Vad är mobbning och hur kan man hantera det?

Det man brukar kalla för mobbning är när någon kränks. Barn kan kränkas av andra barn eller av vuxna. Ordet mobbning kan vara problematiskt, bland annat för att det inte används i lagtext. Därför är det bra att känna till att mobbning kan vara trakasserier eller kränkande behandling. De begreppen har stöd i lagen.

En av huvudprinciperna i FN:s konvention om barnets rättigheter är att barn och vuxna har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. En annan huvudprincip handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör barnet. Skollagen och diskrimineringslagen är några av de lagar som skyddar barn och elever.

En grundläggande mänsklig rättighet är rätten till likabehandling. Alla barn och elever har samma rättigheter oavsett etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck samt ålder. Alla elever har rätt att vistas i skolan, förskolan och på fritids utan att utsättas för någon form av kränkande behandling.

Att som förälder eller nära vuxen få reda på att ens barn är föremål för kränkningar eller utsätter andra för kränkningar kan väcka många olika känslor och frågor. Det är bra att prata med barnet, lyssna och ta det barnet säger på allvar. Det är också viktigt att veta att man kan hjälpa barnet och att man har rätt att ställa krav på de som ansvarar för verksamheter som barnet deltar i.

Prata med barnet

Ett barn som utsätts för kränkningar eller själv kränker andra befinner sig i en utsatt position. I en sådan situation är det viktigt för barnet att känna att det finns en förälder eller vuxen det kan lita på som lyssnar och tar barnet på allvar.

Om barnet har berättat eller börjar berätta om kränkningarna kan man säga att man tycker det är bra att barnet gör det. När man pratar med barnet kan man också säga att ingen ska behandla någon annan illa. Man kan lyssna på barnet och försöka få reda på om kränkningarna fortfarande pågår, vem som kränker, hur ofta det sker och hur länge det har pågått. Det är viktigt att få veta om det är ett annat barn eller en vuxen som kränkt barnet, eftersom det påverkar hur man kan hantera problemet.

Man ska inte skuldbelägga barnet för att det inte berättat om kränkningarna tidigare. Barn kan känna skuld för att just de utsätts. Ibland kan de också förminska och förneka problemen för att det är så jobbigt att prata om dem. Barn som blivit utsatta för kränkningar under en längre tid kan själva börja tro att det som sägs om eller görs mot dem är sant. Rädslan för att föräldrarna ska bli ledsna och vad de ska säga om barnet själv kränkt andra kan också göra det svårt för barnet att be om hjälp.

Hur man hanterar situationen tillsammans med barnet beror både på hur gammalt barnet är och vilken situation det handlar om. Som vuxen är det viktigt att inte försätta barnet i en situation där barnet känner sig ännu mer utsatt eller skuldtyngt. Är barnet äldre kan kanske barnet själv försöka säga ifrån, om barnet vill det. Men situationen kan vara sådan att det inte alls är möjligt. Det kan också vara svårt om det är en personal eller lärare som kränkt barnet. Då behöver man som vuxen kanske vända sig till någon högre upp i organisationen istället, till exempel rektor.

Ett barn som har kränkt ett annat barn kan också känna sig utsatt. Barnet kan må dåligt av att ha gjort någon illa och kan behöva hjälp med att hantera det. Man kan vara tydlig med att det är fel att behandla någon annan illa utan att man överger barnet. Tillsammans kan man prata om hur barnet har det i till exempel skolan, kamratgruppen, klassen och på nätet. Man kan också prata om vad det är som gör att barnet behandlar andra illa.

Är man osäker på hur barnet mår kan man söka professionell hjälp. Man kan vända sig till skolkuratorn, skolsjuksköterskan eller barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) för att barnet, men också man själv som förälder eller nära vuxen, ska få den hjälp och det stöd som kan behövas för att kunna komma vidare.

Kontakta personalen

Om barnet går i förskolan, skolan eller på fritids kan man läsa i verksamhetens likabehandlingsplan eller plan mot kränkande behandling om vilka rutiner som personalen är skyldiga att följa om en akut situation uppstår. Där står det också vad skolan ska göra i förebyggande syfte. Likabehandlingsplanen och planen mot kränkande behandling hittar man oftast på skolans hemsida. I planen ska det stå vad personalen ska göra om de får kännedom om att något barn eller elev har blivit eller blir utsatt. Där ska det finnas rutiner både när det gäller barn som kränkt andra barn och personal som kränkt barn.

Om det är barn som kränkt ett annat barn kan man ta kontakt med den som är ansvarig för barnets eller elevens grupp. Det kan till exempel vara läraren för en klass eller fritidsledaren för en fritidsgrupp. I andra hand kan man kontakta chefen för verksamheten; skolans rektor, chefen för förskolan eller ordföranden för idrottsföreningen.

Är det en vuxen som har kränkt ett barn kan man gå direkt till chefen för verksamheten.

Om man varit i kontakt med förskolan eller skolan och inget hänt kan man kontakta skolchefen i kommunen. Om det är en friskola kan man kontakta verksamhetens styrelse.

Att göra en anmälan

Om det inte hjälper att prata med personalen kan man välja att gå vidare med en anmälan till Barn- och elevombudet på Skolinspektionen (BEO) eller Diskrimineringsombudsmannen (DO). Det kan man också göra om det känns som att barnets situation inte löser sig trots skolans, förskolans eller fritids åtgärder eller om personalen anser att det man anmält inte är ett problem. Om barnet blivit utsatt för ett brott kan man själv göra en anmälan till polisen oavsett hur gamla förövarna är. Verksamheten kan också polisanmäla sådant som kan betecknas som brottsligt enligt brottsbalken. I brottsbalken finns särskilt skydd mot till exempel olaga tvång, olaga hot, misshandel, hatbrott, ofredande och ärekränkning.

Fall av kränkande behandling kan anmälas till Barn- och elevombudet. Anmälningar som rör trakasserier och diskriminering anmäls till Diskrimineringsombudsmannen. I kapitlet "Vad är mobbning" nedan beskrivs hur kränkande behandling, trakasserier och diskriminering definieras. Ibland är det svårt för den som anmäler att veta vem man som förälder ska anmäla till, men om man skriver fel ser myndigheterna till att anmälan kommer rätt ändå.

Om man anmäler ett fall av kränkning till Barn- och elevombudet eller Diskrimineringsombuds-mannen, tar myndigheterna reda på vad som har hänt, hur skolans, förskolans eller fritids utredning har gått till och vad verksamheten gjort för att förhindra fortsatta kränkningar. Om det kommer fram att personalen eller de som ansvarar för verksamheten inte gjort vad som krävs för att utreda och förhindra fortsatta kränkningar kan huvudmannen bli ansvarig att betala skadestånd eller diskrimineringsersättning.

För att få veta mer om vad man kan anmäla, hur en anmälan går till och vad som händer sen kan man läsa på Barn- och elevombudets och Diskrimineringsombudsmannen webbplatser. Om man har frågor kring möjligheten att göra en anmälan kan man kontakta Diskrimineringsombudsmannen eller Barn- och elevombudet och be om rådgivning från en utredare. Det samma gäller anmälningar till polisen. Då kan man kontakta sitt lokala poliskontor.

Om situationen har blivit akut kan man kontakta Barn- och elevombudet. Ibland åker de då ut till skolan, förskolan eller fritids för att hjälpa till att lösa den akuta situationen.

Rådgivning BEO: 08-586 083 91, beo@skolinspektionen.se

Rådgivning DO: 08-120 20 700, do@do.se

Mobbning är kränkningar

Det man brukar kalla för mobbning är ofta någon form av kränkande behandling. Kränkande behandling är handlingar som kränker en persons värdighet. Individens upplevelse är viktig för att definiera vad som är kränkande. Att den som kränker någon annan till exempel säger att den bara skojade ursäktar inte beteendet. Det är hur kränkningen uppfattas av den som utsätts som är avgörande. Personalen eller ett barn kan utsätta ett annat barn för kränkande behandling. Kränkande behandling kan ske både enstaka gånger och vid upprepade tillfällen.

Olika former av kränkningar

Kränkande behandling kan till exempel handla om att någon skickar elaka mejl eller sms, att barnet upprepade gånger bli retat för något eller att barnet blir utfruset och inte får vara med de andra. Självklart är också våld som slag, sparkar, knuffar och hot kränkningar. Det är den som blivit illa behandlad som avgör om handlingen är kränkande. Ibland kan barnet ha svårt att förstå vad som händer och att säga ifrån. Barnet kanske känner att det måste spela med i och acceptera jargongen.

Har kränkningen ett samband med någon av de i lag skyddade diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck samt ålder är den att betrakta som trakasserier. I annat fall betraktas kränkningen som kränkande behandling.

Det finns också kränkningar som är sexuella. De kallas för sexuella trakasserier. Sexuella trakasserier kan till exempel vara beröringar, skämt, förslag, blickar eller bilder som är sexuellt anspelande. Sexuella trakasserier skiljer sig från flirt genom att de är ovälkomna.

Om skolans, förskolans eller fritids personal behandlar något barn eller någon elev sämre än andra i samma situation, betecknas detta som en diskriminerande handling. Det är inte avsikten som räknas utan hur det påverkat den som diskriminerats. Det förutsätter att handlingen har något med barnets eller elevens etniska tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuella läggning, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck eller ålder att göra.

Diskriminering kan vara direkt. Det är när någon blir behandlad annorlunda än andra i samma situation. Ett exempel på direkt diskriminering är om en elev som inte vill definiera sig varken som pojke eller flicka, söker upp skolkuratorn på sitt gymnasium för att tala om problem i familjen. Om skolkuratorn ifrågasätter elevens könsidentitet, så att eleven måste förklara och försvara sitt val av identitet istället för att få prata om sina problem, kan det vara direkt diskriminering.

Man kan också diskriminera genom att behandla alla lika. Det kallas indirekt diskriminering. Ett exempel är när regler som verkar neutrala missgynnar en viss grupp. Om en skola till exempel har en regel som förbjuder huvudbonader inomhus så får det konsekvenser för de barn som av religiösa skäl bär huvudbonader som niqab eller kippa. En rektor, förskolechef eller chef för fritids får inte heller säga till personal att diskriminera ett barn.

Vad kan kränkningar bero på?

Att någon kränker någon annan kan bero på flera saker som ofta är sammanvävda, och det finns sällan en enkel förklaring. Uppkomsten av diskriminering, trakasserier och kränkande behandling kan ofta kopplas till de normer som råder i till exempel skolan och förskolan. Några som kränker gör det för att skaffa sig makt över andra människor.

Det är aldrig den som blir kränkt som är problemet. 

Enligt skollagen och diskrimineringslagen ska den som driver en skola, förskola eller fritids se till att verksamheten följer lagen och arbetar mot kränkningar på flera olika sätt:

• Varje verksamhet ska arbeta målmedvetet mot diskriminering och kränkande behandling av barn och elever.
• Varje verksamhet ska göra allt de kan för att förebygga och förhindra att barn och elever utsätts för diskriminering och kränkande behandling.
• Varje verksamhet ska aktivt främja lika rättigheter och möjligheter för barn och elever oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och sexuell läggning. Det innebär att verksamheterna ska göra vad de kan för att diskriminering inte uppkommer oavsett om de har noterat några problem på något område.
• Varje år ska skolan göra en likabehandlingsplan och en plan mot kränkande behandling. Planerna ska innehålla främjande och förebyggande insatser och ska beskriva vad personalen ska göra om det händer något akut. Det ska också stå vad barn som blir utsatta, av ett annat barn eller av personal, ska göra. I planen ska det också stå vad man som förälder kan göra om ens barn blir utsatt. Barnen ska vara med i arbetet med att göra planen, följa upp den och utvärdera den.
• Om skolan får veta att ett barn eller en elev känner sig utsatt måste de agera direkt och ta reda på vad som hänt. De måste också göra allt för att det inte ska hända igen.
• Det finns ett förbud mot att vuxna i skolan kränker, trakasserar eller diskriminerar barn eller elever.