Blodet har många uppgifter
Blodet har många viktiga funktioner i kroppen, bland annat att
- transportera syre från lungorna till kroppens celler, och koldioxid från cellerna till lungorna
- föra näringsämnen och restprodukter till och från cellerna
- delta i immunförsvaret
- transportera hormoner och andra signalsubstanser
- reglera surhetsgraden och innehållet av salter och vätska i kroppen
- delta i regleringen av kroppens temperatur
- se till att blodet levrar sig om man skadat ett blodkärl.
Hjärtat pumpar runt blodet i kroppens blodkärl.
Med immunförsvaret menas kroppens försvar mot bakterier, virus, celler som omvandlats till cancerceller, främmande celler eller partiklar. De kan kan orsaka infektioner eller cancer om inte immunförsvaret fungerar som det ska.
Tre olika sorters blodkroppar
Blodet kallas för en flytande vävnad eftersom blodets celler inte är ihopfogade utan rör sig fritt i en vätska.
Nästan en tiondel av kroppsvikten består av blod. En person som väger 70 kilo har ungefär fem till sex liter blod. Blodet består av blodkroppar och blodplasma. Knappt hälften av blodets volym är blodkroppar, eller blodceller som de också kallas.
Det finns tre olika sorters blodkroppar, som har olika uppgifter. De är röda blodkroppar, vita blodkroppar och blodplättar. De olika blodkropparna bildas i den röda benmärgen som hos vuxna finns i bröstbenet, höftbenskammarna, skallbenet, kotorna och rörbenens ändar. Exempel på rörben är lårbenen och armarnas ben. Hos barn finns röd benmärg även i rörbenens märghålor. I den röda benmärgen bildas först ursprungsceller eller så kallade stamceller, som sedan mognar till olika typer av blodkroppar. Under uppväxten sker en successiv omvandling av en del av den röda benmärgen till mera fettrik, gul benmärg.
Det finns tre olika sorters blodkroppar som har olika uppgifter. Det är röda blodkroppar som transporterar syre och koldioxid, vita blodkroppar som försvarar kroppen mot infektioner och blodplättar som gör att blodet levrar sig om man skadar ett blodkärl. Blodkropparna bildas i benmärgen.
Flest röda blodkroppar
Det finns flest röda blodkroppar. I en liter blod finns det fyra till fem biljoner röda blodkroppar. Nästan en fjärdedel av alla kroppens celler är blodkroppar. Varje röd blodkropp är mycket liten, endast sju tusendels millimeter. Mogna röda blodkroppar saknar kärna och cellorgan, så kallade organeller, som normalt finns i celler. Därför har röda blodkroppar ingen ämnesomsättning till skillnad från andra celler.
De röda blodkropparna är runda, platta och mycket formbara. Därför kan de lätt ta sig fram i de minsta blodkärlen, de så kallade kapillärerna, som är mindre än de röda blodkropparna.
Det bildas mer än två miljoner nya röda blodkroppar varje sekund. Bildningen styrs av hormonet erytropoietin som utsöndras från njurarna. När det finns för lite syre i blodet känner njurarna av det och producerar mer av hormonet. Då bildas fler röda blodkroppar som kan transportera syre.
Varje röd blodkropp är mycket liten, endast sju tusendels millimeter. Cellerna är runda, platta och mycket formbara. De kan lätt ta sig fram i de minsta blodkärlen, kapillärerna, som är mindre än de röda blodkropparna.
Det bildas mer än två miljoner nya röda blodkroppar varje sekund. Bildningen styrs av hormonet erytropoietin från njurarna.
Hemoglobin fraktar syre och koldioxid
De röda blodkropparna innehåller hemoglobin, som binder och transporterar syre och koldioxid. Koldioxiden kan också reagera kemiskt med vatten inuti de röda blodkropparna och transporteras som bikarbonat. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn, och det ger blodet den röda färgen. Syrerikt blod är ljusare rött medan syrefattigt blod är mörkare rött.
När blodet passerar genom lungorna lämnar det ifrån sig den koldioxid som bildats i kroppens celler vid ämnesomsättningen. I stället tar blodet upp syre, som sedan transporteras ut till cellerna i kroppen. Om det finns mycket koldioxid i blodet blir det surt. De röda blodkropparna transporterar koldioxiden till lungorna, där den avlägsnas genom andningen. Det bidrar samtidigt till att reglera hur surt det är i kroppen, den så kallade syra-basbalansen.
De röda blodkropparna innehåller hemoglobin, som binder och transporterar syre och koldioxid. När blodet passerar genom lungblåsorna i lungorna lämnar det ifrån sig den koldioxid, som bildats i kroppens celler vid ämnesomsättningen. I stället tar blodet upp syre, som sedan transporteras ut till cellerna i kroppen.
Lever i fyra månader
En röd blodkropp lever ungefär 120 dagar. När blodkroppen åldras blir den mindre formbar och går lätt sönder när den passerar genom mjältens trånga kapillärer. Den döende röda blodkroppen bryts därefter ner i mjälten och levern. Järnet tas till vara och transporteras tillbaka till benmärgen för att användas till att bilda nya röda blodkroppar. Kroppen kan inte återanvända alla restprodukter, utan en del av hemoglobinet omvandlas till färgämnet bilirubin. Det ingår i gallan och ger avföringen den bruna färgen. Lite bilirubin utsöndras även med urinen och gör den gul.
Vita blodkroppar försvarar kroppen
De vita blodkropparnas viktigaste uppgift är att försvara kroppen mot infektioner. Det finns flera olika sorters vita blodkroppar. Man skiljer mellan granulocyter, lymfocyter och monocyter. De vita blodkropparna har cellkärna och cellorgan som vanliga celler, till skillnad mot de röda blodkropparna.
Granulocyter "äter upp" bakterier
Granulocyterna består egentligen av tre olika sorters celler, som har olika uppgifter. Det går att skilja de olika cellerna åt genom att de innehåller små korn som färgas olika om de behandlas med ett färgämne på ett laboratorium.
De vita blodkroppar som kallas neutrofila granulocyter försvarar kroppen mot bakterier genom att ”äta upp” dem. De vita blodkropparna cirkulerar inte bara i blodet utan kan även ta sig ut i vävnaderna vid ett bakterieangrepp, exempelvis i huden. I vävnaderna rör sig de neutrofila granulocyterna med hjälp av små ”fötter” som bildas av cellens inre.
En annan typ av vita blodkroppar är eosinifila granulocyter. Om man får en allergisk reaktion eller en parasitsjukdom ökar antalet eosinofila granulocyter i blodet.
Till sist finns basofila granulocyter. De innehåller rikligt med histamin som sätter igång den allergiska reaktionen om man är överkänslig.
Totalt finns det tre till åtta miljarder granulocyter per liter blod. De neutrofila granulocyterna är vanligast, medan de eosinofila och basofila granulocyterna är betydligt färre. Granulocyter har en livslängd på några dagar.
Det finns flera olika sorters vita blodkroppar, granulocyter, lymfocyter och monocyter. Granulocyterna består egentligen av tre olika sorters celler, som har olika uppgifter. Neutrofila granulocyter är vanligast och försvarar kroppen mot bakterier genom att ”äta upp” dem. De här vita blodkropparna cirkulerar inte bara i blodet, utan kan även ta sig ut i vävnaderna, exempelvis i huden, vid ett bakterieangrepp.
En annan typ är eosinifila granulocyter, som ökar i antal om man får en allergiska reaktion eller en parasitsjukdom.
Den tredje typen av granulocyter kallas basofila. De innehåller rikligt med histamin som sätter igång den allergiska reaktionen om man är överkänslig.
Lymfocyter förgör inkräktare
Lymfocyter är en annan sorts vita blodkroppar som bildas i benmärgen. Cellerna mognar sedan till färdiga lymfocyter i den så kallade lymfatiska vävnaden. Lymfatisk vävnad finns framför allt i de lymfatiska organen, det vill säga i lymfknutorna, mjälten och brässen, eller thymus. Lymfatisk vävnad finns även på andra ställen i kroppen, bland annat i halsmandlarna, svalg- och tungtonsillerna samt i tarmarnas väggar. Mogna lymfocyter cirkulerar i blodet, men de finns även i lymfan, som är den vätska som cirkulerar i lymfsystemet.
Lymfocyterna är av två slag, T- och B-lymfocyter. T-lymfocyterna är vanligast. De bildas i benmärgen, men förs sedan med blodet till brässen där de mognar. När de kommer i kontakt med främmande mikroorganismer omvandlas T-lymfocyterna till så kallade mördarceller som kan oskadliggöra inkräktarna. Några T-lymfocyter finns kvar som T-minnesceller, som känner igen det ämne som utlöste kroppens försvarsreaktion.
Även B-lymfocyter bildas i benmärgen. B-lymfocyterna omvandlas till plasmaceller när de kommer i kontakt med främmande ämnen som skapar en försvarsreaktion i kroppen, så kallade antigener. Plasmacellerna bildar antikroppar som bekämpar antigenerna. Läs mer om det i kapitlet om immunförsvaret. Även hos B-lymfocyterna utvecklas en liten del till B-minnesceller.
Lymfocyterna lever längre än de andra blodkropparna. En del lymfocyter finns kvar hela livet.
Lymfocyter är vita blodkroppar som bildas i benmärgen. Cellerna mognar sedan till färdiga lymfocyter i den lymfatiska vävnaden, det vill säga i bland annat lymfknutorna, mjälten och brässen.
Monocyter fungerar som renhållare
Monocyterna är störst av de vita blodkropparna. Det finns cirka en halv miljard monocyter per liter blod. Monocyterna finns i blodet under ungefär ett dygn. Sedan vandrar de ut i vävnaderna och omvandlas till celler som kallas makrofager. Makrofag betyder storätare. Cellerna kan ”äta upp” inkräktare, som exempelvis bakterier. De tar även hand om död vävnad och fungerar därför som en slags ”städpatrull” ute i kroppen. Cellerna bildar även olika ämnen som aktiverar T- och B-lymfocyterna. Makrofagerna kan leva i flera år.
De vita blodkropparna finns alltså inte bara i blodbanan, utan även i lymfsystemet och i vävnaderna.
Monocyterna är störst av de vita blodkropparna. De finns i blodet ungefär i ett dygn, sedan vandrar de ut i vävnaderna och omvandlas till celler som kallas makrofager.
Blodplättarna stoppar blödningar
Blodplättar, så kallade trombocyter, är inga egentliga celler utan endast en del av en stor cell som kallas megakaryocyt. Megakaryocyterna finns i benmärgen och lämnar ifrån sig de små celldelarna, som sedan cirkulerar i blodet. En megakaryocyt kan bilda upp till 6000 blodplättar. Blodplättarna lever bara några dagar.
Trots att blodplättarna inte är fullständiga celler har de mycket viktiga uppgifter. De innehåller olika ämnen som behövs för att blodet ska levra sig vid en skada, koagulera. Vid en skada på ett blodkärl klumpar blodplättarna ihop sig och fäster vid kärlets väggar. Därmed bildas en plugg som hejdar blödningen. Det finns ungefär 150–400 miljarder blodplättar per liter blod.
Blodplättarna är inga egentliga celler, utan endast en del av en stor cell som kallas megakaryocyt. Megakaryocyterna finns i benmärgen och lämnar ifrån sig små celldelar, så kallade blodplättar, som sedan cirkulerar i blodet.
Blodplasman är en gul vätska
Det som blir kvar om man tar bort alla blodkropparna från blodet kallas blodplasma. Blodplasma är en svagt gulfärgad vätska som till 90 procent består av vatten. Resten är olika proteiner, salter och en del andra ämnen i små mängder.
Ämnen som löser sig i vatten, till exempel hormoner och andra signalsubstanser, kan transporteras runt i kroppen med hjälp av blodplasman. Även näringsämnen, till exempel socker i form av glukos, transporteras med hjälp av blodet. En del ämnen binder sig först till proteinerna i blodplasman för att transporten ska gå lättare. På så sätt kan även fetter, som inte är vattenlösliga, föras ut till kroppens celler.
Blodplasma innehåller också bikarbonat, som är mycket viktigt för att blodet ska kunna hålla en normal surhetsgrad.
Plasmaproteiner har olika uppgifter
Proteinerna i blodplasman är av olika slag och har olika uppgifter. Totalt finns det ungefär 70 gram protein per liter plasma. Några av de viktigaste plasmaproteinerna är:
- Albumin, det vanligaste proteinet, som har till uppgift att hindra vattnet i blodet från att lämna blodbanan. Om inte albuminet höll kvar vattnet skulle det istället ge sig ut i vävnaderna som då blev svullna. Albumin transporterar även vissa hormoner och fett.
- Transferrin, som är ett viktigt protein för blodbildningen eftersom det transporterar järn till benmärgen där det behövs för att bilda röda blodkroppar.
- Immunglobuliner, som är antikroppar och är viktiga för kroppens immunförsvar. Läs mer om det i nästa kapitel.
- Koagulationsfaktorer, som är nödvändiga för att blodet ska kunna levra sig så att en blödning kan stoppas. Den viktigaste koagulationsfaktorn kallas fibrinogen. Mängden fibrinogen ökar vid olika inflammatoriska reaktioner och mäts med hjälp av det blodprov som kallas sänka. När blod koagulerar omvandlas fibrinogen till fibrin. Om blodceller och fibrin tas bort kallas återstoden blodserum.
- Hormoner, som är proteiner som reglerar många viktiga mekanismer i kroppen.
Blodet innehåller salter
Salterna i blodet kallas för elektrolyter och har många viktiga uppgifter. Det salt som det finns mest av är koksalt, som består av så kallade natriumjoner och kloridjoner.
I blodplasman finns även salter av kalium, kalcium, fosfat och magnesium. Varje ämne har sin speciella uppgift i kroppen.
Kroppen stoppar blödningar
Vid en skada, till exempel ett skärsår, skadas inte bara vävnaderna utan även blodkärlen, och då börjar det blöda. Om inte blödningen stoppades skulle man förlora stora mängder blod. Därför finns ett snillrikt system som gör att blodet levras, eller koagulerar.
Först drar blodkärlen ihop sig
Vid en skada drar muskulaturen i blodkärlets väggar automatiskt ihop sig. Det minskar blödningen. Därefter fastnar blodplättar vid den skadade kärlväggen. I skadeområdet bildar kroppen ämnen som gör att blodplättarna blir klibbiga. Från blodplättarna frisätts olika ämnen som gör att fler och fler blodplättar samlas tills det har bildats en plugg som tätar hålet. De ämnen som frisätts från blodplättarna påverkar även den glatta muskulaturen i blodkärlets väggar så att kärlet dras ihop ännu mer.
Blodet levrar sig vid skadan
För att blödningen ska stoppas effektivt krävs även att blodet stelnar, koagulerar. Därför finns flera olika proteiner som kallas koagulationsfaktorer i blodet. De verkar i en bestämd ordningsföljd. Ett ämne påverkar nästa, som i sin tur påverkar nästa och så vidare. Kedjereaktionen sätts igång av ämnen som frigörs vid skadan. Sista steget i kedjan innebär att plasmaproteinet fibrinogen omvandlas till fibrin. Fibrin bildar starka trådar och förstärker pluggen av blodplättar. Man säger att det har bildats ett koagel, eller att blodet har levrat sig. Koaglet förhindrar att blödningen fortsätter tills kärlväggen hunnit läka. För att blodet ska kunna levra sig måste det innehålla en viss mängd kalcium.
Ett annat system i blodet förhindrar att koagulationen fortsätter obehindrat. Det finns hela tiden en väl avvägd balans mellan de två systemen. När kärlväggen har läkts löser det reglerande systemet upp den blodpropp som bildats.
1. Vid en skada, till exempel ett skärsår, skadas inte bara vävnaderna utan även blodkärlen. Därför börjar det blöda.
2. Den glatta muskulaturen i blodkärlets väggar drar automatiskt ihop sig, vilket minskar blödningen. Sedan fastnar blodplättar vid den skadade kärlväggen. Ämnen från skadeområdet gör att blodplättarna blir klibbiga. Från blodplättarna frisätts olika ämnen som gör att fler och fler blodplättar samlas tills det har bildats en plugg som tätar hålet i blodkärlet.
3. För att stoppa blödningen effektivt krävs att blodet levrar sig, koagulerar. Därför finns flera olika proteiner som kallas koagulationsfaktorer i blodet. Sista steget i kedjan innebär att plasmaproteinet fibrinogen omvandlas till fibrin. Fibrin bildar starka trådar, som kan liknas vid armeringsjärn, och förstärker pluggen av blodplättar tills skadan har läkt.
