Läsare berättar

Hur länge orkar man?

När jag och min sambo hade varit tillsammans i tre år kände vi oss redo att bilda familj. Jag var
förväntansfull och nervös eftersom jag var övertygad om att vi skulle lyckas på något av de första försöken, men inget hände.

Efter nästan ett år fick jag tips av en vän att ta kontakt med en specialist på barnlöshet. Efter en utredning kunde man konstatera att jag och min sambo var fullt friska och egentligen hade alla förutsättningar för att kunna bli gravida på egen hand.

Inte kunde vi då ana att vi skulle gå igenom tre inseminationer, fem provrörsbefruktningar och fyra försök med fryst embryo innan vi till slut skulle lyckas. Nu, nästan fyra år senare är jag äntligen gravid, snart 37 år gammal.

Känslomässigt kaos

När man är drabbad av ofrivillig barnlöshet lever man i en känslomässig berg-och-dalbana som kan vara fruktansvärt slitsam. Periodvis har jag varit mycket arg, frustrerad, ledsen och tyckt att livet har varit oerhört orättvist, speciellt när man har sett vänner och bekanta få barn på löpande band.

Det är oerhört frustrerande att inte veta om man någonsin kommer att få barn och själv inte kunna påverka situationen. Eftersom man är jagad av den fertila klockan finns det heller inte mycket tid för återhämtning, sorg eller reflektioner mellan varje provrörsbefruktning.

Man ska tackla stressen att försöka få ihop tillräckligt med pengar till varje behandling, ha sex på bestämda tider, stötta sin partner och fungera på jobbet. Ibland har det känts som en övermänsklig uppgift.

Jobbiga situationer

För mig har det varit extra jobbigt att umgås med gravida eller gratulera någon till ett
graviditetsbesked. Att glädjas åt någon annan när det känns som själen håller på att slitas mitt itu har för mig varit omöjligt. Under perioder då man känner sig extra sårbar är mitt råd är att inte utsätta sig för situationer som man vet kan vara jobbiga, exempelvis släktmiddagar med många barn och gravida.

Jag och min sambo blev till exempel bjudna till en fest en kort tid efter att jag fått missfall efter vår första provrörsbefruktning. På festen visade det sig att fem av gästerna var gravida. En av dem hamnade mitt emot mig vid middagen. Kvinnan berättade att hon bara "blivit" gravid och att det inte ens var planerat. Smärtan som jag kände då var obarmhärtig och jag har aldrig varit så nära att kasta en skål med jordnötter i ansiktet på någon som då. Vi åkte hem tidigt den kvällen.

Tips till anhöriga

Som anhörig är det inte lätt att veta hur man ska göra för att stötta och hjälpa till. Men mycket handlar om att visa att man bryr sig. Att erbjuda sig att lyssna eller att ställa en öppen fråga hur personen mår. Däremot kan det vara klokt att undvika tips om adoption, ge rådet att man ska köpa en hund eller att man ska försöka tänka på något annat.

Berätta eller inte?

Under det första året av ofrivillig barnlöshet berättade vi inte om vårt problem för någon, inte ens för våra föräldrar eller syskon. Men när vi till slut valde att berätta för våra närmaste anhöriga och vänner blev livet lite lättare. Antalet frågor minskade och folk förstod varför man ibland drog sig undan eller inte deltog i vissa sammanhang.

Hur länge orkar man?

Hur länge man orkar är en fråga som jag har ställt till mig själv i stort sett varje dag under de senaste åren. Jag vet faktiskt inte. Själv har jag aldrig gett upp hoppet men resan har inte varit enkel. Som tur är har jag fått ett stort stöd av mina föräldrar, syskon, nära vänner och kuratorn och gynekologen som jag går hos. Jag har även kunnat dela mina upplevelser med andra kvinnor som har gjort provrörsbefruktningar, vilket har varit ovärderligt.

När jag väl blev gravid trodde jag att jag skulle reagera annorlunda än vad jag gjorde. Jag trodde att jag skulle bli utom mig av lycka, men så blev det inte till en början. All sorg och smärta som jag och min sambo har gått igenom under de senaste åren hade till slut hunnit ifatt mig.

I skrivande stund är jag gravid i vecka 11 och börjar nu försiktigt glädjas åt vårt lilla mirakel.

Johanna

Publicerad:
2012-02-21
Skribent:

Johanna