Påsdialys – peritonealdialys

Sammanfattning

Sammanfattning

Allmänt

Dialys är en behandling som man får när njurarna helt eller till största delen har slutat att fungera. Njurarnas huvudsakliga uppgifter är att rena blodet från restprodukter och att avlägsna vatten ur kroppen. När man har njursvikt klarar njurarna inte av det, och skadliga ämnen och vatten stannar kvar i kroppen.

En dialysbehandling försöker ersätta njurarnas uppgift att rena blodet på restprodukter och avlägsna vatten. Det finns två former av dialys, påsdialys och bloddialys. Om man behandlas med påsdialys används den egna bukhinnan som filter. Man har alltid dialysvätska i buken som byts ut flera gånger om dagen, eller under natten med en påsdialysmaskin, så kallad PD-maskin.

De flesta som börjar gå i dialys har bestående njurskador och behöver dialys resten av livet, eller tills de får en njurtransplantation. Ibland kan njursvikten vara tillfällig och man behöver dialys under en kortare tid.

Förberedelser

Man får en plastslang, en kateter, inlagd i bukhålan genom huden. Det är genom den slangen som dialysvätskan ska tömmas och fyllas på. Detta vätskebyte kallas också påsbyte, eftersom katetern kopplas till en slang som leder till två påsar.

Före varje påsbyte ska vätskan först värmas, för att det inte ska kännas kallt i buken.

Hur går behandlingen till?

Ett påsbyte går till så att slangen som leder till de två påsarna kopplas till katetern. Den ena påsen är tom och den andra är full med ny dialysvätska. Den gamla vätskan i bukhålan töms ut i den tomma påsen och därefter fyller man på med den nya dialysvätskan. Varje påsbyte tar ungefär en halvtimme, och man behöver göra fyra byten varje dag.

Om man har en PD-maskin som sköter vätskebytena så kopplar man till den på kvällen innan man går och lägger sig. Maskinen byter sedan vätska automatiskt flera gånger under natten. Ofta gör man ett påsbyte under dagen också.

Man sköter oftast behandlingen själv, men man kan få hjälp av sjukvårdspersonal.

Hur mår man efteråt?

Behandlingen pågår hela dygnet, eftersom man alltid har vätska i buken. Man brukar inte få något obehag i samband med påsbytena. För en del kan det kännas besvärande att alltid ha vätska i buken och att ha en slang på magen, även om den ligger dold i ett bälte under kläderna.

Visa mer

Varför får man påsdialys?

Varför får man påsdialys?

Njurarna renar blodet

Njurarnas främsta uppgift är att rena blodet från ämnen som kroppen inte behöver, så kallade restprodukter. Njurarna avlägsnar också överflödigt vatten och är viktiga för att blodtrycket ska ligga bra.

Blodet filtreras i små blodkärlsnystan i njurarna. Salter och andra livsviktiga ämnen stannar kvar i blodet, men restprodukter och överskottsvatten lämnar kroppen som urin.

Njursvikt

Om man har njursvikt klarar njurarna inte av att rena blodet som de ska. Då stannar ämnen som är skadliga för kroppen kvar i blodet och det är vanligt att man också samlar på sig för mycket vatten.

Det kan finnas många olika orsaker till att man får njursvikt, men de vanligaste är diabetes, åderförkalkning eller en allvarlig njurinflammation.

Njurarna kan fungera tillräckligt bra även om deras förmåga är kraftigt försämrad, med hjälp av medicin och ändrad kost. Om njurarna endast fungerar till mindre än tio procent måste man däremot få dialysbehandling, eller genomgå en njurtransplantation. Det är behandlingar som krävs för att man ska kunna överleva när man har så allvarlig njursvikt.

Blodet renas i dialys

Dialys renar blodet från restprodukter och avlägsnar överflödigt vatten från kroppen. De flesta som påbörjar en dialysbehandling har haft besvär med njurarna i många år, så kallad kronisk njursvikt. Njurarnas funktion har då långsamt försämrats och man behöver oftast dialys resten av livet, eller tills man kan få en njurtransplantation.

Om njurarna tillfälligt slutar fungera kan man behöva dialysbehandling under en kortare tid. Det kallas för akut njursvikt och kan bero på till exempel förgiftningar eller någon sjukdom som påverkar njurarna. Om man har akut njursvikt blir man oftast frisk när man har fått behandling för det som har orsakat besvären.

Varje år påbörjar cirka 1000 personer dialysbehandling i Sverige.

Två former av dialys

Påsdialys, som också kallas peritonealdialys eller PD, är den ena av två former av dialysbehandlingar. Den andra formen är bloddialys. I Sverige behandlas idag knappt 800 personer med påsdialys och ungefär 3000 med bloddialys. Vilken dialysbehandling som passar bäst för varje person är individuellt, och man kan växla mellan de båda behandlingarna.

När man har bloddialys, som också kallas hemodialys, leds blodet ut från kroppen, filtreras genom ett filter i en dialysmaskin och leds tillbaka in i kroppen igen. Läs mer om bloddialys i 1177.se.

Vid påsdialys renas blodet genom bukhinnan

I bukhålan ligger bland annat levern, magsäcken och större delen av tarmarna. Alla organ i bukhålan kläs av bukhinnan, som består av bindväv med rikligt av blodkärl.

När man har påsdialys används bukhinnan som dialysfilter. Blodkärlen i bukhinnan har små hål, porer, som restprodukter och vätska kan passera igenom.

Via en inopererad plastslang gjord av silikon fylls bukhålan med ungefär två liter klar dialysvätska som innehåller druvsocker och olika salter. Dialysvätskan drar till sig de ämnen från blodet som i vanliga fall kommer ut med urinen när man har friska njurar.

Efter några timmar görs nästa påsbyte. Vätskan, som nu är gulfärgad, tappas ut ur bukhålan och därefter fylls ny dialysvätska på. Bytet av vätskan kan göras manuellt fyra gånger per dag eller med hjälp av en maskin under natten när man sover.

Behandlingen passar de flesta

Påsdialys passar bra för de allra flesta som behöver dialysbehandling. Fördelen är att den njurfunktion som man har kvar behålls längre än när man har bloddialys. Man har också större valmöjligheter när det gäller vad man kan äta och inte. Blodet renas löpande och vatten dras ut ur kroppen regelbundet, vilket mer liknar hur friska njurar fungerar.

När man har pådialys kan man enkelt ta med utrustningen och utföra behandligen på den plats där man befinner sig, till exempel på arbetet, i sommarstugan eller på en resa.

Utbildning för att klara behandlingen själv

De flesta sköter sin dialysbehandling själv, efter att ha fått utbildning och träning i hur man ska göra. Utbildningen sker oftast på en dialysmottagning på ett sjukhus och leds av specialutbildade sjuksköterskor. Bland annat får man lära sig vilken funktion njurarna har i kroppen och vad som händer när man får njursvikt. Man får utbildning i hur behandlingen ska utföras och hur man ska kunna leva ett så bra och fritt liv som möjligt trots att man har dialysbehandling.

Utbildningen och träningen tar några veckor. Därefter ska man kunna sköta sin behandling själv, och veta vad man ska göra om man till exempel blir svullen eller får några andra besvär.

När man behandlas med dialys har man täta kontakter med dialyssjuksköterskor och en läkare som är specialist i njurmedicin.

Påsdialyskatetern

Minst tre veckor innan man ska påbörja dialysbehandlingen får man en plastslang gjord av silikon, en påsdialyskateter, inlagd i bukhålan genom huden. Den är fastsydd vid bukhinnan och magmuskeln och löper ut genom ett litet hål i bukväggen, snett nedanför naveln. Den del av katetern som befinner sig utanpå magen är cirka två decimeter lång och förvaras i ett bälte under kläderna.

Hur operationen går till skiljer sig något mellan olika sjukhus. Antingen blir man sövd eller får lokalbedövning. Man får gå hem samma dag eller dagen efter operationen.

Vid själva påsbytet kopplas den här delen till en slang som går till de båda dialyspåsarna, så att man kan tappa ur gammal dialysvätska och fylla på med ny på ett säkert sätt. Det går bra att duscha som vanligt trots att man har en kateter som går in i magen.

En del kan inte ha påsdialys

De allra flesta kan behandlas med påsdialys, men det finns vissa undantag. Man kan inte få påsdialys om man har

  • rikligt med sammanväxningar i bukhålan, som man kan få om man har opererats många gånger i buken.
  • en inflammatorisk tarmsjukdom, till exempel ulcerös kolit eller Crohns sjukdom.
  • ett bråck i mellangärdet.

Det finns en ökad risk för komplikationer om man har ljumskbråck, svår fetma eller stomi. Om man har ljumskbråck opereras det innan påsdialysen kan påbörjas.

Fäll ihop

Så går det till

Så går det till

Man kan byta vätska där man befinner sig

När man har påsdialys har man alltid ungefär två liter dialysvätska i buken. Antingen byter man vätskan själv, eller så görs det av en maskin under natten när man sover. Om man har svårt att göra påsbytena själv kan man få hjälp av hemsjukvården eller ibland av närstående.

Om man byter vätskan själv så kan man göra det där man är för tillfället, till exempel på arbetsplatsen eller i skolan.

Nödvändig utrustning

Det som behövs för att genomföra påsdialys är

  • en inopererad silikonslang, en kateter med specialkonstruerade slangkopplingar för att undvika läckage och infektioner 
  • dialysvätska förpackad i plastpåsar
  • en speciell värmeplatta att värma dialyspåsarna på
  • handsprit
  • eventuellt en påsdialysmaskin, PD-maskin.

Dialysvätskan drar till sig restprodukter och vätska

Dialysvätskan har en sammansättning som gör att den drar till sig restprodukterna i blodet. De passerar genom de små hålen, porerna, i blodkärlen i bukhinnan, till dialysvätskan som finns i bukhålan.

Dialysvätskan innehåller mycket druvsocker, vilket gör att kroppens överskott av vatten dras till bukhålan. Det finns dialysvätskor med olika hög sockerhalt. Ju mer vatten som behöver dras ut ur kroppen, desto högre koncentration av socker ska dialysvätskan ha. Om man till exempel har mycket svullna ben eller svårt att andas tar man en starkare sockerlösning, så att mängden vatten i kroppen minskar. För att få vägledning om vilken styrka man ska ha brukar man väga sig varje morgon.

Påsdialys med manuella byten

Om man själv, eller hemsjukvården, regelbundet byter dialysvätskan manuellt kallas det också för kontinuerlig peritonealdialys eller CAPD, continuous ambulatory peritoneal dialysis.

Behandlingen är anpassad till varje person, och därför kan det variera något hur ofta man byter dialysvätska. När man gör ett byte så kopplar man två påsar till silikonslangen, en som är tom och en som innehåller ny dialysvätska. Först tappar man ur den gamla vätskan från bukhålan i en tom påse och fyller sedan på med ny, varm dialysvätska. Vätskan värmer man på en speciell eldriven värmeplatta, som man lätt kan ta med i en väska eller ryggsäck. Man kan också värma vätskan på andra sätt, till exempel i ett fönster där solen skiner in. Många tycker också att det går bra att ta en rumstempererad påse, särskilt under sommartid. Påsen med den gamla vätskan tömmer man i toaletten och slänger sedan i soporna.

Varje påsbyte tar ungefär en halvtimme. Det är vanligt att man gör byten på morgonen, vid lunchtid, vid middagstid på kvällen och en sista gång innan man går och lägger sig. På natten gör man inga byten utan sover som vanligt. En vuxen person brukar göra fyra byten per dag, och varje gång fylla bukhålan med cirka två liter dialysvätska.

Det är viktigt att man är noga med handhygienen och använder handsprit när man byter vätska.

Automatisk påsdialys eller PD-maskin

Att göra vätskebytena med hjälp av en PD-maskin blir allt vanligare. Behandlingen sker under natten när man sover, men ofta gör man dessutom ett manuellt byte under dagen. Maskinen står på ett rullbord och förflyttas i en väska på hjul som man kan dra efter sig. Man kan enkelt ta med sig maskinen till sommarstugan och på resor. Om det skulle bli strömavbrott finns det batteribackup i maskinen.

PD-maskinen brukar stå bredvid sängen. När man går och lägger sig kopplar man ihop sin kateter med maskinens slang. Sedan trycker man på en startknapp. Under tiden man sover fyller maskinen först på ny dialysvätska och tappar sedan ut den efter 40 till 60 minuter. Det här upprepas sedan fem till tio gånger under natten och avslutas med en påfyllning av två liter vätska för dialys dagtid, eller med att tömma ut all dialysvätska. En del har ingen dialysvätska i bukhålan under dagen, utan gör bara dialysbehandlingen på natten. Andra har dialysvätska i buken hela dagen och gör eventuellt ett par byten under dagtid.

Assisterad påsdialys

Om man är mycket sjuk eller på andra sätt har svårt att sköta behandlingen själv kan man få hjälp med så kallad assisterad påsdialys hemma. Oftast är det särskilt utbildade sjuksköterskor eller annan personal inom hemsjukvården som sköter behandlingen. Man kan få hjälp med manuella byten eller med dialysmaskinen, om man har en sådan.

Att leva med dialysbehandling

Behandlingen i sig brukar inte ge några obehag. Ibland kan den inlagda katetern hamna i ett läge så att det gör ont när man tappar ur vätska, men den flyttar sig ofta av sig själv till ett bättre läge i bukhålan. Om vätskeflödet inte fungerar som det ska kan katetern behöva bytas ut.

Om man går i dialys måste man ägna tid åt det som friska njurar sköter själva. Behandlingen kräver mycket tid, även om de flesta människor använder tiden när dialysvätskan byts till att till exempel läsa tidningen, dricka kaffe eller lyssna på radio. Att vara beroende av dialys innebär att man måste planera sitt liv noga, och se till att man har utrustning och handsprit med sig.

En del tycker att det är jobbigt att alltid ha en slang på magen, även om den läggs i ett bälte under kläderna. Eftersom dialysvätskorna innehåller mycket socker går en del upp i vikt av behandlingen. Det kan kännas svårt, liksom känslan av att alltid ha vätska i buken. Men de allra flesta behåller sin vikt och känner inte av vätskan i magen.

När man har påsdialys hanterar man stora mängder påsar med dialysvätska. Man får leveranser med vätska som räcker för en till tre veckor, beroende på var man bor. Kartongerna med påsar tar mycket plats, och det är en del arbete med att ta hand om alla förbrukade påsar och kartonger. Men de flesta personer som väljer påsdialys uppskattar friheten att själv kunna sköta och styra sin behandling i hemmet.

Om man reser kan man få dialyspåsarna levererade till det lokala apoteket, så man slipper bära med sig påsarna under själva resan.

Kost och motion

När man behandlas med dialys är det extra viktigt att äta bra och få i sig tillräckligt med energi och näringsämnen. Däremot kan man behöva undvika vissa livsmedel och ofta även begränsa hur mycket vätska man får i sig. Det är till exempel vanligt att man får för höga värden av fosfat i blodet när man har njursvikt, och därför behöver man undvika att äta vissa livsmedel som innehåller mycket av det. Man får träffa en dietist som ger kostråd.

Det är viktigt att röra på sig och hålla igång. Man kan få hjälp att planera sin träning av en sjukgymnast. För att lättare kunna utföra olika träningsmoment kan det underlätta att tömma bukhålan på dialysvätska före träningen.

Hindrar inte samlivet

Behandlingen hindrar inte ett aktivt samliv. Däremot är det inte ovanligt att såväl fysiologiska som psykologiska faktorer i samband med njursjukdom och dialys påverkar både lust och sexuell förmåga. Vid problem ska man ta upp det med sjukvårdspersonal eftersom det finns hjälp att få.

Kan få hjälp dygnet runt

Om man själv sköter behandlingen hemma har man alltid möjlighet att ringa en sjuksköterska dygnet runt för att diskutera sin behandling och ställa frågor. Man kan också rådfråga sin läkare som man går till på regelbundna kontroller.

Att få njursvikt som kräver dialysbehandling är en stor omställning i livet. En del klarar snabbt av att hantera sin nya situation, men för andra kan det ta lång tid. Man kan få träffa en kurator på sjukhuset för samtal och stöd. Från en patientförening kan man få tips och råd, och även komma i kontakt med andra som man kan dela sina erfarenheter med.

Även närstående påverkas och behöver få information, ställa frågor och ibland få stöd på annat sätt. Utöver träffar för både patienter och anhöriga som sjukvården och patientföreningen ordnar så kan man tala med sin sjuksköterska eller läkare.

Biverkningar av behandlingen

Man kan få en infektion i bukhålan i samband med påsbytena. Risken är däremot liten eftersom man får undervisning och träning i hur man ska byta påsarna på rätt sätt. En del personer har lättare för att få infektioner än andra och om man får upprepade infektioner kan man ibland behöva gå över till bloddialys. Andra personer kan däremot ha påsdialys i många år utan att få någon biverkning alls.

Påsdialys ökar risken för att man ska få ljumskbråck, på grund av att trycket i bukhålan blir större.

Man mår snabbt bättre

När man börjar med dialysbehandling har man oftast mått dåligt under en längre tid, eftersom njurarna inte har fungerat som de ska. När dialysbehandlingen har påbörjats mår de flesta bättre inom ett par veckor. Påsdialys och bloddialys är medicinskt likvärdiga och tar oftast bort symtomen som beror på njursvikt, som till exempel klåda och illamående.

Alla människor har inte bukhinnor som är lämpliga för påsdialys, och hos andra kan bukhinnorna försämras efter en infektion. Det gör att en del personer kan behöva byta till bloddialys efter några år om påsdialysen fungerar sämre. För en del kan det räcka att få bloddialys en gång i veckan och ha påsdialys resten av tiden.

Ett annat skäl till att sluta med påsdialys kan vara att man får en transplanterad njure.

Fäll ihop
Senast uppdaterad:
2014-03-28
Redaktör:

Ernesto Martinez, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Hans Furuland, läkare, specialist i njursjukdomar, Akademiska sjukhuset i Uppsala.