Läsare berättar

Tre saker som inte brukar hända, hände mig

Helt plötsligt en dag var jag gravid. Även om jag och min sambo var fullt medvetna och säkra på att vi ville ha barn, kom det ändå som en chock. En chock av glädje över det lilla liv som fanns i min mage.

Det blev bestämt att jag skulle göra ett kejsarsnitt eftersom min bebis låg i säte. Jag hade en bekant som också skulle få barn en dag före mig. Även hennes bebis låg i säte och den skulle tas ut en och en halv vecka innan min bebis. Jag var så arg över detta. Varför skulle hon få bli mamma så mycket tidigare än jag? Varför skulle jag behöva vänta så länge?

Två veckor innan mitt beräknade snitt firade vi min kusins födelsedag. På kalaset träffade jag en bekant och vi pratade såklart om förlossningar. Hon hade själv varit med om två kejsarsnitt, båda akuta. Hon sa en sak som jag tänkt på ganska mycket efteråt "Det blir aldrig som man tänkt sig". När hon sa de orden reflekterade jag inte så mycket över dem utan åkte hem och fortsatte som vanligt. Helt övertygad om att jag visste precis hur min förlossning (kejsarsnitt) skulle gå till.

Ett par dagar senare vaknade jag av att det kändes som att jag kissade på mig. Men efter ett tags funderande kom jag fram till att jag inte kissade på mig, utan att det var vattnet som hade gått. Det inte bara sipprade ut, det forsade. Jag väckte min sambo och förklarade för honom att vattnet nog hade gått. Han lyfte på täcket, tittade, reste sig upp, sa inte ett ljud och började packa ihop allt vi skulle ha med oss. Jag, som nog var lite mer chockad, fick för mig att jag skulle duscha. Jag kunde inte åka till sjukhuset med smutsigt hår (precis som om de skulle bry sig).

Väl inte på sjukhuset, cirka 45 min senare, går jag in och förklarar att vattnet har gått. De tittar på mig lite småleende, precis som om de inte tror på mig. Men där kommer jag, en 25-årig tjej, som ser betydligt yngre ut, intravande hur lugnt som helst och säger att vattnet har gått. Jag har i princip inga värkar vid den tidpunkten. Vi blir inskickade på ett rum där vi får vänta ett tag. Efter en stund kopplar de upp mig till en maskin där de kan övervaka barnets hjärtljud och mina värkar.

Efter en liten stund kommer de in igen och förundras över att jag plötsligt har så täta värkar. De bestämmer sig för att göra en undersökning för att kolla om jag är öppen. Det är en barnmorska och en undersköterska som gör undersökningen, men de säger inget till mig. De kallar in en läkare och jag blir riktigt orolig. Det visar sig att jag tydligen redan är öppen 8 cm och läkaren tycker att vi ska försöka föda på vanligt sätt. Alltså blir det inget kejsarsnitt.

Jaha, då skulle jag helt plötsligt tänka om. En vanlig förlossning. Men efter cirka en och en halv timmes förlossningsarbete inser doktorn att han, trots min snabba fortskridning, var lite väl optimistisk till en sätesfödsel. Jag rullas iväg till kejsarsnitt eftersom mitt barns hjärtljud börjar gå ner.

Det var en konstig upplevelse att ha kraftiga krystvärkar, som de försöker stoppa, samtidigt som jag får en ryggbedövning och försöker ligga still, när jag skakar så att jag hoppar. Men när ryggbedövningen väl tar släpper all smärta och jag kan se min sons förlossning. Efter snittet lyssnar jag efter det efterlängtade skriket. Det tar en liten stund eftersom han behöver lite hjälp att komma igång, men sen skriker han både högt och ljudligt. I samma stund inser jag att vi blivit föräldrar, mamma och pappa.

Två dagar senare får jag reda på att min kompis fick göra sitt kejsarsnitt några timmar senare eftersom det kom ett akut kejsarsnitt emellan. Jag undrar vem det kunde vara? Men en sak är säker, det blir aldrig som man tänkt sig.

Ett tips är lyssna inte på vad alla säger om hur en förlossning ska vara. Mitt vatten gick, forsandes (Det gör det nästan aldrig). Jag hade öppnat mig 8 cm utan några direkta värkar. (Det händer inte). Jag hade om mitt barn legat med huvudet neråt antagligen fött honom på tre timmar från det att vattnet gått hemma. (Det gör inte en förstföderska). Tre saker som inte brukar hända, hände mig.

Tessan

Publicerad:
2012-06-08
Skribent:

Tessan