Reportage: Vi hade cancer för länge sedan

Stina Behm, 73, hade bröstcancer för mer än 30 år sedan. Då, på 70-talet, var cancer ingenting man pratade om, och det var svårt att få stöd. Stina fick hitta sina egna metoder för att ta sig igenom sjukdomen och bryta tystnaden. Hon var med och startade Sveriges första bröstcancerförening.

– Visst har bröstcancern format mitt liv. Men inte på något dåligt sätt. Jag har använt mig av det, säger hon.

Stina Behm kommer raskt promenerande till busstationen i Norrtälje med sin lilla hund Zezzan, som ivrigt studsar upp och ner. I sin lägenhet här i stan bor hon bara under vintermånaderna. Så snart det går flyttar hon ut till stugan, en bit utanför Norrtälje.

Stina var 37 år när hon en dag kände en knöl i vänstra bröstet. Eftersom hon tidigare arbetat på sjukhus och sett bröstcancer, förstod hon vad det kunde vara.

– Jag visste precis. Jag kände också att jag hade en metastas i armhålan.

Hos läkaren fick hon besked – det stämde, det var cancer i bröstet och en metastas i armhålan. En vecka senare blev hon opererad. Hela bröstet togs bort och även flera lymfkörtlar. Efteråt blev det strålning i sex veckor.

Magiskt tänkande

Om jag bara fortsätter att leva som vanligt så händer det ingenting, tänkte jag.

Stina var gift och hade tre barn i skolåldern. Hon hade ett eget sätt att klara av situationen.

– Jag fick ett sorts magiskt tänkande. Om jag bara fortsätter att leva som vanligt så händer det ingenting, tänkte jag. Så det gjorde jag. Jag hade ju tre barn som skulle ha mat och tas om hand varje dag. Det blev inte annorlunda bara för att jag var sjuk. Sjukskriven blev jag inte, jag var ju hemmafru och liksom ledig i alla fall.

Hon skrattar.

– Fjorton dagar efter operationen gick jag och red igen. Jag fick visserligen hålla tyglarna i ena handen, eftersom den andra var svag efter operationen. Och till strålbehandlingen kom jag i ridbyxor och ylletröja. Det hade de inte sett förut.

Tänkte att det fanns en mening

Stina hade redan en del erfarenhet av sjukhus och behandlingar. Ett medfött fel i höften hade opererats i olika omgångar, bland annat med resultatet att hon som 23-åring fick en blodpropp. Så när Stina fick veta att hon hade bröstcancer, frågade hon sig visserligen ”varför just jag”, precis som många andra. Samtidigt tänkte hon att det var meningen att hon skulle lära sig något. Att hon skulle lära sig att överleva den här sjukdomen också.

Vad tror Stina idag om sitt magiska tänkande? Var det med hjälp av det som hon blev frisk?

– Nej. Jag tror på en väl utförd operation. Det var det som räddade mig.

Stina Behm

Cancer var ett fult ord

Men det magiska tänkandet fyllde en annan funktion. Bröstcancer var vid den här tiden inte en sjukdom som man talade om.

– Det var något fult – både ordet cancer och ordet bröst. Och alla mina vänner var i samma ålder som jag, runt 35. De var rädda. Ingen annan hade haft cancer.

Hon berättar om en episod då hon var ute och gick med familjens hund. I en trädgård i grannskapet stod ett helt gäng av vänner och bekanta och spelade krocket. Men ingen av dem tycktes se Stina när hon kom gående.

– Då blev jag så himla arg. Så jag stegade rakt in i trädgården till dem och sa: ”Hej!” Då bröts det där, och allt blev som vanligt igen.

Svårt hitta stöd

– Folk tassar så lätt på tå kring den som har cancer. De är så rädda att man ska börja gråta. Men det är väl inte så farligt. Att gråta, det är ju bra.

Att hitta någon att prata med var alltså inte så lätt. På sjukhuset fanns inte heller något professionellt samtalsstöd, varken psykologer eller kuratorer. Däremot fanns det en bra sjukgymnast, som uppmuntrade Stina att prata med andra kvinnor i samma situation. Det gjorde hon. Stina och några av kvinnorna startade tillsammans Sveriges första bröstcancerförening.

Efter fem år kom krisen

Med hjälp av sitt magiska tänkande och vännerna i bröstcancerföreningen undvek Stina länge att hamna i kris. Men efter ungefär fem år släppte magin. I arbetet med bröstcancerföreningen fick hon för första gången fick se statistik över hur många med hennes typ av bröstcancer som överlevde.

– Då bröt jag ihop. Tidigare hade jag ingen aning om hur det var med överlevnad och sådant. Jag hade ju bara levt på, och undvikit att tänka på risken att dö.

På något sätt tog sig Stina igenom krisen.

– Jag lyckades överleva det också. Jag vet att min man försökte tala om för mig att jag faktiskt levde och var frisk. Flera år senare gick jag i terapi och bearbetade det här. Men inte just då. Det fanns ju inte mycket hjälp att få.

Visst har bröstcancern format mitt liv. Men inte på något dåligt sätt.

Förebild för andra

När Stina efter några år skulle börja yrkesarbeta valde hon att utbilda sig till kurator, och har arbetat mycket med människor i kris.

– Så visst har bröstcancern format mitt liv. Men inte på något dåligt sätt. Jag har använt mig av det, både i arbetet och annars.

Stina har ofta fungerat som en förebild för andra. Dels som representant för bröstcancerföreningen, när hon träffat nyopererade kvinnor och kunnat inge dem hopp, dels som privatperson i olika situationer. Många av hennes bekanta, som under åren fått cancer, har bett henne om råd och stöd.

”Man kan simma och klara sig ändå”

På badhuset, dit Stina ofta gick och simmade när hon var yngre, hände det att folk tittade på henne.

– Jag såg att unga tonårstjejer tittade på mig och mitt enda bröst. Och jag tänkte: Vad bra! Då ser de att det inte är så farligt. Man kan simma och klara sig ändå.

Hunden Zezzan är med Stina överallt.

Stina reser sig. Hon vill visa en tavla. I hallen hänger en akvarell, det är ett rött hus på en liten bergknalle. Alldeles nedanför finns en brygga och blått vatten.

– Där – det är mitt hus. Där lever jag på 40-talsnivå, med kallvattenkran och utedass. Det är underbart! Jag traskar ner till vattnet endast iförd gummistövlar och tvättar mig där. Det vill säga gummistövlar har jag bara om det är under 13 grader i vattnet – där går gränsen för att doppa mig.

I stugan på berget stannar Stina och hunden Zezzan så långt in på hösten de bara kan.

Gunnar Hellström, 65, hade lungcancer för mer än tio år sedan. Han trodde först att han skulle dö av sjukdomen, men en läkare gav honom nytt hopp. Gunnars fru, barn och nära vänner har betytt mycket för honom både under och efter behandlingen. De nära banden har också förstärkts av det som hänt.

– Det är så mycket varmare nu. Vi tar inte varandra för självklara.

Gunnar Hellström var 53 år. Han hade just lämnat en välbetald anställning som försäljningschef på ett stort försäkringsbolag för att starta eget som konsult tillsammans med två kollegor. Men att hjärtat slog oregelbundet ibland oroade honom, och därför sökte han läkare. Efter en första utredning fick han ett besked som chockade honom – det var lungcancer, inte hjärtat, som var hans problem.

Det har gått mer än tio år sedan Gunnar fick vad han då trodde var en dödsdom. Han bor i Torslanda utanför Göteborg, i ett hus med trädgård där han och hans fru Siv skottar snö under vintrarna. I samma trädgård sitter de ofta ute och njuter.

– Jag är en annan människa idag. Jag är mer ödmjuk, inte så kaxig. Vet att hur jag än planerar och ställer och styr kan jag inte veta vad som ska hända. Jag har fått en styrka genom att jag har klarat mig igenom svårigheterna. Och jag kan vara precis den jag är – en långtidsöverlevare av cancer.

Jag är en annan människa idag. Jag är mer ödmjuk, inte så kaxig.

Blev fruktansvärt rädd

När Gunnar fick beskedet att han hade lungcancer visste han egentligen ingenting om sjukdomen. Han hade visserligen varit rökare sedan tonåren, men begrep ändå inte riktigt vad som hänt honom. Han gick till biblioteket och slog i en bok.

– Där stod det att lungcancer som gick att operera kunde man bota. Sen stod det inget mer.

Gunnar utreddes vidare och hamnade hos nästa läkare. Av henne fick han veta att hans tumör inte gick att operera, och blev fruktansvärt rädd. Utifrån den information han fått förstod han det som att inget annat återstod än att han långsamt skulle strypas av tumören.

– Det skulle jag inte klara av. Inte heller skulle jag klara att hoppa från Älvsborgsbron, ett annars säkert sätt att ta livet av sig här i Göteborg.

Beredd att ta sitt liv

För att försäkra sig om att kunna ta sitt liv om ångesten blev för stor, såg han till att skaffa sig en burk lugnande tabletter. Läkaren som skrev ut dem var samma läkare som gav honom beskedet att hans cancer inte gick att operera. Hon var inte förmögen att prata om sjukdomen på något bra sätt och saknade den empatiska förmåga som skulle behövts, säger Gunnar. Hon gav honom receptet på de lugnande tabletterna, och ett telefonnummer att ringa ”om det blev svårt” under de veckor som han väntade på att bli kallad till onkologkliniken.

– Och svårt blev det. Så jag ringde numret, utan att ha en aning om vart det gick. Men den som svarade var en diakonissa i sjukhuskyrkan. Hon räddade förmodligen livet på mig.

Hoppet tändes

Gunnar fick en tid redan nästa dag, för att komma och prata om sin oro och ångest. Med hjälp av diakonissan höll han näsan över vattenytan de närmaste veckorna, medan han väntade på nästa steg i cancervården.

– Så kom det ett brev. Inte en kallelse, utan ett brev där en läkare skrev att han önskade träffa mig. Jag minns att han skrev ”för att diskutera om vi kan komma överens om en behandling”, och att vi i så fall kunde påbörja den dagen därpå.

Att bli så respektfullt bemött gjorde ett starkt intryck på Gunnar. Vid mötet med läkaren visade det sig också att det fanns hopp. Tumören skulle vara möjlig att behandla.

– I samma ögonblick som jag fattade att det skulle kunna gå att bota mig lade jag om energin, från rädsla till att det skulle gå så bra som möjligt. Jag slutade oroa mig. Jag fick 100 procents förtroende för läkaren och sjukvården, och gjorde allt jag kunde.

Gunnar Hellström

Mobiliserade sin mentala styrka

Gunnar byggde upp en mental målbild, som idrottare får lära sig att göra. Hans mål var att han skulle finnas kvar som pappa till sina tre döttrar i tre år till, tills hans yngsta dotter hade hunnit ta studenten. Den målbilden använde han sig av när han tog sig igenom behandlingen.

– När man ligger under strålkanonen, då är man ensam. Sjuksyrrorna är inte där, de ska ju inte utsättas för strålning. Maskinen brummar. Då knäppte jag händerna. Ja, bara mentalt, annars skulle syrrorna kommit rusande. Och jag såg för mig hur mitt immunförsvar angrep tumören, som ett gäng attackerande pirayor. Jag fokuserade på pirayorna och bad en bön att mina barn inte skulle bli faderlösa.

Gunnar knäppte händerna och bad, trots att han inte tror på Gud i traditionell mening.

– Jag tror att den mentala styrkan kan försätta berg. Min kropp gick på knäna. Men då smög själen upp och sa: Jag håller dig under armarna. Så kändes min inställning.

Nära relationer det viktigaste

Stort stöd hade Gunnar också av sin fru Siv.

– Hon darrade aldrig på manschetten. Hon visade på alla sätt och vis att ”jag kommer aldrig släppa dig, jag kommer alltid att finnas med dig, hela vägen”. Hon blev ju lika chockad som jag, men hon tvekade aldrig en sekund. Och det var avgörande för mig.

Gunnar återkommer flera gånger till sina relationer. Till Siv, till sina barn, till övrig familj och till många vänner. De nära relationerna har både burit honom genom svårigheterna, och blivit förändrade av dem. Förändrade till det bättre.

Det är så mycket varmare nu. Vi tar inte varandra för självklara.

– Det är så mycket varmare nu. Relationerna har förstärkts mellan oss. Vi tar inte varandra för självklara.

Satte värde på vän som inte vek undan

En del vänner drog sig undan när de fick veta att Gunnar var sjuk.

– Många klarar inte av när man har en cancerdiagnos. Cancer är lika med döden, och döden sopar vi under mattan. Vi är valhänta att umgås med döden när det drabbar någon nära.

Gunnar tillhörde ett gäng med gamla vänner som brukade gå på krogen tillsammans. Flera av de gamla vännerna undvek att fråga om Gunnar ville följa med. Men inte alla.

– Jag satte stort värde på att min vän Arne ringde och frågade om jag ville följa med ut. Han visste att jag inte tålde pilsnern, men han frågade ändå.

Viktigt att ta egna initiativ

Gunnar tog också själv initiativ, och ringde upp de vänner han saknade.

– Jag sa ungefär: ”Jag har inte hört från dig på ett tag. Jag förstår att det kan kännas svårt, men du får gärna ringa mig, så säger jag till om jag inte orkar.” Jag förklarade att jag inget hellre ville än att leva normalt. Till exempel att gå med på krogen fast man inte kan svälja ens ett glas vatten. Då fattade de.

Det ledde till att flera vänner vågade höra av sig och hålla kontakten igen. Många med cancer isolerar sig och känner skuld, säger Gunnar, och det gör det svårt för andra att nå den som inte vill bli nådd.

– Men jag har inte skuldbelagt mig. Och man behöver få ta egna initiativ även om man har cancer. Det är viktigt för att hålla modet uppe.

”Imorgon är det vackraste ord jag vet”

Gunnar gick igenom tre månaders behandling med både strålning och cytostatika. Ett halvår efter att behandlingen avslutats kunde läkaren konstatera att tumörerna var borta, och att Gunnar inte behövde vara sjukskriven längre.

– Nio månader av väntans tider var över - det kändes som att bli född på nytt. Då bokade vi en resa till Korfu. Och dessutom åkte vi och handlade färg, tapeter och golv. Vi hade flyttat in i vårt nya hus samtidigt som jag fick veta att jag var sjuk, och det hade inte varit meningsfullt att göra iordning någonting där. Men nu hade jag fått en framtid. Ordet imorgon är det vackraste ord jag vet.

Idag är Gunnar pensionär. Han är ideellt engagerad i patientföreningen Stödet, där han bland mycket annat stöttar personer med lungcancer och föreläser för vårdpersonal om sina erfarenheter.

– Det är omöjligt att säga hur livet skulle ha varit utan cancer, men jag vet att idag lever jag ett rikt liv som ger mig oerhört mycket.

För mer än 30 år sedan fick Gun Leander, 65, cancer. Det var Hodgkins lymfom, en form av lymfkörtelcancer som fram till dess hade varit svårbehandlad. Under behandlingstiden hittade Gun en ny styrka inom sig, som hon fortsatt att ha glädje av även långt senare.

Gun Leander är nybliven pensionär. Den här eftermiddagen ska hon hämta barnbarn på fritids. Hon tittar på klockan och konstaterar att samtalet kan få ta högst en och en halv timme.

– Det är precis lagom, mer orkar man inte.

1978 var Gun 34 år. Hon arbetade som journalist, var sambo och hade en fyraårig dotter. Dessutom var hon fackligt engagerad och aktiv i jämställdhetsfrågor. En ung kvinna som kände sig fullständigt frisk.

– En majdag när jag satt och fingrade på mitt halsband kände jag en liten knuta på halsen. Min svärmor sa att jag absolut skulle kolla upp det där. Jag gick till företagsläkaren, som sa att jag skulle sätta mig i en taxi och åka direkt till sjukhuset. Där såg de till att jag kom till kirurgen, och två dagar senare blev jag opererad.

Förnekade beskedet

Någon vecka senare kom provsvaret: Gun hade Hodgkins lymfom, och nu skulle hon genomgå behandling. Men Gun kunde inte ta till sig det. Hon var inställd på att knutan var en liten fettknöl, och förnekade cancerbeskedet totalt.

När läkaren sa att jag hade en tumör sa jag att det ändrar ingenting, jag ska ha semester.

– Det kändes overkligt, absurt – jag var ju frisk! Jag höll på att planera sommaren. När läkaren sa att jag hade en tumör sa jag att det ändrar ingenting, jag ska ha semester. Men läkaren sa: ”Det där får du stryka, du ska ha behandling.”

Gun kunde inte tro att det var sant. Hon kom fram till att sjukhuset måste ha förväxlat prover. Tillbaka på sitt jobb på redaktionen föreslog hon till och med att de skulle skriva en artikel om det.

Inget utrymme för oro

Så småningom landade ändå insikten: Gun hade cancer. Hon och hennes sambo läste om sjukdomen i läkarböcker, där det stod att de flesta inte överlevde. Det var information som var gammal och inaktuell, men det visste de inte. Guns sambo blev chockad och väldigt ängslig. Gun blev också chockad, men för henne fanns det inte utrymme för någon oro.

– Som mamma kände jag att jag måste klara det här. Jag skulle bli en av dem som överlevde. Jag fick skrapa ihop så mycket optimism som möjligt – vi skulle klara det!

Fick nytt mod

Gun tyckte att det verkade som om hon väckte ångest hos en del läkare som hon mötte, särskilt om de var i hennes egen ålder. De visade inte heller något intresse för hur hon mådde själsligt. Men sjuksköterskan Elisabeth var annorlunda.

– En gång kom hon ut i väntrummet där jag satt med min sambo. Hon slog sig ner hos oss en stund och frågade: Hur är det? Då började både jag och han att gråta. Det glömmer jag aldrig! Hennes engagemang tog inte mer än högst tio minuter, men det räckte för att ge både mig och min sambo nytt mod. Hon visste vad empati var.

Elisabet berättade bland annat om Bruno Wintzell, en av dåtidens svenska schlagerstjärnor, som hade haft samma sjukdom som Gun och blivit frisk.

– Denne vackre man, han hade haft samma som jag. Kan han så kan jag, tänkte jag!

Gun Leander

Hittade ny styrka

Elisabet ordnade också så att Gun fick tillfälle att träffa en äldre, erfaren läkare och ställa alla sina frågor till honom. Det som inte hade stått i de gamla läkarböckerna var att behandlingen nyligen ändrats. Många fler än tidigare överlevde tack vare snabb och intensiv strålbehandling. Det skulle Gun få.

Vid strålbehandling är patienten ensam i rummet, eftersom personalen inte får utsättas för strålning. För Gun innebar det att hon kände en rent existentiell ensamhetskänsla. För att klara av det lärde hon sig självhypnos, som det visade sig att hon skulle ha stor nytta av.

– Jag hittade en enorm styrka inom mig då, en råstyrka. Det var en kraftkvinna som växte fram.

När Gun berättar om styrkan hon kände, lyser hon upp. Hon knyter händerna framför sig, och ögonen strålar.

Hade korta delmål

Självhypnosen gav Gun en känsla av kontroll. Hon kände att hon kunde hjälpa till.

– Det var en ovanligt varm sommar, och det blev hett i armhålorna av strålningen. Jag föreställde mig att jag kramade snöbollar och lade i armhålorna.

Gun lärde sig också att det var tillräckligt att ta en sak i taget. Hon plockade fram sin inre kraft för att klara av de uppgifter hon hade närmast sig.

– Jag hade korta delmål, till exempel ”jag ska orka hämta från dagis idag”. Ett annat delmål kunde vara att orka laga middag eller klara av att gå en kilometer utan att ta paus.

Reste med sin dotter

Efter den sista strålbehandlingen var Gun trots allt väldigt svag. Hon var sjukskriven och låg mest till sängs och sov. Hon orkade inte hämta sin lilla dotter från dagis, utan det gjorde hennes svärmor.

– Min flicka rusade hem och satte sig vid min säng och väntade på att jag skulle vakna. Jag kan fortfarande minnas den lilla skuggan som satt där vid sängen och väntade, när jag gled in och ut ur sömnen. Det var otroligt tungt, att inte räcka till för henne.

När hon blivit bättre och var redo att börja jobba igen, tog Gun först ut sparad ledighet och åkte till Marocko med sin dotter, för att de skulle få vara med om någonting roligt tillsammans igen.

– Det var i januari. Allt blommade i bergen, vi åt färska smultron, och vi var på en fest med berberfolk. Jag blev uppbjuden av en berberkille och virvlade iväg med honom till tamburin och trumma.

Omgivningen tystnade

Under den tid som Gun genomgick behandling kände hon ett starkt stöd från omgivningen. Främst från den närmsta familjen, men också från arbetskamrater som engagerade sig och hörde av sig. När hon sedan kom tillbaka till jobbet var det däremot annorlunda.

– Det var märkligt. Det var som om ett spöke från de döda hade återvänt. Något hade vidrört mig, och det gjorde dem rädda. Det blev tyst.

En god vän som var svårt njursjuk hade varit med om samma sak.

Överbryggade avståndet

– Han sa: ”Vi får inse att vi människor är primitiva stenåldersmänniskor. Du och jag har varit i dödsriket och kommit tillbaka. Vad gör man då, för att överbrygga avståndet? Jo, man ger gåvor! Bjud på tårta, på lunch, på bio. Bjud på dig själv. Inse att de vill ha något av dig för att återknyta till den du är nu.”

Gun lydde rådet, och det fungerade. Hennes vänner vande sig vid att hon var tillbaka igen. Kände hon sig aldrig sviken av de vänner som drog sig undan?

Jag hade varit en av de starka feministbrudarna, och nu var jag svag som Kameliadamen.

– Nej. Jag tänkte på hur jag skulle förstå dem, och att jag skulle möta dem där de var. De fick ju inte ihop det. Jag hade varit en av de starka feministbrudarna, och nu var jag svag som Kameliadamen.

Förändrad av erfarenheterna

Efterhand kunde Gun börja leva som vanligt igen.

– Jag blev full av liv och styrka, rädslan försvann. Jag var väldigt aktiv – tränade, drog igång gympa i mitt kvarter, tävlade i Tjejmilen och Vårruset.

Förhållandet med Guns sambo höll inte. De skildes åt efter tolv år tillsammans. Han stöttade henne mycket under sjukdomstiden, och än idag är de goda vänner. Men de förändrades på olika sätt av svårigheterna och växte ifrån varandra.

Låta tanken sväva runt svårigheterna

Så småningom träffade Gun en ny man som hon levde tillsammans med en lång tid, fram till att han gick bort. Under den svåra tiden efter hans död har Gun fått mycket stöd av sin nu vuxna dotter. De två har alltid stått varandra nära, och Gun tror att deras relation förstärkts genom de tidiga svårigheterna.

– Jag är så glad att jag fått följa henne upp i vuxen ålder. Och att jag får följa mina barnbarn.

Det är dags för Gun att bege sig till fritids och hämta ett av sina älskade barnbarn. Hon tvekar lite innan hon säger:

– Jag har lärt mig att när det dyker upp svårigheter kan jag pröva att gå runt dem, och titta på dem från olika håll. Att våga låta tanken sväva runt dem lite grann. Se dem som en utmaning. Att få cancer, eller att förlora en älskad livskamrat – det är otäckt, sorgligt. Men det är också lite, lite intressant