liten mängd benmärg avlägsnas. Själva provtagningen tar några minuter. Efteråt kan man bli öm och ibland få ett blåmärke där provet togs, men det brukar försvinna efter några dagar.

Benmärgsprovet studeras i mikroskop för att se om cancerceller finns i benmärgen.

PET-kameraundersökning

En PET-kamera, en stor ringformad apparat, tar bilder som visar vad som sker i kroppens olika inre organ. PET-kameran kan användas för att undersöka olika organ i kroppen, bedöma sjukdomar eller följa en behandling.

Sex timmar innan undersökningen ska man varken äta eller dricka. Med en spruta får man radioaktivt märkt socker in i blodet, vilket gör att läkaren sedan tydligt kan se en tumör på bilderna. Under fotograferingen ligger man på en brits och förs in i PET-kameran, där bilderna tas.

Undersökningen tar ungefär en timme och man känner sig som vanligt efteråt. Stråldosen är mycket liten och det radioaktiva ämnet försvinner snabbt ur kroppen. 

Ett svårt besked att få

Att få ett besked om att man har cancer väcker ofta starka känslor och man behöver gott om tid att tala med sin läkare och annan vårdpersonal för att förstå vad beskedet innebär för en själv. Det kan vara bra att ha med en närstående vid sådana samtal. Den närstående kan hjälpa till att minnas vad som sagts under samtalet, och kan vara ett bra känslomässigt stöd. Om man inte är svensktalande har man alltid rätt att få information på sitt eget språk.

Vanligt men ändå skrämmande

Trots att cancer är en vanlig sjukdom är ett cancerbesked ofta skrämmande, eftersom många förknippar cancer med döden. Även om cancer är en dödlig sjukdom om den inte behandlas så finns idag behandlingar som gör att de flesta blir friska. Dessutom kan många som inte blir helt friska ändå leva länge och bra med sjukdomen.

En tid av många frågor

Oavsett hur det kommer att gå innebär beskedet om sjukdomen och om den kommande behandlingen att tillvaron vänds upp och ner, inte bara för den som är sjuk utan också för många runt omkring. Man har många frågor, samtidigt som det kan gå tid mellan beskedet om cancer och till dess att man får veta mer om behandlingen. Om man behöver prata med någon under den här perioden kan man ibland få hjälp av patientföreningar och det går också att kontakta Cancerfonden eller Cancerupplysningen.

Hjälp finns både inom och utom vården

För många brukar det kännas lättare när behandlingen väl har börjat och man vet vad som ska hända och har täta kontakter med vårdpersonalen. På många sjukhus finns särskilda sjuksköterskor som kallas kontaktsjuksköterskor som kan ge ytterligare stöd och även hjälpa till med olika praktiska saker. De flesta sjukhus har också en kurator som kan ge stöd och hjälp.

Hur behandlas man för lymfom? 

Eftersom lymfom kan ge olika symtom och börja på olika ställen i kroppen är det vanligt att man först har kontakt med till exempel en allmänläkare, en öronläkare eller en kirurg beroende på vad sjukdomen har gett för symtom. Så fort det är klart att det rör sig om cancer brukar en läkare specialiserad på cancer ta över utredning och behandling.

Behandlingen har blivit bättre 

Behandling av lymfom har utvecklats och allt fler personer kan botas eller bli långvarigt fria från sin sjukdom. Bättre läkemedel och intensivare behandlingar används, dessutom finns ökad kunskap om hur biverkningar kan motverkas. Behandlingar innehåller ofta cytostatika. Även andra läkemedel har införts i behandlingarna, till exempel antikroppar. Antikroppar är läkemedel som gör att kroppens immunförsvar angriper cancercellerna, som förstörs och till slut dör.

Behandling av snabbväxande non-Hodgkin-lymfom 

Vilken typ av behandling man får beror på vilken typ av lymfom man har. Om man har snabbväxande non-Hodgkin-lymfom behandlas man nästan alltid med cytostatika i olika kombinationer, oftast tillsammans med antikroppar. Det är vanligt att man får sex till åtta kurer under sammanlagt tre till fem månader. Om sjukdomen är begränsad till ett område i kroppen får man ibland strålbehandling, men ofta börjar man med cytostatika.

Oftast blir man bättre efter behandlingen och många blir helt friska från cancern.

När vanlig behandling inte räcker till 

Om man har långsamt växande non-Hodgkin-lymfom behandlas man oftast först när sjukdomen ger symtom. Om man inte har symtom behöver man inte behandling utan går istället på täta kontroller, ofta var tredje månad. Läkaren följer noga hur sjukdomen utvecklas och kan i god tid sätta in behandling om det skulle behövas.

Vissa former av non-Hodgkin-lymfom kräver intensiv behandling och går inte att bota med vanliga doser av cytostatika. I dessa fall får man ibland, i tillägg till vanlig behandling, en mycket hög dos cytostatika följt av stamcellstransplantation med egna stamceller.

Behandling av Hodgkins lymfom 

Om man har Hodgkins lymfom och den upptäcks i ett tidigt stadium behandlas man med cytostatika under två till fyra månader, följt av strålbehandling mot de områden där sjukdomen fanns från början. Kombinationen av cytostatika och strålbehandling gör att man behöver mindre av varje del och på så sätt kan biverkningarna minskas.

Om Hodgkins lymfom har spridit sig i kroppen får man flera olika cytostatika under cirka ett halvår. Ibland får man också strålbehandling.

Behandlingar om man får tillbaka sjukdomen 

Om man får tillbaka lymfom finns fortfarande många behandlingar och ibland kan sjukdomen botas. Om man får återfall av Hodgkins lymfom och vissa typer av non-Hodgkin-lymfom kan det bli aktuellt med en så kallad transplantation av stamceller och höga doser cytostatika.

Cytostatika påverkar celler som delar sig

Cytostatika, ett cellhämmande läkemedel, påverkar framförallt celler som delar sig. Förutom tumörceller kan vissa friska celler skadas, till exempel i slemhinnorna och benmärgen. De friska cellerna har större förmåga än tumörcellerna att reparera sig. Genom att få cytostatika upprepade gånger med jämna mellanrum kan de friska cellerna återhämta sig medan tumörcellerna skadas och dör.

Olika läkemedel kombineras

Det finns upp till ett tjugotal olika cytostatika som används vid behandling av lymfom. Cytostatikabehandlingen innehåller oftast två till sex olika medel som kombineras på olika sätt. Man får behandlingen i ett antal kurer. Man behandlas i en eller flera dagar och behandlingen upprepas varannan till var tredje vecka. Under behandlingen genomgår man kontroller med röntgenundersökningar för att se om behandlingen fungerar. Om det visar sig att sjukdomen inte blir bättre kan man behöva en annan behandling.

Sprutor och tabletter

Oftast får man cytostatika direkt i blodet med dropp eller sprutor, och behandlingen tar några timmar. Ibland tar man också tabletter under några dagar. Många behandlingar får man idag på sjukhus, men man behöver inte vara inlagd. En del får cytostatikabehandling som dropp i blodet under flera dygn och då behöver man stanna kvar på sjukhuset. Andra cytostatikabehandlingar får man i form av tabletter och då kan man sköta behandlingen hemma.

Biverkningar av cytostatika

Man kan få olika typer av biverkningar av cytostatika. Det beror på att friska celler som nybildas kan skadas av behandlingen. Hur besvärliga biverkningarna blir beror bland annat på vilka typer av cytostatika man får och hur många behandlingar man behöver.

Sämre blodvärden och infektioner är vanliga biverkningar

Det är vanligt att man får sämre blodvärden när man behandlas med cytostatika. Framförallt påverkas de röda och vita blodkropparna och man kan få blodbrist. Det gör att man kan bli trött och lättare få infektioner. Ibland får man ett motmedel för att antalet vita blodkroppar ska kunna öka igen och därmed minska risken för infektioner.

Om man får en infektion behandlas den med antibiotika. En del infektioner kan vara så allvarliga att man måste läggas in på sjukhus och få antibiotika direkt i blodet. När man behandlas med cytostatika är det därför viktigt att man alltid kontaktar sjukvården om man får till exempel feber, halsont eller hosta. Innan man påbörjar cytostatikabehandling får man telefonnummer som man ska ringa om man får besvär på något sätt.

Peruk om man tappar håret

Man kan tappa håret av vissa cytostatika. När behandlingen är klar växer håret ut igen, och under den period som man får cytostatika kan man få ersättning av landstinget för en peruk. Det kan vara bra att prova ut peruken innan man påbörjar behandlingen.

Illamående

Andra vanliga biverkningar är illamående. Om man behandlas med cytostatika får man mediciner innan och efter kuren för att dämpa illamående och andra biverkningar. Om man ändå mår illa ska man säga till sin läkare så att man får andra läkemedel som hjälper bättre.

Andra biverkningar

Vissa mediciner kan göra att man får stickningar eller domningar i fingrarna och tårna. Det brukar gå tillbaka efter att behandlingen avslutats, men hos en del försvinner inte besvären helt.

Läkemedel som känner igen cancerceller

Det finns läkemedel som innehåller antikroppar. De tillverkas i laboratorier och skräddarsys för att söka upp och fästa sig på cancerceller. Antikropparna hittar och fäster sig på cancercellerna som bryts ner och dör.

Det finns idag några olika typer av antikroppar som används mot lymfom, och flera nya sorter utvecklas och prövas.

Man kan få antikroppar ensamt eller kombinerat med olika cytostatika. Oftast får man antikroppar som dropp i blodet under några timmar.

Antikroppar kan också ges som underhållsbehandling efter avslutad cytostikabehandling, oftast varannan till var tredje mån i sammanlagt två år.

Biverkningar av antikroppar

Första gången man får dropp med antikroppar är det vanligt att man får feber, frossa, muskelvärk och hjärtklappning. Biverkningarna går att förebygga med mediciner som man tar före behandlingen.

Efter behandling med antikroppar kan man få infektioner, men det är ganska ovanligt. Om man får en infektion kan den behandlas med medel mot bakterier, svamp eller virus.

Strålning dödar cancerceller

Strålbehandling kan döda cancerceller genom att påverka cellernas arvsmassa, DNA. Strålningen skadar även kroppens friska celler, men de har större förmåga än cancercellerna att reparera sig. Genom att dela upp strålbehandlingen i flera små dagliga doser hinner de friska cellerna till viss del repareras mellan stråldoserna medan cancercellerna efter hand skadas och dör.

Det är vanligt att man får cirka 10-15 behandlingar under två till tre veckor. Ibland kan ett par behandlingar vara tillräckligt. Varje behandling brukar ta 15 minuter.

Biverkningar av strålbehandling

Även om själva strålbehandlingen är smärtfri kan man få en del biverkningar efter en tids behandling. Vilka biverkningar man får beror på vilka organ som utsätts för strålning och i vilken dos. Genom att begränsa området som bestrålas, minskas risken för biverkningar.

Biverkningar av strålbehandling mot munhåla och hals

Om man får strålbehandling mot till exempel munhålan eller halsen kan slemhinnorna i munnen bli irriterade och ibland såriga. Man kan också bli torr i munnen på grund av att salivproduktionen minskar.

Biverkningar av strålbehandling mot mage och bröst

Om man får strålbehandling över magen eller bäckenet kan man få tarmbesvär med gaser och diarré. Vårdpersonal kan ge tips och råd som kan minska besvären. Strålbehandling över brösten kan för kvinnor innebära en något ökad risk för bröstcancer.

Biverkningar av cytostatika och strålbehandling mot bäckenet 

Hos kvinnor kan behandling med cytostatika och strålning mot bäckenet påverka äggstockarna. Biverkningarna kan göra att man får svårare att få barn eller till och med blir steril. Vilken typ av och hur stor dos av cytostatika man får har betydelse för risken. Hur man kommer att påverkas av behandlingen går inte att säga säkert i förväg. Därför finns möjlighet för kvinnor under 35 år att spara äggstocksvävnad, en metod som gör det möjligt att få biologiska barn längre fram.

Hos män kan cytostatika och strålning mot bäckenet påverka spermieproduktionen. Hur man kommer att påverkas av behandlingen går inte att säga säkert i förväg. Därför får man möjligheten att frysa spermier innan en behandling påbörjas, en metod som ger möjlighet att längre fram kunna få biologiska barn.

Ovanligt att man opereras när man har lymfom

Det är ovanligt att man opereras om man har lymfom. Vid vissa typer av sjukdomen kan mjälten växa väldigt mycket och ge obehag och tryck i magen. Då kan mjälten opereras bort, en behandling som gör att besvären minskar eller försvinner helt.

Andra organ kan ersätta mjälten

Mjälten har betydelse för immunförsvaret, speciellt när man är ung. Senare i livet kan man klara sig utan mjälte eftersom andra organ som lever och benmärg kan ta över mjältens roll. Mjälten är också ett viktigt försvar mot vissa typer av bakterier som kan ge lunginflammation. Alla som får mjälten bortopererad vaccineras därför mot dessa bakterier.

Om man behöver intensiv behandling med cytostatika

Stamcellstransplantation är en metod som används om man behöver intensiv behandling med cytostatika. Kroppens benmärgsceller som fortfarande är omogna, så kallade autologa stamceller, kan med en speciell teknik renas och förvaras nedfrysta. Därefter får man höga doser cytostatika för att ta bort alla cancerceller. Efter cytostatikabehandling tinas stamcellerna och man får tillbaka dem med dropp. Efter ett tag börjar de stamceller man fått tillbaka att bilda ny benmärg.

Ansträngande behandling

Behandlingen brukar ta tre till fyra veckor, och under den tiden är man oftast inlagd på sjukhus. En intensiv cytostatikabehandling och en stamcellsoperation är ansträngande och kan medföra omfattande biverkningar. Därför kan man oftast bara få behandlingen om man är under 65 år och relativt frisk i övrigt, och om utsikterna att behandlingen ska lyckas bedöms vara förhållandevis goda.

Kontroller efter behandling

När behandlingen avslutats går man på uppföljande kontroller. Kontrollerna varierar beroende på vilken typ av lymfom man har behandlats för. Ofta går man var tredje till var fjärde månad de första två åren. Därefter sker kontrollerna mer sällan upp till fem år efter avslutad behandling. Om sjukdomen skulle komma tillbaka är det vanligast att det sker inom de första två åren. Vid ett återfall får man ofta liknande symtom som när man första gången får sjukdomen; svullna körtlar, svettningar, långvarig feber, eller viktnedgång.

Viktigt att följa eventuella biverkningar

Kontrollerna görs också för att följa biverkningar. Om man genomgått strålbehandling kan en del biverkningar komma efter flera år och man kan behöva gå på kontroller upp till tio år efter avslutad behandling.

Man får gå igenom olika undersökningar beroende på vilken del av kroppen som behandlats. Till exempel görs mammografi eller ultraljud på kvinnor som tidigare fått strålbehandling mot brösten, eftersom det finns en ökad risk för bröstcancer. Om man fått strålbehandling mot halsen finns risk för att sköldkörteln kan påverkas och det kan leda till minskad produktion av sköldkörtelhormon. Det kan kontrolleras med hjälp av ett blodprov. Om det finns brist på sköldkörtelhormon får man behandling med tabletter.

Långsamt växande non-Hodgkin-lymfom kontrolleras livet ut

Om man har ett långsamt växande non-Hodgkin-lymfom brukar man må som vanligt efter behandlingen, men man fortsätter ofta med kontroller livet ut. Hur ofta man går på kontroll beror på hur man har mått under sjukdomstiden, och hur behandlingen har gått. Ibland kan det räcka med kontroller en eller ett par gånger per år.

Kontakta vården om nya symtom kommer 

Om man efter en avslutad behandling får besvär som kan ha med cancern eller behandlingen att göra, ska man kontakta sin läkare så fort som möjligt. Om det har gått så lång tid efter behandlingen att man inte längre har kontakt med en särskild läkare, bör man vända sig till sin vårdcentral.

Så kan man påverka sin situation

När man får en cancerdiagnos är det naturligt att man inte alltid kan eller orkar ta beslut om hur man själv aktivt ska kunna påverka sin hälsa. Det finns en del man själv kan göra för att påverka situationen i så positiv riktning som möjligt, även om man inte kan förbättra chanserna att bli frisk.

Om man får klart för sig hur behandlingen ska gå till är det ofta lättare att känna sig motiverad att följa den. Man kan till exempel ta hjälp av en patientförening, där andra som gått igenom samma behandling kan berätta vad den innebär.

Lindra biverkningarna

För att klara de fysiska och psykiska påfrestningar som behandlingarna innebär, är det viktigt att försöka äta ordentligt och göra saker man tycker om och mår så bra som möjligt av. Man kan behöva strunta i vardagens vanliga krav och måsten och unna sig att göra det man känner för.

Om biverkningarna av behandlingen är svåra finns ofta goda möjligheter att lindra symtomen. Man kan tala med sin läkare för att få råd.

Olika behov av att tala om sjukdomen

Hur man reagerar när man får ett cancerbesked är olika från person till person. Vissa vill kanske diskutera sjukdomen med flera olika personer, medan andra vill hålla det till en mindre krets. Det kan vara viktigt att tänka efter hur man vill ha det, och själv bestämma när och med vem man vill prata om sjukdomen.

För många innebär sjukdomen och tiden som man går igenom en behandling att man stannar upp, omvärderar och förändrar flera delar av sitt liv. Om man arbetar kanske man är sjukskriven en längre tid, men många fortsätter att jobba. Om man har varit sjukskriven är arbetsgivaren skyldig att underlätta återgången till arbetet genom att till exempel anpassa arbetstiderna.

Om man har svårt att få barn efter behandling

Vissa behandlingar kan göra att man har svårare att få barn. Ofta går det att få hjälp mot barnlöshet, och det kan därför vara bra att söka läkare om man inte blir gravid efter att ha försökt under ett års tid.

De närståendes liv påverkas också

När någon insjuknar i cancer påverkar det också de övriga familjemedlemmarna som var och en kan få sin egen krisreaktion. Ibland kan en närstående till och med reagera kraftigare än vad den sjuke gör. Närstående kan också känna stor hjälplöshet. Man vill hjälpa och trösta, men det kan vara svårt att veta hur. Ofta räcker det mycket långt bara att finnas bredvid den som är sjuk och orka lyssna och dela det svåra. Man kan dessutom ofta hjälpa till genom att avlasta den som är sjuk med vissa praktiska göromål.