Inkontinens - när bör man söka hjälp?
När det känns besvärligt med läckaget, och när man själv känner sig motiverad att reda ut orsakerna och vill bli behandlad, är det dags att söka hjälp. Många drar sig för att söka hjälp och väntar onödigt länge. I första hand kontaktar man en distriktssköterska.
I vissa fall är det särskilt viktigt att inte vänta med att söka hjälp. Man kontaktar en allmänläkare, kontinensmottagning eller gynekolog om man har:
- kraftiga trängningar som kommit under det senaste året. Man bör då få en läkarundersökning och lämna ett urinprov för att se om något irriterar blåsan inifrån eller utifrån.
- blod i urinen.
- svårigheter att tömma blåsan.
- en neurologisk sjukdom, som till exempel MS, eller en ryggmärgsskada.
- haft cancer tidigare i underliv eller blåsa.
Vad kan man göra själv?
Om man inte har något av ovanstående symtom är det bra om man tänker på vissa saker och tränar själv. I många fall avtar besvären och man blir bättre på egen hand. Upp emot en fjärdedel av de kvinnor som har besvär av ofrivilligt urinläckage blir med åren bra utan att göra någonting alls.
Knipövningar hjälper
Bäckenbottenträning, det vill säga knipövningar, är bra vid alla typer av inkontinens hos kvinnor. Principen är att man ska öva upp snabbheten och styrkan i muskulaturen genom att knipa och lyfta upp bäckenbotten ett par sekunder så mycket man kan och sen slappna av lika länge. Så fortsätter man upp till några minuter. Uthålligheten tränas genom att knipa och lyfta upp bäckenbotten ett par gånger under 20-30 sekunder, men inte lika kraftfullt, och sedan slappna av lika länge. Det är bra om man kan träna många gånger varje dag.
Det är viktigt att rätt muskler används. Man kan prova att knipa med ett finger i slidan. Då ska man känna knipet runt fingret, helst också att bäckenbotten lyfts. När man behärskar detta kan man gå vidare och försöka ”lyfta” bäckenbotten precis innan man hostar, hoppar eller lyfter tungt. På apoteken finns inspelningar med information och råd om hur träningen går till.
Ha inte bråttom på toaletten
Man ska sitta skönt och ge sig tid på toaletten. När man kissar är det bra att ha stöd både under fötter och stjärt, så att bäckenbotten kan slappna av. Om man har för bråttom och krystar när man kissar kan de känsliga kissreflexerna påverkas. Att regelbundet hålla sig för länge för att man inte "hinner" gå på toaletten är inte så bra. Att gå för ofta på toaletten och gärna kissa för säkerhets skull kan också göra att man kommer in i en ond cirkel.
Motion och lagom med dryck
Man bör tänka på hur mycket vätska man dricker per dygn. Att dricka så att man kissar en till två liter per dygn är ett bra riktmärke. Ibland kan det hjälpa att minska på kaffe- och tekonsumtionen eftersom kaffe och te är vätskedrivande. Förstoppning kan också förvärra inkontinens. Lagom med dryck, rikligt med fibrer och motion är bra mot förstoppning.
Om man läcker under gymnastik eller joggning kan man prova att använda en tampong i slidan och se om det minskar läckaget. Det finns också ett hjälpmedel som kallas kontinensbåge, som kan hjälpa till att hålla tätt. Bågen är av mjuk plast och förs in i slidan för att trycka urinröret framåt uppåt och på så sätt få tätt. Man kan också själv köpa små inkontinensskydd på ett apotek.
Det är bra om man slutar röka eftersom rökhosta gör inkontinensen värre.
Var söker man hjälp?
Om man tycker att den egna behandlingen inte fungerar eller inte är tillräcklig ska man i första hand vända sig till en distriktssköterska, en allmänläkare eller till en kontinensmottagning.
Kontinensmottagningar finns på flera vårdcentraler och sjukhus. Där arbetar distriktssköterskor och barnmorskor med specialutbildning, eller uroterapeuter som har en lång utbildning inom området inkontinens. Ibland behövs undersökning hos en gynekolog eller urolog.
Olika undersökningar som görs
Mäta urinen och föra dagbok
Man får lämna ett urinprov för att se att det inte finns blod i urinen eller tecken till infektion. Ofta får man föra en så kallad blåstömningsdagbok, det vill säga att man skriver ner alla gånger man kissar. Under några dygn mäter man urinen varje gång man kissar och tidpunkten noteras. Blöjvägningstest är en metod. Läckaget per dygn mäts då genom att man själv väger ett inkontinensskydd före och efter användning.
Undersökning av bäckenbotten
Styrkan i bäckenbottens muskulatur mäts oftast genom att den som undersöker känner efter med två fingrar i slidan och på så sätt bedömer knipförmågan. Denna undersökning kan göras av barnmorska, uroterapeut eller distriktssköterska, som också ser om slemhinnorna är sköra. Vid trängningsinkontinens undersöker en läkare livmodern och äggstockarna.
Blodprov och mätning med kateter
Om man har svårt att kissa kan man få göra en undersökning där den urin, som blir kvar i blåsan efter det att man kissat, mäts. Det görs antingen med en tunn slang, en kateter, som förs upp genom urinröret eller med en ultraljudsundersökning. Ibland tar man ett blodprov som mäter njurarnas funktion.
Vidare utredning - specialundersökningar
I vissa fall blir det aktuellt med utredning hos en gynekolog eller urolog, där specialundersökningar kan göras:
- Ultraljudsundersökning görs för att kunna mäta om det finns urin kvar inne i blåsan efter det att man kissat.
- Andra ultraljudsundersökningar. Livmodern och äggstockarna kan undersökas med ultraljud.
- Cystoskopi av urinblåsan. Denna undersökning görs genom att ett tunt rör med fiberoptik förs in i urinblåsan och visar dess insida.
- När man mäter trycket i blåsan och urinröret kallas det en urodynamisk undersökning. Tunna slangar förs in i blåsan och urinröret, och sedan mäts trycket vid lagring och tömning av urin.
Hur sjukvården kan hjälpa
Oftast blir man hjälpt av information, rådgivning och träning av bäckenbotten. I en del fall hjälper blåsträning och läkemedel. I vissa fall kan det bli nödvändigt att operera.
Bäckenbottenträning
Bäckenbottenträning hjälper framför allt vid ansträngningskontinens, men kan prövas vid alla former. Man får hjälp med instruktioner så att rätt muskler används. Man bör träna intensivt i sex månader för att se resultatet innan man funderar på andra åtgärder. Effekten kommer oftast under de första tre månaderna.
Ibland kan man ha hjälp i träningen av koner som används i slidan. Det finns plastkoner och även kulor av olika vikt som man kan köpa på apotek eller inkontinensmottagning.
Blåsträning
Blåsträning går ut på att försöka hålla sig och att inte kissa för säkerhets skull. Träningen görs om man har trängningsinkontinens. Den är effektiv om man ofta känner sig kissnödig, men bara kissar små mängder, mindre än två deciliter per gång. Är man van att kissa ofta för att slippa trängningar och läckage kan det ha påverkat blåsans känsliga reflexsystem. Grunden för träningen är den så kallade blåstömningsdagboken. Ett praktiskt mål kan vara att sträva efter att kissa minst två till två och en halv deciliter varje gång.
Blåslugnande läkemedel
Blåslugnande läkemedel används ibland vid trängningsinkontinens. De minskar trängningarna och kan göra att man inte behöver kissa lika ofta. Biverkningar är muntorrhet, förstoppning och svårigheter för ögats lins att ställa in skärpan på olika avstånd. Biverkningarna kan försvinna om man minskar dosen.
Läkemedel vid ansträngningsinkontinens
Om bäckenbottenträning inte gett effekt inom sex månader kan man i vissa fall pröva läkemedel tillsammans med träning. Medicin används framför allt om man inte vill eller kan opereras. Läkemedel i samband med ansträngningsinkontinens har en måttlig effekt. Dessutom är det vanligt med biverkningar som illamående, muntorrhet, sömnlöshet och trötthet.
Östrogen
Östrogen hjälper inte mot inkontinens och kan heller inte förebygga inkontinens. Har man däremot besvär med torra slemhinnor, sveda, irritation i underlivet eller upprepade urinvägsinfektioner kan man prova östrogen för lokal behandling. Då används östrogen i slidan som slidtabletter, slidkräm eller som en ring som byts var tredje månad. Det finns flera olika sorters slidtabletter och krämer som är receptfria. Östrogen kan också tas som tabletter eller plåster.
Operation
Om man har ansträngningsinkontinens, och bäckenbottenträning inte har gett tillräcklig effekt, är operation en möjlighet. En vanlig operation vid inkontinens är så kallad TVT, eller Tension Free Vaginal Tape. Operationen görs under lokalbedövning och man behöver oftast inte stanna kvar på sjukhuset över natten. Läkaren gör två snitt över blygdbenet och ett under urinröret via slidan. Med en specialnål dras ett tunt band upp på bägge sidor om urinröret och upp över blygdbenet. Bandet stödjer sedan urinröret vid hosta eller belastning av bäckenbotten och förhindrar läckage. Det finns varianter på TVT-metoden där det stödjande bandet kan läggas på olika sätt.
Det är ovanligt att man får komplikationer efter inkontinensoperationer, men en del kan få svårigheter att tömma blåsan, smärtor i underlivet och tendens till ökat framfall. Många upplever att det tar längre tid att kissa och att strålen blir svagare. Efter en operation blir ungefär nio av tio läckagefria på kort sikt och sju till åtta är fortfarande läckagefria efter sju år.
Hjälpmedel oftast kostnadsfria
Inkontinensskydd av olika typ och storlek kan distriktssköterska, uroterapeut, läkare och vissa barnmorskor skriva ut. Inkontinenshjälpmedel är ofta kostnadsfria.
Vid vissa neurologiska skador kan man behöva lära sig att tre eller fyra gånger om dagen själv tappa ut urinen ur urinblåsan med hjälp av en smal kateter.
