Förbereda barn för besök i vården

För det mesta går det bra för barn att vara med om undersökningar eller behandlingar i vården. Men om föräldrarna är rädda och oroliga smittar det lätt av sig på barnet. Därför är det bra om man som förälder först förbereder sig själv.

Det kan man göra genom att läsa på eller fråga vårdpersonalen. När man själv känner sig trygg kan man förbereda barnet. Det är bra om man berättar för vårdpersonalen om man är orolig för något och vill ha hjälp, till exempel med att hålla barnet vid en provtagning.

Om man inte har möjlighet att förbereda sig går det oftast bra ändå. Personalen berättar också om hur undersökningen eller behandlingen ska gå till när man väl är på plats.

Om barnet måste läggas in på sjukhus ska vården vara anpassad efter barns speciella behov och personalen ska ha särskild utbildning för att ta hand om barn. Det finns program på barnklinikerna för att förbereda barn och föräldrar, och tillgång till lekterapi och skolundervisning, om sjukhusvistelsen blir lång.

Barn har större möjligheter att samarbeta i samband med undersökningar och behandlingar om de i förväg får veta vad som ska hända. Det är bättre att barnet känner till att en spruta kan göra ont än att det kommer som en överraskning. 

Barn har också rätt att få information om och vara delaktiga i sin egen vård.

Om barnet visar oro inför ett besök kan man som förälder lugna barnet genom att lova att vara med under undersökningen eller behandlingen. Man kan säga till barnet att om det vill kan man berätta för personalen att barnet känner sig oroligt och be dem att förklara precis vad som kommer att hända.

Genom att prata med barnet om vad det ska vara med om på mottagningen eller sjukhuset ger man också barnet en chans att berätta vad det känner. Man hjälper också barnet att känna trygghet och förtroende för föräldrar och vårdpersonal.

Det är viktigt att försöka ta reda på om barnet har några funderingar inför besöket. Om barnet har frågor utgår man från dem när man förbereder sig. Som vuxen behöver man vara så ärlig som möjligt när man berättar för barnet vad som kommer att hända. Man ska varken underdriva eller överdriva.

Man kan berätta om vad som ska hända i små steg. Från det minst obehagliga till det som man tror är det allra svåraste för barnet. Det är viktigt att barnet förstår att det finns ett slut på det som ska hända. Om barnet ska genomgå en längre behandling är det bra om både barnet och föräldern kan vara med redan när behandlingen planeras tillsammans med vårdpersonalen.

Yngre barn, framför allt barn under sju år, kan förbereda sig för besök i vården genom att leka.

Leken kan hjälpa barnet att

• lära sig saker, förstå och att använda sin fantasi och kropp
• leva sig in i och hitta sätt att hantera nya och kanske obehagliga situationer
• komma i kontakt med och bearbeta olika känslor som rädsla eller nyfikenhet.

Leka före besöket

Som förälder kan man leka det som ska hända tillsammans med barnet. Man kan exempelvis turas om att vara patient och doktor eller ha med dockor och mjukdjur i leken. Det kan kännas lättare för barnet att berätta att dockan är ledsen eller rädd, än att det är barnet själv som känner så.

Leka under besöket

För att vänja barnet vid den nya miljön kan det vara bra att barnet får en stund för lek i väntrummet eller lekrummet innan undersökningen eller behandlingen börjar. För yngre barn kan man underlätta genom att avleda barnets uppmärksamhet under undersökningen eller behandlingen med en bok, en leksak eller något annat som barnet tycker är spännande.

Leka efter besöket

Det är vanligt att barn leker sådant som de har varit med om. Om barnet vill leka något som de varit med om i vården kan man ge det en sjukvårdsväska för barn. Det kan också vara bra att prata om det som hänt och ge utrymme för barnets egna erfarenheter. Som vuxen kan man vara uppmärksam på hur barnet leker. Om barnet under en längre period upprepar samma lek hela tiden och inte verkar komma vidare kan det tyda på att det blivit skrämt. Då bör man kontakta vårdgivaren för att höra vilken hjälp som finns att få till exempel vid barnklinikens lekterapiavdelning eller på en barnpsykiatrisk mottagning.

Barnet förstår ännu inte vad tid är eller hur saker och ting hänger samman. Det kan därför vara svårt för barnet att förbereda sig på händelser som ligger framåt i tiden och att förstå varför det måste gå till vårdcentralen eller till sjukhuset. Det viktigaste i den här åldern är att man som förälder förbereder sig själv genom att fråga personal eller läsa på så att man känner sig lugn och kan förmedla trygghet till barnet.

Det bästa för barnet är att ha en förälder med sig eftersom barn i den här åldern ofta känner oro för att behöva skiljas från föräldrarna. Det är också bra att ta med barnets favoritsaker som kudde, napp, mjukdjur eller liknande.

Även om barn under ett år inte förstår själva orden kan man ändå prata med barnet om vad som kommer att hända och vad som händer eftersom det skapar trygghet för barnet. För barn som är över två år kan man också visa på en docka eller liknande hur en undersökning kan gå till och låta barnet växla mellan att vara den som undersöker och den som blir undersökt. När man förbereder barnet är det bra att göra det strax innan något ska hända.

I den här åldern har barnet ofta lättare att ta in information och har större möjligheter att förbereda sig. Det är bra om man kan berätta kort och enkelt för barnet vad det ska vara med om, gärna någon dag innan man ska dit.

Barn i den här åldern har livlig fantasi och samtidigt svårt att skilja mellan vad de bara tänker och vad som är verkligt. En del barn kan tänka att behandlingen eller undersökningen beror på något dumt de gjort och känna skuld för att de har blivit sjuka. Om barnet verkar känna så är det bra att berätta att alla människor kan bli sjuka och att det inte är barnets fel. Att visa bilder på eller berätta om andra barn som har varit med om samma sak är också ett bra sätt.

Barn mellan fyra och sex år är oftast inte lika oroliga för att skiljas från föräldrarna som yngre barn, även om föräldrarna fortfarande är de viktigaste personerna för att barnet ska känna sig tryggt. Däremot kan barnet känna oro för vad som ska hända med kroppen. Man kan förklara vilken eller vilka delar av kroppen som man tror kommer att beröras och att resten av kroppen inte kommer att röras.

Många barn kan också föreställa sig hur man ser ut inuti och därför kan man gärna visa med skisser, bilder och liknande. De kan också börja förstå att något kan gå sönder och att man kan laga det som är trasigt, vilket man också kan behöva förklara.

Barn mellan sex och tolv år behöver ofta få information om vad som ska hända i god tid. Några dagar innan brukar vara lagom. Många barn i skolåldern är nyfikna och som vuxen får man vara lyhörd för hur mycket information barnet verkar vilja ha.

I de högre åldrarna kan man använda bilder istället för dockor. Barn i den här åldern förstår skillnaden mellan nu och då och att händelser har en början och ett slut. Det kan vara bra att tala om för barnet hur länge till exempel en undersökning ska pågå eftersom det ofta är lättare att stå ut med något obehagligt eller smärtsamt om man vet när det börjar och slutar.

En del barn kan fortfarande känna en slags skuld över att de är sjuka, men barnet har ofta lättare att berätta vad det känner och att förstå varför det ska behandlas eller undersökas. Däremot kan rädslan över att kanske inte ha kontroll över vad som kommer att hända med deras person och kropp att vara desto större. Därför är det bra att berätta vilken del av kroppen som ska undersökas och att ingen annan del av kroppen kommer att röras.

Barn i den här åldern funderar ofta mycket på liv och död och om samtalsämnet kommer upp är det viktigt att ta det på allvar och att inte byta ämne.

Barn i tonåren brukar kunna känna sig trygga utan att föräldrarna är med. Men det är bra om barnet känner igen personalen och miljön innan man låter henne eller honom besöka vården själv. Det gäller att vara lyhörd för när den unga vill vara själv med personalen och när hon eller han behöver stöd av sina föräldrar.

Det är vanligt att ungdomar drar sig för att be om att få vara ensam med personalen vid undersökningen. Han eller hon kanske vill berätta något i enrum. Som förälder är det därför bra att direkt vid besöket fråga om den unge vill vara ensam med läkaren och sköterskan eller inte.

Man har ingen självklar rätt att få del av alla uppgifter som vården har om den unga. Det är hon eller han själv som bestämmer hur mycket eller lite föräldrarna ska få veta och delta i.

I den här åldern brukar den största rädslan handla om att tappa kontrollen och bete sig konstigt, till exempel i samband med lugnande medicin eller narkos. Det är bra om man berättar att allt som händer i vården och alla uppgifter som finns är hemliga för alla utom för dem som ansvarar för vården. En annan vanlig oro är att utseendet ska förändras till följd av sjukdomen eller någon behandling.

Förmågan att föreställa sig olika saker är utvecklad, vilket gör det lättare att ta in olika slags information och värdera den. Den unga kan ofta själv hämta information på olika sätt och som förälder kan man vara med och diskutera de fakta som man får eller hittar tillsammans.

Ett bra sätt att förbereda sig är om den unga kan få vara med i planeringen av den egna vården. Man kan uppmuntra sitt barn att ställa frågor till vårdpersonalen och att ha synpunkter på eventuella behandlingar och undersökningar. Det är den ansvariga personalen som avgör vid vilka undersökningar och behandlingar den unga kan vara med och bestämma.

Det är bra att inte ta för givet att den unga vet precis hur kroppen ser ut och fungerar. Även här kan man använda sig av bilder, filmer och skisser för att förklara. Att göra det med lite humor är ofta uppskattat.

När något händer som gör att man måste söka vård akut tycker man kanske att det inte finns någon tid för förberedelser. Men om tillståndet inte är livshotande finns det ändå några saker man kan göra.

Om man har ett litet barn är det bra att till exempel ta med gosedjur, trasa, napp och något att äta. Till äldre barn kan man ta med några böcker, tidningar eller något annat som barnet tycker om. Väntetiderna kan vara långa på akutmottagningar eller om man ska vänta på svar eller undersökningar.

Även om man inte vet exakt vad som kommer att hända på sjukhuset kan man berätta för barnet ungefär vad man tror att det kommer att få vara med om. Det bästa för barnet är om man försöker vara lugn så att barnet känner sig tryggt. Om barnet känner att föräldern och vårdpersonalen har kontroll över situationen behöver barnet bara koncentrera sig på att hantera sina egna upplevelser.

I samband med eller efter en jobbig undersökning eller behandling reagerar en del barn genom att gråta. Att gråta är en naturlig reaktion i den situationen och inte ett misslyckande. En del barn skriker sig igenom en undersökning eller behandling, vissa vill vara fred och andra blir spända och svåra att få kontakt med. Det är naturliga reaktioner och olika sätt att hantera påfrestande situationer.

Det är bra om man som vuxen ger barnet uppmärksamhet genom närhet om barnet har varit med om något som varit obehagligt och låter barnet få prata om det som har hänt.

Om barnet har blivit skrämt efter en behandling eller undersökning är det viktigt att man tar barnets rädsla på allvar, utan att förstora den. Man kan förklara att det är vanligt att känna sig rädd i nya situationer och att vara rädd för smärta. Om man försöker skoja bort eller säga att barnet inte har någon anledning att vara rädd kanske rädslan blir ännu starkare.

• Det är bra om man själv tänker att det mesta kommer att gå bra. Om man som vuxen känner sig trygg är det oftast lättare att lugna barnet.
• Det är bra att berätta för personalen om man som förälder är rädd och orolig. Det är inte alltid personalen uppfattar hur man känner. För att kunna lugna och förklara behöver de veta det.
• Om man inte kan svara på en fråga som barnet har, är det bra om man säger att man ska ta reda på det när man träffar vårdpersonalen.
• Man ska inte lova att en behandling eller undersökning inte gör ont. Berätta istället att det finns sätt att minska eller ta bort smärtan.
• Som förälder känner man sitt barn bäst. Man hjälper sitt barn genom att tala om för personalen vad ens barn behöver eller om det vill bli undersökt på något särskilt sätt.
• För yngre barn kan det vara bra att ha några sjukvårdssaker för barn hemma som barnet kan leka med om det behövs.
• Om barnet är under tolv år är det bra om man tillsammans tittar på filmer, bilder och internet som handlar om hälso- och sjukvård.
• Man kan fråga på ett bibliotek eller ett sjukhusbibliotek efter passande böcker att läsa tillsammans med barnet.
• Det är ofta bra att berätta för förskole- och skolpersonal om barnet har varit med om något jobbigt. Reaktioner kan komma mer eller mindre lång tid efteråt.