Läsare berättar

Min förlossning – en positiv upplevelse

Jag bidrar med min förlossningsupplevelse som börjar den 12 februari 2009. Jag har då gått två dagar över det beräknade födelsedatumet och har börjat tänka att min son kanske vill bo kvar i magen. Jag vaknar tidigt och mår lite konstigt, men har svårt att sätta fingret på vad det är. Har inte en tanke på att det faktiskt kan vara en bebis på väg.

Förvärkar?

Framåt lunchtid kommer min första värk, men jag har fortfarande svårt att tro på det, utan tänker i stället att det nog var en förvärk. En timme senare har värkarna börjat komma mer regelbundet, så jag ringer till förlossningen och ställer lite frågor. Nu är det fyra till sex minuter mellan värkarna, men de känns inte starka alls och jag känner ingen smärta i ländryggen. Jag har ju läst att man minsann ska ha ont i ländryggen, så jag tror återigen att det nog inte är på riktigt. Jag ägnar stora delar av dagen åt att spela yatzy och plockepinn med sambon samtidigt som vi följer värkarna.

Promenerar till förlossningen

Kring middagstid kommer värkarna allt tätare och styrkan börjar tillta, men det känns hanterligt. Vi roar oss med att packa det sista i BB-väskan, laga till lite mat och spela mer sällskapsspel. Ett par timmar senare börjar jag dock få riktigt ont. Värkarna kommer nu med två till tre minuters mellanrum. Nu börjar jag och sambon att ringa runt till nära och kära och berätta att vi antagligen kommer bli föräldrar inom kort och att vi kommer att åka in till förlossningen under kvällen. Jag vankar av och an i lägenheten och får luta mig mot väggen under varje värk. Men jag använder mig av profylaxandning och det fungerar bra.

Omkring åttatiden på kvällen har jag så ont att sambon får ringa förlossningen. Jag är i ett icke pratvänligt stadium för att uttrycka mig milt. Vi får komma in. Eftersom jag känner mig rätt stark och mår bra bestämmer vi oss för att promenera in till förlossningen. Det är en promenad som vanligtvis tar fem till sju minuter. Nu tar det oss nästan 40 minuter att gå. Jag får en värk ungefär var 20:e meter och stannar för att klänga mig fast vid sambon.

Öppen två centimeter

Till sist kommer vi fram och blir välkomnade av en undersköterska och får ett rum direkt. En kvart senare tittar en barnmorska in. Hon kopplar på CTG:n och kollar hjärtljuden samt mäter mina värkar. Eftersom natteamet snart ska kliva på sitt skift, så blir jag inte undersökt direkt utan får vänta in dem. Förlossningsrummet är fräscht och rymligt och det känns fint. Efter en stund kommer teamet in och pratar med oss. Barnmorskan känner hur öppen jag är och konstaterar att jag endast är öppen två centimeter. Hon frågar om jag vill stanna eller gå hem igen. Är glad över att jag fick frågan för inte fasiken vill jag hem. Vi stannar.

Jag blir rekommenderad att röra mig så mycket som möjligt, så jag och sambon går på promenad i korridoren och konstaterar att det är väldigt lugnt på förlossningen. Bara tre rum av 15 är upptagna. En stund senare föreslår barnmorskan att jag ska ta ett bad för att kunna slappna av mer och jag tackar ja. Det har jag läst ska vara sååå skönt. De har hällt lavendelolja i vattnet och har lämnat en avslappningsskiva jag kan lyssna på. Vattnet är hett och det tar tid att komma i badet. Sambon hjälper till. Jag hinner med ett par värkar innan jag till sist är i. Är dock inte alls en behaglig upplevelse att bada för mig. Värkarna blir under tiden allt starkare och i stället för att slappna av så spänner jag mig och blir för varm, så det blir till att kliva upp och vanka tillbaka till rummet.

Lustgas och petidinspruta

Midnatt kommer och den 12 februari övergår i den 13:e. Det är nu rätt uppenbart att mitt barn kommer att dela födelsedag med sin mor. Ont har jag. Väldigt ont. Barnmorskan kommer in och undersöker mig igen och jag ber om smärtlindring. Jag är öppen fem centimeter och värkarna kommer med knappt någon paus emellan. Blir föreslagen en petidinspruta och att prova lustgasen. Jag är smått rädd för att må illa av lustgasen, så jag provar med en viss skepsis. Men jag mår inte alls illa utan tycker att den hjälper jättebra. Håller hårt i masken från och med nu. Får i samma veva petidinsprutan i benet.

Jag ligger alltså och våndas i sängen. En timme senare är det dags för nästa undersökning. Har vrålont, men lyckas på något sätt hålla kvar andningen. Är typ det enda jag kan koncentrera mig på. Till barnmorskans stora förvåning är jag i alla fall nu helt öppen. Har alltså öppnat mig fem centimeter på en timme. Resten av teamet kommer på plats. Dags att börja krysta. Då avtar allt. Det blir i stället en väldigt lång period av svagare krystvärkar, vilket är väldigt uttröttande.

Ut kommer en perfekt Arvid

Nästan två timmar hinner gå med mycket smärta och ett stort tryck nedåt, men inga tillräckligt starka värkar för att kunna krysta på. Barnmorskan berättar att nu måste ungen ut om de så ska dra ut honom. Jag får en oxytocinspruta för att värkarna ska tillta. Turligt nog fungerar det. Jag vrålar in i lustgasmasken och ut kommer en alldeles perfekt Arvid. Smärtan är som bortblåst och jag är adrenalinkickad.

Trots mycket smärta och en väldigt lång period av krystvärkar, så upplevde jag förlossningen som något väldigt positivt. Det gick ganska snabbt från det att vi kom in till förlossningen. Barnmorskan var förvånad över att jag öppnade mig så snabbt (åtta centimeter på tre timmar). Hon menade också att det kan ha varit en bidragande faktor till att krystvärkarna avtog. Jag fick några små bristningar och fick sys med sammanlagt tio stygn.

Linda

Publicerad:
2011-11-24
Skribent:

Linda