Stamcellstransplantation

Skriv ut
Skriv ut

Sammanfattning

Sammanfattning

Allmänt

Stamcellstransplantationer görs för att behandla vissa former av cancer, till exempel leukemi och lymfom, som också kallas lymfkörtelcancer. Behandlingen kan också bota andra ovanliga sjukdomar.

Stamceller är omogna celler som finns i benmärgen. Vid en stamcellstransplantation får man nya stamceller överförda till kroppen. Det kan vara egna stamceller, så kallad autolog transplantation, eller celler från en annan person, allogen transplantation.

En stamcellstransplantation är krävande och kroppen måste vara tillräckligt stark för att klara den påfrestning som transplantationen innebär. Det gäller speciellt om man får stamceller från en annan person.

Förberedelser

Före en behandling undersöks hela kroppen för att läkaren ska kunna avgöra om man kan genomgå en transplantation.

Man får en tunn plastslang, en så kallad central venkateter, inopererad för att kunna få vätska och mediciner och lämna blodprover under behandlingen.

Hur går behandlingen till?

Om man ska genomgå en transplantation med egna stamceller plockas cellerna ut ur blodet. Först får man ett läkemedel i form av dagliga sprutor som gör att nya stamceller bildas i benmärgen under några dagar. Därefter är det dags att ta ut stamcellerna. Det tar ungefär tre till fyra timmar, och gör oftast inte ont.

Innan stamcellerna transplanteras förbehandlas man med cytostatika eller strålning för att ta bort så många sjuka celler som möjligt ur kroppen.

De nya stamcellerna sprutas sedan direkt in i blodet. Det tar totalt ungefär en till två timmar.

Hur mår man efteråt?

Direkt efter behandlingen kan man vara uppe och röra sig som vanligt. Det är vanligt att man känner sig trött.

Efter en transplantation kan man vara infektionskänslig och därför är det vanligt att man får vara isolerad på ett rum på sjukhuset under två till tre veckor. De flesta kommer hem inom den första veckan efter att isoleringen upphört.

Totalt brukar man vara på sjukhus tre till fem veckor. Man brukar må som vanligt ungefär sex månader efter behandlingen.

Visa mer

Varför får man nya stamceller?

Varför får man nya stamceller?

Stamceller förs över till kroppen

Stamcellstransplantationer används för att behandla vissa former av cancer, till exempel leukemi och lymfom, också kallad lymfkörtelcancer. Behandlingen kan också bota eller lindra vissa andra svåra sjukdomar.

En stamcellstransplantation kan göras med egna stamceller, så kallad autolog transplantation, eller med stamceller från en annan givare, allogen transplantation.

Vid en transplantation med egna stamceller behåller man det egna immunsystemet. Syftet med transplantationen är att kunna ge en mycket hög dos cytostatika, som är cirka tio gånger högre än vid en vanlig cytostatikabehandling. Med hjälp av de stamceller som återförs kan benmärgen återhämta sig, vilket den annars inte kan.

Vid en stamcellstransplantation med stamceller från en annan person får man ett nytt immunsystem genom de nya cellerna. Det nya immunsystemet kan då angripa tumörcellerna. Dagarna före transplantationen får man cytostatika inriktade att slå ut det egna immunsystemet. Man kan även få strålbehandling i samma syfte. Orsaken till att man får cytostatika/strålning innan stamcellerna är att minska antalet tumörceller.

Stamceller finns i benmärgen

Stamceller är omogna celler som finns i benmärgen. När stamcellerna har delat sig och mognat kan de bilda i princip alla blodets celler. Det finns tre typer av celler i blodet: vita blodkroppar som ingår i immunförsvaret, röda blodkroppar som transporterar syre, samt blodplättar som innehåller de ämnen som behövs för att blodet ska stelna om man skadar sig.

Det går att spara nedfrysta stamceller under lång tid och de kan flyttas mellan människor.

Förutsättningar för en behandling

Om man ska genomgå en stamcellstransplantation ska man förutom cancern vara relativt frisk. Hur gammal man är spelar också roll, men det går inte alltid att ange en strikt åldersgräns.

Man kan få en transplantation med egna stamceller om man är ända upp till 70 år. Risken för komplikationer är större om man får stamceller från en annan person, speciellt om det inte är ett syskon. Åldersgränsen är därför i regel lägre för en transplantation med stamceller från en annan person.

En variant av stamceller från en annan person kallas minitransplantation. Det innebär att man får en mildare förbehandling som minskar riskerna med behandlingen, men som kan ge andra problem såsom ökad risk för GVH-reaktion (se avsnitt om risker längre fram).

Cancerbehandlingar kan påverka friska celler

Behandling med cytostatika och strålning kan speciellt påverka celler som delar sig snabbt, såsom cancerceller gör. Förutom dessa kan även friska celler som delar sig snabbt i till exempel benmärgen och slemhinnorna skadas. Men skillnaden är att de friska cellerna har en större förmåga att återhämta sig än cancercellerna.

Fäll ihop

Hur går en stamcellstransplantation till?

Hur går en stamcellstransplantation till?

Förberedelser

Innan man ska genomgå en stamcellstransplantation undersöker läkaren njurar, lungor, hjärta och lever för att kunna bedöma om man klarar av behandlingen. Dessutom kontrolleras om man behöver något speciellt läkemedel före transplantationen, till exempel blodtrycksmedicin.

Man får genomgå en tandläkarundersökning för att upptäcka eventuella tandinfektioner. Ibland behöver tänderna behandlas i förebyggande syfte.

För att kunna få vätska och mediciner och lämna blodprover får man en så kallad central venkateter. Det är ett litet plaströr som förs in i ett blodkärl med hjälp av en nål. Man får lokalbedövning när katetern opereras in.

Stamceller från en annan person

Om man får stamceller från en annan person kan det vara från en släkting, oftast ett syskon, eller någon man inte är släkt med. För att transplantationen ska lyckas är det viktigt att vävnadstypen mellan givaren och mottagaren stämmer överens med varandra på bästa möjliga sätt. Vävnadstypen beror på speciella proteiner som sitter på ytan av flertalet av cellerna i kroppen och kallas HLA-proteiner. På varje cell i kroppen finns en uppsättning av HLA-proteiner, där en del kommer från mamma och en del från pappa. Nära släktingar, speciellt syskon, har därför större chans än personer som inte är släkt att ha en vävnadstyp som liknar varandra. Vilken vävnadstyp en person har undersöks med hjälp av ett vanligt blodprov.

När det inte finns någon släkting som kan vara givare kan man få stamceller från en person med samma vävnadstyp. Tobiasregistret är Sveriges nationella register för friska givare av blodbildande stamceller. Det finns i dag cirka 40 000 stamcellsgivare i registret.

Det finns även internationella register med cirka 16 miljoner givare som används för sökning av donatorer.

Ibland kan det ta lång tid att söka och hitta en obesläktad givare.

Inför en transplantation med egna stamceller

Om egna stamceller ska föras över får man först gå igenom en förbehandling med cytostatika. Anledningen är att så många cancerceller som möjligt måste tas bort före transplantationen. Några dagar efter behandlingen har avslutats får man ett läkemedel, så kallad tillväxtfaktor. Läkemedlet gör att nya stamceller bildas i benmärgen och sedan töms ut i blodet. Man får läkemedlet med en spruta en till två gånger per dag.

Efter åtta till tio dagar brukar stamcellerna kunna tas ut ur kroppen. Genom att ta ett blodprov kan antalet stamceller i blodet mätas för att avgöra om de är tillräckligt många för att tas ut. Blodprovet tas i regel tidigt på morgonen och efter en timme är svaret klart. Ofta kan stamcellerna tas ut som planerat och det är färdigt på en dag. Ibland kan man behöva vänta i flera dagar innan det finns tillräckligt med stamceller. Det kan också hända att det finns en för liten mängd stamceller i blodet för att några ska kunna tas ut.

Oftast kan man vara hemma tills det är dags att ta ut stamcellerna. Man får träna sig på att ta sprutor för att kunna ta dem själv hemma. De flesta sjukhus delar ut sprutorna, men ibland får man dem utskrivna på recept istället.

Efter några dagars behandling med tillväxtfaktor kan man få ont i ryggen och i benen på grund av den kraftiga celldelningen i benmärgen. Det är helt ofarligt och kan lindras med smärtstillande läkemedel, till exempel paracetamol.

Stamcellerna tas ut

När det är dags att ta ut stamcellerna blir man inlagd på sjukhus. Man får en tunn plastslang, en så kallad kateter, insatt i ett eller två blodkärl antingen i ljumsken, armbågsvecket eller på halsen under tiden man är lokalbedövad. Slangen kopplas sedan till en maskin, en så kallad cellseparator. Blodet cirkulerar sedan genom maskinen och tillbaka in i blodomloppet. När blodet passerar maskinen sorteras stamcellerna ut från övriga blodceller.

För att förtunna blodet tillsätts ett ämne som kan göra att man får lägre halter av kalk i blodet och ger symtom i form av stickningar runt munnen och i fingertopparna. Om man får sådana symtom får man extra kalcium direkt i blodet.

Det tar ungefär tre till fyra timmar att plocka ut stamcellerna och det gör oftast inte ont. När det är färdigt tas katetern bort. För att minska risken för blödning får man ligga still en eller ett par timmar när katetern har plockats bort.

I regel kan man gå hem samma dag, men ibland behöver man fortsätta en dag till för att få ut en tillräcklig mängd stamceller. Då får katetern sitta kvar och man stannar på sjukhuset.

Stamcellerna fryses sedan in i speciella plastpåsar tillsammans med ett konserveringsmedel som gör att cellerna klarar att frysas. Två veckor senare är testerna av stamcellerna klara. Därefter kan transplantationen göras.

Cytostatika innan stamcellerna förs över

Innan transplantationen får man en förbehandling som kallas konditionering. Den består av cytostatika i olika kombinationer och syftar till att ta bort sjuka celler från kroppen. Man kan även få så kallad helkroppsbestrålning eller antikroppsbehandling. Denna konditionering pågår mellan två till sju dagar beroende på den behandling som väljs.

Om man ska få stamceller från någon annan används cytostatikan främst för att dämpa kroppens eget immunförsvar. Det minskar risken för att de transplanterade cellerna ska stötas bort. Om man ska få egna stamceller används cytostatikan för att minska antalet cancerceller.

Det måste gå en eller två dagar efter cytostatikabehandlingen innan man kan få nya stamceller.

Stamcellerna transplanteras

Efter någon dags förbehandling överförs så de nya stamcellerna från en själv eller från en givare. När stamcellerna kommer från en själv har de alltid varit nedfrysta, medan stamceller som kommer från en annan person kan både vara nedfrysta eller färska.

Om stamcellerna varit nedfrysta innan transplantationen tinas de upp innan de överförs. Det görs genom att de sprutas direkt in i blodet. Det tar totalt en till två timmar.

När stamcellerna ska frysas används ett konserveringsmedel som kan ge reaktioner när stamcellerna sedan ska sprutas in i kroppen. Man kan känna en stark smak som påminner om majs och ibland får man blossande kinder, klåda i halsen, hosta eller tryck i bröstet som kan kännas obehagligt. För att undvika sådana reaktioner får man medicin i förebyggande syfte före stamcellsöverföringen.

Under hela behandlingen är man under noggrann övervakning med täta blodtryckskontroller för att snabbt kunna upptäcka och behandla eventuella reaktioner.



 

Fäll ihop

Vad händer efteråt?

Vad händer efteråt?

Efter behandlingen

Man kan vara upp och röra sig som vanligt efter en stamcellstransplantation. Det är vanligt att man känner sig trött.

De nya stamcellerna hittar till benmärgen där de kan bilda nya friska blodceller. Det tar oftast två till tre veckor innan blodproduktionen och immunförsvaret börjar återhämta sig. Under de veckorna är man infektionskänslig och får förebyggande behandling mot infektioner. Man observeras noggrant och det görs täta kontroller av hur man mår. Temperatur, blodtryck och puls undersöks för att eventuella infektioner ska kunna upptäckas och behandlas.

Under en tid kan man lättare få blåmärken eller röda märken under huden, eller näsblod. Det är vanligt att man får munsår, svårt att svälja, ont i magen eller diarré. Allt detta kan göra att man har svårt att äta och dricka tillräckligt. Besvären kan lindras genom att man får näringsdropp och smärtstillande medel. Det brukar vara svårast den första veckan efter behandlingen och efter två till tre veckor mår man som vanligt.

Risker med att få stamceller från en annan person

Om man har fått stamceller från en annan person får man också ett nytt immunförsvar. Det nya immunförsvaret kan angripa de cancerceller som finns kvar i kroppen och alltså bekämpa sjukdomen. Om man till exempel har leukemi och får en stamcellstransplantation kan immunförsvarets reaktion vara någonting positivt, eftersom den ökar sannolikheten för att cancercellerna dör.

Men det finns också en risk för att det nya immunförsvaret uppfattar kroppen som främmande och angriper till exempel huden, lungorna, levern och tarmen. För att lindra denna reaktion får man immunhämmande mediciner. Reaktionen kallas GVH, som står för graft versus host.

Efter en transplantation är man extra känslig för infektioner. Immunförsvaret kan reagera i ett tidigt skede efter någon månad, men reaktionen kan också komma senare, oftast efter mer än tre månader. Under tiden får man mediciner för att minska risken för sådana infektioner. Det är till exempel vanligt att man får svampinfektioner, lunginflammation och herpes.

Om immunförsvaret reagerar i ett tidigt skede brukar symtomen börja med hudutslag i handflatorna, på fotsulorna och i ansiktet. Ibland kan utslagen finnas på hela kroppen och då kan också levern och tarmarna påverkas. Man kan gå ner i vikt, få diarré och klåda. Behandlingen består av olika sorters immunhämmande mediciner med bland annat kortison.

Om immunförsvaret reagerar senare kan det handla om sådana symtom som att man blir torr i munnen eller får pigmentförändringar. Ibland kan huden bli hård och tjock, ögonen irriterade och torra. Slemhinnorna i underlivet kan bli sköra och svida. Även slemhinnorna i magsäcken och tarmen kan påverkas och då kan man få magknip, diarré eller gå ner i vikt.

Isolering under en period

Efter transplantationen får man vara isolerad ett tag under den period man har ett försvagat immunförsvar. Syftet med isoleringen är att man ska skyddas mot infektioner. Det är vanligt att man får ett eget rum på sjukhuset, med egen dusch och toalett. Man kan ta promenader utomhus och ta emot besök. Om man bor nära, det vill säga cirka en timmes väg från sjukhuset, kan man ibland välja att få vård hemma.

Man brukar vara isolerad under cirka två till tre veckor men det kan variera och beror på hur snabbt blodvärdena hämtar sig. Isoleringen kan vara påfrestande och det är viktigt att man i mån av ork försöker hålla igång kroppen med olika aktiviteter. Man kan till exempel få träffa en sjukgymnast varje dag och få ett eget träningsprogram. Det brukar också finnas möjlighet att använda en motionscykel på rummet.

Man kan ofta känna sig ensam och orolig. Man får tv, radio, internet och telefon på rummet. De flesta har också närstående hos sig under hela eller delar av behandlingen. Det är viktigt att de besökande är friska och är extra noga med sin hygien, till exempel tvättar händerna innan de går in i rummet.

Utskrivning

När det är dags för utskrivning beror på hur man mår, men de flesta kommer hem inom den första veckan efter att isoleringen har upphört.

Immunförsvaret är nedsatt flera månader efter transplantationen. I förebyggande syfte får man därför antibiotika och medel mot bältrosvirus under en tid.

Kontroller efter behandlingen

Efter en transplantation med stamceller från en annan person får man immunhämmande läkemedel som hindrar kroppen att stöta bort de nya stamcellerna. Man får därför lämna blodprover regelbundet för att mäta koncentration av läkemedlet i blodet så att dosen man tar är rätt. Man får gå på täta kontroller de första tre månaderna, med blodprover flera gånger i veckan och läkarbesök en gång i veckan. Under tiden är det viktigt att skydda sig mot infektioner, genom att till exempel vara noggran med att tvätta händerna, undvika förkylda personer och större folksamlingar.

Efter en transplantation med egna stamceller går man också på kontroller, men inte lika ofta.

Man förlorar ofta en del av vaccinationsskyddet från barndomen efter en stamcellstransplantation. Därför får man ta om en del nya vaccinationer, men det bör gå minst sex månader innan dessa påbörjas, eftersom det krävs att immunförsvaret återhämtat sig för att få ett effektivt skydd igen.

Hur mår man efter behandlingen?

Det kan kännas svårt att bli utskriven efter att ha varit mer eller mindre isolerad i flera veckor. Man kan vara orolig för att få infektioner. För att det ska kännas tryggt och säkert att komma hem är det viktigt att man får information om hur man ska leva för att inte bli sjuk. Om man behöver fråga något brukar man kunna nå läkare eller sjuksköterskor på avdelningen där man vårdats.

Det är vanligt att man känner sig trött och har hormonrubbningar de första månaderna efter behandlingen. Förbehandlingen med cytostatika kan påverka vissa körtlar i kroppen, till exempel sköldkörteln och äggstockar. Man kan få minskad produktion av sköldkörtelhormon, men då kan man få tabletter för att få balans på ämnesomsättningen.

Hos kvinnor är det vanligt att hormonproduktionen från äggstockarna minskar. För att undvika klimakteriebesvär kan man få kvinnligt könshormon som tabletter eller plåster.

Man kan få minnesstörningar ett tag efter behandlingen, men det brukar gå över. Man kan också bli mer känslig för stress än vanligt.

Oftast mår man som vanligt inom sex månader efter behandlingen.

Fäll ihop
Skriv ut
Senast uppdaterad:
2013-12-17
Skribent:

Kristina Arnljots, cancerläkare, Universitetssjukhuset MAS, Malmö

Redaktör:

Ernesto Martinez, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Hans Hagberg, cancerläkare, Akademiska sjukhuset, Uppsala