Samspel och anknytning

Foto som visar ett spädbarn i famnen på sin förälder.

Ett barn som föds utvecklar en relation till den eller de som står det närmast. Den tidiga anknytningen betyder mycket för barnets utveckling och framtida relationer.

Anknytningen och den trygghet som byggs upp under barnets två första år är betydelsefull för hur barnets framtida relationer kommer att upplevas och utvecklas. En trygg anknytning i barndomen underlättar för barnet att i framtiden kunna lita på och känna sig trygg med andra människor, utifrån en inre föreställning om att de vill honom eller henne väl.

När ett barn föds är det utlämnat, naket, oskyddat och utan förmåga att ta hand om sig själv. Det nyfödda barnet möter en omvärld som det under tiden i mammans mage bara kunnat ta del av i form av bekanta ljud från den nära omgivningen och genom mammans rörelser. Ett nyfött barn väcker vuxnas instinkt att ta barnet till sig och skydda det. Ofta är det en biologisk förälder som kommer närmast barnet först, men det kan också handla om andra vuxna, som till exempel adoptivföräldrar, familjehemsföräldrar eller far- och morföräldrar.

För föräldern och andra vuxna som står nära barnet, är den viktigaste uppgiften i den tidiga fasen av barnets liv att ta emot barnet, bekräfta det och visa att det är välkommet.

En trygg anknytning innebär att våga vara beroende trots att man är en självständig individ. För föräldern gäller det att få barnet att känna tilltro till att det finns trygghet i världen, genom att ta det till sig, att vara intresserad och svara när barnet uttrycker sina behov. Genom att bekräfta barnets känslor och upplevelser, och lära barnet uppfatta, tolka och ta sin omvärld till sig, lär sig barnet så småningom att göra förutsägelser i sin egen verklighet.

Samspel som grund för framtida relationer

Spädbarn är framförallt i stort behov av beskydd mot den utsatthet som barnet själv ännu inte kan reglera eller värja sig mot. Det kan också behöva skyddas mot alltför starka sinnesupplevelser av ljud och ljus och andra påträngande nya intryck. Föräldern svarar på det lilla barnets signaler genom att beskydda och ta om hand. Ett gott samspel bidrar till att barnet knyter an och känner tillit till sin omvärld, utan rädsla eller tvivel. Först och främst behöver barnet vara nära och så småningom ska det utforska världen. När det så småningom börjar söka sig ut ska det kunna göra det med en övertygelse om att alltid kunna återvända till tryggheten i den vuxnes närhet.

Att visa nyfikenhet och intresse för sitt barn

Eftersom barnet från början inte själv tydligt kan förmedla sina behov, behövs lyhördhet från förälderns sida för att kunna gå barnet till mötes. Utmaningen är att kunna se, förstå och tolka barnets signaler och lyssna till det mångskiftande språk som göms i barnets gråt, skrik och jollrande prat. Genom att besvara barnets signaler och försöka möta barnet där det är, kan barn och förälder hitta gemenskap och samspel. Att vara nyfiken och intresserad av vad barnet försöker förmedla är alldeles tillräckligt för att på ett bra sätt lyckas med detta. Som förälder lär man sig snart att tolka ifall barnet med sitt gnyende eller skrikande känner sig hungrigt, övergivet, oroat, över- eller understimulerat eller kanske känner obehag av en nedkissad blöja.

Många föräldrar anpassar sina röster när de kommunicerar med sitt barn, en del "pratsjunger" till exempel. Det är ingen slump att vuxna människor blir ljusare i rösten när de pratar med ett spädbarn; barnet är mest känsligt för ljusa röster, de fångar upp barnets intresse och känsloliv och inbjuder till "samtal". De uttryck för gemensam glädje i att försöka finna varandra, som på det här sättet delas, är den mest betydelsefulla grunden för barnets trygga utveckling.

Språket är för övrigt något av det som först når barnet, faktiskt redan i mammans mage. Ett spädbarn kan känna igen röster det lyssnat till redan innan födseln. Det är särskilt tonfallet i språket som lockar barnet till att lyssna. Sång eller sjungande tal gör särskilt starkt intryck på barn.

Växelspel och samverkan

Barnet samverkar med den vuxnes sätt att kommunicera; en ivrig och lustfylld samtalston hos föräldern får barnet att bli mer aktivt och sprattla med armar och ben, medan en lågmält resonerande och begrundande ton lugnar barnet till dröjande rörelser och lyssnande.

Barnet upplever det sociala samspelet starkt, att någon tar emot, lyssnar, bekräftar och reagerar. Samspelet stärker känslan av glädje över att finnas till och lockar barnet till ett vidare utforskande av kommunikationen.

Även under de fortsatta uppväxtåren är det viktigt att bekräfta barnets värde genom att lyssna till dess resonemang och tankegångar. Att som vuxen ägna omsorg åt att vara närvarande och lyssna, visar och bekräftar barnets värde. Det bidrar också till att barnet känner sig betydelsefullt inför sig själv, att han eller hon är någon värd att lyssna till.

Den första kontakten kretsar mycket kring ansikten, uttryck och mimik. Spädbarns nära och korta synfält bidrar till att ansiktsuttryck är lika viktigt i samspel och kommunikation som det talade språket. Ett spädbarn kan under sin första tid inte tydligt fokusera sin blick mer än inom avståndet mellan ansiktet och den vuxnes famn.

Knyta an till flera

Från tidig ålder kan barnet lära sig kopiera och särskilja olika uttryck från några få olika personers ansikten, men också vara följsam och finna intresse i fler. Syskon och andra närstående är viktiga för barnet att spegla sig i för en trygg social utveckling den första tiden.

Barnet blir medvetet om och uppfattar omgivningens reaktioner, främst deras ansiktsuttryck men efterhand också genom hela kroppsspråket, vilket färgar barnets egna reaktioner. Därför behöver spädbarn också ha möjlighet till tät ögonkontakt med föräldern, för att kunna stämma av hur saker och ting ska tolkas och förstås. Ett främmande, skrämmande ljud tolkas till exempel genom föräldern. Om föräldern visar förskräckelse, blir barnet lätt förskräckt. Det lär sig också att det speciella ljudet antyder någonting farligt, eftersom föräldern reagerar så häftigt. Men om förälderns reaktion är lugn och sansad, reagerar inte heller barnet så mycket mer än så.

Tröst och lugn

När barnet blir skrämt, ledset eller oroat, är den nära relationen mellan barn och förälder en hjälp att finna tröst och lugn. Barnet behöver komma till ro med sig själv igen och få hjälp att känna en lika stark upplevelse av återupprättad trygghet som känsloreaktionen av överväldigande hot nyss väckte. Att trösta innebär inte att försöka sudda ut eller strunta i barnets starka känslor av obehag. Barnets upplevelse är högst verklig och sann. Det gäller i stället att fånga upp barnet i sin förtvivlan, visa att man uppfattar och bekräftar den känslan -  "Jag förstår att du blev rädd, men det var faktiskt inte farligt så du behöver inte bli rädd" - och sedan försöka återupprätta trygghet, precis som man vanligtvis brukar göra, med lugnande röst och rörelser när barnet får vara omslutet i famnen och vara nära.

I perioder kan barn återgå till mer omogna sätt att vara och reagera än tidigare, man brukar ibland kalla det för att regrediera. När världen öppnar sig med ny komplexitet, kan känslorna av utsatthet och litenhet i stunder bli överväldigande. Det som ska bli framtida möjligheter kan för stunden kännas oöverstigligt. Barnet kan då bli efterhängset, söka sig tillbaka till famnen och kanske vilja bli matat som lillebror. Då behöver barnet bekräftelse och uppmärksamhet. Man kan komma ihåg att det inte är något fel eller en tillbakagång i utvecklingen, tvärtom är det en del av utvecklingen. Ju tidigare och lättare barnet får sin försäkran, desto snabbare kan barnet återuppta sin strävan vidare.

Förälderns sätt att delta i sitt barns upplevelser ger barnet olika värden och nyanser på sin verklighet, och hjälper barnet att känna, uppfatta och tolerera den, som en förlängd och förstärkt egen sinnesupplevelse. Att den vuxne förmedlar uppriktighet är centralt för barnets sätt att uppfatta olika saker. När barnet blir lite större börjar det att lita mer till vad som förmedlas icke-verbalt snarare än till det som förmedlas genom ord. Det var genom dessa kroppsliga signaler som man tidigare lärde sig förstå sina känslor och det är naturligt att barnet återvänder till detta pålitliga signalsystem.

Bekräfta är inte samma sak som att acceptera eller berömma

Bekräftelse gäller barnets känslor, upplevelser, tankar och sätt att uttrycka sig, oavsett om de väcker beröm eller inte. Bekräftelse är grunden för all förståelse av hur saker och ting ska uppfattas. Föräldern bejakar och bekräftar barnets strävan, initiativ och viljeyttringar. Det är inte samma sak som att acceptera allt som barnet vill. Som vuxen behöver man på ett realistiskt sätt, undan för undan, guida barnet in i omvärldens villkor. Det kan till exempel handla om att lära barnet stå ut med viss frustration, som att behöva vänta på sin tur och komma till insikt om att andra kan ha liknande behov som en själv.

Att bekräfta och berömma är inte samma sak. Att berömma och visa uppskattning för prestationer, kan stärka barnets självförtroende men det är också kopplat och begränsat just till prestationen. Självkänslan handlar om det värde barnet känner sig ha när uppskattade förmågor, men också begränsningar tagits med i beräkningen.

Det barn som blir uppriktigt bekräftat av sina närmaste, får en känsla av att ha ett eget värde, att någon bryr sig om genom att ta barnet på allvar. Barnet känner trygghet och vågar alltmer visa sin egen vilja att utforska vidare vad som går an och inte.

Tittut-lek en del i tillitsutvecklingen

Redan mycket små barn är fascinerade av att leka tittut. Det ansikte som barnet lärt sig känna igen kan försvinna i leken – för att plötsligt dyka upp igen, lika välbekant. Barnet känner igen sig och blir omåttligt förtjust när det upprepas gång på gång: tittut!

Till en början är det den vuxne eller ett kanske ett syskon som gömmer sig och dyker upp igen, men så småningom kan barnet själv ta aktiv del i leken.

Med tittut-leken börjar barnet sakta bygga upp en viktig grund för sin framtida trygghet, nämligen övertygelsen om att även det som inte omedelbart syns ändå kan finnas och komma tillbaka. När tvivlet och osäkerheten växer sig för stark, kan barnet söka sig tillbaka till det kända och trygga, och vara säker på att det finns beskydd.

Barnets allt mer utvecklade hjärna gör det möjligt att minnas det som inte syns och ha tankar om det. I sin lek kan barnet föreställa sig det trygga och välkända ansiktet. När föräldern går ut genom dörren och försvinner, för att en stund senare dyka upp igen så är det alldeles lagom för att barnet inte ska börja misströsta kring att han eller hon försvinner för gott. Några ord till hjälp – "Jag kommer snart tillbaka" – kan vara ett bra stöd. Den känsla av tillfällig övergivenhet som lätt kan uppstå när föräldern lämnar rummet kommer att varvas med tryggheten och lugnet som infinner sig när han eller hon återvänder och löftet infrias. Det gäller att aldrig lura barnet, utan verkligen återvända inom rimlig tid om man lovat det. Även om barnet kanske inte verkar bry sig så mycket om ens närvaro, utan kanske mest upptagen med sin lek, bör man som förälder vara klar över att närvaron ändå är mycket viktig när barnet då och då känner behov att stämma av sin känsla av trygghet genom en snabb blick åt föräldern.

Sakta växer barnets tillit till att det alltid kommer att vara så, att föräldern alltid kommer tillbaka. Känslorna av övergivenhet begränsas och blir uthärdliga. Med upprepning och kontinuitet kan barnet så sakta börja förutse hur det blir och redan innan föräldern dyker upp igen se hans eller hennes återvändande framför sig. Det sker på barnets villkor och efter barnets förmåga att efterhand härda ut frustrationen i att trygghet kan komma och gå men i slutänden alltid vara att lita på.

Anknytningens roll vid inskolning på förskola

Barnets förmåga att föreställa sig att föräldern återkommer, har betydelse vid inskolning på förskola. Både tiden föräldern är borta, och regelbundenheten i lämningen och hämtningen spelar in. Det är viktigt att förmedla till barnet att det är trevligt på förskolan och att man som förälder kommer att återkomma varje eftermiddag. Rutinerna hjälper barnet att skapa trygghet och tillit. Det är viktigt att som förälder är tydlig i sitt avsked även om barnet inte utåt visar någon oro eller misströstan, och markerar att personalen på förskolan nu kommer att ta hand om barnet.

Om barnet känner sig osäker kring hur länge det ska bli lämnat och när det blir hämtat, kan det börja misströsta. Istället för att bli glad när föräldern kommer, kan det då bli avvaktande och kanske också avståndstagande. Barnet kan på det sättet dra sig tillbaka och skydda sig mot en större besvikelse. Ibland kan då tilliten ha fått sig en törn, eller så visar barnet på detta sätt en begriplig protest. Men barnet strävar efter tillit. Med den grund som läggs i den tidiga anknytningen kommer barnet att kunna tåla en hel del tvivel och misströstan kring sådant som vardagens små besvikelser och irritationstillfällen innebär under uppväxten.

Barnet blir allt mer självständigt

Allt eftersom barnets självständighet och tilltro till sig själv grundas, vågar barnet allt mer söka sig utanför förälderns räckvidd. I samspelet med föräldern har tryggheten växt kring barnets egen betydelse. Det kan väcka känslor hos föräldern, när barnet distanserar sig för andra och egna relationer. Barnet behöver allt mer styra över sitt eget liv. Det har stor betydelse att man som förälder står ut att bli lämnad utan att villkora kärleken till barnet.

Nu är det barnet som lättar på den första anknytningens livsviktiga och starka band, tryggt nog att till och med sparka ifrån. Förhoppningen är att barnet ska känna att föräldern eller föräldrarna alltid finns där, som en trygg bas. När barnet en gång väl lärt sig känna tillit till en person, finns förutsättningarna för att kunna återfinna tillit även hos andra.

Tips

• Visa ditt barn all den förtjusning och glädje du känner som förälder och anhörig. Så behöver barnet få lära känna sig själv.
• Prata med ditt barn, även om barnet inte är stort nog att förstå dina ord.
• Lyssna till och var nyfiken på ditt barns tankar och känslor.
• Ge utrymme också för dig själv och dina egna behov. Om du trivs, då trivs också ditt barn.
• Läs och berätta mycket för ditt barn. Det utvecklar hjärnan, tankarna och känslolivet och tryggheten utvecklas i det sociala samspelet med dig.
• Hjälp barnet att bygga upp respekt för såväl egna som andras känslor genom att berätta hur du uppfattar saker och ting. Du är som förälder värdefull och så också dina erfarenheter – som utgångspunkt för de egna erfarenheter som barnet själv måste göra.I perioder behöver barnet vara extra nära sina vuxna och "tanka" upp trygghet. Behovet kan öka i stunder av rädsla, smärta eller hot, eller på natten. Som vuxen kan det vara bra att känna till att det är en del i tillitsutvecklingen.

Skriv ut
Publicerad:
2011-08-23
Skribent:

Bengt Grandelius, psykolog, familjerådgivare, Gotlands kommun

Redaktör:

Maria Bång, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Pia Risholm Mothander, psykolog, studierektor psykoterapiutbildningen, Stockholms universitet

Fotograf:

Juliana Wiklund