Förlossningsrädsla

Skriv ut
Skriv ut

Sammanfattning

Sammanfattning

Allmänt

Många kvinnor är oroliga inför en förlossning. Man kan till exempel vara rädd för att

  • förlora kontrollen
  • man själv eller barnet kommer att skadas
  • man inte kommer att få den hjälp man behöver på sjukhuset
  • det kommer att göra ont.

Om man har varit med om en svår förlossning tidigare kan man vara rädd för att det ska bli likadant den här gången. Är det första gången man ska föda kanske man har hört att det gör ont och är jobbigt.

Många kan hantera sin oro genom att få stöd från sin partner, en annan närstående eller sin barnmorska. Men ungefär var tjugonde gravid kvinna är så rädd för förlossningen att det påverkar hela tillvaron.

Stöd och hjälp

Om man är rädd för att föda kan man prata med sin barnmorska på mödravårdcentralen. Barnmorskan kan svara på frågor, ge stöd och förmedla kontakter vidare inom vården.

På en del sjukhus finns det mottagningar eller personal som är specialiserade på förlossningsrädsla. Där kan man få prata om det som känns skrämmande och göra upp en plan för vilken hjälp man vill ha före och under förlossningen.

Om man är så rädd att det känns helt omöjligt att föda på vanligt sätt kan man ibland komma fram till att ett kejsarsnitt är den enda lösningen. Något som kan underlätta för en del är en så kallad planerad igångsättning av förlossningen. Då vet man när man ska föda och får på så sätt lättare att förbereda sig.

Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för råd.

Visa mer

Vad beror det på?

Vad beror det på?

Vanligt att man är orolig när man ska föda barn

Det är vanligt att man känner oro inför en förlossning. Är det första gången man ska föda vet man inte vad som väntar, men kanske har man hört historier om hur ont det gör eller hur lång tid det tar. Om man har fött barn tidigare och hade en jobbig förlossning kan man vara rädd för att det ska bli svårt den här gången också. En vanlig rädsla är att man själv eller det barn man väntar kommer att skadas. Även som partner till en gravid kvinna kan man vara orolig.

Rädslan kan vara mer eller mindre stark

Många som är rädda inför förlossningen kan ändå känna att de kommer att klara av det, kanske genom att själv förbereda sig och samtidigt få stöd från sin partner, någon annan anhörig eller en barnmorska. För andra kvinnor kan rädslan vara så stark att den påverkar hela tillvaron. Det blir svårt att se graviditeten som något positivt som kommer att leda till att man får ett barn, och tiden som gravid känns jobbig och tung.

Oavsett hur stark oron är ska man ta upp den med sin barnmorska, för att få det stöd och den hjälp man behöver. Om man behöver mer hjälp kan man få en remiss till den speciella mottagning för förlossningsrädsla som finns på de flesta sjukhus. Många som söker stöd känner att det hjälper dem. Att prata om det som skrämmer, få förståelse för sin oro och förbereda sig inför förlossningen på olika sätt, brukar underlätta för de flesta.

Var femte kvinna är rädd för att föda

Ungefär en av fem gravida kvinnor känner en rädsla inför förlossningen. För en av tjugo är rädslan så stark att hon kan behöva få professionell hjälp. Men det är svårt att veta exakt hur vanligt förlossningsrädsla är, en del kvinnor kan vara så rädda för att föda att de inte vågar bli med barn.

Många orsaker till varför man är orolig

Förlossningsrädsla kan bero på många olika saker, men bottnar ofta i en känsla av otillräcklighet. Man är osäker på om man fysiskt eller psykiskt kommer att klara av att föda ett barn. En del är oroliga för att förlora kontrollen över sin kropp, att känna sig utlämnade eller vara beroende av andra människor. Om man då samtidigt tvivlar på att man kommer att bli väl omhändertagen av barnmorskor och läkare på sjukhuset ökar oron.

Rädslan kan också bero på att man har jobbiga minnen från sjukhus tidigare i livet, är deprimerad under graviditeten eller har varit utsatt för övergrepp, särskilt om de har varit sexuella. Andra orsaker kan vara att man har ångestsymtom eller är rädd för sprutor och nålar.

Att komma underfund med vad man är mest rädd för kan vara en hjälp till att börja bearbeta just den rädslan. Kanske kan man också upptäcka att det finns delar av förlossningen som man inte är rädd för.

Rädsla för att förlora kontrollen

För många är det viktigt att känna att man hela tiden har kontroll över och kan påverka sin situation. Under en förlossning lämnar man delvis över kontrollen till sin kropp. När barnet ska födas är det nämligen kroppen som gör arbetet, och kvinnans uppgift är att följa med i kroppens rörelser. En del tycker att det känns obehagligt att inte själv kunna styra över sin kropp. Man kan vara rädd för att bete sig på ett sätt man inte skulle göra annars, till exempel att bli aggressiv, upprörd eller börja skrika.

Tillsammans med sin barnmorska kan man gå igenom vilka saker under förlossningen som man faktiskt kan kontrollera, som till exempel andningen, förlossningsställningen och krystandet. Partnern kan också hjälpa kvinnan att behålla kontroll över de saker som är viktigast för henne.

Rädsla för att bli lämnad ensam

Under en förlossning är man sårbar och har ett stort behov av att känna sig trygg med människor runt omkring sig. En del är rädda för att de inte ska få den tryggheten, utan i stället kommer att känna sig ensamma. Det kan handla om en oro för att personalen på sjukhuset inte kommer att finnas på plats när man behöver det. Man kan också känna en oro över att bli övergiven av sin partner när man som allra mest behöver stöd.

När man är gravid börjar man i tankarna förbereda sig för ett liv med barn. Hur bilden av en familj med barn ser ut beror ofta på vilka förebilder man själv har, men de flesta vill ha en familj där två föräldrar delar på ansvar och glädje. Att föreställa sig att man ska bli lämnad i denna känsliga tid känns därför extra svårt.

Det kan vara bra att fråga sig själv varför man är orolig för att bli lämnad. Ibland hjälper det att berätta för partnern om sin rädsla och tillsammans diskutera vad det är som gör att man är orolig. Det är inte ovanligt att man i ett förhållande ser saker på olika sätt.

Rädsla för att inte få hjälp

Har man hört eller läst historier om överfulla förlossningsavdelningar kanske man blir rädd för att det kommer att vara så när man ska föda, och att ingen personal kommer att ha tid att finnas på plats. Förlossningsvården går inte att styra, vissa dagar föds det fler barn än andra. Men ingen glöms bort eller blir utan hjälp. De allra flesta som har fött barn på ett svenskt sjukhus är nöjda med hur mycket tid personalen ägnade åt dem under förlossningen.

För att vara säker på att aldrig bli ensam är det bra att ha minst en person med sig när det är dags att föda. Partnern följer ofta med, men det kan vara skönt att ha ytterligare en person vid sin sida. Det kan vara sin mamma, vän, svärmor eller någon annan person som man kan känna sig trygg med. För en partner kan det ibland vara svårt att vara stöttande när man ser den man älskar ha ont, och då kan det vara bra att ännu en person finns på plats.

Man kan också i god tid före förlossningen vända sig till en så kallad doula, en kvinna som själv har fött barn och stöttar andra kvinnor under förlossningen.

Läs mer om doulor i kapitlet Stöd och hjälp.

Rädsla för att det ska göra ont

För de som är rädda för själva smärtan handlar det ofta om hur man ska stå ut med att ha ont så länge. Man kan vara rädd för att smärtan ska bli så stark att man inte kommer att klara av den.

Det kan vara bra att veta att man har reservkrafter som kommer fram under förlossningsarbetet. Bland annat får man en högre halt av endorfiner, kroppens eget smärtstillande ämne, vilket gör att man klarar av mycket mer smärta än i vanliga fall.

Det kan hjälpa att göra en så kallad förlossningsplan tillsammans med sin barnmorska på mödravårdcentralen. Då går man igenom vilka olika typer av smärtstillande behandling som finns och hur de fungerar. Den planen har man sedan med sig till sjukhuset när det är dags att föda. Men det är viktigt att komma ihåg att man aldrig helt kan förutsäga hur förlossningen blir, och att det kan hända saker som man inte har räknat med. En förlossning är aldrig helt smärtfri, men det finns många smärtstillande metoder som brukar hjälpa mycket bra, som till exempel ryggbedövning.

Rädsla för att man själv eller barnet skadas eller dör

Många är rädda för att något oförutsett ska hända under förlossningen. Man kan vara rädd för att förblöda eller för att personalen inte ska upptäcka att något har gått fel och att man själv eller barnet skadas. En annan oro kan handla om att barnet kommer att vara missbildat.

I dag går det att i förväg undersöka barnet för att se om det har några missbildningar. Men det går aldrig att vara helt säker på att barnet är friskt eller att förlossningen blir helt okomplicerad. De allra flesta förlossningar går däremot alldeles utmärkt och de allra flesta barn föds helt friska. Säkerheten vid förlossningar på svenska sjukhus är mycket hög.

Rädsla för att gå sönder

En vanlig rädsla är att man ska brista i underlivet under en förlossning och att kroppen sedan inte kommer att bli som förr. Många har sett bilder från en förlossning eller hört historier om hur ont det gör att föda.

Det är vanligt att man kan få någon form av bristning i underlivet när barnet föds fram. Däremot gör det inte så ont som många tror, eftersom trycket från barnets huvud mot vävnaderna i underlivet gör att de känns avdomnade. Vissa bristningar kan behöva sys, men då blir man först bedövad. Underlivet läker oftast mycket bra och endast ett fåtal får senare några bekymmer av sina bristningar.

Det kan vara bra att veta att man i viss mån kan påverka hur mycket man brister. Det går att styra hur mycket man trycker på, och barnmorskan vägleder genom att ge råd och aktivt hålla emot om det går för fort. I det här skedet är barnet mycket nära, och varje gång man krystar kommer det ännu närmare. Tanken på att snart få hålla sitt barn i famnen hjälper många.

Rädsla för sjukhus

Många som ska föda har aldrig tidigare varit patienter på sjukhus. En del kan därför känna sig osäkra, eftersom de inte vet vad som väntar. Andra kan ha tråkiga minnen från att tidigare ha varit inlagda eller besökt andra som har legat på sjukhus.

På en förlossningsavdelning arbetar barnmorskor, undersköterskor och läkare tillsammans. Stämningen är ofta trivsam och det är en plats med mycket glädje. Om man känner oro för att vistas på sjukhus kan det vara en bra idé att göra ett besök innan det är dags att föda. De flesta sjukhus anordnar rundvandringar på förlossningsavdelningen för blivande föräldrar.

Rädsla för sprutor och nålar

När man är gravid och kommer till mödravårdcentralen behöver man ofta lämna blodprov, vilket kan vara jobbigt om man är rädd för nålar och sprutor. De här proverna tas för att barnmorskan ska kunna fastställa vilken blodgrupp man har, om man skulle blöda så mycket under förlossningen att man behöver få en blodtransfusion. Proverna visar också om man har någon smitta i blodet som eventuellt kan påverka barnet.

Vid själva inskrivningen på förlossningsavdelningen behöver inga prover tas, men vid vissa förlossningsavdelningar är det rutin att man sätter en nål, en venkateter, i handen eller armen. Det är för att man ska kunna få läkemedel direkt i blodet.

Man kan minska behovet av sprutor och nålar genom att i förväg träna på olika andningstekniker som gör att man slappnar av och får mindre ont. Det finns andra smärtstillande metoder som man kan använda där man inte behöver bli stucken, som till exempel lustgas, tens och varma bad. Tens är en apparat med elektroder som man fäster där det gör ont, oftast på ländryggen eller en bit ned på skinkorna. Smärtan lindras genom att nerverna stimuleras med svaga, elektriska impulser.

Det är ändå bäst att man förbereder sig på att bli stucken, eftersom det inte går att undvika helt och hållet. Om man förstår varför proverna måste tas, kan det vara lättare att motivera sig själv att klara av det ändå, trots att man är rädd. Det är också bra om partnern, eller någon annan person man känner sig trygg med, kan vara med. Om man är rädd för att själva sticket ska göra ont kan man bli insmord med bedövningssalva precis där provet ska tas.

Fäll ihop

Stöd och hjälp

Stöd och hjälp

I första hand pratar man med sin barnmorska

För vissa kan det hjälpa att prata med sin partner och andra närstående för att bli mindre orolig för att föda. Om man ändå känner att rädslan är ett problem kan man, i första hand, vända sig till sin mödravårdcentral och prata med sin barnmorska. Hon lyssnar, svarar på frågor och ger råd, och hjälper till att avgöra vilken hjälp man kan behöva för att underlätta inför förlossningen.

En del blir hjälpta redan av att prata en eller ett par gånger med sin barnmorska. Andra behöver mer stöd. Då kan man få komma på samtal till de speciella mottagningar som finns för förlossningsrädda.

Det är också bra att skaffa sig kunskap om förlossningen genom att läsa själv och gå på förberedande kurser. En del mödravårdcentraler anordnar kostnadsfritt så kallade psykoprofylaxkurser, där man tränar andning och avslappning inför förlossningen. Det finns också privata, förlossningsförberedande kurser och andra kurser särskilt för gravida. Graviditetsyoga och graviditetsgympa är exempel på sådana.

En mottagning för förlossningsrädda

På större sjukhus finns speciella mottagningar för förlossningsrädda, dit man kan få komma om man är mycket orolig. Även mindre sjukhus kan ha specialutbildad personal. Då kan man träffa förlossningsbarnmorskor och förlossningsläkare som är mycket vana vid att ta hand om kvinnor som är rädda för att föda. Man kan också få kontakt med en kurator eller en psykolog.

När man kommer till mottagningen träffar man oftast först en förlossningsbarnmorska. Tillsammans går man igenom det som skrämmer och pratar om vilken hjälp man kan få, utifrån de behov man har. Man kan komma en eller flera gånger, beroende på hur mycket hjälp och stöd man behöver. Ofta följer partnern med.

Om man har mycket svårt att tänka sig att föda på vanligt sätt kan man träffa en förlossningsläkare, för att diskutera planerat kejsarsnitt eller planerad igångsättning av förlossningen.

Att föda med planerat kejsarsnitt

Om man är så rädd att en vanlig förlossning kommer att bli omöjlig att genomföra, trots samtal och stöd från omgivningen och sjukvården, kan ett planerat kejsarsnitt vara den utväg man väljer. Fördelen är att man vet när förlossningen ska äga rum och vilka som ska vara med, så att man kan förbereda sig bättre.

Det är viktigt att man får berätta för en förlossningsläkare om varför man funderar på att föda med planerat kejsarsnitt i stället för på vanligt sätt. Man diskuterar vilka för- och nackdelar det skulle innebära, innan man tillsammans fattar ett beslut. Efter diskussionen känner en del kvinnor att ett kejsarsnitt inte är lösningen för dem, och bestämmer sig för att ändå försöka föda på vanligt sätt.

Alla som vill kan inte föda med planerat kejsarsitt. Operationen innebär alltid risker, som till exempel för blödningar, infektioner eller blodpropp. Hur stora riskerna är varierar från kvinna till kvinna. Till exempel kan risken för komplikationer bli större om man går igenom flera kejsarsnitt. Därför rekommenderas man att föda på vanligt sätt om man planerar att få många barn.

Att föda med planerad förlossning

Att planera en igångsättning av förlossningen kan underlätta för en del. Fördelen är att man vet ungefär vilken tid man ska föda, och kan vara säker på att få plats på det sjukhus man har valt. Man kanske vill ha någon speciell person på plats, till exempel barnmorskan man har pratat om sin rädsla med eller en väninna, och det är lättare att planera om man vet när förlossningen ska ske.

Om det är smärtan man är rädd för kan man få ryggbedövning redan på ett tidigt stadium under förlossningen, så att man inte hinner få alltför ont. En igångsättning av förlossningen fungerar ofta bäst för kvinnor som har fött barn tidigare, eftersom förlossningen startar lättare och går fortare hos dem än för en kvinna som ska föda sitt första barn.

Nackdelen med att sätta igång en förlossning är att de konstgjorda värkarna både kan vara mer smärtsamma och mindre effektiva, vilket kan leda till att förlossningen blir segare och tar längre tid. Man kan bli trött och få en sämre upplevelse än om förlossningen hade startat på naturligt sätt. Risken är större för att förlossningen behöver avslutas med sugklocka eller tång, vilket kan leda till bristningar. Vid långdragna förlossningar ökar också risken för att barnet blir trött eller får syrebrist.

En förlossningsläkare bedömer om en igångsättning är lämplig. Igångsättning görs ofta i nära anslutning till det beräknade förlossningsdatumet eller kanske till och med senare, när livmodern och livmodertappen är mogna. Det beror på att förutsättningarna för att få en normal förlossning ska vara så goda som möjligt.

Om man behöver mer hjälp

Om man har problem som inte bara handlar om förlossningsrädsla, finns det psykologer och kuratorer knutna till de flesta mödravårdcentraler och kvinnokliniker. Hos psykologen kan man till exempel få behandling för depression eller andra psykiska besvär, eller bearbeta svåra minnen eller händelser från tidigare i livet. En kurator kan stötta och hjälpa till med mer praktiska frågor.

För den som ännu inte är gravid, men planerar att bli det, finns det psykologer och terapeuter som har specialiserat sig på att behandla förlossningsrädsla. Terapiformen som brukar användas bygger ofta på kognitiv beteendeterapi, KBT.

Relationen kan påverkas

Om man är mycket rädd för att föda kan graviditeten ofta bli en ansträngande tid. Eftersom man lever i en ständig rädsla inför vad som ska komma kan oron också påverka partnern och relationen. Ett vanligt bekymmer är att medan den ena föräldern har svårt att känna glädje inför det väntade barnet, längtar den andra föräldern mycket. Då är det viktigt att man pratar med varandra och är öppen och ärlig med hur man känner. Man kan också få stöd hos sin barnmorska, eller hos så kallade pappagrupper som en del mödravårdcentraler erbjuder.

Partnerns stöd betyder mycket

Den som är rädd behöver stöd från sin partner. Stödet kan se ut på olika sätt och det finns inget enkelt svar på hur man som partner ska agera. Ett sätt som ofta fungerar är att vara vänligt stödjande. Man får lyssna, ta henne på allvar och visa förtroende för hennes förmåga att klara av att föda ett barn, oavsett på vilket sätt det sker. Det kan vara bra att som partner följa med på samtal med barnmorskan eller läkaren, och gå med på en rundvandring på förlossningsavdelningen.

Om man som partner är orolig

Det är inte alls ovanligt att även partnern har förlossningsrädsla. Det är inte lika omtalat, och kanske inte heller lika accepterat, vilket i sin tur gör att man som rädd partner inte får någon möjlighet att tala om sin rädsla.

Det kan finnas många orsaker till rädslan. Man kan till exempel ha hört sin mamma eller sina vänner berätta om svåra förlossningar, eller så har man egna erfarenheter som gör att man inte litar på sjukvården. En del kan vara rädda för sjukhus eller kanske känna obehag inför blod och sprutor. Det är inte heller ovanligt att man som partner känner att förlossningen är en händelse då man inte kan hjälpa sin kvinna. Man känner ett stort ansvar men kan inte påverka situationen. Ofta förväntar sig omgivningen att partnern ska vara med vid förlossningen, vilket kan vara svårt när man är mycket rädd.

Även som partner kan man vända sig till barnmorskan för att få stöd och hjälp. På en del mödravårdcentraler finns speciella pappagrupper dit man kan få komma och prata med andra som känner likadant. Det är även viktigt att man talar öppet med varandra så att kvinnan känner till sin partners rädsla. Det kan också hjälpa om en extra person, till exempel en väninna, någon annan närstående eller en så kallad doula, är med som extra stöd under förlossningen.

En doula kan hjälpa till och stötta

I många skilda kulturer är det vanligt att en annan kvinna, en medhjälperska, finns med vid förlossningen. En sådan kvinna, som är ett stöd för den som ska föda men inte hjälper till med själva förlossningen, kallas en ”doula”. Doula är ett grekiskt ord som kan översättas med ”kvinna som ger omvårdnad”. Doulan har själv fött barn och arbetar med att stödja andra kvinnor när de ska föda.

Doulaverksamhet byggs nu upp även i Sverige och på många ställen finns möjlighet till sådant stöd under förlossningen. För att man ska lära känna varandra träffar man oftast doulan flera gånger före förlossningen. En doula ersätter inte partnerns närvaro utan är ett extra stöd. Om man funderar över möjligheten att ha en doula med kan man fråga om detta på mödravårdcentralen.

Många tycker att de har fått hjälp

En graviditet är trots allt ganska lång. Under nio månaders väntan hinner mycket hända med känslor och tankar runt både barnet och själva födandet.

För många kvinnor som har varit rädda för att föda känns det trots allt skönt när förlossningen äntligen sätter igång. Om man har oroat sig under flera månaders tid kan rädslan i sig ha varit ansträngande. Då vill man gärna få det hela överstökat och äntligen träffa sitt barn.

Hur man slutligen väljer att föda beror på vad man har varit rädd för och hur bra det har gått att få hjälp. Många väljer att försöka föda på vanligt sätt. En del kan helt enkelt känna sig så trygga och säkra på att de vill föda att de inte är lika rädda längre. Andra har gjort en förlossningsplan, där man har en överenskommelse om att försöket att föda naturligt ska avbrytas om förlossningen blir långdragen och komplicerad. Några föder med planerat kejsarsnitt.

Det kan vara bra att veta att majoriteten av de kvinnor som har sökt hjälp för sin förlossningsrädsla tycker att de verkligen har blivit hjälpta. Många av dem tycker till och med att förlossningen, oavsett vilket sätt de valde att föda på, blev en positiv upplevelse.

Fäll ihop

Mer information

Mer information

Lästips

  • Rädd att föda, din väg till att våga
    Leni Söderberg och Nicole Silverstolpe
    Wahlströms förlag, 2006
  • Kejsarsnitt
    Viveka Holmertz
    Prisma, 2005
  • Att föda
    Gudrun Abascal
    Albert Bonniers förlag, omarbetad upplaga 2006
Fäll ihop
Skriv ut
Senast uppdaterad:
2012-02-24
Skribent:

Nicole Silverstolpe, barnmorska, Danderyds sjukhus.

Redaktör:

Anna Åkerman, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Helena Strevens, mödrahälsovårdsöverläkare, Kvinnokliniken, Universitetssjukhuset, Lund