Beroende på besvär krävs olika behandlingar
Beroende på hur svåra besvär man har och hur länge man haft dem får man olika slags behandling. De flesta personer som har kroniskt förmaksflimmer behöver blodförtunnande läkemedel, ofta livet ut. De blodförtunnande medlen minskar risken för blodpropp.
I samråd med sin läkare tar man ställning till vilken form av blodförtunnande behandling som är bäst. Det finns några enstaka personer som inte kan få blodförtunnande läkemedel på grund av att de mycket lättare än andra får blödningar.
Personer som har mycket besvär av sitt förmaksflimmer men endast haft det en kort tid får ofta elbehandling, så kallad elkonvertering, som innebär att man sövs och får en elstöt genom bröstkorgen. Syftet med elbehandlingen är att återställa hjärtats normala rytm. När förmaksflimret har funnits i mer än ett år är det ofta mycket svårt att återställa hjärtrytmen. Om man har haft förmaksflimmer länge eller om man inte har så mycket besvär kan man istället få mediciner som bromsar den alltför snabba hjärtrytmen.
Det finns även de som inte alls känner av sitt förmaksflimmer. Då behöver man kanske ingen medicinering, utöver eventuellt blodförtunnande läkemedel.
När ska man söka läkare?
Om man en gång fått diagnosen kroniskt förmaksflimmer bör man söka läkare om man får fler besvär, till exempel om man går upp i vikt utan någon naturlig förklaring eller får svullna ben. Läkare ska också kontaktas om pulsen är högre än den brukar vara i vila eller vid fysisk ansträngning, och om man känner andnöd eller smärta i bröstet.
Om besvären känns tydliga och de kommer plötsligt bör man söka läkare snarast. Om besvären inte är så påtagliga eller utvecklas under längre tid, under flera dagar eller veckor, bör man kontakta sin läkare för ett snart återbesök.
De som har kroniskt förmaksflimmer har oftast kontakt med en allmänläkare. Kontakt med hjärtspecialist får man om elbehandling är nödvändig eller när vanlig behandling med bromsande läkemedel inte räcker till.
Två behandlingsvägar
När man har kroniskt förmaksflimmer, kan man få två olika slags behandlingar.
- Den ena behandlingen går ut på att återställa hjärtrytmen och förhindra att förmaksflimmer kommer tillbaka.
- Den andra behandlingen innebär att man har kvar själva förmaksflimret, men besvären lindras med läkemedel. Det är läkemedel som bromsar hjärtat så att det inte slår så fort och som också stärker hjärtmuskeln.
Ingen av behandlingarna har någon säker fördel jämfört med den andra. För de personer som har besvär av förmaksflimret blir det oftast aktuellt att försöka återställa hjärtrytmen. Båda alternativen kräver dessutom i regel någon form av behandling med blodförtunnande läkemedel för att minska risken för blodpropp. Mer om denna behandling finns under rubriken "Behandling som kan minska risken för blodpropp" längre fram.
När hjärtrytmen ska återställas
Hjärtrytmen kan återställas med elkonvertering. Det är en behandling som innebär att man blir sövd och får en elstöt genom bröstkorgen. Det går också att få rätt hjärtrytm igen med hjälp av läkemedel. Elstöt är den mest effektiva metoden och gör så att de flesta personer med kroniskt förmaksflimmer får tillbaka sin normala hjärtrytm, åtminstone en tid.
Behandling med elstöt
Behandling med elstöt får framförallt de personer som har mycket besvär och där förmaksflimret inte har varat under så lång tid. Det är en bra och pålitlig behandlingsmetod som använts länge.
Först kan man behöva förbereda sig med en läkemedelsbehandling. Det gäller om man haft förmaksflimmer mer än två dygn, eftersom blodproppar då kan ha hunnit börja bildas i hjärtats förmak. För att minska riskerna för blodpropp tar man det blodförtunnande medlet warfarin (Waran). Man tar medicinen minst tre veckor före elbehandlingen och minst fyra veckor efter.
När det är dags för själva behandlingen med elstöt får man ta sig till sjukhuset, men man kan gå hem igen samma dag. Först blir man nedsövd med ett narkosläkemedel som ges i spruta. Sedan får man en elektrisk stöt genom bröstkorgen. Ofta återgår då hjärtrytmen till normal rytm. Efter elstöten kan man känna att det bränner, eller svider i huden. Det går över efter ett par dagar.
Ett problem är att många kan få tillbaka sitt förmaksflimmer. Det kan då bli nödvändigt med upprepade elstötar. Mellan en tredjedel och hälften av de personer som behandlas får tillbaka flimret inom tre månader. Efter ett år har antalet återfall ökat ytterligare.
Elstöt bäst vid kortvarigt förmaksflimmer
Behandlingen med elstöt är effektivast om man haft förmaksflimmer en kort tid före behandlingen. Om man haft förmaksflimret länge, mer än ett år, är det sällan meningsfullt att få behandling med elstöt.
Om förmaksflimret kommer tillbaka kan man få upprepade behandlingar med elstöt samtidigt som man får ta läkemedel som stabiliserar hjärtrytmen. Får man trots detta nya återfall är det tveksamt om man har nytta av elbehandlingarna. Läkaren kan till slut göra den bedömningen att det för vissa personer inte är meningsfullt med behandlingen. Möjligheten för dem att få tillbaka eller behålla normal hjärtrytm är alltför liten.
Behandling med läkemedel för rätt hjärtrytm
Som alternativ till elstötar kan man få läkemedel som återställer hjärtats rytm. Fördelen med detta är att man slipper sövas, nackdelen är att man inte lyckas få tillbaka sin normala hjärtrytm lika ofta. Dessutom kan man få biverkningar av läkemedlen. Precis som vid elstötsbehandling behövs förberedande behandling med blodförtunnande läkemedel, warfarin (Waran).
Läkemedlen som kan återställa hjärtrytmen finns i form av tabletter eller spruta. Flera av dessa läkemedel kan i sig själva ge rubbningar i hjärtats rytm, och därför krävs särskilda kunskaper hos behandlande läkare. Till denna grupp hör läkemedel som innehåller:
- disopyramid
- flekainid
- dronedaron
- amiodaron
- sotalol
- ibutilid.
Många personer med förmaksflimmer får återfall. För att förebygga återfall av förmaksflimret kan ovanstående läkemedel, förutom ibutilid, tas som tablett dagligen. På grund av de biverkningar som man kan få av dessa läkemedel brukar de inte användas första gången hjärtats rytm återställts. Efter första elbehandlingen används ofta istället läkemedel med betablockerande effekt, som är en vanlig hjärtmedicin. Betablockerare minskar risken för återfall av förmaksflimmer och bromsar snabb puls vid ett återfall. Betablockerare ger mindre risk för vissa allvarliga biverkningar som ovanstående läkemedel i listan kan ge.
Alla läkemedel kan ge biverkningar. En bra grundregel är att alltid kontakta sin läkare om man efter att ha börjat med ett nytt läkemedel får nya besvär. Man ska alltid vara uppmärksam när man börjar ta andra läkemedel. Flera av ovanstående läkemedel ska inte kombineras med en del andra läkemedel.
Att lindra kroniskt förmaksflimmer
För många visar det sig inte vara meningsfullt att försöka få tillbaka normal hjärtrytm. Förmaksflimret får finnas kvar och istället lindras besvären med hjälp av medicin, ett väl så bra alternativ.
För att lindra besvären finns flera olika läkemedel. Ofta behövs läkemedel som bromsar den snabba pulsen, till exempel digitalis, betablockerare eller vissa kalciumflödeshämmare. Ibland kan dessa läkemedel behöva kombineras. Läkarens val av läkemedel beror också på om man har andra sjukdomar eller riskerar olika slags biverkningar. Digitalis räcker ofta inte som enda medicinen för de personer som lever ett fysiskt aktivt liv. Betablockerare är olämpligt vid astma. Har man dessutom högt blodtryck eller hjärtsvikt kan det behövas ytterligare behandling med läkemedel.
Personer med kroniskt förmaksflimmer tar ofta också någon form av blodförtunnande läkemedel, förutsatt att man inte har mycket lätt att få blödningar. Läkemedlet behövs för att minska risken för blodpropp. För de personer som inte har några besvär alls av sitt förmaksflimmer är det ofta bara den medicinen som de behöver ta.
Om man inte behandlas för sitt förmaksflimmer ökar risken för blodpropp, och hos vissa ökar risken för hjärtsvikt. Däremot ökar inte risken för att få andra former av hjärtsjukdom, som hjärtinfarkt.
Man kan leva som vanligt utan att ändra på sina motionsvanor, matvanor med mera. Motion och sunda matvanor är förstås alltid bra i syfte att minska risken för andra hjärt-kärlsjukdomar, men det kan inte påverka förmaksflimret.
Behandling som kan minska risken för blodpropp
Genom att ta det blodförtunnande läkemedlet warfarin (Waran) minskar alltså risken för blodpropp. Behandlingen med Waran kräver att man tar blodprov regelbundet för att få rätt dosering. Läkemedlet kan medföra att man lättare får blödningar, men är ett effektivt skydd mot blodproppar vid förmaksflimmer. Läkaren behöver göra olika bedömningar:
- Om man förutom förmaksflimmer riskerar att av andra skäl få blodpropp så brukar läkaren alltid överväga behandling med Waran. Man löper större risk att få blodpropp om man till exempel är över 65 år, har högt blodtryck, hjärtsvikt, diabetes eller tidigare har haft blodproppar eller hjärtinfarkt. Om man har risk för blodpropp men inte kan ta Waran – oftast på grund av hög blödningsrisk – så kan acetylsalicylsyra (till exempel Trombyl) vara ett alternativ.
- Om man ska behandlas med elstöt och förmaksflimret varat i mer än två dygn tar man Waran. Här måste behandling pågå i minst tre veckor före elbehandlingen och minst fyra veckor efter.
- Även personer som fått tillbaka sin normala hjärtrytm efter elbehandling kan behöva fortsätta med Waranbehandling under lång tid. Det gäller framför allt de som har andra riskfaktorer för att få blodproppar.
- De personer med förmaksflimmer som löper en mindre risk att få blodproppar - det vill säga är under 65 år och som i övrigt är friska - behöver oftast inte någon blodförtunnande medicinering.
Andra behandlingsmetoder
Kroniskt förmaksflimmer kan i många fall botas med hjälp av en hjärtoperation. Genom att skära en "labyrint" i förmaken förhindras förmaksflimmer och man får tillbaka en normal regelbunden hjärtrytm. Detta ingrepp innebär dock hjärtkirurgi genom att bröstkorgen öppnas och är ett stort ingrepp. Därför används det nästan uteslutande när annan hjärtkirurgi ska utföras, som till exempel hjärtklaffoperation.
Idag kan en del förmaksflimmer behandlas med så kallad ablation, som innebär att läkaren går med katetrar från ljumsken till hjärtat och med elektrisk energi försöker eliminera den elektriska störningen i hjärtats förmak. Bäst resultat får man vid attackvis förmaksflimmer. Idag kan det göras på ett fåtal högspecialiserade avdelningar. Denna behandling görs framför allt om man har uttalade besvär av sitt förmaksflimmer och inte blivit bättre trots försök med olika läkemedel.
Om man har kroniskt förmaksflimmer och pulsen inte kan regleras effektivt med mediciner, kan man behöva få en pacemaker inopererad och därefter göra en så kallad His-ablation. Läkaren går då in med katetrar från ljumsken till hjärtat och avbryter ledningen av elektriska impulser mellan förmaken och kamrarna, så att pulsen därefter styrs av pacemakern.
