Krönika: Färdigbehandlad, och nu då?

Foto av Lotta Grayav Lotta Gray

Efter 21 månader som cancerpatient under behandling ska jag ut i livet. Försöka leva bland alla andra, som alla andra och försöka släppa tanken på att dö en för tidig död. Jag har genomgått två operationer med lyckade resultat. Jag har fått min cytostatikabehandling och min samtalsterapi. Nu ska jag försöka lära mig att gå igen.

Jag har sex månaders respit mellan varje domedag i form av efterkontroller. Sex månader under vilka jag ska se mig själv som frisk. Alla andra gör ju det. Dunkar mig i ryggen och utstöter hurra-rop. En del går till och med så lång att de kallar mig för frisk. ”Gud, vad skönt Lotta. Tänk att du klarade skiten i alla fall. Att du blev frisk”. De tror att nu rullar livet på igen, allt återgår till sin normala lunk och faran är över. För mig är det precis tvärtom.

Jag får oerhört dåligt samvete över min otacksamhet över livet 

Nu börjar det riktiga livet som man ska lära sig njuta av.
Att inte bli galen av oro över minsta förkylning, att inte ringa sin läkare vid minsta tecken på ryggont, att skjuta tankarna på cancer åt sidan och börja se sig som frisk igen.

Jag behåller garden uppe. Jag tänker inte bli överraskad om sex månader. Stå där dum som ett fån i tron att allt var över. Nej, bäst att ha en bakdörr öppen. Men det betyder naturligtvis också att man inte alls lever livet fullt ut som man borde. Att man inte alls kan vara så där gränslöst tacksam som man borde och att man också skäms för det. Att man inte, trots sin nu ganska goda prognos, kan släppa rädslan och paniken för en stund. Alla andra vill ju att jag ska gå vidare och de har ju gjort det. Vänner och bekanta har släppt spöket och på middagarna är jag inte längre i händelsernas centrum. Inget är akut med mig längre. Jag är behandlings- och förhoppningsvis cancerfri. Man pratar hellre om huspriserna eller senaste kändisskvallret. Samtidigt som det är sunt och rätt känns det som ett krav på att jag borde göra detsamma. Släppa taget. Börja leva. Inte tänka på vad som kanske kan hända.

Jag behåller garden uppe. Jag tänker inte bli överraskad om sex månader. 

Alla cancerpatienter är rädda för återfall. Min läkare sa till mig senast att jag måste lära mig leva mellan beskeden. Jag själv ofta pratat om med andra. Att man måste hitta ett förhållningssätt. Men inte lever jag som jag lär. Jag försöker fånga dagen där jag är just nu men lik förbannat slutar den med att jag gråter i kudden och förbannar mitt öde. Allting fortsätter runt omkring mig. men jag är så förändrad att det är svårt att hitta tillbaka till den där riktiga livsglädjen. Jag får oerhört dåligt samvete över min otacksamhet över livet. Jag kunde lika gärna ha varit död nu och ändå gnäller jag över orättvisan i det hela. Min kropp lider ännu av de fysiska sviterna efter behandlingen. Domningar och stickningar i händer och fötter. Enorm trötthet. Svårt med koncentrationen. Men det är ett billigt pris att betala för att ha överlevt.

Jag har sex månader framför mig. Ska jag se mig som cancerfri? Eller ska jag automatiskt räkna med ett återfall? Ska jag bestämma mig för att bara tänka på cancer en kvart om dagen som någon rekommenderade eller ska jag acceptera att jag helt enkelt inte kan skaka av mig detta? Ska jag fortsätta prata med mina vänner och riskera att de tröttnar på min ovillighet att gå vidare? Jag önskar att jag hade ett recept. Att jag bara kunde stänga av och njuta till fullo av det liv jag trots allt har rätt att leva.

Lotta Gray

Skriv ut
Senast uppdaterad:
2011-01-31
Skribent:

Lotta Gray

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Juliana Wiklund