Gastroesofagal refluxsjukdom hos barn

Uppskattningsvis har mellan två och fem procent av alla spädbarn gastroesofegal refluxsjukdom. Det är vanligare hos barn med medfödd hjärnskada, utvecklingsstörning, till exempel Downs syndrom, eller som följdtillstånd efter operation av en medfödd missbildning av matstrupen.

Barnet kräks, men kan också matvägra och ha ont när det äter. Vid kraftig och långvarig reflux kan slemhinnan i matstrupen irriteras och det orsakar smärta. Barnet kan då bli kinkigt och gnälligt och sova sämre. Viktökningen stannar av och en del barn kan till och med minska i vikt. Maginnehåll kan i vissa fall rinna över i luftvägarna och skapa irritation med luftrörskatarr och hosta, särskilt nattetid, eller lunginflammation som följd.

Äldre barn som har reflux kan klaga över att de har ont uppe i maggropen och säga att det svider bakom bröstbenet. Ofta blir besvären värre när barnet ligger ned. De får lätt sura uppstötningar, men det kan barn få även om de inte har reflux.

Läkaren kan misstänka gastroesofagal refluxsjukdom efter en noggrann beskrivning av barnets symtom. Ibland kan symtomen bero på en att barnet ätit något det är känsligt för, oftast är det en reaktion mot komjölk. Genom att utesluta det som barnet har reagerat mot, kan man märka om symtomen försvinner och i så fall går det att utesluta reflux.

Om läkaren är osäker på diagnosen, mäts ibland hur ofta surt maginnehåll kommer upp i matstrupen och hur lång tid det är surt. Det går att mäta surhetsgraden i nedre delen av matstrupen med en pH-mätare som placeras ovanför den övre magmunnen. Mätningen pågår ett dygn och gör inte ont.

Barnet får lugnande medicin, och sonden läggs på plats via näsan eller munnen med hjälp av röntgen. Föräldrarna fyller i en dagbok med uppgifter om måltider, sömn och andra aktiviteter. Barnet kan antingen vistas på sjukhuset eller vara hemma under undersökningsdygnet.

Om besvären med reflux är mycket kraftiga kan slemhinnan i matstrupen bli irriterad och det kan bildas sår. Det kan läkaren upptäcka genom att titta ner i matstrupen och magsäcken via ett tunt rör, så kallat gastroskop. Undersökningen kallas för esofagogastroskopi och görs när barnet är sövt i narkos. I samband med undersökningen kan läkaren ta små slemhinnebitar från matstrupen. Slemhinnebitarna kan sedan undersökas i mikroskop för att se om slemhinnan är irriterad.

Det första steget i behandlingen är att ge barnet små och täta måltider samt att till de barn som får välling, göra den mer tjockflytande. Då kommer den inte så lätt upp i matstrupen. Det finns modersmjölksersättningar som blir tjockflytande när de kommer ner i magsäcken. Det finns också produkter som gör modersmjölksersättningen tjockflytande och som tillsätts i flaskan.

I de fall där matstrupens slemhinna är eller kan misstänkas vara irriterad, ges medicin som minskar syrabildningen i magsäcken. De allra flesta barn, oavsett ålder, blir bättre av behandlingen.

Om barnet har mycket svåra besvär kan övre magmunnens stängningsfunktion förbättras genom operation. En sådan operation kan bli aktuell för enstaka barn som har någon annan komplicerande sjukdom, som till exempel cerebral pares.

Stängningsfunktionen av övre magmunnen mognar efterhand som barnet blir äldre och därmed försvinner också kräkningsbenägenheten. Hos spädbarnen minskar eller upphör kräkningarna i de allra flesta fall efter ett års ålder. Det är bara i enstaka fall och vid speciella sjukdomar som de kan vara kvar eller återkomma efter medicinsk behandling.