Att må dåligt

Allt han tyckte var kul ville jag göra, dricka, röka, snusa mm. Jag sökte uppmärksamhet från killar, började röka, provade snus och dricka mig full.

Jag började träna mig i meditation, som sagt, och märkte oerhörda effekter på mitt mående. Inte bara att jag märkte det, människor jag har pratat med säger att de upplever att jag har blivit en gladare och lugnare person.

Detta är ett brev till alla er som inte känner igen er själva, som växlar mellan panik och hopplöshet och som hatar att behöva vakna upp varje ny morgon. Snälla prata med någon. Det blir bättre. Jag har alltid varit ganska orolig, ända sedan jag var ett litet barn. Jag brukade alltid tänka ett steg längre och se problem ur alla möjliga perspektiv. Jag skulle inte säga att jag var en pessimist egentligen - jag ville ha kontroll över situationen. Jag hade kunnat beskriva alla mina tankar. De flesta handlade om mig själv och var fruktansvärda, att jag var den typiske skurken i kriminalserier. Typen som ville utföra vidriga saker, trots att ens tanken på något sådant fick det att vända sig i min mage. Ett standardscenario var att jag såg/hörde/mindes något som på något sätt fick mig att tänka "tänk om jag är...". Jag visste att det inte stämde, men "tänk om..." snurrade i bakhuvudet.

Varje gång jag förlorade jagade jag min förlust, vilket slutade med ännu större förlust nästan alla gånger. Detta gjorde att jag mådde sjukt dåligt hela tiden och hade jättemycket ångest.