Läkemedel vid ledgångsreumatism

Inflammation som börjar i lederna

Ledgångsreumatism, reumatoid artrit, är en kronisk inflammatorisk sjukdom som drabbar kroppens leder. Inflammationen gör att man får ont och blir stel i lederna.

Ledgångsreumatism drabbar inte bara lederna. I vissa fall kan även andra organ i kroppen bli inflammerade, till exempel lungsäckarna, hjärtsäcken, blodkärlen eller ögonen. Då har man en mer allvarlig form av ledgångsreumatism.

Utöver läkemedelsbehandling är det mycket viktigt att man rör på sig och tränar.

Oklar orsak till ledgångsreumatism

Vid ledgångsreumatism angriper det egna immunförsvaret kroppens vävnader i lederna. Det leder till att man får en inflammation som gör att brosk och ben skadas.

Det är inte klarlagt vad som orsakar ledgångsreumatism. Troligtvis är det flera olika faktorer som samverkar. Det finns vissa ärftliga anlag som innebär man har en ökad risk att få sjukdomen. Sannolikt kan exempelvis vissa infektioner eller händelser som innebär stark stress göra att sjukdomen bryter ut om man har anlag för ledgångsreumatism, men det är inte vetenskapligt klarlagt. Rökning ökar risken att bli sjuk. Förändringar i kroppens balans av könshormoner kan också ha betydelse. Risken att få en svårare form av sjukdomen kan vara ärftlig.

Målet är att dämpa inflammationen

Vid ledgångsreumatism bryts brosk och benvävnad i lederna långsamt ner. Musklerna förtvinar och förlorar sin styrka. Syftet med läkemedelsbehandling är att dämpa inflammationen i lederna så mycket som möjligt och på så sätt förhindra att lederna skadas. Då minskar även stelhet, smärta och trötthet och man får bättre muskelstyrka och rörlighet. På sikt kan också andra negativa effekter av sjukdomen som benskörhet och åderförfettning minskas eller förhindras. Framgångsrik behandling gör att man kan fortsätta arbeta och leva som vanligt.

Alla med ledgångsreumatism behöver behandling

Om man har ledgångsreumatism behöver man få behandling så snart som möjligt. Förändringar i lederna och minskad muskelstyrka kommer mycket tidigt under sjukdomens förlopp. Redan efter ett år kan det finnas tecken på att ledbrosket har börjat brytas ner. För att undvika att man blir sämre fortsätter läkemedelsbehandlingen under lång tid om den fungerar bra och man inte får några allvarliga biverkningar.

Olika läkemedel används

Läkemedel som används vid ledgångsreumatism är

• cox-hämmare, även kallade NSAID, som dämpar inflammationen och även smärtan
• smärtstillande läkemedel, som lindrar smärtan
• kortison, som är det snabbast verkande inflammationsdämpande läkemedlet
• antireumatiska läkemedel, som påverkar de celler som bidrar till ledinflammationen
• biologiska läkemedel, som är det senaste tillskottet vid behandling av ledgångsreumatism och kan hjälpa om man inte får tillräcklig effekt av antireumatiska läkemedel.

Behandlingen följs hela tiden upp

Det finns ingen behandling som gör att sjukdomen försvinner för gott, men den kan minska symtomen och i många fall ledskada.

Flera olika faktorer ligger bakom ledgångsreumatism. Därför kan man få en kombination av olika läkemedel som hämmar sjukdomen på olika sätt. Vilka läkemedel man får kan vara olika från person till person.

Behandlingen följs upp fortlöpande för att se om den fungerar bra. Ett tecken på att inflammationen har dämpats är att blodprover visar att den så kallade sänkan och snabbsänkan, CRP, har sjunkit. I bästa fall kan också nedbrytningen av brosket i lederna bromsas eller stoppas. Detta kan undersökas med hjälp av röntgen, magnetkameraundersökning eller ultraljudsundersökning av lederna.

Behandlingen kan orsaka biverkningar, som kan påverka blodet och hur olika organ fungerar. Därför får man lämna blodprov och urinprov regelbundet. Om proverna visar en påverkan kan man få göra ett uppehåll med medicinen eller minska dosen. Då återställs värdena och man får ingen permanent skada.

Om behandlingen inte fungerar som den ska kan man antingen få högre dos eller byta läkemedel. Det är olika för olika personer och det går inte alltid att säga på förhand vilken behandling som kommer att fungera bäst.

Olika behandlingsstrategier

Vanligtvis får man ett långtidsverkande antireumatiskt läkemedel, oftast metotrexat, tillsammans med kortison och ett smärtlindrande och inflammationsdämpande läkemedel.

Om det inte räcker kan man få metotrexat tillsammans med ett eller flera andra långtidsverkande antireumatiska läkemedel, till exempel sulfasalazin, hydroklorokin eller klorokinfosfat. Undersökningar har visat att en kombination av dessa läkemedel kan vara mer effektivt än varje läkemedel var för sig, utan att man får mer biverkningar.

Om man behöver ytterligare medicin tar läkaren ställning till om man ska få biologiska läkemedel.

Läs mer om de olika läkemedelsgrupperna i de följande kapitlen.

Så här fungerar cox-hämmare

Cox-hämmare verkar genom att hämma ett ämne i kroppen som kallas cyklooxygenas eller cox. När cox hämmas minskar kroppens bildning av prostaglandiner, som är ämnen som bland annat framkallar smärta och inflammation. Det leder till minskad smärta och stelhet. Smärta och feber minskar nästan genast, men det kan dröja ungefär en till tre veckor innan medicinen ger full effekt på inflammationen.

Det finns många olika cox-hämmare. Alla fungerar på liknande sätt och har liknande biverkningar, men de verkar olika lång tid. Ett och samma läkemedel kan ha olika effekt hos olika personer. Därför kan det ibland löna sig att byta till ett annat preparat om man får biverkningar eller inte är nöjd med effekten.

Till gruppen cox-hämmare hör läkemedel som innehåller ibuprofen, nabumeton, naproxen eller diklofenak.

Några av de inflammationsdämpande läkemedlen finns som långverkande tabletter. Dessa kan vara bra att ta på kvällen om man har besvär med stelhet och smärta på morgonen. Exempel på långtidsverkande preparat är Brufen retard och Orudis retard.

Viktigt

Man ska aldrig kombinera cox-hämmare med andra smärtlindrande läkemedel utan att först ha talat med läkare. Många värkmediciner liknar varandra, och det gör att den totala dosen kan bli för hög. En för hög dos ökar risken för biverkningar och kan vara farlig.

Om man är överkänslig mot medicin som innehåller acetylsalicylsyra eller någon annan cox-hämmare kan man få en kraftig reaktion med nässelutslag, rinnsnuva eller andningsbesvär. Sådana reaktioner är vanligare bland astmatiker. Om man har astma ska man därför rådgöra med läkare innan man använder cox-hämmare i andra former än som gel. Om man fått astma eller allergiska besvär av acetylsalicylsyra eller av andra cox-hämmare ska man aldrig använda cox-hämmare i någon form.

Cox-hämmare påverkar njurarna och kan leda till att njurarna fungerar sämre, att vätska samlas i kroppen och att blodtrycket stiger. Därför bör man bara ta cox-hämmare i samråd med läkare om man har någon njur- eller hjärtsjukdom. Detsamma gäller om man har någon leversjukdom.

Om man har eller har haft återkommande magsår ska man vara mycket försiktig med att använda cox-hämmare. Man bör inte använda de receptfria medlen på egen hand utan vid behov diskutera lämplig behandling med läkare. Ibland kan man få medicin som skyddar magen samtidigt som man behandlas med cox-hämmare.

Cox-hämmare minskar blodplättarnas förmåga att klibba fast vid varandra. Det ökar risken för blödningar, och medicinerna bör oftast inte användas samtidigt som man tar blodförtunnande läkemedel för att förebygga blodproppar, till exempel Waran.

Graviditet och amning

Man bör inte använda cox-hämmare när man är gravid, särskilt inte under de tre sista månaderna av graviditeten när prostaglandin är viktigt för att fostrets hjärta och blodkärl ska utvecklas som de ska. Om man använder cox-hämmare i början av graviditeten bör man alltid rådgöra med läkare och välja ett beprövat medel. Cox-hämmare kan också göra det svårare för kvinnor att bli gravida.

Man ska rådgöra med läkare om man behöver använda cox-hämmare när man ammar. De flesta cox-hämmare passerar över i modersmjölken, men om man följer doseringsanvisningarna är det liten risk att barnet påverkas.

Biverkningar

Alla läkemedel kan ge oönskade effekter. En del får biverkningar av en läkemedelsbehandling, andra inte. Ibland minskar biverkningarna när man har tagit läkemedlet en tid. Om man har besvärliga biverkningar bör man kontakta sin läkare. Dosen kan behöva ändras eller så kan man få prova ett annat läkemedel eller kanske en helt annan typ av behandling.

Biverkningar som kan förekomma är till exempel sura uppstötningar, halsbränna och illamående. Cox-hämmare kan även öka risken för magblödning och magsår. Det beror på att cox-hämmare minskar mängden prostaglandiner, som skyddar magslemhinnan från magsäckens sura och frätande innehåll. Risken kan minskas om man samtidigt får läkemedel som skyddar mot magsår, till exempel omeprazol.

Man kan få ont i huvudet, känna sig dåsig eller yr, bli törstig, nedstämd och få utslag på huden. Cox-hämmare kan göra så att vätska samlas i kroppen och kan försämra funktionen av hjärta eller njurar, framför allt om man redan har en hjärt- eller njursjukdom.

Risken för biverkningar ökar med åldern.

Varför känner man sig inte alltid bättre?

En förklaring till att man inte alltid blir bättre kan vara att besvären bara till viss del beror på inflammationen. Om smärtan främst beror på att brosket är skadat kan läkemedel som innehåller paracetamol ge lindring.

Många användningsområden

Cox-hämmare har många användningsområden. De används till exempel vid andra reumatiska sjukdomar och vid artros. Cox-hämmare används också vid många andra smärttillstånd, som till exempel njursten, menssmärtor och smärtor efter operationer.

Läkemedel som tillhör gruppen cox-hämmare

Några exempel på cox-hämmare som används vid ledgångsreumatism är

• Brufen, Ibumetin och Ipren
• Diklofenak och Voltaren
• Naproxen och Pronaxen
• Meloxicam
• Orudis
• Relifex
• Celebra

Så här fungerar smärtstillande läkemedel

Det vanligaste och mest besvärande symtomet vid ledgångsreumatism är att man har ont i lederna. Smärta kan delas upp i akut smärta och långvarig smärta och de behandlas på olika sätt. Vanligtvis är akut, kortvarig smärta lättare att dämpa än långvarig smärta.

Behandlingen förhindrar att smärtsignalerna når hjärnan eftersom det är först då som man blir medveten om att man har ont. Smärtsignalerna kan antingen stoppas lokalt i nerverna vid det ställe där man har ont, eller centralt i hjärnans smärtcentrum.

Paracetamol är ett vanligt läkemedel som används vid smärta. Det verkar lokalt ute i kroppen. Exempel på mediciner som innehåller paracetamol är Alvedon och Panodil.

Läkemedel som dämpar smärta genom att verka i ryggmärgen eller i hjärnan kallas centralt verkande. Exempel är så kallade opioider.

Svaga opioider, som även kallas morfinliknande läkemedel, har något kraftigare smärtstillande effekt än paracetamol och kan gärna kombineras med paracetamol. Exempel på sådana läkemedel är kodein och tramadol.

Ibland kan smärtan vara så kraftig att man behöver starkare opioider som morfin eller ketobemidon. Dessa används nästan alltid efter ledoperationer, men kan ibland även behövas vid ledgångsreumatism om smärtan blir långvarig och mycket svår.

Utöver detta finns flera andra smärtstillande läkemedel som kan användas vid ledgångsreumatism.

Viktigt

Det finns en risk att man blir beroende av framför allt de starka opioiderna morfin och ketobemidon som är narkotikaklassade. För tramadol finns också en risk för beroende men den är betydligt mindre. Risken för beroende är lägre om läkemedlen enbart används för att dämpa smärta än om de används för att lugna och dämpa oro.

Om man missbrukar alkohol ökar risken för leverskada orsakad av paracetamol. Man ska då inte använda paracetamol utan att först ha rådgjort med läkare.

Tramadol och andra opoider kan påverka koncentrations- och koordinationsförmågan. Därför rekommenderas att man är försiktig när man kör bil eller använder maskiner som kan vara farliga.

Biverkningar

Alla läkemedel kan ge oönskade effekter. En del får biverkningar av en läkemedelsbehandling, andra inte. Ibland minskar biverkningarna när man har tagit läkemedlet en tid. Om man har besvärliga biverkningar bör man kontakta sin läkare. Dosen kan behöva ändras eller så kan man få prova ett annat läkemedel eller kanske en helt annan typ av behandling.

Man kan till exempel bli lite yr, illamående, torr i munnen eller få huvudvärk när man använder morfinliknande läkemedel. Efter en tid vänjer man sig oftast och biverkningarna minskar eller försvinner.

Varför känner man sig inte alltid bättre?

Smärta är ett av de besvär som är mest handikappande när man har reumatisk sjukdom. Det handlar framför allt om så kallad nociceptiv smärta. Det är sådan smärta som man kan få till exempel vid ett olycksfall, som benbrott eller stukning, och om man har en inflammation, som vid ledgångsreumatism. Nociceptiv smärta kan oftast lindras med hjälp av läkemedel som innehåller paracetamol eller morfinliknande läkemedel.

Om man har en reumatisk sjukdom kan man också få så kallad neurogen smärta som beror på att nerver i hela nervsystemet, ryggmärgen eller hjärnan påverkas av sjukdomen. Neurogen smärta är svårare att lindra och paracetamol och morfinliknande läkemedel har då förhållandevis liten effekt. Om man har neurogen smärta kan man i stället få pröva läkemedel som till exempel innehåller amitriptylin eller gabapentin.

De reumatiska sjukdomarna orsakar vävnadsskador. Det påverkar olika slags nervsignaler, både centrala, det vill säga sådana som går till ryggmärgen och hjärnan, och sådana som ger smärta lokalt där skadan finns i kroppen. Det är viktigt att tidigt dämpa inflammationen och på så sätt försöka förhindra att smärtan blir långvarig eller kronisk.

Läkemedel som tillhör gruppen smärtstillande

Några exempel på smärtstillande läkemedel som används vid ledgångsreumatism är

• Alvedon, Pamol och Panodil
• Citodon och Panocod
• Nobligan, Tiparol och Tradolan

Andra metoder

Det finns fler sätt att dämpa smärta än med smärtstillande läkemedel. Alternativa behandlingar som akupunktur, transkutan elektrisk nervstimulering som kallas tens, värme och kyla kan hjälpa. Fysisk aktivitet och träning stimulerar frisättning av kroppens eget smärtlindrande ämne endorfin. Daglig fysisk aktivitet kan påverka smärta och är en mycket viktig del i behandlingen, minst lika viktig som smärtstillande läkemedel.

Så här fungerar kortison

Kortisol är ett hormon som finns i kroppen och som bildas av binjurarna. Kortisol är viktigt bland annat för kroppens försvar mot påfrestningar som till exempel skador, infektioner och allergier.

Kortison liknar kroppens eget kortisol och fungerar på samma sätt, men har framställts på konstgjord väg. Alla symtom som kännetecknar ledgångsreumatism, som trötthet, smärta, stelhet och svaghet, beror på den inflammation som sjukdomen orsakar. Kortison minskar bildningen av olika ämnen som är verksamma vid inflammationer och dämpar på så sätt inflammationen.

För att få effekt behöver kortison kombineras med andra läkemedel mot reumatismen som metotrexat. Långtidsbehandling med kortison är ibland nödvändigt och då måste läkaren göra en noggrann bedömning i varje enskilt fall. I mycket svåra fall när andra organ än lederna är drabbade kan kortison i höga doser rädda liv.

Viktigt

Om man använder kortison i lite högre doser under en längre tid minskar kroppens egen kortisolproduktion. Om man slutar tillföra kortison kan man få kortisolbrist, något som kan vara mycket allvarligt. Därför ska man aldrig sluta tvärt med kortison om man har behandlats under en längre tid. I stället ska kortisonbehandlingen trappas ner gradvis i samråd med läkare.

Om man har behandlats med kortison under en längre tid kan kroppens egen tillverkning av kortisol vara så dämpad att den inte klarar att bilda det extra kortisol som behövs om man får feber, någon allvarligare infektion eller skada. Då kan man behöva ta extra kortison.

Kroppens kortisolproduktion är högst på morgonen. Därför brukar man ta hela kortisondosen på morgonen. Då påverkas kroppens egen kortisolproduktion minst. Om man behöver höga doser kan man vara tvungen att dela dosen och ta en mindre del på kvällen.

Kortison kan dölja tecken på infektion. Därför ska man inte vänta för länge med att söka läkare om man får tecken på infektion, till exempel feber.

Kombinationen av kortison och så kallade cox-hämmare, som är smärtstillande och inflammationshämmande läkemedel, ökar risken för blödningar i magen. Är det nödvändigt att använda denna kombination bör man samtidigt få ett läkemedel som skyddar magens slemhinna.

Graviditet och amning

Man kan använda kortison när man är gravid, men det bör alltid ske i samråd med läkare. Om det är möjligt ska man undvika höga doser eftersom risken kan öka för tidig födsel och minskad tillväxt hos barnet.

Man ska rådgöra med läkare om man behöver använda kortison när man ammar. Kortison passerar över i modersmjölken, men om man följer doseringsanvisningarna är det osannolikt att barnet påverkas.

Biverkningar

Alla läkemedel kan ge oönskade effekter. En del får biverkningar av en läkemedelsbehandling, andra inte. Ibland minskar biverkningarna när man har tagit läkemedlet en tid. Om man har besvärliga biverkningar bör man kontakta sin läkare. Dosen kan behöva ändras eller så kan man få prova ett annat läkemedel eller kanske en helt annan typ av behandling.

Biverkningar av kortison kommer framför allt om man behandlas under lång tid. De är också beroende av hur hög dos man tar. Kortison kan orsaka en rad biverkningar, men är samtidigt ett läkemedel som har snabb och god verkan på många symtom. Kortison i låga doser under kortare perioder ger större fördelar än nackdelar eftersom kortison dämpar inflammationen effektivt.

Risken för biverkningar är betydligt mindre om man får sprutor med kortison direkt i en svullen och inflammerad led.

Hos en del personer som använder kortison kan vätska samlas i kroppen. Då kan man få till exempel svullna händer eller fötter. Andra kan få högt blodtryck eller förhöjt blodsocker. Man kan få tunn och ömtålig hud, blåmärken eller så kan det ta längre tid än vanligt för sår att läka. Vissa personer kan också få ökad aptit och ändrad ämnesomsättning. Det kan leda till att man går upp i vikt. Kroppsfettet kan omfördelas så att ansiktet och magen blir rundare.

Om man tar höga doser av kortison kan man bli överaktiv och få svårt att sova. Då kan man behöva ta sömntabletter under en kortare period för att få vila och för att behålla en normal dygnsrytm.

En av de allvarligaste biverkningarna är benskörhet, som ökar risken för benbrott. Det kan man i viss mån förebygga genom att äta tillskott av kalcium och D-vitamin. Läkare kan ibland även skriva ut andra mediciner för att minska risken för benskörhet.

Kortison minskar kroppens känslighet för insulin. Det kan leda till att man utvecklar diabetes. Om man redan har diabetes krävs ofta extra intensiv behandling av diabetessjukdomen under hela kortisonbehandlingen.

Kortison har flera olika användningsområden

Kortison används vid andra reumatiska sjukdomar och vid till exempel inflammatoriska tarmsjukdomar, allergier och astma.

Läkemedel som tillhör gruppen kortison

Exempel på kortisonläkemedel som används vid ledgångsreumatism är

• Deltison
• Prednisolon Pfizer
• Betapred
• Depo-Medrol
• Lederspan

Så fungerar antireumatiska läkemedel

I gruppen långtidsverkande antireumatiska läkemedel, som också kallas DMARD, ingår flera olika typer av läkemedel. Nästan alla av dessa läkemedel har från början tagits fram för att behandla andra sjukdomar.

Antireumatiska läkemedel påverkar direkt de celler som bidrar till inflammationen i lederna. Ibland klarar inte ett läkemedel att hämma inflammationen tillräckligt och därför får man ibland en kombination av flera olika antireumatiska läkemedel. Några exempel är

• metotrexat, som till exempel finns i Methotrexate Teva och Methotrexate Pfizer
• sulfasalazin, som finns i bland annat Salazopyrin
• hydroxiklorokin och klorokinfosfat, som finns i Plaquenil och Klorokinfosfat Recip
• guldsalter i form av sprutor, Myocrisin
• leflunomid, som finns i Arava
• ciklosporin, som finns i bland annat Sandimmun Neoral.

Metotrexat

Metotrexat är det läkemedel som i första hand används vid ledgångsreumatism. Det beror både på att den antireumatiska effekten är bra och att biverkningarna är förhållandevis få. Det är viktigt att man inte får så mycket biverkningar eftersom medicinen används under flera år. Metotrexat kan antingen vara det enda antireumatiska läkemedel som man använder, eller så kan det kombineras med till exempel sulfasalazin eller klorokinfosfat.

Exempel på mediciner som innehåller metotrexat är Methotrexate Teva och Methotrexate Pfizer, och läkemedlet finns både i tablettform och som spruta. Medicinen tas i låg dos en gång i veckan.

Medicinen kan även användas vid vissa tumörsjukdomar, men då används högre doser än vid reumatiska sjukdomar.

Så här fungerar metotrexat

Medicinen motverkar omvandlingen av folsyra till tetrahydrofolsyra, som är en viktig byggsten för cellernas arvsmassa. Då hämmas tillväxten av celler, framför allt celler som nybildas i snabb takt. Om man har en reumatisk sjukdom bromsar medicinen sjukdomsförloppet genom att immunförsvaret hämmas. Det gör att inflammationen och smärtan minskar och man blir mindre stel. Effekten kommer vanligen inom två till tre månader.

Man kan även ta tabletter med folsyra, som är ett B-vitamin, för att motverka och lindra biverkningar av metotrexat. Man ska inte ta folsyra samma dag som metotrexat, eftersom det kan minska dess effekt.

Viktigt

Man ska inte använda metotrexat om man har en leversjukdom. Om man har nedsatt njurfunktion bör metotrexat användas med stor försiktighet.

Metotrexat kan orsaka missbildningar hos foster. Därför bör man använda säkra preventivmedel under behandlingen och sluta ta medicinen minst tre månader före en planerad graviditet. Det gäller både män och kvinnor. Man ska undvika läkemedlet när man ammar. Det verksamma ämnet passerar över i modersmjölken.

Biverkningar av metotrexat

En biverkning av metotrexat är att man kan må illa dagen efter det att man tagit medicinen. Ibland kan man minska illamåendet genom att minska dosen, genom att ta tabletterna på kvällen eller genom att ta folsyra ett eller två dygn efter det att man tagit metotrexat. Ett annat alternativ till att minska illamåendet kan vara att få metotrexat i form av en spruta.

Vissa personer kan få inflammation i munhålans slemhinnor, huvudvärk, yrsel, håravfall och hudutslag. Man kan också tappa matlusten.

Påverkan på levern är en annan biverkning, som ofta beror på hur hög metotrexatdos man tar. Leverpåverkan går tillbaka om man gör ett uppehåll med medicinen och därefter eventuellt minskar dosen. Leverpåverkan brukar man inte märka själv utan det upptäcks på blodprover som man bör ta regelbundet när man behandlas med metotrexat.

En biverkning som är sällsynt men allvarlig är torrhosta och andningsbesvär som beror på inflammation i luftvägarna. Om man får sådana besvär ska man omedelbart kontakta läkare.

Sulfasalazin

Vid ledgångsreumatism används sulfasalazin, som finns i till exempel Salazopyrin EN, för att bromsa sjukdomsförloppet. Genom att medicinen minskar inflammationen i lederna blir också problem med smärta, stelhet och svullnad mindre. Från att man börjar ta medicinen kan det ta upp till tre månader innan man märker att man blir bättre i sina leder.

Sulfasalazin används även vid inflammtoriska tarmsjukdomar som ulcerös kolit och Crohns sjukdom.

Viktigt

Man ska inte använda sulfasalazin om man är överkänslig mot sulfa eller acetylsalicylsyra. Man ska inte heller använda sulfasalazin om man har SLE.

Ibland, men det är ovanligt, kan antalet vita blodkroppar minska och leda till att man får en ökad risk för infektioner. Risken för en minskning av antalet vita blodkroppar är störst de första månaderna som man använder sulfaslazin. Därför ska man alltid kontakta sin läkare om man får hög feber eller andra symtom på infektion när man använder medicinen.

Biverkningar av sulfasalazin

Biverkningar är till exempel illamående som ibland kan bli så besvärande att man måste avbryta behandlingen. Klåda och hudutslag förekommer också. Mer sällsynta biverkningar är till exempel inflammation i lungorna och njurarna. Risken för biverkningar är störst under de första månaderna.

Precis som med metotrexat får man regelbundet lämna blodprover för att kontrollera blodkroppar, levern och njurarna.

Hydroxiklorokin och klorokinfosfat

Läkemedel som innehåller hydroxiklorokin och klorokinfosfat hämmar produktionen av inflammationsframkallande ämnen i vissa celler. Genom att minska inflammationen i lederna blir också problem med smärta, stelhet och svullnad mindre.

Hydroxiklorokin finns i läkemedlet Plaquenil. Klorokinfosfat finns i Klorokinfosfat Recip, som också kan användas mot malaria.

Det kan ta en till tre månader innan medicinen har fått full effekt.

Medicinerna är inte alltid tillräckligt effektivt för att hejda ledgångsreumatism utan används främst tillsammans med de antireumatiska läkemedlen metotrexat och sulfasalazin.

Viktigt

Man ska inte använda medicinerna om man har epilepsi, porfyri eller vissa skador på syn eller hörsel. Om man har psoriasis ska medicinerna användas med försiktighet eftersom de ibland kan försämra hudutslagen.

Om man behandlas med höga doser under lång tid finns en liten risk att man kan få skador på ögats näthinna. Risken är betydligt mindre med hydroxyklorokin än med klorokinfosfat. Om man behandlas under lång tid kan man behöva kontrollera ögonen hos en ögonläkare.

Däremot behöver man inte lämna blodprover som man måste med de övriga antireumatiska läkemedlen.

Om man behöver denna typ av läkemedel när man är gravid får man oftast hydroxiklorokin.

Biverkningar av hydroxiklorokin och klorokinfosfat

Medicinerna har oftast inga allvarliga biverkningar. Men vissa personer kan må illa, tappa aptiten och känna obehag från magen. Det brukar bli bättre när man har tagit medicinen en tid. Andra kan få suddig syn och svårigheter att ställa om ögat från fjärr- till närseende och tvärtom. Dessa besvär från ögonen kommer ofta tidigt i behandlingen och är inte farliga, utan brukar gå över om man slutar med medicinen eller sänker dosen.

Hudutslag, klåda och pigmentförändringar i huden är andra biverkningar som kan förekomma.

Guldsalter

Det är inte helt känt hur guldsalter verkar. Guldsalter finns i Myocrisin, som man får som sprutor. Medicinen kan ge god effekt även hos de som inte blir hjälpta av andra antireumatiska läkemedel. Vid ledgångsreumatism hämmas bland annat de celler som driver på ledinflammationen. Guldsalter i form av sprutor kan vara mycket effektivt och göra att alla symtom försvinner under lång tid. Problemet är att man kan få allvarliga biverkningar som gör att behandlingen måste avbrytas.

Från att man börjar ta medicinen kan det ta två till tre månader innan man märker att man blir bättre i sina leder.

Viktigt

Man ska inte använda medicinen om man har en sjukdom i levern, njurarna eller benmärgen. Man ska inte heller använda medicinen om man har SLE.

Biverkningar av guldsalter

Biverkningar med svår klåda och eksem kan förekomma. Andra biverkningar är till exempel illamående och minskad aptit. En allvarlig biverkning är njurpåverkan som ibland kan försämra njurarnas funktion.

Leflunomid

Ämnet leflunomid, som finns i medicinen Arava, förhindrar aktiveringen och spridningen av de celler som orsakar inflammationen. Effekten är jämförbar med metotrexat.

Viktigt

Leflunomid kan göra att man får förhöjt blodtryck. Därför ska man gå på kontroller om man har högt blodtryck eller någon hjärtsjukdom.

Biverkningar av leflunomid

Man kan till exempel få huvudvärk, illamående, leverskador, påverkan på blodet, högt blodtryck och gå ner i vikt.

Ciklosporin

Ciklosporin, som finns i till exempel Sandimmun Neoral, hämmar kroppens immunförsvar. Vid ledgångsreumatism dämpas immunförsvaret och inflammationen så att sjukdomsförloppet bromsas. Därmed minskar smärta, stelhet och svullnad. Effekten kommer vanligen inom 2-3 månader.

Ciklosporin kan användas både ensamt och i kombination med andra läkemedel.

Ciklosporin har även andra användningsoråden, till exempel för att förhindra att transplanterade organ stöts bort av kroppen och vid psoriasis.

Viktigt

När man behandlas med immundämpande läkemedel kan man vara mer mottaglig för infektioner. Därför ska man kontakta läkare om man får symtom som feber, ont i halsen och förkylning eller andra influensaliknande symtom.

Grapefrukt och grapefruktjuice hämmar kroppens nedbrytningen av ciklosporin och man kan då få för mycket ciklosporin i blodet. Därför ska man undvika grapefrukt när man behandlas med ciklosporin.

Man bör undvika ciklosporin när man är gravid. Men man kan ändå behöva få det i vissa fall om det är viktigt att mamman får immundämpande behandling. Man bör alltid rådgöra med sin läkare inför en planerad graviditet.

Man ska undvika läkemedlet när man ammar. Det verksamma ämnet passerar över i modersmjölken.

Biverkningar av ciklosporin

En del personer som använder medicinen kan få till exempel magbesvär, hårväxt, trötthet, huvudvärk, muskelbesvär eller svullet tandkött. Man kan också få högt blodtryck, nedsatt njurfunktion eller påverkan på levern, blodfetterna eller saltbalansen. Därför får man regelbundet gå på kontroller under behandlingen.

Varför känner man sig inte alltid bättre av antireumatiska läkemedel?

Behandlingen av ledgångsreumatism bygger mer på läkarnas samlade erfarenhet av vilka läkemedel som bromsar sjukdomen, än på kunskap om vad som faktiskt orsakar sjukdomen och hur ledgångsreumatism utvecklas i kroppen. Därför får läkarna pröva sig fram med olika antireumatiska läkemedel. Det kräver tålamod men till slut hittar man tillsammans med läkaren nästan alltid den mest effektiva behandlingen. Dessvärre kan man få biverkningar som gör att man måste sluta med ett läkemedel som fungerar bra. Då kan läkaren överväga om man ska börja använda de nyare så kallade biologiska läkemedlen.

Läkemedel som tillhör gruppen antireumatiska läkemedel

Några exempel på antireumatiska läkemedel är

• Methotrexate Pfizer och Methotrexate Teva
• Plaquenil och Klorokinfosfat Recip
• Sulfasalazin medac och Salazopyrin EN
• Myocrisin
• Arava
• Ciklosporin IVAX och Sandimmun Neoral

Så fungerar biologiska läkemedel

Biologiska läkemedel har förändrat dagens behandling av ledgångsreumatism. Många som har prövat flera olika antireumatiska läkemedel utan resultat kan bli hjälpta av biologiska läkemedel.

När man har en inflammation produceras en stor mängd små budbärarmolekyler, så kallade cytokiner. Några av cytokinerna, TNF-alfa, IL-1 och IL-6 bidrar särskilt mycket till att framkalla ledinflammationen. De biologiska läkemedlen blockerar den inflammationsframkallande effekten av dessa cytokiner. På så sätt dämpas inflammationen och sjukdomsförloppet bromsas. Smärtan, stelheten och sjukdomskänslan minskar eller försvinner. Läkemedlen kan också bromsa nedbrytningen av ledbrosk och ben.

Inflammationen vid ledgångsreumatism drabbar inte bara leden utan hela kroppen. Det kan göra att man blir trött, nedstämd, går ner i vikt, får svagare muskler och benskörhet. När cytokinerna blockeras förbättras dessa symtom.

Det finns numera fem läkemedel som blockerar TNF-alfa. De heter Remicade, Enbrel, Humira, Cimzia och Simponi. Enbrel, Humira, Cimzia och Simponi tar man själv som en spruta under huden mellan en gång i veckan till en gång i månaden beroende på vilket av preparaten man använder. Remicade får man i form av dropp vanligtvis var åttonde vecka, men lite oftare i början av behandlingen.

Effekten kan minska

Effekten av de biologiska läkemedlen kan minska efter hand. Det kan bero på att kroppens immunförsvar har reagerat på det läkemedel som man använder. En annan förklaring är att andra cytokiner i kroppen tar över och driver inflammationen i stället för TNF-alfa, IL-1 och IL-6.

Viktigt

Cytokinerna TNF-alfa, IL-1 och IL-6 ingår som en del i kroppens försvar mot bland annat infektioner. Därför ökar risken för infektioner när man använder biologiska läkemedel.

Det är viktigt att känna till att kroppens försvar mot tuberkulos försvagas om cytokinerna blockeras. Man kan ha smittats för länge sedan och ha en vilande tuberkulos som blossar upp när man börjar använda de biologiska läkemedlen. Risken att smittas om man kommer i kontakt med någon med tuberkulos ökar också. Därför gör läkaren en utredning om man kan ha smittats.

Graviditet och amning

Biologiska läkemedel är nya och det finns inte tillräcklig erfarenhet av om de kan användas under graviditet och amning. Grundregeln är därför att de inte bör användas. Man ska rådgöra med sin läkare i god tid innan man planerar en graviditet.

Biverkningar

Alla läkemedel kan ge oönskade effekter. En del får biverkningar av en läkemedelsbehandling, andra inte. Ibland minskar biverkningarna när man har tagit läkemedlet en tid. Om man har besvärliga biverkningar bör man kontakta sin läkare. Dosen kan behöva ändras eller så kan man få prova ett annat läkemedel eller kanske en helt annan typ av behandling.

Man kan känna svaga influensaliknande symtom som frysningar och värk i leder eller musklerna. Detta kan komma i början av behandlingen och går vanligtvis över av sig självt. Man kan ta receptfria värkmediciner med paracetamol, till exempel Alvedon, för att lindra besvären.

Förutom risken för tuberkulos, finns risken för att man ska drabbas av andra infektioner, främst i luftvägarna. Vanligast är förkylningar. Man kan också få urinvägsinfektion, infektion i en led och lunginflammation. Om man redan har en infektion i ett sår kan den förvärras. Om man får en infektion ska man göra uppehåll med behandlingen till dess att infektionen har läkt, annars finns en risk att man blir sämre.

Huden kring det ställe där man fått sprutan kan rodna men det är vanligtvis ofarligt. Någon gång kan rodnad bli stor och så besvärande att behandlingen avbryts. Riktiga allergiska reaktioner är ganska ovanliga. Om det är viktigt att fortsätta behandlingen trots den allergiska reaktionen kan man få kortison och allergimedicin i form av antihistaminer.

De biologiska läkemedlen är ännu så pass nya att ytterligare uppföljning behövs innan deras effekter på lång sikt är fullständigt kartlagda.

Nya biologiska läkemedel

De senaste åren har tre nya läkemedel godkänts för behandling av ledgångsreumatism. Två av dessa påverkar de vita blodkropparna. Mabthera tar bort en typ av vita blodkroppar som kallas för B-lymfocyter. Orencia blockerar en annan typ av vita blodkroppar, de så kallade T-lymfocyterna. B- och T-lymfocyter stimulerar inflammationen i kroppen. Genom att medicinerna stoppar eller blockerar lymfocyterna kan reumatismen bromsas.

RoActemra heter det senast godkända läkemedlet mot ledgångsreumatism. Medicinen blockerar effekten av cytokinet IL-6.

Det kommer att komma fler biologiska läkemedel framöver eftersom det bedrivs intensiv forskning.

Läkemedel som tillhör gruppen biologiska läkemedel

Läkemedel som tillhör gruppen biologiska läkemedel är

• Enbrel
• Remicade
• Humira
• Kineret
• Cimzia
• Simponi
• MabThera
• Orencia
• RoActemra