Att lämna blodprov

Varför behöver man lämna provet?

Varför behöver man lämna provet?

Blod tas för analys

Vid en blodprovstagning får man lämna en liten mängd blod som sedan undersöks, analyseras. Mängden blod varierar utifrån hur många och vilka undersökningar som ska göras. Analysen kan antingen göras direkt i samband med provtagningen, eller så skickas blodet till ett laboratorium.

Det går att göra många olika analyser av blodet. Den läkare som man går hos avgör vilka prover som är lämpliga att ta. Det går bland annat att analysera

  • blodvärdet, Hb
  • blodsocker, glukos
  • mått på inflammation, CRP och sänka
  • ämnen och mineraler som som kan visa njurfunktion och saltbalans, till exempel kreatinin och kalium
  • blodfetter, till exempel kolesterol och triglycerider
  • olika enzymer från exempelvis lever och hjärta
  • vita och röda blodkroppar samt blodplättar, så kallade trombocyter
  • hormoner
  • olika proteiner, bland annat så kallade koagulationsfaktorer, vilket är ämnen som gör att blodet kan levra sig
  • antikroppar vid till exempel allergier och vissa virus- och bakterieinfektioner
  • halten av en del läkemedel i blodet
  • så kallade vävnadsmarkörer, vilket är ämnen som kan öka vid en del former av cancerarvsmassan, DNA.

Provet tas i många olika situationer

Man kan få lämna blodprov vid många olika tillfällen och av olika anledningar, till exempel inför olika behandlingar, för att utreda sjukdomar eller för att följa upp hur en behandling fungerar.

Blodprov för att utreda sjukdomar

Ibland kan blodprover ge besked om man har en viss sjukdom. Det finns däremot många sjukdomar som inte enbart kan bestämmas med blodprover. Men tillsammans med övrig information, som sjukhistoria och röntgensvar, hjälper blodproven läkaren att ställa rätt diagnos. Många gånger kan också blodproven användas för att utesluta andra sjukdomar som orsak till besvären.

Blodprov i inledningen av behandlingen

Innan man påbörjar en planerad behandling kan läkaren behöva ta ett blodprov för att avgöra om behandlingen är lämplig. Om man till exempel har problem med att njurarna fungerar sämre än normalt kan en del läkemedel vara olämpliga eller också ska de tas i mindre doser än vanligt. Genom att mäta ämnet kreatinin kan läkaren få en allmän uppfattning om njurarnas funktion. Ibland behövs däremot en mer detaljerad bedömning av njurfunktionen och då finns det andra analyser som kan göras.

Läkaren kan också behöva utgå från ett fastställt värde vid behandlingens början för att kunna kontrollera effekterna av behandlingen under det att den pågår. Exempelvis kan vissa vätskedrivande läkemedel minska halten av kalium i kroppen, ett ämne som behövs för flera viktiga funktioner. Genom att övervaka kaliumvärdet med hjälp av blodprover kan läkaren se till att halten är tillräcklig. I annat fall kan man få medicin med kaliumsparande effekt eller extra kalium som komplement till den vätskedrivande medicineringen.

Blodprov för att följa olika behandlingar

Om man till exempel har haft en blodpropp och tar det blodförtunnande läkemedlet Waran så får man lämna blodprov med vissa mellanrum under hela behandlingen. Det görs för att läkaren ska kunna se effekten av medicineringen och se till att man får rätt dosering. Samma sak gäller om man har diabetes då en mätning av blodsockervärdet eller långtidsvärdet HBA1c visar om behandlingen är tillräcklig eller om den måste ändras.

En del läkemedel kan mätas i blodet. Om man till exempel tar vissa hjärtmediciner eller läkemedel mot kramper kan läkaren med hjälp av ett blodprov kontrollera doseringen.

Blodprov kan också visa om en behandling är effektiv. Om man tar järntabletter på grund av blodbrist, så kallad anemi, kan ett blodprov visa när man har fått ett bra blodvärde igen.

Blodprov för att undersöka infektioner

Snabbsänka, CRP, tas ofta i samband med luftvägsinfektioner. Svaret kan hjälpa läkaren att avgöra om infektionen orsakas av bakterier eller av virus.

Om man har symtom som kan tyda på en infektionssjukdom, till exempel gulsot, hepatit A, B eller C och HIV, så kan ett blodprov påvisa eller utesluta infektionen. Blodprovet kan också visa i vilket stadium sjukdomen är, om den just har börjat eller pågått en tid. Detta kan vara värdefull information då läkaren väljer vilken typ av behandling som ska användas.

Om man har blivit vaccinerad mot till exempel gulsot, hepatit B, så kan ett blodprov också visa om skyddet är tillräckligt eller om man behöver få en påfyllning av vaccinationen.

Blodprov inför narkos

Om man ska sövas eller få ryggbedövning vid en operation så tas ibland blodprover någon eller några dagar innan operationen för att narkosläkaren ska kunna bedöma om det är lämpligt att ge den planerade behandlingen. Avvikande värden kan göra att man behöver en annan bedövningsform i stället, exempelvis lokalbedövning, eller så kan operationen behöva skjutas upp.

Berätta om medicinering

När man lämnar blodprov är det alltid viktigt att läkaren känner till om man använder några läkemedel eftersom vissa mediciner kan påverka provsvaren. Detta gäller även naturläkemedel och hälsokostpreparat.

Informera om blödningsproblem och blodsmitta

Om man brukar blöda onormalt länge efter ett skärsår, eller om man har en blödningssjukdom, ska man berätta om detta före blodprovstagningen.

Man ska också berätta om man har till exempel gulsot eller HIV för att den som tar blodprovet och de som arbetar med att analysera det ska veta att provet kan innehålla smittämnen.

Fäll ihop

Så går det till

Så går det till

Blodprov kan tas på de flesta mottagningar

Blodprover kan tas på bland annat vårdcentraler, laboratorier, specialistmottagningar, privata läkarmottagningar och sjukhus. Provet kan tas av sjuksköterskor, läkare, biomedicinska analytiker och undersköterskor.

Så här går det till

Blodprov kan tas på olika sätt: kapillärt, venöst eller arteriellt. Utrustning och hur det går till skiljer sig åt vid de olika provtagningarna. De olika metoderna beskrivs senare i kapitlet.

Vissa blodvärden varierar under dygnet, bland annat järn och en del hormoner. Ibland kan man därför få ta proverna vid en viss tidpunkt, till exempel på morgonen. Om provet gäller analys av ett läkemedel som man använder regelbundet så ska blodprovet ofta tas innan morgondosen av läkemedlet.

När man lämnar ett blodprov brukar det kännas skönast att sitta eller ligga ner, oavsett vilket slags prov det är. Det är bra om man sitter ner i en stol och vilar cirka 15 minuter före provtagningen. Anledningen är att halten av många ämnen i blodet förändras vid rörelse eller stress. Om man tycker att sticket är obehagligt kan man få en lokalbedövning i huden med hjälp av bedövningskräm eller ett särskilt bedövningsplåster. Det sätts då på stickstället en till två timmar före provtagningen. Barn erbjuds alltid bedövning.

Innan man lämnar provet får man tala om sitt namn och personnummer och visa legitimation. Den som ska ta blodprovet kontrollerar att identiteten stämmer med uppgifterna på remissen och på de etiketter som klistras på blodprovsrören.

Ibland blir man tillfrågad om provet och tillhörande personuppgifter får sparas i en så kallad biobank för framtida vård och behandling samt för forskning och utbildning.

De flesta tycker inte att det gör ont

Om man inte väljer bedövning före blodprovstagningen så känner man förstås sticket och det kan kanske svida lite. De flesta som tar provet upplever däremot att sticket inte känns särskilt mycket. Om man väljer bedövning känns bara beröringen, inte själva sticket.

En del tycker att det är obehagligt med provtagningen. Man kanske blir illamående och får svimningskänslor på grund av att man är spänd och nervös. Därför är det skönt att sitta eller ligga under provtagningen. Om man vet med sig att man har lätt för att svimma så är det bra att tala om det innan provtagningen. Tycker man att blodprov känns mycket obehagligt kan det vara ett stöd att ha någon vän eller anhörig med sig.

Ibland ska man vara fastande

När vissa blodprover tas ska man vara fastande, det gäller bland annat när olika salter, vitaminer och blodfetter ska kontrolleras. Man får i så fall information om det före provtagningen. Fasta i provtagningssammanhang innebär att man varken ska äta eller dricka annat än vatten minst tio timmar före provtagningen.

Om proverna tas på morgonen kan man alltså äta som vanligt kvällen innan, men man ska hoppa över frukosten.

Det är bra om man undviker fet mat och alkohol dagen före provtagningen. Dessutom bör man också undvika kraftig fysisk aktivitet och avstå från rökning under dygnet innan provet tas.

Fastereglerna kan variera mellan olika laboratorier och beroende på vilka prover som ska tas.

Helblod, plasma och serum

Det blod som tas vid ett blodprov kallas helblod, oavsett om blodet tagits från en kapillär, ven eller artär. Med helblod menar man att blodet innehåller samtliga beståndsdelar som normalt finns i blodet, både blodkroppar och blodplasma. Helblod används exempelvis till

  • hemoglobin, det vill säga blodvärdet
  • HbA1c, som är ett sammanfattande mått på hur blodsockret har varit de senaste 2-3 månaderna
  • DNA-analys.

Om blodkropparna separeras från blodet så kallas det som blir kvar för blodplasma. Rent praktiskt går det till så att en tillsats i provtagningsröret hindrar blodet från att levra sig, koagulera. Röret centrifugeras så att blodkropparna samlas på rörets botten och sedan kan blodplasman hällas av. Plasma är en svagt gulfärgad vätska som till 90 procent består av vatten. Resten är olika proteiner, salter och en del andra ämnen i små mängder.

Serum är blodplasma utan fibrinogen, som är ett protein som deltar i blodets levring, koagulation. Om blodet får levra sig och därefter centrifugeras så får man fram serum

Blodprov från en kapillär

Ett kapillärt blodprov tas med ett stick i fingertoppen, eller på hälen om det gäller ett litet barn. Att det kallas kapillärt beror på att de små blodkärl som provet tas från kallas kapillärer. Kapillärerna är som ett nätverk som förenar de större blodkärlen, som kallas artärer och vener.

Det går lättare att lämna provet om fingertoppen först värms, enklast genom att man håller handen runt fingret en stund. Sjuksköterskan, eller den som tar blodprovet, tvättar rent huden och när den har torkat sticks ett litet hål i skinnet. Bloddropparna samlas sedan upp i ett litet rör eller i en mätbehållare.

Blodprov från en ven

Venösa blodprover är vanligast. Det är oftast lättare att ta ett venöst blodprov och ger för det mesta ett mer rättvisande mätresultat än kapillär provtagning. Ett venöst blodprov tas oftast i en ven i armvecket eller på handens ovansida. Vener kallas de blodkärl som leder syrefattigt blod från kroppen tillbaka till hjärtat och lungorna

När huden tvättats ren med sprit och torkat sticks en provtagningskanyl in i ett blodkärl. Till kanylen kopplas ett rör med vakuum som gör att blodet sugs ut i röret.

Olika rör används beroende på vad som ska analyseras i blodet. Några av rören innehåller olika tillsatser som blodet ska blandas med innan det analyseras. Olika färg på rörens proppar markerar olika tillsatser.

Ibland används ett så kallat stasband som spänns åt runt armen för att blodkärlen ska synas tydligare. Ett stasband ser ut ungefär som ett skärp. När det dras åt hindras flödet i venerna, kärlen vidgas när blodet ansamlas och syns och känns därför bättre, vilket underlättar för den som ska sticka. Vid vissa blodprovstagningar ska stasband inte användas eftersom provresultatet då kan bli felaktigt. Man ska inte "pumpa" med eller knyta handen när provet tas eftersom det kan påverka resultatet vid vissa analyser.

Blodprov från en en artär

Ett arteriellt blodprov tas i en artär och kan behövas om läkaren vill undersöka hur mycket syre och koldioxid blodet, som kommer direkt från lungorna och hjärtat, innehåller samt blodets surhetsgrad (pH-värde). Artärer kallas de blodkärl som leder syrerikt blod från hjärtat ut till kroppen. Ett sådant prov tas av läkare eller en specialutbildad sjuksköterska eller undersköterska med hjälp av en spruta och en kanyl. Sticket görs i en artär vid handleden eller i ljumsken efter att huden har rengjorts. Provet kallas ofta för blodgas.

Få risker med blodprovstagning

Vanligtvis märker man inte mer av provtagningen än att man får en liten prick från stickstället som försvinner på någon dag. Ibland kan få ett litet blåmärke och känna sig öm på stickstället. Det är helt normalt och försvinner efter några dagar. Om man ändå upplever några besvär, eller om det inte ser bra ut där provet togs, ska man kontakta vården.

Fäll ihop
Publicerad:
2012-10-29
Skribent:

Martin Enander, läkare, specialist i allmänmedicin, Sundsvall

Redaktör:

Rebecka Persson, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Per Bjellerup, läkare, specialist i klinisk kemi, Centrallasarettet, Västerås.