Sinnen

Skriv ut
Skriv ut

Syn

Syn

Sinnena ger en uppfattning av omvärlden

Intryck från omvärlden registreras med hjälp av de olika sinnena

  • syn
  • hörsel och balans
  • smak
  • lukt
  • känsel.

Speciella celler som kallas sinnesceller eller receptorer påverkas av information från ljus, ljud, läge, rörelse, smak, lukt och känsel.

Sinnescellerna omvandlar informationen till elektriska signaler. Signalerna förs sedan vidare som nervimpulser i de nervtrådar som har kontakt med sinnescellerna. De olika sinnescellerna tar alltså bara emot informationen, medan det är nervsystemet som för den vidare till hjärnan. Först när informationen når hjärnan blir man medveten om den, exempelvis ljud, smak eller smärta. Tack vare informationen kan man reagera på ett lämpligt sätt i olika situationer.

Sinnescellerna finns antingen utspridda i olika vävnader, som huden, eller samlade i olika sinnesorgan. Ögat och örat är exempel på sinnesorgan.

Synen har flest sinnesceller

Nästan tre fjärdedelar, eller 130 miljoner, av kroppens sinnesceller finns i ögonen.

Ljus registreras av sinnesceller i ögats näthinna. Ljus består egentligen av elektromagnetiska vågor. Ögat kan bara uppfatta ljus av vissa våglängder, så kallat synligt ljus. Ljuset som träffar näthinnan omvandlas till nervimpulser, som når hjärnans syncentrum genom de båda synnerverna, den andra hjärnnerven. Hjärnan tolkar informationen som tredimensionella bilder. Ljus med olika våglängder uppfattas som olika färger.

Ögats musklerÖgat kan röra sig i ögonhålan tack vare sex små muskler. När musklerna dras ihop kan blicken föras uppåt-nedåt, inåt-utåt eller roteras. Musklerna styrs av tre hjärnnerver.

Ögat är klotformat

Ögongloben är formad som ett lätt tillplattad klot och är cirka 2,5 centimeter i diameter. Globen ligger i ögonhålan som bildas av skallens ben. Runt globen finns det fettvävnad som skyddar. Ögat kan röra sig i ögonhålan tack vare sex små muskler. När musklerna dras ihop kan blicken föras uppåt-nedåt, inåt-utåt eller roteras. Musklerna styrs av tredje, fjärde och sjätte hjärnnerverna.

Ögongloben innehåller geléaktig vätska

Ögongloben är ihålig och innehåller till största delen en geléaktig vätska som kallas glaskroppen. Väggen i ögongloben består av flera skikt. Skikten är inte helt lika runt hela globen, utan skiljer sig lite på ögats bak- och framsida. Räknat utifrån och in finns

  • senhinnan och hornhinnan
  • åderhinnan, strålkroppen och regnbågshinnan
  • näthinnan.

Runt större delen av ögat finns en kraftig skyddande bindvävshinna, som längst ut kallas senhinna. Senhinnan är det vita lager som man ser på ögats yta. Innanför senhinnan finns åderhinnan som innehåller ögats blodkärl. Längst in sitter näthinnan, som bara finns i ögats bakre del.

Ögats inreÖgongloben är ihålig och innehåller till största delen en geléaktig vätska, som kallas glaskroppen. Väggen i ögongloben består av flera skikt.

Stavar och tappar är ljuskänsliga

I näthinnan finns ljuskänsliga mottagare, receptorer, som kallas stavar och tappar. Stavarna är mest ljuskänsliga. De används när man ska se i mörker, men de kan inte skilja mellan olika färger.

Tapparna är mest färgkänsliga och används när belysningen är bra. Det finns tre olika sorters tappar, och de är mest känsliga för blått, grönt och rött. Färgblindhet orsakas oftast av brist på antingen gröna eller röda tappar. De flesta tappar ligger i en central del av näthinnan som kallas gula fläcken. Stavarna ligger i näthinnans utkanter.

Stavarna och tapparna i näthinnan har kontakt med nervceller, som också ligger i näthinnan. Nervcellernas långa utskott bildar tillsammans synnerven, som går ut från baksidan av ögongloben. Där synnerven passerar ut genom näthinnan finns varken stavar eller tappar. Området kallas därför blinda fläcken.

Öga med stavar och tapparI näthinnan finns ljuskänsliga mottagare som kallas stavar och tappar. Stavarna är mest ljuskänsliga och används när man ska se i mörker. Tapparna är mest färgkänsliga.

Där synnerven passerar ut genom näthinnan finns varken stavar eller tappar. Området kallas därför blinda fläcken.

Hornhinnan och pupillen gör att ljuset kommer in i ögat

På ögats framsida övergår senhinnan i hornhinnan, och den är helt genomskinlig. Det är nödvändigt för att ljuset ska kunna komma in i ögat. Här finns inte heller några blodkärl som skymmer. Hornhinnan får istället näring från kammarvattnet, som finns i ögonkammaren bakom hornhinnan.

Åderhinnan övergår i strålkroppen och regnbågshinnan, iris. Iris innehåller det pigment som ger färgen på ögat. Om man har lite pigment blir ögonen blå, mer pigment ger brun ögonfärg.

I regnbågshinnan finns en rund öppning som kallas pupillen. Muskler i regnbågshinnan ändrar pupillens storlek, och styr hur mycket ljus som släpps in i ögat. Om det är kraftigt ljus drar pupillen reflexmässigt ihop sig. När man ser i mörker vidgas pupillen för att så mycket ljus som möjligt ska komma in i ögat.Ögats pupillerOm det är kraftigt ljus drar pupillen reflexmässigt ihop sig (1). När man ser i mörker vidgas pupillen för att så mycket ljus som möjligt ska komma in i ögat (2).

Linsen ändrar form

Linsen sitter upphängd i trådar bakom pupillen. Trådarna fäster vid strålkroppen, som är en ringformad muskel. När muskeln drar ihop sig ändrar linsen form. Därmed förändras linsens förmåga att bryta ljusstrålarna. Tack vare detta kan man se skarpt på både nära och långt avstånd.

Förenklat kan man säga att ögat är uppbyggt ungefär som en kamera med uppgift att skapa skarpa bilder. Följande jämförelser kan göras:

  • Kamera = Ögat
  • Bländaren = Pupillen
  • Linserna = Hornhinnan, linsen, glaskroppen
  • Filmen = Näthinnan

Ljusstrålarna kommer in i ögat genom pupillen. De bryts av hornhinnan, linsen och glaskroppen och skapar en upp-och-nedvänd bild på näthinnan. Hjärnan vänder sedan på bilden. Om ljuset inte bryts på rätt sätt i ögat ser man oskarpt, och då kan man behöva glasögon.

Ögats linsStrålkroppen är en ringformad muskel. När muskeln drar ihop sig ändrar linsen form och linsens förmåga att bryta ljusstrålarna förändras. Tack vare detta kan man se skarpt på både nära (1) och långt avstånd (2).

Ögonlocket hindrar ögat att torka ut

Ögat ligger väl skyddat i ögonhålan, men det skyddas dessutom av ögonlocket. Ögonlocket består av en bindvävsplatta som är täckt av hud på utsidan, och av en slemhinna på insidan. Slemhinnan kallas bindehinnan och övergår direkt i ögats senhinna. Den täcker den del av senhinnan som man kan se om man lyfter på ögonlocket. En muskel fäster vid ögonlocket. När muskeln dras ihop lyfts ögonlocket och ögat öppnas. En cirkulär muskel sluter ögat och förhindrar att hornhinnan torkar ut.

På ögonlockets kant sitter en rad hårstrån, ögonfransarna. Hårstråna förhindrar främmande partiklar från att komma in i ögat. Om man rör vid hornhinnan eller ögonfransarna sluts ögonlocket med en reflex, blinkreflexen.

Tårkörteln håller ögat rent

Tårvätska bildas av tårkörteln som ligger i ögonhålans övre, yttre del. Tårvätskan sköljer över ögat när man blinkar, och håller hornhinnan fri från damm och andra partiklar som finns i luften. Tårvätskan skyddar också hornhinnan från uttorkning. Den är även bakteriedödande, vilket skyddar ögat mot infektioner. Vätskan sugs upp av små kanaler i inre ögonvrån. Kanalerna mynnar ut i näsan.

Hjärnan tolkar nervsignalerna från ögat

När man ser på ett föremål skapas en bild på ögats näthinna. Bilden ger upphov till elektriska signaler som leds vidare genom synnerven från varje öga. Synnerven är ungefär fyra centimeter lång och tre millimeter tjock och innehåller cirka en miljon nervtrådar.

De två synnerverna möts och korsar varandra på hjärnans undersida i synnervskorsningen. Där flätas trådarna från de två nerverna delvis ihop. När de sedan fortsätter i form av de två synbanorna innehåller varje bana information från båda ögonen. Synbanorna fortsätter till syncentrum i hjärnans nacklob. Här tolkas signalerna och omvandlas till en medveten bild.

Synens väg1. När vi ser på ett förmål skapas en bild på ögats näthinna.

2. I synnervskorsningen i hjärnan möts de två synnerverna som kommer från varje öga. Trådarna från de två nerverna flätas delvis ihop och fortsätter i form av de två synbanorna, som innehåller information från båda ögonen. Synbanorna fortsätter till syncentrum i hjärnans nacklob.

3. I syncentrum tolkas signalerna och omvandlas till en medveten bild.

Fäll ihop

Hörsel och balans

Hörsel och balans

Hörsel- och balanssinnet

Tack vare hörsel- och balanssinnet får man viktig information om omvärlden. Hörseln gör även att man kan kommunicera med andra och är nödvändig för att man ska kunna lära sig tala. Eftersom man har två öron kan man även avgöra från vilket håll ljudet kommer. Hörseln är det sinne som utvecklas tidigast hos fostret. Redan vid sex månader kan ett foster reagera på ljud.

Sinnesceller i innerörat registrerar hörsel- och balansintryck. Impulserna leds vidare till hjärnan med hjälp av hörsel- och balansnerven, den åttonde hjärnnerven.

 

Illustration som visar örat och de olika delarnaFrån ytterörat leder hörselgången till trumhinnan, som utgör övergången till mellanörat. Mellanörat är ett luftfyllt litet hålrum, och där sitter de tre hörselbenen, hammaren, städet och stigbygeln. Örontrumpeten är en tunn gång som går från mellanörat till svalget. Genom denna kanal passerar det normalt luft när vi sväljer eller gäspar.

Innerörat består av snäckan och de tre båggångarna. Snäckan är den del av innerörat som stimuleras av ljud, medan båggångarna hör ihop med balanssinnet.

Örat består av tre delar

När man säger ”örat” tänker man kanske i första hand den del som syns, nämligen ytterörat. I själva verket består örat av tre delar:

  • ytterörat
  • mellanörat
  • innerörat.

Ytterörat samlar upp ljud

Ytterörat består av öronmusslan och hörselgången. Öronmusslan innehåller elastiskt brosk, medan hörselgången består av ben. Både öronmusslan och hörselgången är klädda med hud. Huden i hörselgången innehåller körtlar som bildar öronvax. Ytterörats viktigaste uppgift är att fånga upp ljud och leda in det i örat.

I mellanörat sitter hörselbenen

Mellanörat ligger väl skyddat i skallens tinningben. Mellanörat består av trumhinnan, trumhålan, de tre hörselbenen och örontrumpeten.

Längst in i hörselgången sitter trumhinnan utspänd. Den är oval med en diameter på ungefär en centimeter. När ljud når trumhinnan sätts den i rörelse.

Hålrummet innanför trumhinnan kallas trumhålan. Trumhålan är fylld med luft och har förbindelse med svalget genom örontrumpeten. Örontrumpeten har till uppgift att utjämna trycket på trumhinnans båda sidor. Det sker varje gång man sväljer eller gäspar.

I trumhålan finns de tre hörselbenen, hammaren, städet och stigbygeln. Hammaren är fäst vid trumhinnan och är dessutom ledad mot städet, som i sin tur har kontakt med stigbygeln. På detta sätt bildas en kedja av de tre små hörselbenen. Stigbygeln fäster i en öppning mellan mellanörat och innerörat. Öppningen kallas ovala fönstret. Hörselbenen har till uppgift att överföra trumhinnans svängningar till innerörat.

 MellanöratLängst in i hörselgången sitter trumhinnan utspänd. När ljud når trumhinnan sätts den i rörelse. I trumhålan finns de tre hörselbenen, hammaren, städet och stigbygeln.

I innerörat finns sinnescellerna

Även innerörat ligger i tinningbenet. Innerörat består av vindlande kanaler och hålrum som tillsammans bildar benlabyrinten. En del av benlabyrinten kallas båggångarna, en annan del kallas snäckan.

I benlabyrinten finns ett system av vätskefyllda gångar och säckar som kallas hinnlabyrinten. Hinnlabyrinten omges även av vätska. Den del av hinnlabyrinten som går in i benbåggångarna kallas hinnbåggångarna, och den del som går in i bensnäckan kallas hinnsnäckan.

De sinnesceller som uppfattar ljud finns längs hela hinnsnäckan, medan sinnescellerna som registrerar information om balansen finns i båggångarna.

InneröratDe sinnesceller som uppfattar ljud finns i snäckan, medan sinnescellerna som registrerar information om balansen finns i båggångarna.

Tryckförändringar i vätskan i snäckan påverkar sinnescellerna som kallas hårceller. På sin yta har cellerna små tunna hår. När håren böjs på grund av vågrörelserna aktiveras sinnescellerna. Informationen från sinnescellerna leds sedan som nervimpulser genom hörselnerven till hörselcentrum i tinningloben. Först när impulserna når hörselcentrum blir man medveten om ljudet.

Ljud är vågrörelser

Ljud består egentligen av vågor. När ljudvågorna når trumhinnan sätts den i rörelse. Vågrörelsen förmedlas vidare av de tre hörselbenen, som även förstärker rörelsen. Stigbygelns svängningar i det ovala fönstret fortplantas till hinnsnäckan.

Ljudvågorna som satt vätskan i rörelse i och omkring hinnsnäckan påverkar de sinnesceller som kallas hårceller. På sin yta har cellerna små tunna hår. När håren böjs på grund av vågrörelserna aktiveras sinnescellerna. Höga toner aktiverar hårcellerna vid snäckans bas, medan låga toner gör att hårcellerna i snäckans topp reagerar.

Informationen från sinnescellerna leds sedan som nervimpulser genom hörselnerven till hörselcentrum i tinningloben. Först när impulserna når hörselcentrum blir man medveten om ljudet.

Ljudets väg i öratNär ljudvågorna når trumhinnan sätts den i rörelse. Vågrörelsen förmedlas vidare av de tre hörselbenen, som även förstärker ljudet. Stigbygelns svängningar i det ovala fönstret fortplantas till snäckan.

Tryckförändringar i vätskan aktiverar sinnesceller i snäckan. Informationen från sinnescellerna leds sedan som nervimpulser genom hörselnerven till hörselcentrum i tinningloben.

Balanssinnet finns i öronen

De tre båggångarna är halvcirkelformade och placerade i tre mot varandra vinkelräta plan. Varje båggång har vid sin bas en bredare del som kallas ampull. De sinnesceller som tar emot balansintryck finns dels i de tre ampullerna, dels i andra delar av hinnlabyrinten. Även dessa sinnesceller kallas hårceller eftersom de har tunna hår på sin yta. När man böjer eller vrider på huvudet kommer vätskan i båggångarna i gungning. Även andra lägesförändringar påverkar vätskan i hinnlabyrinten. Vätskeströmningen leder till att håren böjs. Då aktiveras sinnescellerna.

Några av hårcellerna har på sin yta en geleaktig massa som innehåller små kalkkristaller. Eftersom kalkkristallerna är tyngre än vätskan så rör de sig med viss tröghet. Dessa hårceller registrerar gravitationen eller tyngdkraften och förmedlar därför information om huvudets läge.

Informationen från sinnescellerna leds vidare som nervimpulser genom balansnerven till centra i hjärnan. Först då blir man medveten om kroppens rörelser och ställning. Lillhjärnan får också information om balansen och samordnar denna med information från synsinnet och muskelsinnet.

Innerörat1 a. De sinnesceller som tar emot balansintryck finns i båggångarna. Även dessa sinnesceller kallas hårceller eftersom de har tunna hår på sin yta.

1 b. När man böjer eller vrider på huvudet kommer vätskan i båggångarna i gungning. Vätskeströmningen leder till att håren böjs, och detta aktiverar sinnescellerna som skickar information om huvudets rörelser.

2 c. Några av hårcellerna har på sin yta en gelatinlik massa som innehåller små kalkkristaller. Eftersom kalkkristallerna är tyngre än vätskan så rör de sig med viss tröghet. Hårcellerna registrerar gravitationen eller tyngdkraften.

2 d. När man rör på huvudet kommer kristallerna i rörelse och påverkar hårcellerna, och därigenom får man information om huvudets läge.

Fäll ihop

Smak

Smak

Beskt smakar mest

Sinnesceller på tungan kallas smakceller. Informationen skickas vidare till hjärnan med hjälp av två hjärnnerver, ansiktsnerven och tung-svalgnerven. De fem grundsmakerna är sött, surt, salt, beskt och umami. Umami är smaken av protein och finns i till exempel köttbuljong och parmesanost.

Smaksinnet ger viktig information om saker som man stoppar i munnen. Informationen leder till medvetna beslut om man ska svälja eller spotta ut det man stoppat i munnen. Smaksinnet är känsligast för besk smak. Det är en viktig funktion eftersom olika gifter ofta smakar beskt. Som regel spottar man ut sådant som smakar illa och därmed undviks förgiftningar.

tunga och detalj av smaklökarSmakcellerna på tungan samlas i små grupper till smaklökar. Förutom smakceller innehåller smaklökarna även stödjeceller som skyddar sinnescellerna. Smaklökarna är utspridda på tungans yta, men några smaklökar finns även i munhålan och i svalget.

Smaklökarna reagerar på smakämnen som är upplösta i saliv. När smakcellerna aktiveras skickas informationen vidare i form av nervimpulser till smakcentrum i tinningloben.

Smaklökar uppfattar smaken

Smakcellerna samlas i små grupper till smaklökar. Förutom smakceller innehåller smaklökarna även stödjeceller som skyddar sinnescellerna. Namnet smaklök beror på att cellerna är ordnade ungefär som skalen i en lök. Smaklökarna är utspridda på tungans yta, men några smaklökar finns även i munhålan och i svalget. Man har cirka 10 000 smaklökar. Varje smakcell lever ungefär tio dagar. Nya smakceller bildas hela tiden.

Smaklökarna reagerar på smakämnen som är upplösta i saliv. Tidigare har man ansett att grundsmakerna uppfattas på olika ställen på tungan, men nu har det visat sig att man känner de olika smakerna överallt på tungan.

Smaken bestäms av flera saker

När smakcellerna aktiveras skickas informationen vidare i form av nervimpulser till smakcentrum i tinningloben. Sjunde hjärnnerven förmedlar smakinformation från tungans främre två tredjedelar, medan nionde hjärnnerven förmedlar information från tungans bakre tredjedel. Informationen från smakcellerna når även centra i hjärnstammen som bestämmer hur mycket saliv man får i munnen. Saliven innehåller ämnen som underlättar matsmältningen.

De fem grundsmakerna sött, salt, surt, beskt och umami blandas så att hjärnan kan skilja mellan hundratals olika smaker. Smakupplevelser kommer inte bara från smaklökarna utan påverkas också bland annat av lukten. När man tuggar sönder maten frigörs dofter som når näsan och luktsinnet. Även olika psykologiska omständigheter påverkar smaken. Vackert upplagd mat smakar som regel bättre, och den sinnesstämning man är i när man äter spelar också in för smakupplevelsen.

Fäll ihop

Lukt

Lukt

Luktceller reagerar på dofter

Sinnesceller i näsan kallas luktceller och de kan reagera på olika dofter. Informationen skickas vidare till hjärnan med hjälp av den första hjärnnerven.

Man har totalt cirka 20 miljoner luktceller. Luktcellerna ligger inbäddade i slemhinnan i näshålans tak, på näsans mellanvägg och på den översta näsmusslan. Luktcellerna är omgivna av slem som bildas av speciella körtlar.

De gasformiga luktpartiklarna måste först lösas i slemmet innan de kan påverka luktcellerna. En luktcell lever i cirka två månader och ersätts sedan av nya luktceller.

Luktceller i näsanLuktcellerna ligger inbäddade i slemhinnan i näshålans tak. Luktcellerna är omgivna av slem som bildas av speciella körtlar. De gasformiga luktpartiklarna måste först lösas i slemmet innan de kan påverka luktcellerna.

När luktcellerna stimuleras av olika dofter uppstår nervimpulser i luktnerven. Informationen leds vidare till luktcentrum i hjärnans tinninglob.

Luktcentrum sitter i tinningloben

När luktcellerna stimuleras av olika dofter uppstår nervimpulser i luktnerven. Informationen leds vidare till luktcentrum i hjärnans tinninglob. Man kan uppfatta tusentals olika lukter.

Luktcentrum har nära kopplingar till den del av hjärnan som har med känsloupplevelser att göra. Därför kan en viss lukt ofta väcka minnet av en bestämd känsla. Doften av nyklippt gräs kan till exempel göra att man minns hur det kändes som barn att springa ut på en nyslagen sommaräng.

Fäll ihop

Känsel

Känsel

Känselcentrum sitter i hjärnan

När man pratar om känsel menar man flera olika saker. Man kan uppleva

  • beröring
  • tryck
  • värme
  • kyla
  • smärta.

De olika känselupplevelserna registreras i hud, muskler, senor, leder och i inre organ. Impulserna skickas vidare med hjälp av nervbanor till hjärnan. Först när informationen når känselcentrum i hjässloben blir man medveten om upplevelsen. Det ger viktigt information om hur huden påverkas och om kroppsdelarnas läge och rörelser.

Känselkroppar i hudenMan känner beröring, tryck, värme, kyla och smärta med hjälp av speciella receptorer i huden som kallas känselkroppar. Känselkroppar finns också i leder, muskler, senor och i inre organ.

Impulserna från känselkropparna skickas vidare med hjälp av nerver till hjärnan. Först när informationen når känselcentrum i hjässloben blir man medveten om upplevelsen.

Känselkroppar i huden

Man känner beröring, tryck, värme och kyla med hjälp av speciella receptorer som kallas känselkroppar. Varje känselkropp tar bara emot information om en slags känselupplevelse, till exempel kyla. Känselkropparna ligger i den del av huden som kallas läderhuden. De finns också i leder, muskler och senor. Smärta registreras av så kallade fria nervändar i läderhuden och i inre organ.

Känselkropparna är inte jämnt fördelade över kroppen utan varierar mycket. Känsliga ställen, till exempel ögats hornhinna eller fingertopparna, har många receptorer medan de ligger glest på ryggen.

Beröring och tryck i samma nervbana

Beröring är det känselintryck som man upplever om någon till exempel stryker en över armen eller smeker kinden. Tryck är en lite hårdare känsla som ibland kan upplevas obehaglig. Information om beröring och tryck leds till hjärnan med hjälp av samma nervbana. Nervbanan korsar över till andra sidan i ryggmärgen. Därför når information från höger kroppshalva vänster hjärnhalva.

Olika känselkroppar för värme och kyla

Värme och kyla registreras av olika känselkroppar eller nervfibrer, men informationen till hjärnan leds ändå av en gemensam nervbana. Även denna nervbana korsar över till andra sidan i ryggmärgen.

Smärta är en varningsklocka

Smärta är en obehaglig känsla som man får av olika typer av kraftig påverkan som skadar, eller hotar att skada, kroppen. Det kan röra sig om mekanisk eller kemisk påverkan, men även om extremt varma eller kalla temperaturer. Smärta upplevs både om man råkar skära sig på en kniv och om man lägger handen på en varm platta på spisen. Tack vare en reflex dras handen bort innan man hunnit skadas allvarligt. Smärtupplevelsen är därför ett slags säkerhetssystem som fungerar som en varningsklocka och skyddar kroppen.

Smärta leds i samma nervbana som värme och kyla. Informationen om smärta når flera områden i hjärnan och sätter igång en rad reaktioner. Förutom att man blir medveten om smärtan sker även en del saker på det omedvetna planet, eftersom det sympatiska nervsystemet aktiveras. Det leder bland annat till att pulsen och blodtrycket stiger.

Fäll ihop

Mer information

Mer information

Fördjupning

Fördjupad information finns att läsa i:

  • Människokroppen – fysiologi och anatomi
    Bjålie; Jan G; Haug, Egil; Sand, Olav; Sjaastad, Øystein V; Toverud, Kari C
    Faktagranskning: Gunnel Bjerneroth
    Liber AB 1998
  • Den fantastiska människokroppen
    Dietrichs, Espen; Hurlen, Petter; Toverud, Kari C
    Översättning: Gunnel Bjerneroth
    Bonnier Utbildning 1994 (finns även som CD-rom)
  • Människans fysiologi och anatomi
    Nienstedt, Walter; Hänninen, Osmo; Arstila, Antti; Björkquist, Stig-Eyrik; Franson, Peter; Kvist, Ulrik
    Almqvist & Wiksell Förlag 1993
  • Anatomi och fysiologi
    Sonesson, Bertil och Gun
    Liber AB 2001
Fäll ihop
Skriv ut
Senast uppdaterad:
2005-10-25
Skribent:

Gunnel Bjerneroth Lindström, docent i anestesiologi och intensivvård, Uppsala

Granskare:

Lars-Olof Hensjö, specialist i allmänmedicin, Stockholm

Illustratör:

Kari C. Toverud, certifierad medicinsk illustratör, Oslo, Norge.

Bild på smaksinnet är gjord i samarbete med Olav Sand.