Material för att laga och ersätta tänder

Skriv ut (ca 13 sidor)
Skriv ut

Inledning

Inledning

Tandläkaren lagar och ersätter tänder med dentala material

När man får hål i tänderna eller tänder går sönder av någon annan anledning kan man få dem lagade med olika tandlagningsmaterial. Det finns också flera material att välja på när man behöver få nya, konstgjorda tänder som ersättning för tänder som man har slagit ut eller förlorat av andra skäl. Alla material som tandläkaren använder till detta brukar kallas dentala material.

Vanliga material är plast, metaller eller keramiska material så kallade keramer. Olika material kan också kombineras. Vilken materialtyp som väljs beror på hur stor del av tanden som behöver ersättas eller hur många tänder som saknas. Ofta kan en tand lagas på olika sätt och med olika material och som patient kan man få vara med och bestämma vilken behandling som ska väljas.

Orsaker till hål i tänderna eller förlust av tänder

Karies, eller hål i tänderna, kan man få när skadliga bakterier bildar syror som luckrar upp tandytans emalj. Om man lider av muntorrhet riskerar man att lättare få karies.

Det är också vanligt att man får skador intill de lagningar man har sedan tidigare, till exempel genom att det blir hål i skarven mellan lagningen och tanden eller att fyllningen eller tanden går sönder.

Om man får ett stort hål i tanden, eller om tanden går sönder eller blir utslagen i samband med en olycka, kan det hända att den inte går att rädda. Man kan också förlora tänder på grund av tandlossningssjukdom.

Så lagas del av tand

Om man behöver laga framtänder eller kindtänder som belastas mycket när man tuggar, brukar tandläkaren laga dem med en fyllning. Oftast används så kallade kompositmaterial, som består av plast som blandats med ett pulvriserat keramiskt material. Färgen på detta material kan anpassas till tänderna.

Tandytor som man inte tuggar med och som inte är alltför synliga kan lagas med ett så kallat glasjonomermaterial. Det är inte lika likt en tand som komposit, men innehåller och ger ifrån sig fluor som kan motverka karies.

Om man förlorar större delen av en tand kan tandläkaren laga skadan med en konstgjord tand, en så kallad krona av keram eller metall. Då slipar tandläkaren den tand som ska lagas och tar sedan avtryck av tänderna. Därefter tillverkar en tandtekniker kronan som ersättning för tanden.

Om tanden är rotfylld, och en stor del av tanden är borta på grund av tidigare lagningar, kan man behöva få ett stift i tanden för att ge kronan stöd. Stift görs oftast av metall, men kan även göras av kompositplast förstärkt med fibrer.

Så ersätts saknade tänder

Om man har enstaka tandluckor kan tandläkaren föreslå att man ska få en brokonstruktion, även kallad brygga, av keram eller av metall som täcks med porslin. Den cementeras fast med ett så kallat dentalt cement på tänderna intill, när tandläkaren har slipat till dem.

Om man har förlorat många tänder kan man behöva en avtagbar protes. Ett alternativ är att man får så kallade implantat insatta i munnen. Det gäller både när man har förlorat enstaka och många tänder. I stället för tänder opererar tandläkaren då in en eller flera skruvar av titan i käkbenet. På skruvarna sätts sedan en krona, bro eller protes som sitter fast.

Bild på hur en så kallad bro kan fästas i munnen 1. En lucka i tandraden kan fyllas med en bro som träs på de intilliggande tänderna. 2. Broar kan även fästas vid implantat. 3. Implantat är skruvar av titan som opereras in i käkbenet och som konstgjorda tänder kan fästas vid.

Fäll ihop

Olika material för tandlagning

Olika material för tandlagning

Tänderna kan lagas med

  • kompositmaterial
  • glasjonomermaterial
  • plastförstärkt glasjonomermaterial.

Kompositmaterial

Komposit är ett plastmaterial som kan anpassas i färg för att likna de omgivande tänderna. Plasten har blandats med små keramiska partiklar eller kiselpartiklar, så kallade fyllmedel. Plastdelen består av ganska stora plastmolekyler. Materialet stelnar genom att plastmolekylerna kopplas ihop och bildar ett nätverk. Olika kemiska ämnen, som kan sätta i gång stelningsprocessen, är tillsatta till plasten.

För att få fyllningen tät mot tanden luckrar tandläkaren upp ytan på tanden genom att behandla den med en syra och penslar sedan på en lättflytande plast som tränger in i alla skrymslen och ojämnheter i tandytan. Därefter läggs fyllningsmaterialet i hålet och formas.

Nästan alla kompositmaterial härdas med ljus, det vill säga materialet stelnar när tandläkaren belyser det med blått ljus.

Plastbaserade tandlagningsmaterial användes tidigare enbart för lagningar av framtänder. Materialet har utvecklats så att det tål tuggtryck bättre och kan nu också användas till fyllningar i kindtänderna. Förbättringen beror på att partiklarna i fyllmedlet nu är mindre och andelen fyllmedel i materialet har ökat. Detta gör att fyllningen klarar nötning och belastning bättre och inte krymper så mycket när den stelnar.

Det kompositmaterial som nu används till framtänder liknar den naturliga tanden väl genom att olika färgnyanser kan kombineras. Fyllmedlet består av mycket små partiklar, som gör att materialet kan poleras blankt.

Innehåll i de vanligaste kompositmaterialen

Plast    Bis-GMA (Bisfenol-A-glycidylmetakrylat)
UDMA (Uretandimetakrylat)
TEGDMA (Trietylenglykoldimetakrylat)
EGDMA (Etylenglykoldimetakrylat )
Fyllmedel    Kiseldioxidpartiklar
Aluminiumoxidpartiklar
Zirkoniumoxidpartiklar
Initiatorer
(ämnen som sätter i gång stelning)   
Peroxider
Aminer 
Kamferkinon 
Hjälpämnen   UV-stabilisatorer
Stabilisatorer, till exempel hydrokinoner 
Färgämnen
Bindningsmedel HEMA (2-hydroxietylmetakrylat) 

Glasjonomermaterial

Glasjonomer används framförallt till lagningar på tandhalsar och vid lagning av mjölktänder, och används därför främst på äldre personer och till barn. Det består av en vätska och ett pulver som blandas, läggs i hålet och formas. Vätskan innehåller ett särskilt ämne som kallas polyakrylsyra och pulvret är finmalet glas som innehåller fluor. När pulver och vätska blandas reagerar ämnena med varandra så att materialet börjar stelna. Det tar flera timmar innan fyllningen har stelnat klart, men man kan ändå äta och dricka. Detta material frigör fluor som motverkar karies och det fäster dessutom bra till tanden.

Materialet håller inte så bra att tugga med och ytan blir inte helt slät. Därför bör det inte användas till permanenta fyllningar på tänder man tuggar med, det vill säga vuxnas kindtänder. Däremot används glasjonomer­fyllningar till fyllningar, framför allt i mjölktänder, hos barn. Där behöver ju inte fyllningarna hålla lika länge eftersom mjölktänderna lossnar efter några år och lämnar plats för permanenta tänder.

Innehåll i glasjonomermaterial

Vätska Polyakrylsyra eller annan liknande syra
Pulver Syralösligt glas
Färgämnen

Plastförstärkt glasjonomermaterial

Plastförstärkt glasjonomer består av en vätska och ett pulver precis som vanligt glasjonomer, men innehåller dessutom plast. När materialet har blandats och satts på plats i hålet får tandläkaren det att börja stelna med hjälp av blått ljus, precis som komposit. Härdningen av plasten gör att ytan på fyllningen stelnar snabbt. Glasjonomerdelen av fyllningen härdar av sig själv, på samma sätt som vanligt glasjonomer.

Materialet har en snabb första härdning, det fäster bra till underlaget, har bättre kvalitet på ytan och är starkare än vanligt glasjonomer. Det innehåller dessutom fluor som frigörs från materialet och stärker tänderna.

Plastförstärkt glasjonomer används oftare än vanligt glasjonomer, men det kan inte användas om fyllningen ska sitta på ett ställe i munnen som gör att tandläkaren inte kan nå den med ljus från härdningslampan. Materialet tål nötning sämre än komposit och bör inte utsättas för alltför intensivt tuggande. Därför används det ofta till lagningar på tandhalsar och till barns kindtänder.

Innehåll i plastförstärkt glasjonomermaterial

Vätska  Polyakrylsyra eller annan liknande syra
Plastkomponenter, till exempel HEMA
Pulver  Syralösligt glas 
Initiatorer  Kamferkinon 
Aminer 
Hjälpämnen    UV-stabilisatorer 
Stabilisatorer, till exempel hydrokinoner
Färgämnen 

Amalgam

Amalgam var länge standardmaterialet för lagning av hål i tänderna. Sedan 2009 är det förbjudet som fyllningsmaterial i Sverige.

Amalgam består av ett metallpulver, en blandning av silver, tenn, koppar och zink, som blandas med kvicksilver. Materialet börjar stelna när det har blandats. Det är ett hållfast material som är enkelt att använda för tandläkaren. Men materialet innehåller och avger små mängder metaller, framför allt kvicksilver, i munnen.

När amalgam används som tandfyllningsmaterial måste hålet i tanden utformas så att fyllningen sitter kvar, vilket innebär att tandläkaren kan behöva borra bort även en del frisk tandsubstans för att fyllningen ska få fäste. Användningen av amalgam minskade när nya material kom och i dag görs inga fyllningar av amalgam i Sverige i den vanliga tandvården. Däremot kan vissa enstaka undantag göras i sjukhusvård.

Man hör ibland talas om att äldre amalgamfyllningar skulle kunna expandera så att sprickor i tanden bildas. Det finns inga belägg för att det är så, däremot kan ibland delar av tanden som finns under lagningen vara skadade så att tanden spricker när tandläkaren borrar bort amalgamet.

Fäll ihop

Tillfälliga lagningar

Tillfälliga lagningar

Ibland, till exempel vid akuta behandlingar när tandläkaren inte hinner göra klar en behandling, görs först en tillfällig lagning. Den ska skydda tanden så att den inte irriteras av till exempel temperaturväxlingar eller bakterier i munnen tills tanden får en permanent lagning. Den tillfälliga lagningen kan göras med en tillfällig fyllning eller en tillfällig krona. När en tand ska rotfyllas brukar en tillfällig fyllning placeras över hålet i tanden för att undvika att bakterier från munnen kommer in i rotkanalen.

Som tillfällig fyllning används ofta en blandning av zinkoxid som är ett pulver och eugenol, som är en vätska, och det fungerar som ett förband som håller tätt mot bakterier. Det finns också tillfälliga lagningar som inte innehåller eugenol. I vissa tillfälliga fyllningsmaterial tillsätts förstärkningsfibrer för att göra materialet mer motståndskraftigt mot belastning när man tuggar.

Man kan även få en tillfällig krona under den tid som det tar att göra färdig en krona hos tandteknikern. Sådana kronor görs ofta av plast och sätts fast med ett provisoriskt, mindre starkt, cement. Tillfälliga kronor och fyllningar håller inte i längden utan måste så småningom bytas mot en permanent lagning av tanden.

Fäll ihop

Material till kronor och broar

Material till kronor och broar

Kronor och broar kan tillverkas av olika material och de kan fästas i munnen på olika sätt. Tillverkningen av kronor och broar kan göras antingen hantverksmässigt av tandtekniker eller med digital teknik.

Metallkeramik

Det är vanligt att kronor och broar består av metall. De metaller som används är titan och blandningar, så kallade legeringar av kobolt och krom. Det är också möjligt att använda guldlegeringar men då blir det dyrare. Metalldelen av konstruktionen beläggs med porslin för att det ska se ut som tänder.

Helkeramer

Kronor i keramiska material kan ha samma material rakt igenom. De kan också utformas med en inre stomme av extra stark keram som sedan beläggs med porslin på ytan. Ett exempel på en sådan extra stark keram är zirkonia. Materialutvecklingen har lett till att både kronor och broar kan göras helt i keramiska material med mycket bra resultat.

Helkeramiska material kan se mycket naturliga ut. Dessutom anses de vara kemiskt stabila och avger inte olika ämnen i munnen.

Men keramiska material är spröda och ställer större krav på tandläkarens och tandteknikerns arbete än andra material. Hur bra en konstruktion med enbart keramiska material kommer att hålla är beroende av många saker, till exempel hur tanden ser ut, hur framställningen går till, hur den färdiga konstruktionen behandlas och hur hårt man tuggar.

Innehåll i keramer

Kiseldioxid 
Aluminiumoxid
Metalloxider, till exempel natrium, kalcium, järn, titan 
Zirkoniumoxid 
Yttriumoxid 
Fäll ihop

Tandcement

Tandcement

Tandcement, så kallade dentala cement, används för att fästa kronor och broar på tänderna. Det finns flera olika sorters cement. Vilket cement tandläkaren väljer beror på vilket material som ska fästas. Metallkeramik kan cementeras med zinkfosfatcement, glasjonomercement eller kompositcement, medan många helkeramiska konstruktioner måste cementeras med kompositcement för att få tillräcklig hållfasthet.

Zinkfosfatcement består av ett pulver och en vätska som blandas. Pulvret innehåller zinkoxid och vätskan är utspädd fosforsyra. Fosforsyran gör att materialet stelnar.

Ett glasjonomercement eller ett kompositcement liknar motsvarande fyllningsmaterial, men är mer lättflytande.

Fäll ihop

Rotfyllningsmaterial

Rotfyllningsmaterial

Roten på en frisk tand sitter fast i käkbenet och har rotkanaler som innehåller så kallad pulpa. Pulpan, som är uppbyggd av bindväv, innehåller nerver och blodkärl. En rotfyllning innebär att tandläkaren öppnar och rengör rotkanalen från bakterier för att sedan fylla den. En rotfyllning görs ofta när pulpan blivit inflammerad eller infekterad av bakterier när man har fått ett mycket stort hål i en tand.

Tandläkaren gör ren rotkanalen som jämnas till och vidgas. Sedan fylls håligheten med material som ska ge en tät förslutning så att inga bakterier kan finnas kvar eller tränga in.

Det finns olika sätt att göra en rotfyllning. Vanligen fylls håligheten med en blandning av ett gummimaterial som kallas guttaperka och zinkoxid, och sedan fylls det resterande utrymmet ut med ett rotkanalcement som även kan kallas sealer. Det finns flera olika typer av rotkanalcement. De mest använda innehåller zinkoxid, eugenol, epoxyplast eller kalciumhydroxid. Röntgenbilder tas för att kontrollera att rotfyllningen når rätt djup och att den är tät.

En tand består av krona och rot. Kronan är den del som syns i munnen, medan roten sitter fäst i käkbenet. Kronan är klädd med emalj på ytan, men huvuddelen av tanden består av ämnet dentin, det så kallade tandbenet. Den innersta delen av tanden kallas pulpan eller tandnerven. Den är uppbyggd av bindväv, som innehåller blodkärl och nerver.

Fäll ihop

Avtagbara proteser

Avtagbara proteser

Både hela proteser och delproteser kan man själv ta ut och sätta in i munnen. Hela proteser ersätter alla tänder i en käke och görs av härdad plast, akrylat, med plasttänder. Den hela protesen kan också knäppas fast på avkortade tänder eller implantat och kallas då täckprotes.

Man kan få en delprotes om det finns några tänder kvar i käken och då gör tandteknikern ett skelett av metall, en stomme, som sitter under plasten med plasttänder. Vanligen görs metallskelettet av en legering av kobolt och krom. Delprotesen har klamrar som fäster den vid de kvarvarande tänderna.

Delprotesen är fäst med klamrar vid tänder som finns kvar i käken.

Plasten som används i proteser är i allmänhet polymetylmetakrylat (PMMA). Materialet framställs av ett pulver och en vätska. Den vanligaste sortens protesplast härdas genom uppvärmning.

Plast som har härdats genom uppvärmning har mindre läckage av små plastmolekyler än den plast som inte har värmts upp. Om protesen tillverkas på rätt sätt är läckaget litet, och för att ytterligare minska läckaget brukar tandläkaren låta protesen få ligga ett tag i vatten innan den lämnas ut till patienten.

Om man är allergisk mot de kemikalier som ingår i ett protesmaterial kan tandläkaren välja ett annat material för protesen.

Innehåll i protesmaterial

MMA (Metylmetaakrylat)
PPMA (Polyetylmetakrylat)
BUDMA (Butandioldimetakrylat)
Mjukgörare, till exempel ftalater
Peroxid
Stabilisatorer
Färgämnen

 

Fäll ihop

Biverkningar av dentala material

Biverkningar av dentala material

Precis som med många andra ämnen som vi kommer i kontakt med dagligen kan de material som används inom tandvården framkalla en lokal allergisk reaktion. Risken för att man ska få en sådan reaktion är liten. Men det är viktigt att tandläkaren får veta om man är allergisk mot något.

Kontaktallergier är den vanligaste formen av reaktion mot ämnen som ingår i dentala material. Vanligtvis visar sig en kontaktallergi som eksem. I munnen kan en kontaktallergi visa sig som rodnad och svullnad eller som en så kallad lichenoid kontaktreaktion. I det senare fallet kan munslemhinnan vara vitaktig och förtjockad eller kraftigt rodnad och sårig. Ibland kan man få områden som är rodnade och täcks av vita linjer.

Forskning har inte kunnat visa att det finns något samband mellan en kontaktallergisk reaktion och allmänna sjukdomssymtom. Man brukar må som vanligt och inte känna sig sjuk förutom symtomen i munnen. Om man har en misstänkt kontaktallergisk reaktion, som behöver utredas medicinskt av en hudläkare, kan man få en remiss av en tandläkare eller en läkare på vårdcentral.

De dentala material som oftast orsakar kontaktallergi i munnen är metaller, men plast, eugenol och en del andra ämnen som ingår i dentala material kan också framkalla kontaktallergiska reaktioner, även om det är mycket ovanligt.

Metaller

Av de metaller som används i munnen är det guld, palladium, kobolt, krom och kvicksilver som kan ge kontaktallergi, men det är ovanligt. I allmänhet dröjer det ett tag efter tandbehandlingen innan man får en sådan reaktion, men den kan också komma efter ganska kort tid.

Om man har flera sorters metaller i munnen kan de reagera med varandra. Det kallas korrosion och innebär att mycket små beståndsdelar, så kallade joner, kan frigöras. Det kan leda till allergiska reaktioner, även om det är ovanligt. En läkare kan utreda om man har fått en kontaktallergisk reaktion.

Innehåll i metaller, legeringar och blandningar

Koboltkrom Kobolt
Krom
Molybden, Wolfram, Gallium, med flera
Titan Titan (>99 procent)
Kol, syre
Guldlegering Guld
Silver
Koppar
Palladium
Platina
Zink, Iridium, Rhutenium, med flera
Amalgam, en blandning av Kvicksilver
Silver
Tenn, Koppar, Zink, med flera

Plast

Kompositmaterial och andra material som innehåller plast kan avge små mängder av ämnen som kan framkalla allergiska reaktioner. Den risk som forskningen har kunnat visa på är allergiska reaktioner just när fyllningen sätts in, därefter är risken för allergiska reaktioner mycket liten.

Innan materialet har stelnat avger det större mängder ämnen än den färdiga fyllningen. Därför ska man undvika kontakt mellan hud, slemhinna och plastmaterialet innan det har stelnat helt. Fyllningen stelnar när tandläkaren belyser den med en härdningslampa. Man får sitta kvar i tandläkarstolen med en bomullsrulle som hindrar kontakt mellan tanden och insidan av kinden tills fyllningen har stelnat.

Eugenol

Eugenol som kan finnas i tillfälliga fyllningar kan framkalla kontaktallergi, även om det är mycket ovanligt.

Kolofonium i fluorlack

Tandläkaren brukar lägga fluorlack på tänderna när det finns risk för karies, särskilt inom barntandvården. Fluorlack innehåller klibbämnet kolofonium för att lacket ska sitta kvar på tanden, och detta ämne kan framkalla kontaktallergiska reaktioner, även om det är ovanligt.

Amalgam

Att amalgam inte längre används i Sverige beror på att det innehåller kvicksilver som är ett giftigt ämne. Här är amalgam, av miljöskäl, förbjudet att använda som fyllningsmaterial sedan 1 juni 2009. I många andra länder används däremot amalgam fortfarande för att laga tänder.

Riskerna med amalgam som tandlagningsmaterial har debatterats mycket. Det är känt att amalgamfyllningar kontinuerligt avger små mängder kvicksilver. Frisättningen av kvicksilverånga från amalgamfyllningar ökar när man tuggar tuggummi, gnisslar tänder och efter att man druckit något varmt.

Personer som har fyllningar av amalgam har högre koncentration av kvicksilver i kroppen än personer som inte har amalgam. De koncentrationer som har uppmätts är däremot låga i jämförelse med koncentrationen hos personer som i sitt arbete utsätts för kvicksilver, till exempel i gruvor eller lysrörsfabriker.

Forskningen har hittills inte kunnat visa på något säkert samband mellan amalgamfyllningar och nedsatt hälsa, men det kan inte uteslutas att det finns personer som har besvär av amalgam. Det pågår fortsatt forskning för att undersöka om kvicksilver i amalgam från lagningar skulle kunna ge en allmän påverkan på hälsan.

Fäll ihop

Dentala material och allmänna sjukdomssymtom

Dentala material och allmänna sjukdomssymtom

Det finns i dag ingen undersökning eller laboratorieprov som kan ge svar på eller utesluta att allmänna kroppsliga sjukdomssymtom orsakas av tandlagningsmaterial, till exempel amalgam.

Patienter med symtom som de själva tror beror på amalgam har studerats i forskningsstudier. Symtomen som beskrivits är bland annat trötthet, koncentrationssvårigheter och värk från leder och muskler. Patienterna har jämförts med kontrollpersoner som inte anser sig vara sjuka av dentala material. När de båda grupperna jämfördes visade sig patienterna ha mer uttalade symtom än de kontrollpersoner som ingick i studierna.

De beskrivna symtomen är vanliga hos många människor och inte specifika för någon särskild sjukdom. Tandläkare och läkare har därför svårt att kunna fastställa om det är biverkningar av ett dentalt material eftersom symtomen är så allmänna.

Byte av amalgamfyllningar har i några forskningsstudier visat sig minska personernas symtom jämfört med personerna i en kontrollgrupp, som inte fick sitt amalgam borttaget. Orsakerna till det kan vara flera, till exempel att de inte längre var utsatta för amalgam, att de fick den behandling de önskade sig, och att de kände sig mindre oroliga när amalgamet hade tagits bort. I en annan forskningsstudie var minskningen av symtom lika stor hos personer som inte tog bort sina amalgamfyllningar, men som fick alternativ behandling i form av ett hälsofrämjande program.

Fäll ihop

Om man är gravid eller ammar

Om man är gravid eller ammar

Det finns inga hinder för att få vanliga fyllningar eller annan vanlig tandvård utförd under en graviditet eller när man ammar, men det är alltid bra att berätta för tandläkaren att man är gravid. Skulle man behöva röntgas skyddas man av ett blyförkläde. Forskning har inte kunnat visa att man har större risk att få biverkningar av tandmaterial under graviditet och amning, men det kan vara klokt att vänta med omfattande tandbehandlingar till senare. Tandvård när man behöver vara sövd bör undvikas under graviditeten.

Fäll ihop

Byta ut dentala material

Byta ut dentala material

Ibland kan man behöva byta ut sina fyllningar, stift eller broar om man får problem som beror på en allergisk reaktion. Sedan 1999 kan man få tandvård till samma kostnad som vanlig sjukvård om en läkare har konstaterat att man har en allergisk reaktion eller om man har besvär i munnens slemhinna som en läkare har bedömt beror på dentala material. Det innebär att om man till exempel får en allergisk reaktion av ett dentalt material kan man få det ersatt av ett annat material.

Om man har långvariga sjukdomssymtom, där läkare eller tandläkare vill utesluta att det dentala materialet kan vara orsak till symtomen, kan man ibland få möjlighet att byta ut tandfyllningar. Det förutsätter att man först har gått igenom medicinska utredningar och fått olika behandlingar. Byte av tandlagningsmaterial kan då ingå som en del i den fortsatta utrednings- och behandlingsplanen. Den ansökan man gör om att få tandvård till samma kostnad som vanlig sjukvård bedöms och beslutas lokalt i varje landsting eller region.

Tandläkare brukar avråda från att byta ut fyllningar som är hela och som man inte har besvär av. Att borra bort en fyllning kan innebära en risk för att tanden skadas så att det blir nödvändigt att rotfylla tanden. I värsta fall kan tanden behöva tas bort. Om man av personliga skäl och på egen bekostnad ändå vill byta ut fyllningar bör man först ta reda på vad behandlingen kostar. Vid denna typ av behandling får man ingen ersättning från det statliga tandvårdsstödet. Om amalgamfyllningar ska tas bort kan det också innebära att den mängd kvicksilver som frisätts tillfälligt ökar.

Fäll ihop
Skriv ut (ca 13 sidor)
Publicerad:
2012-09-20
Skribent:

Gunilla Sandborgh Englund, tandläkare, professor i dentala material med toxikologisk inriktning, Karolinska institutet

Redaktör:

Birgitta Dalenstam Lindgren, redaktör 1177.se

Granskare:

Lars Björkman, tandläkare, professor i odontologi, Universitetet i Bergen

Illustratör:

Lotta Persson, illustratör, Göteborg

 

Kari C Toverud, certifierad medicinsk illustratör, Oslo, Norge