Blodet och immunförsvaret

Blodet

Blodet

Blodet har många uppgifter

Blodet har många viktiga funktioner i kroppen, bland annat att

  • transportera syre från lungorna till kroppens celler, och koldioxid från cellerna till lungorna
  • föra näringsämnen och restprodukter till och från cellerna
  • delta i immunförsvaret
  • transportera hormoner och andra signalsubstanser
  • reglera surhetsgraden och innehållet av salter och vätska i kroppen
  • delta i regleringen av kroppens temperatur
  • se till att blodet levrar sig om man skadat ett blodkärl.

Hjärtat pumpar runt blodet i kroppens blodkärl.

Med immunförsvaret menas kroppens försvar mot bakterier, virus, celler som omvandlats till cancerceller, främmande celler eller partiklar. De kan kan orsaka infektioner eller cancer om inte immunförsvaret fungerar som det ska.

Tre olika sorters blodkroppar

Blodet kallas för en flytande vävnad eftersom blodets celler inte är ihopfogade utan rör sig fritt i en vätska.

Nästan en tiondel av kroppsvikten består av blod. En person som väger 70 kilo har ungefär fem till sex liter blod. Blodet består av blodkroppar och blodplasma. Knappt hälften av blodets volym är blodkroppar, eller blodceller som de också kallas.

Det finns tre olika sorters blodkroppar, som har olika uppgifter. De är röda blodkroppar, vita blodkroppar och blodplättar. De olika blodkropparna bildas i den röda benmärgen som hos vuxna finns i bröstbenet, höftbenskammarna, skallbenet, kotorna och rörbenens ändar. Exempel på rörben är lårbenen och armarnas ben. Hos barn finns röd benmärg även i rörbenens märghålor. I den röda benmärgen bildas först ursprungsceller eller så kallade stamceller, som sedan mognar till olika typer av blodkroppar. Under uppväxten sker en successiv omvandling av en del av den röda benmärgen till mera fettrik, gul benmärg.

 

BlodkropparDet finns tre olika sorters blodkroppar som har olika uppgifter. Det är röda blodkroppar som transporterar syre och koldioxid, vita blodkroppar som försvarar kroppen mot infektioner och blodplättar som gör att blodet levrar sig om man skadar ett blodkärl. Blodkropparna bildas i benmärgen.

Flest röda blodkroppar

Det finns flest röda blodkroppar. I en liter blod finns det fyra till fem biljoner röda blodkroppar. Nästan en fjärdedel av alla kroppens celler är blodkroppar. Varje röd blodkropp är mycket liten, endast sju tusendels millimeter. Mogna röda blodkroppar saknar kärna och cellorgan, så kallade organeller, som normalt finns i celler. Därför har röda blodkroppar ingen ämnesomsättning till skillnad från andra celler.

De röda blodkropparna är runda, platta och mycket formbara. Därför kan de lätt ta sig fram i de minsta blodkärlen, de så kallade kapillärerna, som är mindre än de röda blodkropparna.

Det bildas mer än två miljoner nya röda blodkroppar varje sekund. Bildningen styrs av hormonet erytropoietin som utsöndras från njurarna. När det finns för lite syre i blodet känner njurarna av det och producerar mer av hormonet. Då bildas fler röda blodkroppar som kan transportera syre.

röda blodkropparVarje röd blodkropp är mycket liten, endast sju tusendels millimeter. Cellerna är runda, platta och mycket formbara. De kan lätt ta sig fram i de minsta blodkärlen, kapillärerna, som är mindre än de röda blodkropparna.

Det bildas mer än två miljoner nya röda blodkroppar varje sekund. Bildningen styrs av hormonet erytropoietin från njurarna.

Hemoglobin fraktar syre och koldioxid

De röda blodkropparna innehåller hemoglobin, som binder och transporterar syre och koldioxid. Koldioxiden kan också reagera kemiskt med vatten inuti de röda blodkropparna och transporteras som bikarbonat. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn, och det ger blodet den röda färgen. Syrerikt blod är ljusare rött medan syrefattigt blod är mörkare rött.

När blodet passerar genom lungorna lämnar det ifrån sig den koldioxid som bildats i kroppens celler vid ämnesomsättningen. I stället tar blodet upp syre, som sedan transporteras ut till cellerna i kroppen. Om det finns mycket koldioxid i blodet blir det surt. De röda blodkropparna transporterar koldioxiden till lungorna, där den avlägsnas genom andningen. Det bidrar samtidigt till att reglera hur surt det är i kroppen, den så kallade syra-basbalansen.

SyreupptagningDe röda blodkropparna innehåller hemoglobin, som binder och transporterar syre och koldioxid. När blodet passerar genom lungblåsorna i lungorna lämnar det ifrån sig den koldioxid, som bildats i kroppens celler vid ämnesomsättningen. I stället tar blodet upp syre, som sedan transporteras ut till cellerna i kroppen.

Lever i fyra månader

En röd blodkropp lever ungefär 120 dagar. När blodkroppen åldras blir den mindre formbar och går lätt sönder när den passerar genom mjältens trånga kapillärer. Den döende röda blodkroppen bryts därefter ner i mjälten och levern. Järnet tas till vara och transporteras tillbaka till benmärgen för att användas till att bilda nya röda blodkroppar. Kroppen kan inte återanvända alla restprodukter, utan en del av hemoglobinet omvandlas till färgämnet bilirubin. Det ingår i gallan och ger avföringen den bruna färgen. Lite bilirubin utsöndras även med urinen och gör den gul.

Vita blodkroppar försvarar kroppen

De vita blodkropparnas viktigaste uppgift är att försvara kroppen mot infektioner. Det finns flera olika sorters vita blodkroppar. Man skiljer mellan granulocyter, lymfocyter och monocyter. De vita blodkropparna har cellkärna och cellorgan som vanliga celler, till skillnad mot de röda blodkropparna.

Granulocyter "äter upp" bakterier

Granulocyterna består egentligen av tre olika sorters celler, som har olika uppgifter. Det går att skilja de olika cellerna åt genom att de innehåller små korn som färgas olika om de behandlas med ett färgämne på ett laboratorium.

De vita blodkroppar som kallas neutrofila granulocyter försvarar kroppen mot bakterier genom att ”äta upp” dem. De vita blodkropparna cirkulerar inte bara i blodet utan kan även ta sig ut i vävnaderna vid ett bakterieangrepp, exempelvis i huden. I vävnaderna rör sig de neutrofila granulocyterna med hjälp av små ”fötter” som bildas av cellens inre.

En annan typ av vita blodkroppar är eosinofila granulocyter. Om man får en allergisk reaktion eller en parasitsjukdom ökar antalet eosinofila granulocyter i blodet.

Till sist finns basofila granulocyter. De innehåller rikligt med histamin som sätter igång den allergiska reaktionen om man är överkänslig.

Totalt finns det tre till åtta miljarder granulocyter per liter blod. De neutrofila granulocyterna är vanligast, medan de eosinofila och basofila granulocyterna är betydligt färre. Granulocyter har en livslängd på några dagar.

GranulocyterDet finns flera olika sorters vita blodkroppar, granulocyter, lymfocyter och monocyter. Granulocyterna består egentligen av tre olika sorters celler, som har olika uppgifter. Neutrofila granulocyter är vanligast och försvarar kroppen mot bakterier genom att ”äta upp” dem. De här vita blodkropparna cirkulerar inte bara i blodet, utan kan även ta sig ut i vävnaderna, exempelvis i huden, vid ett bakterieangrepp.

En annan typ är eosinifila granulocyter, som ökar i antal om man får en allergiska reaktion eller en parasitsjukdom.

Den tredje typen av granulocyter kallas basofila. De innehåller rikligt med histamin som sätter igång den allergiska reaktionen om man är överkänslig.

Lymfocyter förgör inkräktare

Lymfocyter är en annan sorts vita blodkroppar som bildas i benmärgen. Cellerna mognar sedan till färdiga lymfocyter i den så kallade lymfatiska vävnaden. Lymfatisk vävnad finns framför allt i de lymfatiska organen, det vill säga i lymfknutorna, mjälten och brässen, eller thymus. Lymfatisk vävnad finns även på andra ställen i kroppen, bland annat i halsmandlarna, svalg- och tungtonsillerna samt i tarmarnas väggar. Mogna lymfocyter cirkulerar i blodet, men de finns även i lymfan, som är den vätska som cirkulerar i lymfsystemet.

Lymfocyterna är av två slag, T- och B-lymfocyter. T-lymfocyterna är vanligast. De bildas i benmärgen, men förs sedan med blodet till brässen där de mognar. När de kommer i kontakt med främmande mikroorganismer omvandlas T-lymfocyterna till så kallade mördarceller som kan oskadliggöra inkräktarna. Några T-lymfocyter finns kvar som T-minnesceller, som känner igen det ämne som utlöste kroppens försvarsreaktion.

Även B-lymfocyter bildas i benmärgen. B-lymfocyterna omvandlas till plasmaceller när de kommer i kontakt med främmande ämnen som skapar en försvarsreaktion i kroppen, så kallade antigener. Plasmacellerna bildar antikroppar som bekämpar antigenerna. Läs mer om det i kapitlet om immunförsvaret. Även hos B-lymfocyterna utvecklas en liten del till B-minnesceller.

Lymfocyterna lever längre än de andra blodkropparna. En del lymfocyter finns kvar hela livet.

LymfocyterLymfocyter är vita blodkroppar som bildas i benmärgen. Cellerna mognar sedan till färdiga lymfocyter i den lymfatiska vävnaden, det vill säga i bland annat lymfknutorna, mjälten och brässen.

Monocyter fungerar som renhållare

Monocyterna är störst av de vita blodkropparna. Det finns cirka en halv miljard monocyter per liter blod. Monocyterna finns i blodet under ungefär ett dygn. Sedan vandrar de ut i vävnaderna och omvandlas till celler som kallas makrofager. Makrofag betyder storätare. Cellerna kan ”äta upp” inkräktare, som exempelvis bakterier. De tar även hand om död vävnad och fungerar därför som en slags ”städpatrull” ute i kroppen. Cellerna bildar även olika ämnen som aktiverar T- och B-lymfocyterna. Makrofagerna kan leva i flera år.

De vita blodkropparna finns alltså inte bara i blodbanan, utan även i lymfsystemet och i vävnaderna.

monocyterMonocyterna är störst av de vita blodkropparna. De finns i blodet ungefär i ett dygn, sedan vandrar de ut i vävnaderna och omvandlas till celler som kallas makrofager.

Blodplättarna stoppar blödningar

Blodplättar, så kallade trombocyter, är inga egentliga celler utan endast en del av en stor cell som kallas megakaryocyt. Megakaryocyterna finns i benmärgen och lämnar ifrån sig de små celldelarna, som sedan cirkulerar i blodet. En megakaryocyt kan bilda upp till 6000 blodplättar. Blodplättarna lever bara några dagar.

Trots att blodplättarna inte är fullständiga celler har de mycket viktiga uppgifter. De innehåller olika ämnen som behövs för att blodet ska levra sig vid en skada, koagulera. Vid en skada på ett blodkärl klumpar blodplättarna ihop sig och fäster vid kärlets väggar. Därmed bildas en plugg som hejdar blödningen. Det finns ungefär 150–400 miljarder blodplättar per liter blod.

blodplättarBlodplättarna är inga egentliga celler, utan endast en del av en stor cell som kallas megakaryocyt. Megakaryocyterna finns i benmärgen och lämnar ifrån sig små celldelar, så kallade blodplättar, som sedan cirkulerar i blodet.

Blodplasman är en gul vätska

Det som blir kvar om man tar bort alla blodkropparna från blodet kallas blodplasma. Blodplasma är en svagt gulfärgad vätska som till 90 procent består av vatten. Resten är olika proteiner, salter och en del andra ämnen i små mängder.

Ämnen som löser sig i vatten, till exempel hormoner och andra signalsubstanser, kan transporteras runt i kroppen med hjälp av blodplasman. Även näringsämnen, till exempel socker i form av glukos, transporteras med hjälp av blodet. En del ämnen binder sig först till proteinerna i blodplasman för att transporten ska gå lättare. På så sätt kan även fetter, som inte är vattenlösliga, föras ut till kroppens celler.

Blodplasma innehåller också bikarbonat, som är mycket viktigt för att blodet ska kunna hålla en normal surhetsgrad.

Plasmaproteiner har olika uppgifter

Proteinerna i blodplasman är av olika slag och har olika uppgifter. Totalt finns det ungefär 70 gram protein per liter plasma. Några av de viktigaste plasmaproteinerna är:

  • Albumin, det vanligaste proteinet, som har till uppgift att hindra vattnet i blodet från att lämna blodbanan. Om inte albuminet höll kvar vattnet skulle det istället ge sig ut i vävnaderna som då blev svullna. Albumin transporterar även vissa hormoner och fett.
  • Transferrin, som är ett viktigt protein för blodbildningen eftersom det transporterar järn till benmärgen där det behövs för att bilda röda blodkroppar.
  • Immunglobuliner, som är antikroppar och är viktiga för kroppens immunförsvar. Läs mer om det i nästa kapitel.
  • Koagulationsfaktorer, som är nödvändiga för att blodet ska kunna levra sig så att en blödning kan stoppas. Den viktigaste koagulationsfaktorn kallas fibrinogen. Mängden fibrinogen ökar vid olika inflammatoriska reaktioner och mäts med hjälp av det blodprov som kallas sänka. När blod koagulerar omvandlas fibrinogen till fibrin. Om blodceller och fibrin tas bort kallas återstoden blodserum.
  • Hormoner, som är proteiner som reglerar många viktiga mekanismer i kroppen.

Blodet innehåller salter

Salterna i blodet kallas för elektrolyter och har många viktiga uppgifter. Det salt som det finns mest av är koksalt, som består av så kallade natriumjoner och kloridjoner.

I blodplasman finns även salter av kalium, kalcium, fosfat och magnesium. Varje ämne har sin speciella uppgift i kroppen.

Kroppen stoppar blödningar

Vid en skada, till exempel ett skärsår, skadas inte bara vävnaderna utan även blodkärlen, och då börjar det blöda. Om inte blödningen stoppades skulle man förlora stora mängder blod. Därför finns ett snillrikt system som gör att blodet levras, eller koagulerar.

Först drar blodkärlen ihop sig

Vid en skada drar muskulaturen i blodkärlets väggar automatiskt ihop sig. Det minskar blödningen. Därefter fastnar blodplättar vid den skadade kärlväggen. I skadeområdet bildar kroppen ämnen som gör att blodplättarna blir klibbiga. Från blodplättarna frisätts olika ämnen som gör att fler och fler blodplättar samlas tills det har bildats en plugg som tätar hålet. De ämnen som frisätts från blodplättarna påverkar även den glatta muskulaturen i blodkärlets väggar så att kärlet dras ihop ännu mer.

Blodet levrar sig vid skadan

För att blödningen ska stoppas effektivt krävs även att blodet stelnar, koagulerar. Därför finns flera olika proteiner som kallas koagulationsfaktorer i blodet. De verkar i en bestämd ordningsföljd. Ett ämne påverkar nästa, som i sin tur påverkar nästa och så vidare. Kedjereaktionen sätts igång av ämnen som frigörs vid skadan. Sista steget i kedjan innebär att plasmaproteinet fibrinogen omvandlas till fibrin. Fibrin bildar starka trådar och förstärker pluggen av blodplättar. Man säger att det har bildats ett koagel, eller att blodet har levrat sig. Koaglet förhindrar att blödningen fortsätter tills kärlväggen hunnit läka. För att blodet ska kunna levra sig måste det innehålla en viss mängd kalcium.

Ett annat system i blodet förhindrar att koagulationen fortsätter obehindrat. Det finns hela tiden en väl avvägd balans mellan de två systemen. När kärlväggen har läkts löser det reglerande systemet upp den blodpropp som bildats.

Blodstillning1. Vid en skada, till exempel ett skärsår, skadas inte bara vävnaderna utan även blodkärlen. Därför börjar det blöda.

2. Den glatta muskulaturen i blodkärlets väggar drar automatiskt ihop sig, vilket minskar blödningen. Sedan fastnar blodplättar vid den skadade kärlväggen. Ämnen från skadeområdet gör att blodplättarna blir klibbiga. Från blodplättarna frisätts olika ämnen som gör att fler och fler blodplättar samlas tills det har bildats en plugg som tätar hålet i blodkärlet.

3. För att stoppa blödningen effektivt krävs att blodet levrar sig, koagulerar. Därför finns flera olika proteiner som kallas koagulationsfaktorer i blodet. Sista steget i kedjan innebär att plasmaproteinet fibrinogen omvandlas till fibrin. Fibrin bildar starka trådar, som kan liknas vid armeringsjärn, och förstärker pluggen av blodplättar tills skadan har läkt.

Fäll ihop

Blodgrupper

Blodgrupper

Man har olika blodgrupper

Även om alla människors blod har ungefär samma innehåll är det skillnad på vilken blodgrupp man har.

Det finns två vanliga system för att dela in blodgrupperna

  • AB0-systemet
  • Rh-systemet.

Förutom dessa system finns det hundratals varianter som man i vissa fall måste ta hänsyn till.

ABO-systemet

Enligt AB0-systemet kan man ha någon av blodgrupperna

  • A
  • B
  • AB
  • 0 (noll).

Det som skiljer de olika grupperna åt är små proteiner, så kallade antigener, som sitter på blodkropparnas yta. Antigenerna kan jämföras med markörer, som visar vad det här är för slags röd blodkropp. Om man har blodgrupp A har man A-antigen på blodkropparnas yta, medan personer med blodgrupp B har B-antigen. Vid blodgrupp AB finns både A- och B-antigen på blodkropparnas yta. Om båda antigenerna saknas har man blodgrupp 0. De olika antigenerna på blodkropparnas yta gör att blodet inte kan blandas hur som helst för då bildas antikroppar som angriper det främmande blodet.

Förutom antigener på blodkropparnas yta har man även proteiner som kallas antikroppar i blodplasman. Antikropparna är riktade mot blodkroppar med en viss typ av antigen på sin yta. Om man har blodgrupp A finns antikroppar mot B-blodkroppar i plasman. Dessa antikroppar kallas anti-B. Personer med blodgrupp B har antikropparna anti-A i sin plasma. Vid blodgrupp AB saknas antikroppar riktade mot A- eller B-blodkroppar, medan personer med blodgrupp 0 har både anti-A och anti-B.

Blodgrupp A är vanligast i Sverige, därnäst kommer blodgrupp 0. Blodgrupperna AB och B är relativt ovanliga.

blodgrupperDet finns fyra olika blodgrupper.

Även Rh-antigenen måste stämma

Det finns inte bara A- och B-antigen på blodkropparnas yta, utan även flera andra antigener. Ett av dessa kallas Rh-antigen. Om man har detta antigen sägs man vara Rh-positiv (Rh+), om man saknar antigenet är man Rh-negativ (Rh-). De flesta européer är Rh-positiva. Ibland används benämningen D+ respektive D- i stället för Rh+ eller Rh- eftersom D-antigenet är det viktigaste inom Rh-systemet.

Viktigt med rätt blodgrupp vid blodtransfusion

Eftersom vi har olika blodgrupper kan man inte ta emot blod från vem som helst. Före en blodtransfusion måste både givarens och mottagarens blod testas noga. Blodgruppen bestäms och dessutom kontrolleras att givarens blod passar ihop med mottagarens, så att inte en reaktion mellan antigenerna och antikropparna inträffar när blodet från två personer blandas. Om fel sorts blod ges till en person klumpar de röda blodkropparna ihop sig och spricker, vilket kan vara livshotande.

De här kombinationerna är möjliga inom AB0-systemet:
A kan ge blod till: A och AB
0 kan ge blod till: Alla blodgrupper
B kan ge blod till: B och AB
AB kan ge blod till: AB

De här kombinationerna är möjliga inom Rh-systemet:
Rh+ kan ge blod till: Rh+
Rh- kan ge blod till: Rh+ och Rh-

Förutom detta kontrolleras även att givarens blod inte bär på någon allvarlig smitta. I Sverige gör man tester för HIV, hepatit B och C samt syfilis. Innan testerna är klara får inte blodet lämnas ut från blodcentralen för transfusion.

På blodcentralen separeras blodet så att de olika typerna av blodkroppar kan tillföras var för sig och blodplasman för sig. Om man drabbas av en större blödning behöver man i första hand få röda blodkroppar. Vid en ännu större blödning tillförs även blodplasma och ibland också blodplättar. Blodplättar kan även behöva ges till cancerpatienter som behandlas med cellgifter. Blodplasma kan också ges till patienter med stora brännskador.

Röda blodkroppar av typen 0 Rh- kan i en nödsituation tas emot av alla. På operationsavdelningar och akutmottagningar brukar det därför finnas sådant blod som i riktigt akuta situationer kan ges innan man hunnit testa givarens och mottagarens blod. Man försöker dock i möjligaste mån hinna utföra testerna för att slippa oönskade komplikationer.

Fäll ihop

Immunförsvaret

Immunförsvaret

Kroppens försvar

Utan ett effektivt immunförsvar kan vi inte klara oss. Kroppen skulle snabbt angripas av bakterier, virus och andra främmande organismer med allvarliga infektioner som följd. Dessutom skulle kroppen ha mycket svårare att bekämpa cancersjukdomar i ett tidigt stadium.

Beskrivningen av de olika immunreaktionerna har här gjorts mycket förenklad. I själva verket är det här ytterst komplicerade skeenden med många inblandade mekanismer.

Både yttre och inre försvar

Kroppen försvaras både av ett yttre och ett inre infektionsförsvar som samarbetar. Till det yttre försvaret hör bland annat huden och slemhinnorna samt olika typer av sekret, till exempel saliv, svett, tårar och magsaft. Om hud och slemhinnor är oskadade har bakterier och andra mikroorganismer svårt att tränga in i kroppen. Om de ändå tar sig förbi och orsakar en infektion träder det inre försvaret in. Hit räknas de vita blodkropparna och en del andra celler som också förstör och tar bort främmande ämnen samt döda och felaktiga celler, som cancerceller.

För att immunförsvarets celler ska kunna hitta vilka celler som ska bekämpas och vilka som ska lämnas ifred finns det markörer på alla cellers yta. Markörerna kallas antigener och visar om cellen hör till kroppen eller om den är främmande. I normala fall angriper immunförsvaret bara främmande celler.

Vid vissa sjukdomstillstånd, så kallade autoimmuna sjukdomar, fungerar inte försvaret normalt utan angriper även kroppens egna celler. Exempel på sådana sjukdomar är ledgångsreumatism, vissa sköldkörtelsjukdomar, typ 1-diabetes och multipel skleros, MS.

Olika försvarsreaktioner

De celler som ingår i det inre immunförsvaret angriper de främmande organismerna på olika sätt. Man brukar säga att det finns olika immunreaktioner. Hit hör

  • inflammation
  • antigen-antikroppsreaktioner
  • mördarceller
  • storätande celler, så kallade makrofager.

Inflammation

När vävnad, exempelvis en muskel eller huden, skadas uppstår en inflammation. Skadan kan bero på många saker. Det kan till exempel vara en inflammation orsakad av ett sår eller en överbelastning, eller en infektion orsakad av bakterier, virus eller svamp. Inflammation och infektion är alltså inte samma sak. En inflammation kan orsakas av en infektion, men inflammationer kan också uppstå av många andra orsaker.

När man får en inflammation drabbas det sjuka området av rodnad, smärta, svullnad, värmeökning och nedsatt funktion.

När vävnad skadas vidgas de små blodkärlen, de så kallade kapillärerna. Därför blir området rött och varmt. Samtidigt ökar kapillärernas genomsläpplighet så att de vita blodkropparna, främst de neutrofila granulocyterna, får lättare att komma fram till skadan. Även serum läcker ut i vävnaden som blir svullen. Svullnaden orsakar smärta och därmed blir funktionen nedsatt. Ett område som är svullet och ömt håller man ju helst i stillhet. Vid en kraftig inflammation kan man även få feber, eftersom ämnen från den skadade vävnaden påverkar hjärnans temperaturcentrum.

Ämnen från den skadade vävnaden stimulerar de vita blodkropparna att samlas vid skadan för att börja bekämpa de inträngande bakterier. Neutrofila granulocyter och storätande celler bildade av monocyter tar även hand om död vävnad.

Ibland kan man se att det bildas var i ett infekterat sår. Varbildningen är ett resultat av immunförsvarets verkningar. Den gulgröna vätska som bildas består främst av av döda bakterier, död nedbruten vävnad och vita blodkroppar.

Antikroppar försvarar

Ett annat sätt att angripa de främmande organismerna står antikropparna för. B-lymfocyter känner igen de antigen som finns på andra cellers yta eller på mikroorganismer och kan även binda vissa antigen. Antigenet måste i så fall passa precis till lymfocyten, ungefär som nyckeln i ett lås. När ett främmande antigen passar ihop och binds till lymfocyten startar ett komplicerat händelseförlopp. Dels varnas andra vita blodkroppar för inkräktaren med det främmande antigenet på sin yta, dels omvandlas B-lymfocyten till en plasmacell. Plasmaceller är specialiserade celler som kan bilda antikroppar. Antikropparna består av proteiner med förmågan att bekämpa just det antigen som gjorde att B-lymfocyten ville gå till försvar. Antikroppen binds till antigenet som därmed oskadliggörs.

Om det är första gången kroppen träffar på ett antigen tar det ett tag innan det hunnit bildas tillräckligt med antikroppar för att bekämpa inkräktaren. Om samma inkräktare försöker sig på en ny attack finns det kvar B-lymfocyter i kroppen som kommer ihåg den tidigare händelsen och som snabbt kan aktiveras. Dessa celler kallas minnesceller. Vid vissa sjukdomar, till exempel mässling, blir man immun resten av livet och kan alltså inte få sjukdomen igen.

Det är också denna minnesfunktion hos B- och T-lymfocyter som utnyttjas vid vaccinationer. Man blir vaccinerad med ett försvagat virus som inte ger infektion. Vaccineringen gör att immunförsvaret "kommer ihåg" och reagerar snabbt så att en infektion kan förhindras om man blir smittad av ett riktigt virus.

B-lymfocyt1. B-lymfocyterna har särskilda mottagare, så kallade receptorer, som känner igen antigenet som finns på bakteriernas yta och binder dem till sig, som nyckeln i ett lås.

2. Sedan omvandlas B-lymfocyten till en plasmacell samtidigt som den varnar andra vita blodkroppar för inkräktarna. Plasmaceller bildar antikroppar som binds till antigenet på bakterien, som därmed oskadliggörs.

Mördarceller

T-lymfocyter har också förmågan att känna igen främmande antigen på andra cellers yta. När antigenet passar och binds till T-lymfocyten aktiveras den och bildar mördarceller. Mördarcellerna kan förstöra celler med det antigen på ytan som aktiverade T-lymfocyten. Mördarcellerna angriper framför allt celler som har virusantigen på sin yta, främmande celler som har tillförts kroppen vid en transplantation eller celler som har ”spårat ur” och blivit cancerceller. Även här bildas minnesceller som snabbt kan aktiveras vid behov.

Storätande celler

Celler som kallas storätare, så kallade makrofager, liknar på ett sätt mördarcellerna i och med att de kan förstöra andra celler och även mikroorganismer. Däremot kan makrofagerna inte skilja mellan olika antigener på det sätt som lymfocyterna kan. En typ av storätande cell bildas av den vita blodkroppen monocyt när den ger sig ut i vävnaderna. Neutrofila granulocyter fungerar också som storätare. Det finns också andra typer av storätande celler.

 T-lymfocyt1. En särskild mottagare, så kallad receptor, på T-lymfocyten känner igen antigenet som finns på virusinfekterade cellers yta och binder dem till sig. T-lymfocyten aktiveras och bildar så kallade mördarceller som förgör inkräktarna.

2. T-lymfocyterna aktiverer också storätande celler, så kallade makrofager, som oskadliggör virusinfekterade celler genom att ”äta upp dem”.

Fäll ihop

Mer information

Mer information

Fördjupning

Fördjupad information finns att läsa i:

  • Människokroppen – fysiologi och anatomi
    Bjålie; Jan G; Haug, Egil; Sand, Olav; Sjaastad, Øystein V, Toverud, Kari C
    Faktagranskning: Gunnel Bjerneroth
    Liber AB 1998
  • Den fantastiska människokroppen
    Dietrichs, Espen; Hurlen, Petter; Toverud, Kari C
    Översättning: Gunnel Bjerneroth
    Bonnier Utbildning 1994 (finns även som CD-rom)
  • Människans fysiologi och anatomi
    Nienstedt, Walter; Hänninen, Osmo; Arstila, Antti; Björkquist, Stig-Eyrik; Franson, Peter; Kvist, Ulrik
    Almqvist & Wiksell Förlag 1993
  • Anatomi och fysiologi
    Sonesson, Bertil och Gun
    Liber AB 2001
Fäll ihop
Senast uppdaterad:
2005-11-28
Skribent:

Gunnel Bjerneroth Lindström, narkosläkare, Granebergskliniken, Uppsala

Granskare:

Herbert Sandström, distriktsläkare, lektor i
allmänmedicin, Inst för Folkhälsa och Klinisk Medicin, Norrlands Universitetssjukhus.

Illustratör:

Kari C. Toverud, certifierad medicinsk illustratör, Oslo, Norge.