Reportage: Inga-Lill har KOL

Vid 57-års ålder fick Inga-Lill diagnosen KOL, kroniskt obstruktiv lungsjukdom. Ett helt vuxenliv som rökare hade satt sina spår. Nu tar hon en dag i taget och försöker njuta av det som hon fortfarande klarar av.

Våren 2003 kom Inga-Lill hem från en semesterresa till Teneriffa. Hon var förkyld och hostade, men det visade sig bara vara en del av sanningen. När Inga-Lill kom till vårdcentralen fick hon blåsa i en spirometer, en apparat som mäter lungkapaciteten. "Du har KOL, kroniskt obstruktiv lungsjukdom", sa läkaren.
- Vid den tiden visste jag inte vad det var.

Inga-Lill fick antibiotika och kortison. Hon repade sig från förkylningen och snart mådde hon ungefär som vanligt igen.

Efter en tid fick hon komma till sjukhuset för en grundligare undersökning, lungröntgen och spirometri på nytt. Och mycket riktigt, nu var diagnosen ett faktum.
- Men jag förstod fortfarande inte vad det var fråga om. Jag som aldrig hade varit sjuk och inte hade en enda sjukskrivningsdag, berättar Inga-Lill.

År 2004 såg hon en annons i dagstidningen. Man sökte rökare med KOL-diagnos för att delta i ett forskningsprojekt och Inga-Lill tog kontakt.
- Det var bra. På det viset fick jag kontakt med en forskningssjuksköterska som jag kunde ringa till vid behov, konstaterar Inga-Lill så här i efterhand.

Akut lunginflammation

Den 1 april 2005 insjuknade Inga-Lill på nytt.
- Jag kunde nästan inte andas och fick åka akut till sjukhuset. Det var min första lunginflammation.

Inga-Lill blev inlagd på sjukhuset och sjukskriven under ett par veckor. Efter sommaren blev hon sjukskriven på nytt och så har det sett ut de senaste åren. Sjukdomen gör sig påmind med jämna mellanrum.
- När jag rör mig bland folk utsätts jag för bakterier och får lätt infektioner men jag kan ju inte sluta träffa människor, säger Inga-Lill.

Orken tryter

Det beräknas finnas 50 000 personer med KOL i Västra Götaland. Av dessa har 4 000 svår KOL och Inga-Lill är en av dem. Hon tycker att hon blivit mycket sämre de senaste två åren. Just nu har hon mindre än 30 procent kvar av sin lungkapacitet.
- Men det kunde vara värre. Jag tillhör inte dem som behöver syrgas, säger hon.

Att leva med KOL frestar på. Tung andning, kronisk trötthet och envis hosta gör livet jobbigare.
- Allting tar mycket längre tid och jag orkar inte göra allt det som jag skulle vilja. Det är frustrerande! Jag har alltid promenerat mycket, cyklat till jobbet och motionssimmat. Det går inte längre. När jag ska dansa runt granen med barnbarnen blir det bara ett varv. Att böja mig ner och ta på skorna tar på krafterna. Jag var en gladare person förr, sjöng och gnolade mer, konstaterar Inga-Lill.

KOL, och framförallt hostan, för även med sig andra problem, till exempel urininkontinens. När man hostar mycket och hårt frestar det på urinblåsan och det blir svårt att hålla tätt.

Inga-Lill tar två olika läkemedel, ett långtidsverkande som hon tar två gånger varje dag och ett annan för de tillfällen när hon blir akut dålig.

Jobbet en glädjekälla

Inga-Lill jobbar på ett forskningslabb.
- Jag älskar mitt jobb och vill arbeta så länge jag kan. Det är som tur är inget tungt jobb. Då skulle jag inte orka. Min man är pensionär och skjutsar mig till och från arbetet. Det är en förutsättning.

Inga-Lills man ställer upp till 110 procent, bland annat med hushållsarbetet. Och Inga-Lill bidrar utifrån sina förutsättningar, bäddar en säng före frukost och en efter. Att städa och damma är möjligt om hon delar upp arbetet i mindre delar.
- Man får acceptera att hemmet är smutsigare än förr. Det är inte helt lätt men man lär sig, säger hon.

Fokuserar på det hon kan

Inga-Lill försöker tänka på det som hon faktiskt kan göra, som att promenera på plan mark. Det gör hon gärna i flera timmar, helst själv. Inga-Lill och hennes man föder upp duvor som de tävlar med. Att följa barnbarnens handbollsmatcher är ett annat intresse.

Inga-Lill anstränger sig för att se pigg ut. Det är bra på sätt och vis men också vilseledande för omgivningen som inte förstår hur sjuk hon faktiskt är.

I perioder känner hon sig nere och deprimerad och då tillåter hon sig att vara det. Det finns ju en anledning.

Kärleken till cigaretterna...

Inga-Lill började smygröka när hon var 15 år. Snart blev hon inbiten rökare och rökte 30 cigaretter om dagen, utan filter.
- Det var på den tiden man ännu inte var medveten om att det var farligt att röka.

Hon fick sin första varning 1992. Ödem på stämbanden. Då sa läkaren "Du får cancer om du inte slutar röka!". Inga-Lill följde läkarens råd och höll upp fram till 2001, då hon började feströka och snart återföll till gamla vanor.

...och till barnbarnen

När ett av hennes barnbarn, bara några år gammal, talade om för henne att hon skulle dö om hon inte slutade röka kapitulerade hon och lämnade ifrån sig sina cigaretter. Det var 2005 och sedan dess har hon inte köpt några nya.

Men hon älskar cigaretter och innerst inne vill hon röka.
- Om jag fick reda på att jag skulle dö om ett halvår så skulle jag börja igen, säger hon.

Inga-Lill tar en dag i taget och livet i sin egen takt. Hon försöker se till det hon fortfarande kan göra och ta vara på de glädjeämnen hon har. Ibland orkar hon också planera för framtiden, kortare resor då och då.

FOTNOT: Inga-Lill heter i verkligheten något annat.

Skriv ut
Publicerad:
2012-04-04
Skribent och redaktör:

Ann-Sofie Mellqvist, 1177 Vårdguiden