Tunntarmsröntgen på barn

Enkelkontrastmetoden innebär att barnet får dricka en vit kontrastvätska. Läkaren tittar på en TV-skärm och tar sedan ett antal bilder och följer kontrastvätskans väg i tunntarmen tills den töms ut i tjocktarmen.

Den här metoden används för att se om det finns något hinder i tunntarmen som hindrar till exempel mat att passera i tarmen helt eller delvis. Det går inte att se hur tarmens slemhinna ser ut med enkelkontraströntgen. Undersökningen kan ta någon till några timmar beroende på hur fort kontrastvätskan passerar genom tunntarmen. Mellan tagningarna av bilder så är barnet i väntrummet och kan till exempel leka, läsa eller se på video.

Dubbelkontrastmetoden används för att studera tarmslemhinnan bättre och se om den är svullen och inflammerad.

Barnet ska vara fastande från midnatt natten före undersökningen eftersom eventuell mat i magsäcken stör undersökningen och gör det svårare att bedöma bilderna.

Kontrastvätskan ges via en tunn slang, en sond. Små barn och oroliga barn får först lugnande läkemedel så att de kan slappna av och ibland till och med somna. Sonden förs ner i magsäcken via ena näsborren. Det kan kännas obehagligt, men om barnet fått något lugnande läkemedel brukar det inte besväras av slangen.

Läkaren följer sedan hur slangen åker vidare ner, via en tv-monitor. När sonden har passerat magsäcken och kommit ut i tunntarmen sprutas kontrastvätskan ner i tunntarmen. Strax efteråt sprutas luft in som gör att kontrastmedlet fastnar på tarmväggen. Det gör att det går att se slemhinnan. Den här delen av undersökningen gör inte ont, men en del kan få lite magknip när luften blåses in.

Några röntgenbilder tas för att följa kontrastmedlets väg tills det kommer ut i tjocktarmen.

Undersökningen tar två till tre timmar. Efter undersökningen är barnets bajs vitaktigt. Det är ofarligt och försvinner snabbt ur kroppen.