Reportage: Att leva med ett nytt bröst

Foto på Linda

Linda Olofsson

När man opererats för bröstcancer finns det olika sätt att ersätta det bröst som tagits bort. Många kvinnor använder bröstprotes. Andra väljer att göra en så kallad bröstrekonstruktion, då ett nytt bröst skapas genom en eller flera operationer. Linda, 39, och Stina, 73, är båda nöjda med sina bröstrekonstruktioner. Arja, 52, och Ann-Marie, 80, använder bröstprotes och tycker att det fungerar bra.

Linda Olofsson var 34 år när hon opererades för bröstcancer. Till en början valde hon att strunta i både bröstprotes och bröstrekonstruktion.

Jag tyckte att det verkade bökigt, både att hålla på med proteser och att göra nya operationer.

– Jag är en spontan person som vill känna mig fri. Jag tyckte att det verkade bökigt, både att hålla på med proteser och att göra nya operationer.

I ett år gick Linda helt utan någon ersättning för det bortopererade bröstet, och det fungerade bra. Hon använde en elastisk topp i stället för behå och tyckte att det var enkelt och praktiskt. Men så började hon få ont i ena axeln.

– Jag blev rädd att det var bröstcancern som kommit tillbaka.

Linda blev sned i ryggen

Smärtan i axeln berodde inte på cancer. En sjukgymnast upptäckte att Linda blivit sned i ryggen av den ojämna belastningen. Hon blev rekommenderad att använda protes, och började med det trots allt. Men att använda protes passade henne inte särskilt bra.

– Om jag ville träna efter jobbet, till exempel, då måste jag åka hem och hämta träningsprotesen, för jag ville ju inte svetta ner den jag hade till vardags. Jag kände mig hämmad och blev mer och mer irriterad.

Arja tvekar inför operation

Arja Leppänen, som var 46 år när hon opererades för bröstcancer, tycker däremot att det fungerar väldigt bra med bröstprotes. Efter operationen tänkte hon vänta i fem år innan hon satte igång med en bröstrekonstruktion. Nu har de fem åren gått, och Arja kan inte bestämma sig för hur hon ska göra.

– Jag går och väger för och emot. Jag har blivit så van vid att bara ha ett bröst. Nu känner jag men åh, ska jag verkligen lägga mig under de där knivarna igen. För det är ju ingen liten sak, det är en stor operation, i flera steg dessutom.

Bild på ArjaArja Leppänen

Arja har flera olika proteser som hon växlar mellan. En protes är anpassad för vatten, och den använder hon när hon går och simmar, ihop med en särskild baddräkt. Rätt sorts behå är avgörande för hur protesen sitter. Ska hon åka skidor använder hon en sportbehå så att allt sitter bra när hon rör sig.

Kan vara svårt med urringat

– Ofta har jag ingen protes alls. Om vi är hemma och inte ska iväg någonstans, då har jag bara t-shirt och struntar i protesen. Jag tror det blir en livsstil, ett val man gör, helt enkelt.

Om vi är hemma och inte ska iväg någonstans, då har jag bara t-shirt och struntar i protesen.

Det praktiska är inget problem, tycker Arja. Den enda anledningen till operation är att det skulle bli enklare att välja kläder på sommaren eller till fest, när hon ofta vill ha tunna, urringade toppar eller klänningar.

– Har jag någonting urringat på mig syns protesen om jag böjer mig ner. Man får en glipa mellan protesen och kroppen, och det känns ju inte bra.

”Hur enkelt som helst”

Ann-Marie använder också protes. Det har hon gjort sedan hon opererades på 70-talet, då hon var 52 år. På den tiden togs hela bröstet alltid bort vid bröstcancer och det var inte möjligt att rekonstruera något nytt.

Att bara ha ett bröst har aldrig varit besvärligt, säger Ann-Marie. Hon använder protes ihop med en särskild behå, och tycker det fungerar smidigt.

– Det är hur enkelt som helst!

Stinas operation fick göras om

Stina Behm opererades också på 70-talet. Hon var då 37 år, och i motsats till Ann-Marie tyckte hon att det var besvärligt med bröstprotes.

– Det kändes så himla obekvämt. När man lyfte upp armen åkte alltihop upp, behån och protesen. Jag har ju ganska små bröst och då finns det ingenting som håller kvar behån.

Bild på StinaStina Behm

När det på 80-talet blev möjligt att få en bröstrekonstruktion gjord, tog Stina chansen. En blåsa med koksaltlösning opererades in. Det blev mycket bekvämare och fungerade bra – i ungefär fem år.

– Ända tills en morgon då jag tittade mig i spegeln och undrade vart bröstet tog vägen. Det var borta. Blåsan hade gått sönder och koksaltet lösts upp i kroppen.

Eftersom det inte gjorde ont eller kändes på annat sätt, var det ingenting som Stina hade märkt. Hon fick en ny blåsa inopererad, som innehöll ett annat material. Den fungerade också bra, tills den blev tvungen att bytas ut för några år sedan eftersom materialet hade hårdnat.

Linda fick både nytt bröst och ny mage

Linda Olofsson, som först varken ville ha protes eller nytt bröst, kom så småningom fram till att just protes inte var någonting för henne. Och eftersom hon fick ont i ryggen av snedbelastningen återstod bara operation. Ett tag funderade hon på att förminska det kvarvarande bröstet i stället för att göra en bröstrekonstruktion. Hon ville att det skulle vara så praktiskt som möjligt när hon till exempel gick och tränade. Men det blev en bröstrekonstruktion i alla fall, och nu är Linda väldigt nöjd.

Det funkar jättebra! Jag tänker inte på att det inte är mitt bröst.

– Det funkar jättebra! Jag tänker inte på att det inte är mitt bröst.

Linda har opererats fyra gånger under två års tid, och har den femte och sista operationen kvar, då färgen på bröstvårtan ska tatueras in. Efter den första stora operationen var hon utmattad och slut, men inte mer än att hon tre veckor efteråt var ute och gick med stavar igen.

– I början är det svårt att gå upprätt, eftersom magen är så stram. Man får ju en ny mage och en ny navel också, samtidigt. Det är just ”go-fläsket” under naveln som de tar. En kompis till mig sa att min nya mage är som en barbiedockas mage.

Annorlunda men jättefint

Vid den sorts bröstrekonstruktion som Linda har gjort tas alltså hela området kring naveln bort och används till det nya bröstet, så samtidigt görs en plastikoperation av magen.

Det nya bröstet känns inte riktigt som det andra. Även om det är gjort av Lindas egen kropp, är det lite annorlunda.

– Det har en annan konsistens, lite fastare och hårdare. Jag har känsel i ungefär halva bröstet, men en annan sorts känsel än vanligt, det är mer som att det kittlar lite. Och man ser ju att det inte är mitt riktiga bröst, även om det är jättefint.

Sex och relationer behöver inte påverkas

Om man ska opereras för bröstcancer och hela eller delar av ett bröst ska tas bort, kan man vara orolig för hur det kommer att påverka sex och relationer. Men många kvinnor som gått igenom det berättar att det inte blivit så som de varit rädda för.

Arja Leppänen lever i en bra relation. Hon är gift och har haft fint stöd av sin man. Hon tror att situationen kanske vore annorlunda om hon vore ensam och ville hitta en ny partner.

– Men det är vi själva, vi kvinnor, som oroar oss för vad män ska tycka.

Orolig vad nye mannen skulle tycka

Linda Olofsson var gift när hon opererades för cancer och kände också att hon fick stort stöd och uppskattning av sin dåvarande man. Senare separerade de, och Linda träffade en ny partner. Hon kände sig lite rädd för hur han skulle reagera när han fick se hennes kropp.

– Då berättade jag för honom så att han skulle veta, innan han såg mig utan kläder. Men fokus kom inte alls på det, utan han sa "herregud, har du haft bröstcancer", och att jag var frisk var det viktiga. Det var jätteskönt.

Har inte betytt någonting alls

Ann-Marie berättar att hon bara haft positiva upplevelser med män efter sin operation.

Och så många älskare jag har haft efter det. De har kysst mitt ärr, smekt det.

– Det här att bli enbröstad – det har inte betytt någonting alls! Och så många älskare jag har haft efter det. De har kysst mitt ärr, smekt det. Den första älskaren jag hade efter operationen, en manlig sjuksköterska, han var jättefin. Jag höll väl för händerna lite så där över bröstet, men han sa: Ta bort händerna, jag har sett massor av sånt här. Och så strök han över bröstet, så ömt – och sa: Å, vilken skicklig kirurg. Nä, det har inte betytt någonting, ingenting alls.

Stolthet och sorg

Stina Behm har inte heller haft några problem med känslan för sin kropp eller sexualiteten.

– Inte alls. Jag tror mer jag har känt stolthet. Om någon man skulle välja bort mig för bröstet skulle jag välja bort honom, direkt. Men jag har aldrig upplevt att någon skulle ha ratat mig för det. Jag var ju gift när jag opererades och min man fick ju ta mig som jag var. Men det har inte varit något problem senare heller. Jag har också pratat med en hel del karlar om det här, och ingen har tyckt det spelat någon roll hos en kvinna, om hon bara haft ett bröst.

Däremot, säger Stina, är det förstås en sorg att bli av med sitt bröst.

– Det är ju klart. Det är som om man mist ett finger eller någon annan kroppsdel. Jag sörjer min fingertopp – jag blev av med den när jag kapade ved, och har mist känseln där. Men det ingår i livet att förlora en massa saker. Att man inte ser ut som när man var 23, till exempel, det är också en sorg. Livet innehåller ju sorg.

 

FOTNOT: Ann-Marie heter egentligen något annat.

Senast uppdaterad:
2011-01-31
Skribent och redaktör:

Katti Björklund, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Juliana Wiklund