Lokalbedövning

Sammanfattning

Allmänt

Man kan behöva lokalbedövning om man ska gå igenom en behandling eller undersökning som kan göra ont. Om man bara får lokalbedövning är man vaken och vid medvetande under behandlingen eller undersökningen. Ibland kan man även få lite lugnande medel i samband med lokalbedövningen.

Lokalbedövning används även tillsammans med sövning, dels för att minska dosen av de läkemedel som ges under narkosen, dels för att man inte ska ha så ont eller må så illa när man vaknar. Barn bör inte få enbart lokalbedövning inför en operation eller en undersökning.

Om man tidigare har fått en allergisk reaktion av lokalbedövningsmedel ska man berätta det för läkaren.

Förberedelser

Man behöver sällan förbereda sig inför lokalbedövning. Om man också får lugnande läkemedel eller ska sövas är man ibland tvungen att fasta en tid innan. Man kan också behöva fasta om man ska få lokalbedövning i form av sprej i svalget. Läkaren informerar i så fall om hur länge innan man ska avstå från mat och dryck. Dessutom får man information om man kan ta sina eventuella mediciner som vanligt eller inte.

Hur går behandlingen till?

Man kan få bedövningen som till exempel kräm, plåster, gel eller sprej, eller genom en spruta. Det sätt man får bedövningen på varierar beroende på vilken behandling man ska gå igenom.

Det är vanligt att man känner tillfällig hjärtklappning strax efter man fått bedövningsmedel. Anledningen är att medlen ibland innehåller adrenalin för att få blodkärlen att dra ihop sig en stund och minska risken för små blödningar som annars kan skymma kirurgen under ingreppet.

Hur mår man efteråt?

Man får väldigt sällan biverkningar, men man kan få ont när lokalbedövningen släpper. Därför kan det vara bra att ta receptfri smärtstillande medicin som innehåller paracetamol, till exempel Alvedon eller Panodil, innan för att slippa ha ont efteråt.

Varför ges behandlingen?

Bedövning av ett mindre område

Lokalbedövning innebär att en mindre del av kroppen bedövas. Man är fortfarande vaken och medvetandet påverkas inte. Bedövningsmedlet kan ges i form av kräm, plåster, gel eller sprej på huden eller på någon av kroppens slemhinnor. Läkaren kan även spruta in lokalbedövningsmedel i huden eller i vävnaderna under huden.

Oavsett hur bedövningsmedlet ges, så hindras smärtöverföringen i de nervtrådar som kommer i kontakt med medlet. Tack vare detta känner man ingen smärta från det bedövade området. Beröringskänslan, det vill säga känslan när någon rör vid området, försvinner inte alltid, men den förändras så att det bedövade området kan kännas konstigt.

Bred användning

Lokalbedövning används vid många olika tillfällen för att undvika smärta. Det kan bland annat handla om att:

  • Sy sårskador.
  • Laga tänder.
  • Genomföra mindre operationer, som vissa operationer i huden, hand-, ljumskbråcks-, och ögonoperationer.
  • Ta prover eller sätta en venkateter på barn. En venkateter är ett tunt plaströr som förs in i ett blodkärl med hjälp av en nål som sedan tas bort. Genom venkatetern kan man få läkemedel och vätskedropp.
  • Sätta in en urinvägskateter.
  • Göra vissa undersökningar, till exempel cystoskopi, gastroskopi eller bronkoskopi.
  • Bedöva slemhinnan, till exempel i näsan eller munnen, för att kunna föra ner en sond, det vill säga en tunn plastslang, i magsäcken i samband med en operation.
  • Bedöva området kring operationssåret med lokalbedövningsmedel innan patienten vaknar ur sin narkos.
  • En slang kan läggas i operationssåret och sedan kan lokalbedövningsmedel ges med pump som patienten själv kan sköta.

Lokalbedövning som komplement eller alternativ

Lokalbedövning används också tillsammans med sövning. Fördelarna är flera. Dels behövs inte så mycket sövningsmedel och smärtstillande läkemedel via blodet ges under operationen vilket innebär att risken för illamående efteråt minskar. Dels gör lokalbedövningen att det opererade området inte gör så ont när man vaknar efter operationen.

Ibland väljer läkaren lokalbedövning i stället för sövning eller andra bedövningsmetoder om det finns något som talar emot de andra metoderna. Sövningen i sig kan vara påfrestande för äldre eller innebära en alltför hög risk för personer med hjärt- eller kärlsjukdom. Lokalbedövningen kan kompletteras med lugnande och smärtstillande medel om det behövs och det inte finns något som talar emot det.

Att undvika smärta

Smärta ska undvikas så långt det är möjligt. Dels är den obehaglig i sig själv, dels får den kroppen att reagera negativt. Lokalbedövningen hindrar smärtsignalerna att nå hjärnan. Därför kan operationer, undersökningar och behandlingar göras som annars skulle vara smärtsamma. Den smärta man känner efter operationen blir också i många fall lindrigare och kortvarigare.

Frågor som läkaren ställer

Inför behandlingen brukar läkaren alltid fråga om man tidigare fått lokalbedövningsmedel och om man i så fall reagerat allergiskt. Har man någon gång fått bedövning hos tandläkaren vet man om man påverkats på något speciellt sätt.

Vem bör inte få lokalbedövning?

Lokalbedövning anses vara den minst riskfyllda av alla bedövningsformer och kan ges till alla åldersgrupper. Trots detta är den ibland olämplig att använda:

  • Barn bör som regel inte få enbart lokalbedövning inför en operation eller en undersökning. De kan inte som vuxna intala sig att detta är ”något nödvändigt ont” och mentalt skydda sig mot smärtupplevelsen när bedövningen ges. Om barnet är vaket under ingreppet kan liknande situationer i framtiden framkalla rädsla.
  • Vuxna som känner sig nervösa och spända tycker ofta att det är obehagligt att få enbart lokalbedövning vid ett ingrepp. Eftersom beröringskänslan finns kvar inom det bedövade området är det lätt att tro att bedövningen inte tagit.
  • Om man tidigare reagerat allergiskt på lokalbedövningsmedel. Sådana reaktioner är mycket ovanliga.

Hur går behandlingen till?

Olika typer av bedövningsmedel

Beroende på vilken lokalbedövning man får används olika typer. Det kan vara

  • bedövningsmedel i form av kräm som täcks med förband
  • plåster med bedövningsmedel
  • bedövningsgel
  • bedövningssprej
  • bedövningsmedel som ges med hjälp av spruta och nål.

Behandlingen kan kräva fasta

Oftast behövs inga speciella förberedelser, men om läkaren bedömer att lokalbedövningen behöver kompletteras med lugnande läkemedel eller med sövning måste man ibland fasta inför behandlingen. Man brukar även uppmanas att fasta om man ska få lokalbedövning i form av sprej i svalget. Fasta betyder att man inte får äta eller dricka före behandlingen. Läkaren informerar om hur länge man ska avstå från mat och dryck.

De mediciner som man tar i vanliga fall kan oftast sväljas med lite vatten fram till två timmar före behandlingen. Om man äter blodförtunnande läkemedel ska man fråga läkaren om man ska göra uppehåll med medicinen inför operationen. Om man tar läkemedel mot diabetes ska man fråga i förväg hur man ska göra med medicineringen.

Venkateter sätts i armvecket

Ibland får man en venkateter fastsatt i armvecket eller på handen innan lokalbedövningen ges. En venkateter är ett tunt plaströr, som förs in i ett blodkärl med hjälp av en nål som sedan tas bort. Den kan dels användas för att komplettera lokalbedövningen med lugnande och avslappnande medicin, dels fungerar den som en säkerhet om man skulle börja må dåligt. Läkaren kan då ge mediciner eller vätskedropp genom venkatetern.

Så går lokalbedövningen till

Man kan få lokalbedövning på olika sätt i skilda situationer.

  • Lokalbedövning i vävnad
    Lokalbedövning innebär ofta att läkaren sprutar in lokalbedövningsmedel med hjälp av spruta och nål i den vävnad som ska bedövas. Huden har först tvättats med desinfektionsmedel. Det kan svida och spänna lite när bedövningsmedlet sprutas in. Ibland kan det kännas mer, beroende var man får bedövningen. Handflatorna och fotsulorna är till exempel mycket känsliga. Bedövningen verkar efter bara några få minuter.
  • Bedövning av nerver
    Lokalbedövningsmedel kan också sprutas intill en lite större nerv eller en nervfläta, så att just den nerven eller nervflätan blir blockerad och inte leder smärtimpulser. Tekniken kallas nervblockad och kan till exempel användas vid bedövning av en tand. När bedövningsmedlet sprutas in kan det svida lite. Om nålen kommer åt en nerv kan man känna det som att man får en elektrisk stöt. Det kan upplevas lite obehagligt men är helt ofarligt.
  • Bedövningskräm vid blodprovstagning
    Bedövningskräm används inför blodprovstagning och när man ska få en venkateter satt i armvecket eller på handen. Ett tjockt lager kräm stryks på huden och täcks med ett genomskinligt plastförband. Krämen ska sitta på i minst en timme för att ge tillräcklig bedövning. Man får därför ofta stryka på den själv hemma. Precis när krämen läggs på kan den kännas lite kall. När krämen tas bort är huden som varit i kontakt med bedövningsmedlet blek och bedövad.
  • Bedövning vid transplantation av hud
    Bedövningskräm och täckande förband används även när läkaren ska operera loss en bit hud från ett friskt ställe på kroppen för transplantation vid brännskador. Krämen behöver dock sitta på upp till fem timmar i dessa fall för att bedövningen ska bli tillräcklig.
  • Plåster med bedövningsmedel vid provtagning
    Plåster med bedövningsmedel sätts på ett ställe där blodkärlen är tydliga på handen eller i armvecket. Plåstret används på barn och även vuxna som känner oro inför nålsticket, när man ska få en venkateter insatt eller genomgå provtagning. Man får ibland sätta på plåstret hemma, eftersom det ska sitta på i minst en timme för att ge en tillräcklig bedövning. Plåstret kan kännas lite kallt, men är annars inte obehagligt. När plåstret tas bort är huden som varit i kontakt med bedövningsmedlet blek och bedövad.
  • Bedövningsgel sprutas in i urinröret vid cystoskopi
    Bedövningsgel sprutas in i urinröret när man får en urinvägskateter eller genomgår en så kallad cystoskopiundersökning, då läkaren tittar in i urinblåsan med hjälp av ett speciellt instrument. Gelen kan kännas lite kall, och bedövningen verkar redan efter ett par minuter.
  • Bedövningssprej vid undersökningar genom svalget
    Inför gastroskopi- och bronkoskopiundersökningar får man bedövningssprej i svalget. Bedövningsmedlet sväljs ned och smakar ganska beskt. Efter några minuter, när bedövningen verkat, brukar det kännas som om halsen är svullen. Det är bara en känsla som man får och inte någon riktig svullnad. Vid undersökningen använder läkaren ett instrument i form av slang eller ett rör för att titta ner i magsäcken eller luftrören.
  • Bedövning när en sond förs ner i magsäcken
    Bedövningsgel används till att smörja in en sond innan den läggs ner i magsäcken genom matstrupen. En sond är en tunn plastslang som man ibland behöver inför en operation för att tömma magsäcken eller efter en operation om inte magen kommit igång. Sonden kan också användas för att ge näringsvälling under längre perioder. Gelen bedövar nässlemhinnan och nedförandet av sonden känns därför mindre. Halsen kan upplevas svullen en stund efteråt eftersom slemhinnan blivit bedövad.
  • Bedövning direkt i blodet genom venkateter
    Inför vissa handoperationer får man ett slags regional bedövning som kallas intravenös regional anestesi. Man får då bedövningsmedel direkt in i blodet genom en venkateter som satts på handen eller i armvecket. När venkatetern sitter på plats lindas handen och armen hårt med en gummilinda för att pressa bort blodet från armen. Därefter pumpas en manschett på överarmen upp så hårt att blodet inte kan rinna tillbaka ut i armen. Sedan sprutas bedövningsmedlet in. Den uppumpade manschetten på överarmen ser även till att bedövningsmedlet stannar kvar i armen. Armen och handen blir bedövade efter 10 till 20 minuter. När bedövningsmedlet sprutas in kan det kännas kallt. När bedövningen börjar verka brukar det pirra och kännas varmt i fingrarna och handflatan. En liknande teknik kan användas på benet.

Många känner hjärtklappning

Det är ganska vanligt att man känner hjärtklappning strax efter att man fått en spruta med lokalbedövningsmedel. Det beror på att medlen ibland innehåller adrenalin, som får hjärtat att slå lite snabbare. Hjärtklappningen kan ibland feltolkas som allergi, men är helt ofarlig. Adrenalin tillsätts bedövningsmedlet för att blodkärlen ska dra ihop sig en stund. Bedövningen håller då i sig lite längre och risken för små blödningar som annars kan leda till att kirurgen ser sämre under ingreppet minskar.

Viktigt att tänka på vid lokalbedövning

Här följer några praktiska tips:

  • Om svalget bedövats ska man inte äta eller dricka förrän bedövningen släppt efter ett par timmar. Annars finns det risk för att man ”sväljer fel”, det vill säga får ner maten i luftstrupen.
  • Om man fått lugnande eller avslappnande medicin i kombination med lokalbedövningen måste man räkna med att stanna kvar ett par timmar på mottagningen för övervakning.
  • Om man fått hela armen bedövad känns den ganska fumlig, även när bedövningen börjar släppa. Tänk därför på att man kanske behöver hjälp för att ta sig hem.
  • Man ska inte köra något fordon under det närmaste dygnet. Ibland kan det kännas skönt att bli hämtad av någon anhörig.

Biverkningar, risker och komplikationer

Lokalbedövning är en mycket bra metod, som ger god smärtlindring vid mindre ingrepp. Biverkningar förekommer ytterst sällan.

Alla typer av bedövningar medför vissa risker, men lokalbedövning anses vara den minst riskfyllda metoden. Det finns dock en mycket liten risk att man reagerar allergiskt på själva bedövningsmedlet, trots att man fått en liten dos.

Överdosering eller en oavsiktlig injektion av lokalbedövningsmedel direkt i blodet kan leda till allvarliga komplikationer. Stickningar i tunga och läppar är tidiga tecken på överdosering. Synstörningar, öronsusningar, muskelryckningar, berusningskänsla och yrsel kommer senare. Om symtomen inte behandlas kan de utvecklas vidare till ett mycket allvarligt tillstånd. Komplikationer av detta slag är mycket sällsynta.

Mer information

Fördjupad information, mer riktad till sjukvårdspersonal, finns att läsa i:

  • Anestesiologi
    Mikael Bodelsson, Dag Lundberg, Bengt Roth, Mads Werner
    Studentlitteratur 2005
  • Anestesi
    Matts AB Halldin, Sten GH Lindahl
    Liber 2005
Senast uppdaterad:
2010-08-23
Skribent:

Gunnel Bjerneroth Lindström, narkosläkare, Granebergskliniken, Uppsala.

Granskare:

Mikael Jansson, läkare, Universitetssjukhuset, Örebro.