Testikelcancer

Två slags testikelcancer

Testikelcancer uppkommer i den del av testikeln där spermierna bildas. Det finns huvudsakligen två typer av testikelcancer, seminom och non-seminom, och de behandlas lite olika bland annat beroende på om cancern har spridit sig eller inte. Dessa cancertumörer innehåller olika typer av celler och det går att avgöra vilken sort det är genom att operera bort testikeln och undersöka den i mikroskop.

Så fungerar testiklarna

Testiklarna ligger som två ovala kulor i pungen. Deras uppgift är att bilda det manliga könshormonet testosteron och att producera spermier.

Testiklarna bildas under fosterstadiet i bukhålan, intill bakre bukväggen i höjd med njurarna. De flyttar sig sedan neråt och når till sist pungen genom en kanal i vardera ljumsken. Testiklarna brukar ha nått pungen innan man föds eller en kort tid efteråt. Om någon testikel fortfarande inte har flyttat sig ner till pungen när pojken är mellan ett och ett halvt och två år gammal görs en operation som innebär att testikeln dras ner i pungen.

När testiklarna vandrar ner till pungen följs de hela vägen av de blodkärl och lymfkärl som gick till testiklarna när de fanns i den övre delen av buken. Detta har betydelse för var dottertumörer, så kallade metastaser, kan uppkomma om man får testikelcancer. Tidiga metastaser brukar finnas i denna del av buken.

De flesta blir friska igen

De allra flesta som får testikelcancer blir friska igen när de får behandling. Det gäller även om man har metastaser redan när sjukdomen upptäcks.

Varje år får 300 män i Sverige testikelcancer 

I Sverige får 250-300 män om året testikelcancer. Non-seminom brukar visa sig när man är mellan 20 och 40 år och seminom oftast i åldern 30 till 45 år.

Vad beror testikelcancer på?

Ännu vet inte forskarna varför man får testikelcancer, men det är känt att risken ökar om man har släktingar som haft sjukdomen.

Om man som barn hade en testikel som inte vandrade ner till pungen av sig själv eller som gjorde det sent är risken något större att senare i livet utveckla testikelcancer.

Hur cancer uppstår

Människokroppen är uppbyggd av många miljarder celler. För att kroppen ska kunna växa och leva vidare måste de flesta celler regelbundet ersättas med nya. Det sker genom att celler delar sig. När cellen ska dela sig fördubblar den hela sitt innehåll och blir till två celler. Då har en exakt kopia av cellen skapats och den första cellen dör. Oftast fungerar celldelningen eller så klarar cellens arvsmassa, DNA, själv av att reparera den skada som uppstått. Men någon gång kan cellen få en skada som den själv inte kan reparera, och den tappar då förmågan att kontrollera sin delning och tillväxt. Det kan leda till att cancer uppstår.

Det som kännetecknar cancerceller är bland annat att de fortsätter att föröka sig okontrollerat samtidigt som de inte dör när deras tid är ute. Ofta klumpar cancercellerna ihop sig och bildar en tumör, men det finns också cancerformer där cellerna inte bildar tumörer.

Undersök pungen och testiklarna

Det finns inget sätt att förebygga testikelcancer, men det är bra om man själv undersöker sin pung någon gång i månaden. Det gäller särskilt om man har ärftlighet för att utveckla sjukdomen eller om man hade en testikel som vandrade ner sent.

Om man undersöker pungen då och då lär man sig hur testiklarna brukar kännas. Det gör det lättare att upptäcka eventuella förändringar. Knölar eller svullnader kan vara ofarliga, men även om det är ovanligt kan det vara tecken på testikelcancer.

Ett bra tillfälle att undersöka pungen är när man står i duschen eller tar ett varmt bad. Pungen blir mjukare och lättare att undersöka när den är varm och intvålad. Gör så här:

• tvåla först in pungen
• låt pungen vila i ena handen
• använd den andra handens tumme och pekfinger
• ta en testikel åt gången och känn igenom den med tummen och pekfingret
• avsluta med att känna igenom hela pungen.

Testikeln förändras

De vanligaste symtomen på testikelcancer är att ena testikeln blir större eller känns ojämn. Testikeln kan också kännas tyngre och man kan ha en molande värk i den. Då bör man söka läkare för att få testikeln undersökt.

Att en testikel blir större och gör ont behöver inte innebära att man har fått cancer. Testiklarna kan ändra form, svullna eller göra ont av andra orsaker. Det kan bero på att testikeln har vridit sig inne i pungen eller att en bitestikel har blivit inflammerad. Bitestikeln är ett litet organ som finns bakpå testikeln. Där lagras och mognar spermierna.

Hos vissa män visar sig inga symtom förrän cancern har spridit sig. Då kan man få besvär från de ställen på kroppen där metastaserna finns, exempelvis i buken.

När ska man kontakta vården?

Om det gör ont i testiklarna, om man upptäcker en knöl eller om testiklarna känns annorlunda än tidigare på något annat sätt, ska man kontakta en läkare på sin vårdcentral. Även om testikelcancer är ovanligt och förändringarna oftast är ofarliga bör man genast få testiklarna undersökta så att man kan få behandling om det behövs.

Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för att få råd. 

Pungen kan undersökas med ultraljud

Till att börja med brukar läkaren känna igenom pungen och kan ibland redan då utesluta cancer. Men ofta får man också pungen undersökt med ultraljud. Vid ultraljudsundersökningen sänds svaga ljudvågor in i pungen via en liten sändare som kallas ultraljudsgivare. Ljudvågorna reflekteras tillbaka av kroppsvävnaden till ultraljudsgivaren som också är en mottagare.

Med hjälp av en dator omvandlas det reflekterade ljudet till en rörlig bild som kan ses på en bildskärm. Där kan läkaren oftast direkt se om man har en tumör i testikeln eller om förändringen beror på något annat, till exempel inflammation i en bitestikel. Man får besked om undersökningsresultatet inom några dagar av den läkare som skrivit remissen.

Även om det kan kännas genant att få pungen undersökt är det bra att veta att det inte gör ont att göra en ultraljudsundersökning. Man kan också tänka på att läkarna är vana att undersöka alla delar av kroppen, även könsorganen.

Ibland måste man opereras

Ibland måste testikeln undersökas mera noggrant för att läkaren ska kunna ta reda på om man har testikelcancer eller inte. Då får man gå igenom en operation som tar ungefär en timme.

Vid operationen blir man oftast sövd, men operationen kan också göras med så kallad ryggbedövning. Läkaren gör ett snitt ovanför ljumsken och kan sedan lyfta ut testikeln ur pungen utan att skära av sädesledaren eller blod- och lymfkärlen. Läkaren kan sedan undersöka testikeln och de vävnader som finns runt omkring. Om läkaren ser tecken på cancer opereras testikeln bort så att den kan undersökas i mikroskop. På så sätt får läkaren veta om det är cancer i form av seminom eller non-seminom eller möjligtvis en godartad tumör som inte är cancer.

Om läkaren direkt vid operationsbordet ser att det inte finns någon tumör i testikeln placeras den tillbaka i pungen. Vid operationen brukar läkaren för säkerhets skull ta ett litet vävnadsprov även från den andra testikeln för att undersöka om det finns en tidig cancer i den testikeln också. Läkaren gör då ett snitt genom punghuden och testikelkapseln och klipper av en liten bit vävnad som sedan undersöks i mikroskop.

Det är ovanligt att man har cancer i båda testiklarna. Man brukar kunna gå hem från sjukhuset dagen efter operationen. Vanligtvis blir man sjukskriven i en till två veckor. Man kan få en silikonprotes inopererad i samband med att testikeln opereras bort. Proteser finns i tre storlekar och de blir alltid rundare och fastare i konsistensen än en vanlig testikel.

Blodprov kan ge mer information

Om läkaren misstänker att man har en testikelcancer får man också lämna blodprov innan operationen som kan visa om man har så kallade tumörmarkörer i blodet. Sådana tumörmarkörer är protein som utsöndras främst av non-seminomtumörer, men också av seminom. Mängden av detta protein i blodet kan fungera som ett mått på cancern och svaret på provet brukar vara klart redan inom något dygn. Markörerna kan hjälpa läkaren att ställa diagnos. Om man har förhöjda tumörmarkörer i blodet och en knöl i en testikel är det nästan säkert att man har testikelcancer. Alla testikeltumörer producerar dock inte tumörmarkörer.

Har cancern spridit sig?

Om man får diagnosen testikelcancer och opereras är nästa steg att undersöka om cancern enbart fanns i testikeln eller om den har spridit sig till andra delar av kroppen. Man brukar få göra en lungröntgen. Brösthålan och buken undersöks med datortomografi. Någon enstaka gång görs denna undersökning med magnetkamera.

Man brukar också få lämna nya blodprover för att läkaren ska kunna kontrollera tumörmarkörerna. Om det inte finns någon cancer kvar sjunker tumörmarkörerna så att de helt är borta från blodet efter några veckor. Fortsätter de att vara förhöjda betyder det att tumören har hunnit sprida sig till andra delar av kroppen. Om man har en non-seminom cancer som inte har spridit sig upprepas datortomografin sex till åtta veckor efter den första undersökningen för att bekräfta resultatet.

Med hjälp av tumörmarkörer och röntgenundersökningar kan läkaren med ganska stor säkerhet avgöra om cancern har spridit sig eller inte.

Ett svårt besked att få

Att få ett besked om att man har cancer väcker ofta starka känslor och man behöver gott om tid att tala med sin läkare och annan vårdpersonal för att förstå vad beskedet innebär för en själv. Det kan vara bra att ha med en närstående vid sådana samtal. Den närstående kan hjälpa till att minnas vad som sagts under samtalet, och kan vara ett bra känslomässigt stöd. Om man inte är svensktalande har man alltid rätt att få information på sitt eget språk.

Vanligt men ändå skrämmande

Trots att cancer är en vanlig sjukdom är ett cancerbesked ofta skrämmande, eftersom många förknippar cancer med döden. Även om cancer är en dödlig sjukdom om den inte behandlas så finns idag behandlingar som gör att de flesta blir friska. Dessutom kan många som inte blir helt friska ändå leva länge och bra med sjukdomen.

En tid av många frågor

Oavsett hur det kommer att gå innebär beskedet om sjukdomen och om den kommande behandlingen att tillvaron vänds upp och ner, inte bara för den som är sjuk utan också för många runt omkring. Man har många frågor, samtidigt som det kan gå tid mellan beskedet om cancer och till dess att man får veta mer om behandlingen. Om man behöver prata med någon under den här perioden kan man ibland få hjälp av patientföreningar och det går också att kontakta Cancerfonden eller Cancerupplysningen.

Hjälp finns både inom och utom vården

För många brukar det kännas lättare när behandlingen väl har börjat och man vet vad som ska hända och har täta kontakter med vårdpersonalen. På många sjukhus finns särskilda sjuksköterskor som kallas kontaktsjuksköterskor som kan ge ytterligare stöd och även hjälpa till med olika praktiska saker. De flesta sjukhus har också en kurator som kan ge stöd och hjälp.

Testikelcancer opereras alltid

Om läkaren misstänker cancer i testikeln opereras den bort. Behandlingen vid svenska sjukhus bygger på vårdprogram som tagits fram i ett svensk-norskt samarbetsprojekt som startade i början av 1980-talet. Eftersom testikelcancer är en ovanlig cancerform har läkarna genom samarbetet kunnat samla stor kunskap och erfarenhet om att utreda, behandla och göra efterkontroller vid testikelcancer.

Undersökning i mikroskop

För att avgöra vilken typ av cancer det är måste läkaren undersöka den bortopererade testikeln i mikroskop. I mikroskopet kan läkaren också mäta hur stor tumören är, hur den växer i testikeln och om den växer in i de blodkärl och lymfkärl som finns i testikelvävnaden. Dessa faktorer påverkar risken för att testikelcancern redan har spridit sig till andra organ i kroppen när den upptäcks. Detta har också betydelse för risken att få återfall längre fram i tiden.

De båda tumörtyperna är ungefär lika vanliga, men non-seminom sprider sig oftare än seminom.

När cancern upptäcks har ungefär hälften av männen med non-seminom redan fått metastaser, oftast i lymfkörtlarna i buken, men också i lungorna. Av dem med seminom har endast 15 till 20 procent fått metastaser när de får sin diagnos.

Behandling med cytostatika

För att förebygga återfall eller för att behandla cancer som har spridit sig kan man få cellhämmande medel, så kallad cytostatika. Det gör att de flesta blir friska, vare sig cancern har spridit sig eller inte.

Biverkningarna av cytostatika kan vara omfattande. Hur besvärliga de blir beror bland annat på vilka typer av cytostatika man får och hur många behandlingar man behöver. Om man bara får någon enstaka behandling brukar inte biverkningarna vara så svåra. Oftast går de över ganska snabbt. Det bästa är att fråga sin läkare vilka biverkningar man kan få av just den behandling man själv ska få.

Strålbehandling

En del kan också få strålbehandling för att oskadliggöra metastaser. Strålningen skadar även kroppens friska celler, men de har en större förmåga än tumörcellerna att reparera sig. Därför får man som regel en serie av strålbehandlingar. Då hinner de flesta friska cellerna reparera sig mellan varje stråldos, medan tumörcellerna skadas och dör. Hur många behandlingar man får beror på vilken typ av tumör man har och vilket organ i kroppen det gäller. Varje behandling brukar ta ungefär 15 minuter.

Seminom som inte har spridit sig

Om man har testikelcancer av typ seminom som inte har spridit sig behöver man oftast inte få någon mer behandling när testikeln har opererats bort. Det finns risk för återfall hos ungefär två män av tio. Om tumören är större än fyra centimeter och har vuxit in i den del av testikeln där spermiegångarna går över i sädesledaren finns en något högre risk för återfall. Läkaren brukar då ha ett samtal med sin patient om återfallsrisker och rekommenderar ofta cytostatika i förebyggande syfte.

Efter cytostatikabehandlingen är risken för återfall ungefär 5 procent. Med sådan förebyggande cytostatikabehandling räcker det att man får en spruta vid ett enstaka tillfälle. Läkemedlet ges direkt i blodet på en cytostatikamottagning. Man behöver inte vara inlagd på sjukhus. Efter behandlingen kan man känna sig trött och illamående i några dagar. Andra biverkningar är ovanliga. Oftast mår man som vanligt efter några dagar.

Seminom som har spridit sig

Om cancern har spridit sig måste man få behandling mot metastaserna. Om de enbart finns i lymfkörtlarna längs de stora blodkärlen i bakre delen av bukhålan, och inte är större än två till tre centimeter stora, kan man få strålbehandling. Eftersom seminomcellerna är mycket känsliga för strålning räcker det att man behandlas med en låg dos. Oftast ges denna behandling med upprepade stråldoser under tre veckors tid.

Om tumörerna i lymfkörtlarna i magen är stora, eller om det finns metastaser också på andra ställen, behöver man behandling med cytostatika. Sådan behandling ges direkt i blodet genom dropp med två eller tre olika cytostatika. Man brukar ofta vara inlagd på sjukhus i fem dagar och får då behandling varje dag. Sedan görs ett uppehåll på två veckor, då man kan vara hemma. Därefter upprepas behandlingen under fem dagar. Det innebär att man behandlas var tredje vecka och vanligtvis får man gå igenom fyra behandlingsomgångar.

Under hela behandlingstiden och några veckor därefter kan man behöva vara sjukskriven. De flesta som behandlas med cytostatika blir av med sin cancer, men ibland kan man behöva få fler behandlingsomgångar med delvis andra cytostatika. 

Non-seminom som inte har spridit sig

Hos ungefär hälften av de män som får non-seminom kan läkaren inte finna några tecken till spridning av tumören när diagnosen ställs. Risken för återfall är liten när testikeln är bortopererad.Om cancern har hunnit växa in i testikelns blodkärl eller lymfkärl brukar läkaren rekommendera cytostatika i förebyggande syfte. Det beror på att risken då är stor att det finns små metastaser som inte kan upptäckas vare sig med röntgenundersökningar, tumörmarkörer eller under läkarundersökningen.

Om cancern har vuxit in i testikelns blodkärl eller lymfkärl finns risk för återfall hos ungefär varannan man. Men av dem som behandlas med cytostatika är det bara ungefär en av trettio som får tillbaka sjukdomen.Oftast får man cytostatikabehandlingen i en omgång. Den ges under fem dagar i form av dropp direkt i blodet och genom en spruta tio dagar senare.

Non-seminom som har spridit sig

Prognosen är numera god vare sig man har metastaser redan när man får diagnosen non-seminom eller visar sig ha förhöjda tumörmarkörer efter testikeloperationen. I denna situation behövs flera omgångar med cytostatikabehandling, oftast tre eller fyra perioder med fem dagars dagliga droppbehandlingar som upprepas var tredje vecka. Tio dagar efter varje femdagarsbehandling får man även en spruta med cytostatika.

Om det efter behandlingen finns kvar några rester av metastaserna kan de ofta opereras bort. Man blir för det mesta av med cancern efter sådan intensiv behandling. Risken för senare återfall är liten.

Om man har fått metastaser i hjärnan och levern och har höga halter av tumörmarkörer i blodet när man påbörjar cytostatikabehandlingen är prognosen något sämre. Men sådana tillstånd är ovanliga och även i den situationen blir mer än hälften av männen botade.

Förstadium till cancer i den andra testikeln

Om det vid testikeloperationen eller senare provtagning upptäcks att det finns förstadium till cancer, så kallad cancer in situ, också i den andra testikeln kommer man så småningom att få cancer även i den testikeln om man inte får behandling.

Läkaren brukar då rekommendera att testikeln strålbehandlas för att få bort de celler som innehåller förstadier till cancer. Denna typ av cancer är mycket känslig även för låga stråldoser. Man brukar få åtta strålbehandlingar under två veckor. Det får nästan alltid cancercellerna att försvinna.

Eftersom strålbehandlingen ges i en låg dos kan testikeln oftast fortsätta att producera testosteron. Då behöver man inte få testosteron genom sprutor eller med gel i fortsättningen, men man kommer inte längre att kunna producera spermier.

Var behandlas man?

Man kan bli opererad för testikelcancer på de flesta sjukhus i Sverige, men undersökningar, behandlingar och efterkontroller görs oftast vid en onkologisk klinik som är specialiserad på cancervård.

Efterkontroller

För att läkarna ska kunna bedöma om all cancer är borta brukar man få gå på kontroller efter avslutad behandling i ungefär tio år. På så sätt kan man snabbt få ny behandling om man får ett återfall. Röntgen och blodprov är vanliga undersökningar vid kontrollerna. Eftersom risken för återfall är störst under de första åren glesas kontrollbesöken ut efter hand. Under de första två åren sker kontrollerna var tredje till fjärde månad. Därefter varje halvår i fem år och sedan en gång årligen.

Biverkningar av cytostatika

Det är vanligt att man får sämre blodvärden efter upprepade cytostatikakurer, framförallt minskar antalet vita blodkroppar. Det gör att man har större risk att få infektioner som kan kräva behandling med antibiotika. Man kan också känna sig trött, må illa och tappa håret. Men det finns mediciner som hjälper mot illamåendet och håret växer så småningom ut igen.

Vissa cytostatika kan ge skador på njurarna, men risken motverkas om man dricker flera liter vätska varje dag under behandlingsperioderna. Ibland behöver man få extra vätska i form av dropp.

Några kan få biverkningar som inte går över. Det kan vara att man får sämre hörsel eller tinnitus och vissa får försämrad känsel i händer och fötter. Man kan också bli mer känslig för köld i dessa kroppsdelar.

Cytostatikabehandlingen kan också göra att spermieproduktionen i den testikel man har kvar blir sämre eller upphör.

Ibland gör behandlingen att man i fortsättningen producerar mindre könshormon. Detta kan kompenseras genom att testosteron tillförs kroppen på annat sätt. Antingen får man sprutor med testosteron med några månaders mellanrum eller så smörjer man sig själv på huden varje dag med en gel som innehåller testosteron.

Besvär av strålbehandlingen

Alla får inte problem av strålbehandlingen, men det är ganska vanligt att man blir trött och mår illa. Det finns hjälp att få mot besvären. Vårdpersonalen kan ge tips och råd om hur man mår bättre.

Eftersom tekniken för strålbehandling har utvecklats på senare år kan den numera läggas upp på ett sätt som gör att risken för biverkningar minimeras.

Infrysning av spermier 

Det går inte att säga i förväg hur produktionen av spermier kommer att påverkas av behandlingen. Därför ska alla erbjudas att frysa in spermier före operationen. På så sätt har man ändå möjlighet att längre fram kunna få biologiska barn. Det tar längre tid för spermieproduktionen att återhämta sig ju fler behandlingar med cytostatika man får. Risken finns att den inte återkommer alls.

När man ska lämna spermier för infrysning får man onanera till utlösning vid två-tre sjukhusbesök. En läkare kontrollerar hur många spermier som finns i utlösningen och vilken kvalitet de har. Även om man inte har så många spermier så fryses de in. Längre fram kan de tinas upp och användas vid insemination eller provrörsbefruktning. När man ska lämna spermier är det möjligt att ta med sin partner.

De flesta blir friska

Efter behandling blir de allra flesta som haft testikelcancer helt friska. Behandlingen kan göra att man blir steril, därför kan man få frysa in spermier som längre fram kan ge möjlighet att få biologiska barn.

Risken för återfall är störst de första åren efter behandlingen avslutats. De första två åren går man på kontroller var tredje till fjärde månad, därefter varje halvår i fem år. Sedan är det kontroll en gång årligen.