Sorg

En stark känsla

Sorg är en stark känsla som tar mycket kraft av oss. Den kan göra att vi mognar, men den kan också förändra livet så att det blir mer tomt och beskuret. Människan är en helhet, och till henne hör också det som finns närmast, hemmet, familjen och vännerna. När vi förlorar något av detta bryts en relation och det blir tomrum omkring oss.

Precis som andra känslor som kärlek och glädje, hat och vrede, finns också sorgen med oss hela livet. Glädjen och sorgen är varandras motpoler men också varandras förutsättningar precis som livet och döden är det.

Sorgen är en process. Den ändrar sig från dag till dag. Den kan följas som en slingrande stig i ett landskap där man gång efter annan kommer fram till nya utsiktspunkter. Ibland tycker man sig se samma saker som förut, men riktigt lika är det ändå inte. Landskapet förändras hela tiden. Denna vandring, denna process, brukar kallas för sorgearbete.

Att lära sig möta sina känslor

Det gör oss levande som människor om vi kan ta emot livet så som det är i hela dess spektrum från ljus till mörker. Redan som litet barn får man lära sig att bemöta olika känslor. För det mesta får vi öva oss på små saker först, men ibland står vi oförberedda inför mycket svåra upplevelser.

Det är viktigt att respektera ett barns känslor. Hur vi bemöts som barn kommer att påverka oss resten av livet. Om vi får lära oss att våra känsloyttringar är ovälkomna, kommer det att finnas kvar hos oss även som vuxna. Ofta behandlas flickor och pojkar olika. Flickor tillåts visa sina känslor mer än pojkar. När en pojke får höra att pojkar inte ska gråta, kan han även som vuxen man ha svårt att visa sin sorg och därmed också att bearbeta den.

Stor saknad kan upplevas lika starkt som sorg, särskilt hos barn. För ett barn kan förlusten av en älskad leksak utlösa sorg. När man slutar arbeta kan man sörja kontakten med arbetskamraterna, att inte längre få fullgöra en uppgift och känna sig behövd.

Vid en skilsmässa kan man förlora en partner som stått en nära. Förlusten kan vara lika definitiv och sorgen lika stor som om han eller hon hade dött, men det kan vara svårare att hitta ett accepterat uttryck för sorgen.

När man åldras ser man sin kropp förändras. Huden blir rynkig och håret glesnar. Kanske måste tänder dras ut eller en sjuk kroppsdel opereras bort. Bit för bit tvingas man sörja förlusten av det som hörde till bilden av en själv. Även framtidsdrömmar är en del av identiteten, och man sörjer också sina förlorade drömmar.

Många olika känslor finns i sorgen

Det är vanligt att andra känslor som ångest, vrede och skuld blandas in i sorgen. En människa som förlorat en närstående har ofta en känsla av skuld, det kan gälla något aldrig så litet och betydelselöst i andras ögon. Det går inte att vifta bort sådana känslor med att ”du har ju gjort allt”. Ibland finns det ett verkligt underlag för skuldkänslan, men ofta finns inte det. I och med att vi har frihet att välja hur vi lever har vi också ett ansvar. Att vi har känsla för det som är rätt och fel, det vi gjorde och det vi tycker att vi borde ha gjort, det är ju just det som utmärker oss som människor.

Det är vanligt att den som sörjer blir arg. Ilskan kan rikta sig mot den som sviker genom att dö. Den kan också rikta sig mot andra, till exempel vårdpersonal.

Sorgens många uttryck

Man sörjer på olika sätt. Det är annorlunda att sörja en gammal människa som varit sjuk länge och vars bortgång man varit beredd på än att sörja någon som dött oväntat, kanske helt frisk, kanske alltför ung.

Unga och gamla sörjer på olika sätt. Hos gamla är sorgens uttryck inte alltid så tydliga och kan i stället uppfattas som sjukdomstecken med kroppsliga symtom eller depression.

Kroppens naturliga uttryck för sorg är gråten, tårarna. När de saknas kan det vara svårt att känna igen sorgen. Den kan ibland i stället visa sig som en stor trötthet. Kroppen känns så tung att man knappt orkar bära upp den. Man kanske inte ens orkar sköta sig själv. Sorg kan i kroppen påminna om rädsla och ångest; man blir rastlös, sväljer gång på gång, suckar och kippar efter andan. Ibland kan sorgen uttrycka sig som håglöshet, depression eller sömnsvårigheter. Besvär från magen och hjärtat är inte heller ovanliga.

Sorgearbetets faser

Redan som barn fick vi genom många av de sagor som berättas från generation till generation lära oss en hel del om livet och döden, om glädjen, kärleken och sorgen. På samma sätt som med musik och konst går sagorna direkt till våra hjärtan. De behöver inte närmare förklaras för att vi ska förstå deras betydelse. Sagorna visar oss vad vi kan förvänta oss i livet, hur människor kan reagera och vad som är vanligt och mänskligt. De visar också på olika sätt att hantera svåra situationer.

Den sörjande går igenom sorgearbetets olika skeden. Så är det i dag och så har det alltid varit. Detta beskrivs så fint i sagan om Askungen.

Den lilla flickans mamma dog, och snön bredde ett täcke över graven. Känslorna var frusna, men så småningom kommer de fram och Askungen går varje dag till graven och gråter. Askungens pappa gifter om sig, och hon får en styvmor och styvsystrar. Askungen sover i askan intill spisen och hon är grå och smutsig. I sagan är det de elaka styvsystrarna som tvingar henne till det, men det verkar som om det också passar henne att leva så i sin sorg. Hon drar sig undan från glädjen i livet.

Efter vintern blir det vår, och snön smälter. Askungen planterar en hasselkvist på graven. Vattnad av Askungens tårar växer kvisten upp till ett vackert träd. Tiden går och en dag är Askungen redo att lämna sin sörjande tillvaro. Tillfället kommer när kungen ska ha fest. Askungen hämtar kraft från trädet som växer på moderns grav: där får hon de vackra klänningar och skor som gör att hon kan gå på kungens bal. Sorgen över den döda modern har omvandlats till goda minnen som ger Askungen styrka och mod att fortsätta sitt liv.

Faserna i sorgeförloppet som vi kan följa i Askungesagan kallas för chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nyorienteringsfas.

Chockfasen är tydligast när någon dött helt oväntat. Då finns vanligen en känsla av overklighet. Den sörjande kan få kroppsliga symtom. Sömnsvårigheter, irritation, känslor av skuld och skam är vanliga. Man kan också pendla mellan olika känslor. Det är vanligt att man blir arg, kanske till och med på någon som man egentligen inte alls har någon anledning att vara arg på. Denna fas är den kortaste fasen.

Under reaktionsfasen som kan vara några veckor eller månader är man helt upptagen av sin sorg.

Bearbetningsfasen är den del av sorgetiden då man tänker på det som hänt, försöker få in det i ett begripligt sammanhang i livet. Den fasen är längre, kanske upp mot något år.

Till slut kommer nyorienteringsfasen, då man är beredd att ta tag i livet på nytt. Man försöker hitta ett sätt att leva med de erfarenheter som man fått. Den här fasen pågår länge, ja egentligen under resten av livet.

Ibland är de här faserna tydliga, men oftast övergår de omärkligt i varandra. Tiden för varje skede varierar från person till person, ibland kan en fas vara nästan omärklig medan en annan är långvarig och svår.

Det är inte alltid man kan acceptera det som hänt ens efter lång tid. Särskilt svårt kan det vara när en ung människa eller ett barn har dött. Den obesvarade frågan ”Varför?” kan finnas kvar resten av livet.

Så småningom kommer en dag då den som sörjer märker att han eller hon inte haft den döda med i tankarna hela tiden. Den upptäckten kan ge dåligt samvete. Man kan känna det som en slags plikt att hålla sig kvar i sorgen och minnet. Men så är sorgens förlopp, och när sorgen är mindre överväldigande kan man ofta få en klarare minnesbild av den som har dött. Man kan inte se klart när ögonen skyms av tårar!

"Den allra sista gången", en dikt av Viola Renvall slutar så här:
Men glädjen har alltid ett sista leende.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det
Djupt i sin saknad.

Att sörja

Man kan tänka sig att vi för varje sorg har en viss mängd tårar. Om tårarna blir kvar i kroppen mår vi inte bra. Därför är det så viktigt att verkligen tillåta sig att vara ledsen och att gråta ut sina tårar. Det kan till och med vara bra att tänka på sådant som framkallar minnen som får en att gråta, även om det känns svårt. Man kan ta fram fotografier och minnas det som varit. Man kan söka upp platser som är förknippade med minnen. Man kan berätta för sina vänner om hur han eller hon var, hur man haft det eller hur det var den sista tiden. Till slut kan man kanske titta på bilderna utan att gråta, och i stället stanna upp vid de ljusa minnena. Musik, dikter och konstverk kan hjälpa oss människor att komma i kontakt med våra känslor. En spröd ton från en flöjt eller violin kan oväntat öppna hjärtats dörr så att vi börjar gråta.

Det är viktigt att vi ger oss den tid vi behöver för att sörja. Vi behöver stanna upp. Det är som om vi gärna skuffade undan det som är sorgligt. Inga begravningståg vandrar längre genom våra samhällen och påminner oss om att döden och sorgen faktiskt ständigt finns närvarande även om det just i dag inte är vi själva som berörs. Det hjälper inte att titta bort. Livet är tillfälligt och lidandet är en naturlig del av livet. Om man försöker springa ifrån sina tårar lurar man bara sig själv.

När vi upplever starka känslor behöver vi lugn och avskildhet som ger oss möjlighet att vara i känslorna. Vi behöver också ro för att tänka på de stora frågor som kommer upp när vi drabbas av sorg. Frågor om livets mening, om lidandets och dödens mening väcks. Finns det en mening? Finns det en avsikt med vårt liv? Vad är rätt och vad är fel? Finns det någon rättvisa, någon skuld, någon försoning, något straff? Det är inte alltid lättare för en människa med stark gudstro att närma sig döden och uppleva sorgen. Man kan läsa om detta till exempel i C S Lewis lilla bok Anteckningar under dagar av sorg.

Peter Curman skriver i dikten "Tillit":
Att vila med livets hela tyngd
ytterst på ett grässtrå
är din enda möjlighet
Där
i det yttersta av det skyddslöst mjuka
finns din trygghet
din berggrund

Går det att komma över sorgen?

Sorgearbetet är ett tungt arbete. Förutom tid, avskildhet och ro behöver man kraft för att orka igenom det. Man orkar inte sörja om man är utmattad av omvårdnad och tunga vaknätter. Man behöver få sova. Ensam är inte stark. Man behöver hjälp av andra. Mest av allt behöver man någon som lyssnar. Plikter och ansvar för andra kan göra att man tvingas skjuta undan sorgen för en tid, men så snart det går måste man ge sig tid att sörja. Att skjuta upp sorgen betyder att det nätverk av människor som bryr sig om en och som finns omkring en den första tiden försvinner utan att man får nytta av det!

Människolivet är ju sådant att de flesta av oss tvingas uppleva sorg inte bara en utan flera gånger. Man kan inte lägga en sorg bakom sig genom att gå runt den, man måste gå rakt genom den. En tidigare sorg som man av någon anledning inte bearbetat kan hindra en från att sörja igen. Man måste ta tag i den gamla sorgen på nytt för att den nya sorgen ska få plats.

Förr talade man om ett sorgeår, det första år man måste gå igenom utan den som har dött, med de stora helgerna, semestern, födelsedagarna och det man brukade göra tillsammans vid vissa speciella tidpunkter. Det är inte säkert att man avslutat sitt sorgearbete efter detta år. Sagan förtäljer inte hur lång tid som gick från det att Askungens mamma dog till dess Askungen började sitt nya liv tillsammans med kungasonen, men nog tar det några år för ett träd att växa upp! Det kan ta flera år innan man hittat ett nytt sätt att leva, innan man fått tillbaka tilliten till livet. Ur sorgen kan växa kraft och styrka, men den känsla som sorgen gav och många obesvarade frågor kan ändå bli kvar. Sorgen blir ett ärr, ett minne, en erfarenhet.

Föräldrar som har upplevt förlusten av ett barn berättar om en alldeles speciell sorg. Det är så helt emot naturens ordning att ett barn dör före sina föräldrar, att det vore märkvärdigt om det inte satte djupa spår. Barn som har fått sina föräldrars gränslösa kärlek kan komma att lämna efter sig en gränslös sorg, ett sår som bara läker delvis.

När man fått uppleva en stor sorg, är livet förändrat även när omgivningen tycker att allt verkar som vanligt igen. Livet upprepar sig aldrig. Ingenting blir riktigt som förut. Man kan jämföra det med om man skulle få ett ben amputerat. Så småningom hämtar man sig, krafterna kommer tillbaka och man kan ta sig fram på kryckor. Man får en protes som man lär sig gå riktigt bra med. Det kanske inte ens märks att man bara har ett riktigt ben. Men man kommer att förbli enbent, och man kommer troligen hela livet då och då få ont i stumpen. Många saker som man kunde göra förut, kan man aldrig mer göra. Knappt ett ögonblick kan man själv glömma att man saknar ett ben. Hela livet har förändrats.

Hur kan man hjälpa en människa som sörjer?

Vad är tröst? Hur tröstar man en sörjande människa? Ska man försöka trösta?

Man kan aldrig helt sätta sig in i en annan människas känslor och man måste respektera dem precis så som de är. Den tyngsta sorgen är den som ingen ser. Att trösta kanske helt enkelt betyder att se och acceptera sorgen och dess uttryck och inge hopp. Blotta närvaron av en annan människa kan i en förtvivlad och utsatt situation kännas hoppingivande.

Många människor som upplevt sorg eller andra svåra saker berättar om hur vänner ”försvinner”, men också om att nya vänner kommer till. I nöden prövas vännen, brukar man ju säga. En sörjande man tyckte att det verkade som om han gjorde alla han mötte en aning besvärade. Det var som om de inte kunde bestämma sig för om de skulle säga något om det som hänt eller inte. En del smet helt enkelt undan. Han kände det som om han själv hade blivit ett dödens förebud.

Hur närmar man sig en människa som har förlorat en närstående? Vad säger man? Man behöver kanske inte säga så mycket. Det kan räcka med att man ringer eller går dit och säger: ”Jag hörde att din vän har dött.” Många gånger är detta tillräckligt för att den som sörjer ska börja berätta. Har man gått igenom något svårt behöver man få berätta, även om berättelsen då och då avbryts av tårar. Man måste få berätta, inte en gång utan många gånger, om och om igen. Det är ett sätt att arbeta sig igenom sorgen. Vi kan hjälpa varandra med det genom att bara finnas till hands och lyssna. Om det inte räcker med den första lilla meningen kan man ju säga att det känns så sorgligt, och man kan fråga om hur det hände.

Hittar man inga ord kan man uttrycka det man känner genom att ge en kram, hålla om eller hålla i och smeka en hand. Ofta säger värmen från en kropp mer än vad alla ord kan uttrycka. Vi kan också visa vad vi känner genom att hjälpa till med småsaker, något av det vardagliga som alltid behöver göras. Hur vi väljer att göra beror på hur vi själva är, hur vi har lättast att uttrycka oss. Det viktiga är att den som har det svårt känner vår närvaro, att vi finns till hands, att vi är beredda att ge av vår tid.

För varje sorg är det som om man hade en viss mängd tårar, som måste gråtas ut om man ska må bra. Därför ska man inte försöka hålla gråten tillbaka när man är ledsen, och därför behöver inte den som sitter hos någon som sörjer vara rädd för tårarna. Sitt bara där och ta emot dem. Tänk på att tårarna behöver få komma ut.

Frusen sorg

Sorgearbete kan ta lång tid. Om det stannar upp utan att tårarna fått komma ut brukar man säga att sorgen har frusit. En frusen sorg kan yttra sig på många olika sätt – som långvariga kroppsliga besvär som ont i ryggen, ont i magen, ett oroligt hjärta eller ett högt blodtryck. Ju längre tid som gått, desto svårare kan det vara att hitta tillbaka till orsaken och göra något åt det. Kanske börjar man ta tabletter mot högt blodtryck när boten egentligen skulle vara att få hjälp att tina upp den frusna sorgen!

Hur kan vi märka när någons sorg har frusit? Signaler kan man finna i kroppen, i ansiktet, i ordvalet. Det kan yttra sig som en vrede mot någon helt utomstående, eller som orimliga skuldkänslor. En sörjande kan till exempel besöka sjukavdelningen där maken dog, år efter år. För att bearbeta en frusen sorg måste man gå tillbaka till den punkt i sorgearbetet då tårarna frös. Man kan ibland behöva hjälp av någon speciellt utbildad person som en kurator eller en psykolog.

I det sjukliga sörjandet kan finnas ett orealistiskt hopp om att få tillbaka den som dött. Drömmarna kan ge en antydan om vad som rör sig i det inre. En kvinna som förlorat sitt barn i en olyckshändelse hade årtionden efter barnets död en återkommande dröm, att hon försökte begrava sitt barn, men marken var så hårt frusen att hon inte kunde få ner spaden i jorden.

Det är inte ovanligt, särskilt hos äldre sörjande, att man tycker sig se och höra den döde, att man till exempel upplever att man sitter vid matbordet hemma och pratar med varandra och diskuterar olika saker. Detta är inte tecken på förvirring eller psykisk sjukdom utan helt normalt.

Omgivningens reaktioner kan påverkar våra möjligheter att uttrycka känslor av sorg, vrede och skuld. Om dessa starka känslor inte får tillfälle att uttryckas kan den energi de innehåller i stället ta sig andra uttryck. Man kanske till exempel ägnar sig åt aktiviteter av olika slag som resor, arbete eller föreningsliv. Man kan också fly till något mer destruktivt som tabletter eller alkohol. Det kan vara särskilt svårt att bearbeta sorgen om relationen till den avlidne innehållit mycket av vrede och skuld.

Barn behöver speciell omsorg, men glöms ofta bort. Man kanske försöker ”skona” barnen genom att utesluta dem från den som är svårt sjuk eller döende, från den döda, från begravningen och från sorgen. Barn kommer ändå att uppleva det som händer genom de vuxnas sätt att reagera. Barnen mår bättre om de får vara med. Barn tar allt på sitt eget sätt beroende på hur gamla och hur mogna de är, och de brukar inte ta på sig mer än de orkar bära. Det viktiga är att barnen inte lämnas utanför. Barns sorg kan frysa lika väl som vuxnas kan göra det.

Lugnande mediciner

Det är alltid svårt när någon dör. Trots det är det bra om man kan vara med så mycket som möjligt den sista tiden och den sista stunden och gärna delta så mycket som möjligt i det praktiska arbetet. Det är också bra om man kan vara närvarande och få se och kanske röra vid den döde. Särskilt om dödsfallet varit oväntat är det viktigt att se den döda kroppen för att kunna förstå att det som hänt är verkligt.

Om det är någon av de allra närmaste det gäller, kan det också kännas riktigt att vara med och göra i ordning den döda kroppen. Har man varit med den sista tiden och även vid själva dödsfallet brukar begravningen upplevas mindre tung. Man har redan tagit sitt mest personliga farväl.

När man drabbats av en stor sorg och livet blivit ett kaos, är det viktigt att försöka fortsätta med sina vardagsrutiner. Man kan behöva vila sig och sova om man inte fått göra det, men sedan är det bra att komma tillbaka till sitt vanliga liv och sitt arbete så snart som möjligt. Det kan fungera som en ledstång att hålla sig i under en svår och otrygg tid.

Om man är utvakad eller har svårt att sova natt efter natt, kan det hända att man behöver sömntabletter under en kort period. Det är viktigt att det inte blir en vana. Om sömnsvårigheterna inte går över efter den allra första tiden, kan det vara bra att tala med någon läkare om vad man kan göra. Om man får lära sig hur sömnen fungerar och vad som påverkar den i positiv eller negativ riktning kan de flesta lära sig att sova utan hjälp av tabletter. Ibland måste man kanske ändra på sina vanor. På sikt brukar det till och med ha bättre effekt än sömntabletter.

Förr var det vanligt att människor ville ha lugnande tabletter för att ”orka med begravningen”. I dag finns kunskap om att man mår bättre om man mer öppet visar och talar om sin sorg. Det är väl aldrig så "tillåtet" att gråta som på en begravning. Det är ju också då man har fler förstående människor omkring sig än vid något annat tillfälle.

Att ge och att ta emot

När vi som mest behöver andras närvaro och omsorg, kan vår egen förtvivlan och ilska göra att vi förlorar förmågan att ta emot. När man inte förmår ta emot, är det svårt för andra att ge. När man sörjer behöver man vara ensam, men man behöver också kontakt med andra människor. Många av oss känner oss tafatta och osäkra på hur vi ska bete oss, hur vi ska närma oss. Det blir kanske lättare om vi tänker på att en människa som finns nära och som lyssnar bara i och med detta kan inge ett hopp. Det hoppet är kanske just det som kan ge tröst - hoppet om att det ändå finns ett ljus, även om det är långt borta och den som sörjer ännu inte kan se det själv.

En dikt av Barbro Lindgren:
Djupt, djupt inne i sorgens
mörker, glimtar en annan
sorts glädje fram,
en allvarligare glädje,
i grunden besläktad med sorg.

Se magnolian! Den blommar nu!

De citerade dikterna är hämtade från en liten diktsamling "en dikt till tröst", utgiven på Brombergs förlag 1993.