Krönika: Hur mycket fakta vill man ha?

Foto av Maja Aase.

av Maja Aase

Först ville jag veta allt. Sedan ingenting. Och sedan förändrades det igen. Under min tid med cancer har jag varit som en svängigare version av mig själv. Svängig – eller snarare ombytlig: när jag lagt mig på kvällen har jag inte vetat vilket av mina olika jag som ska vakna på morgonen. Är det ugglan? Strutsen? Kanske lemuren? Eller den plufsiga gråsuggan som inte orkar gå ur sängen och aldrig mer vill tänka på CANCER?

När jag lagt mig på kvällen har jag inte vetat vilket av mina olika jag som ska vakna på morgonen 

Ugglan sitter vid datorn, gärna på nätterna, med kaffehjärnan påslagen och i ensamhet. Hon flaxar och försöker hitta rätt bland vetenskapssidor, läkemedelsföretag, förslag på dieter, bloggar med böner, och så de uppjagade historier om tumörer som försvunnit, ”bara genom positivt tänkande”.

När jag är uggla tröstar jag mig med all den pågående forskning jag kan hitta, och älskar hårdföra fakta från hela världen om prognoser och behandlingar.

Men jag gillar inte när omgivningen tittar på mig, som vore jag en googlande galning, när jag berättar om någon studie jag har hittat. Ugglan vill bli respekterad för sitt sätt att ta hand om sig själv: den som söker fakta försöker bli frisk. Och ugglan kan mycket väl vara en riktigt kompetent patient, med kunskap och sansade förslag.

Andra dagar är det strutsen som heltidsarbetar. Här ska det inte tänkas på något som börjar på c. Här ska det bara tvättas fönster. Eller diskuteras tysk skattelagstiftning. Eller skvallras om precis vem som helst utom strutsen själv. För hon vill bara glömma att någon ska ha sagt till henne att hon visst skulle vara sjuk. Strutsen är bättre än sitt rykte, för att vilja tänka på annat än cancer kan vara det friskaste och mest läkande. Ibland.

Alla jobbar för mig: kroppens celler, sköterskorna, medicinerna, tankarna och hoppet. 

Mitt favoritdjur under sjukdomen har ändå varit det som är känt för att luta ryggen mot en varm sten och sola den rara och pälsmjuka magen. När min inre lemur har varit aktiv, har jag helt enkelt varit tillfreds. Jag har lämnat över min oro och mina farhågor på sjukvårdens personal och tänkt att de jobbar för mig. Alla jobbar för mig: kroppens celler, sköterskorna, medicinerna, tankarna och hoppet. Själv ska jag bara ta det lugnt, och koncentrera allt jag har på att sola min pälsmage av livsvilja. Och om jag kommer att tänka på något, kan jag skriva ner det i min anteckningsbok, och invänta att ugglan vaknar och hoar, och leta efter spännande forskning.

Cancer förändrar det mesta och sjukdomen kan förstärka sidor eller väcka det som legat fördolt: en patient vill plötsligt bli cancerexpert. En annan satsar intensivt på medicinsk yoga. Och en tredje orkar kanske inte tänka på något annat än – italiensk fotboll. Och en blandning av alltihop är inte konstigare än något annat. Ingen dag är heller den andra lik. Men det är ett viktigt arbete att acceptera sitt dagsläge och inse att det är komplicerat att simma runt i informationshavet.

Ugglan, strutsen och lemuren kan vara delar av samma person och alla har sin tid. Och oftast vet man inte vem det är som får för sig att vakna på morgonen.

Maja Aase

Senast uppdaterad:
2011-01-31
Skribent:

Maja Aase

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Juliana Wiklund