Grön starr, öppenvinkelglaukom

Synen försämras sakta

Den vanligaste formen av grön starr är så kallad öppenvinkelglaukom. För att läkaren ska kunna ställa denna diagnos krävs att det finns en skada på synnerven eller vissa skador på synfältet. Det främsta symtomet är att synfältet krymper. Det kan ta många år innan man märker av sjukdomen, och då är synen oftast redan skadad.

Det finns också en ovanligare form av grön starr, trångvinkelglaukom eller akut glaukom, som inte har något samband med öppenvinkelglaukom. Då kommer symtomen snabbt och ögat blir rött, det rinner, värker och pupillen blir stor. Man kan också få dimmig syn och se färgade ringar runt ljuspunkter. Även smärtor och illamående är vanligt.

Båda formerna av grön starr är allvarliga ögonsjukdomar som kan leda till försämrad syn eller blindhet.

Ögats uppbyggnad

Ögongloben är uppbyggd av tre lager:

• det yttre lagret består av hornhinnan som övergår i senhinnan eller ögonvitan
• det mellersta lagret består av regnbågshinnan, som övergår i ringmuskeln och åderhinnan
• det innersta lagret utgörs av näthinnan.

Ögat är också uppdelat i tre rum eller kammare:

• främre kammaren
• bakre kammaren
• glaskroppsrummet, som upptar större delen av ögat.

I regnbågshinnans mitt finns ett runt hål, pupillen. Den reglerar ljusinsläppet till ögats inre och skapar, tillsammans med hornhinnan och linsen, en bild på näthinnan.

Synnerven förtvinar

Vid öppenvinkelglaukom sker förändringarna framförallt i näthinnan. Det som händer är att synnerven gradvis förtvinar, och man får skador i näthinnan. Det leder till bortfall av synfältet, det vill säga att det bildas fläckar i synfältet där man inte ser. I sjukdomens slutskede påverkas även den centrala delen av näthinnan och synen försvinner.

Ett annat, men mycket ovanligt, symtom kan vara att man ser regnbågsfärgade ringar runt ljuspunkter, som till exempel lampor. 

För högt tryck i ögat kan vara en av orsakerna

Orsaken till sjukdomen är inte helt känd. En anledning kan vara att man får försämrad cirkulation i synnervens kärl, vilket gör att den börjar förtvina. Förändringarna kan bero på att trycket i ögat är för högt i förhållande till vad synnerven tål. Ungefär hälften av alla som har öppenvinkelglaukom har ett förhöjt tryck. Ett förhöjt tryck i ögat kan alltså öka risken för att få skador på näthinnan men man kan också i mer ovanliga fall ha ett högt tryck i ögat utan att det behöver ge några skador på synnerven.

Kammarvattnets flöde bestämmer trycket i ögat

Det är balansen mellan tillflöde och avflöde av kammarvattnet i ögat som bestämmer ögats tryck. Kammarvatten är en genomskinlig vätska i ögats främre och bakre kamrar. Den främre kammaren ligger framför regnbågshinnan och den bakre bakom. Vätskan är viktig för transporten av näring till linsen och hornhinnan och för att föra bort slaggprodukter, eftersom linsen och hornhinnan inte har någon egen blodförsörjning. Vätskan bildas på ringmuskelns yta i bakre kammaren, flödar omkring linsen och ut i den främre kammaren via pupillen. Från främre kammaren rinner den genom kammarvinkeln via ett filter till blodomloppet. Ett lagom tryck bibehåller ögats normala form och funktion.

Kombination av flera orsaker ger svårare sjukdom

Om man har förändringar i näthinnan eller ögonbotten och samtidigt har ett för högt tryck i ögat blir sjukdomen ofta svårare.

Kan vara ärftlig

Öppenvinkelglaukom kan vara ärftligt. Om syskon eller föräldrar har sjukdomen bör man låta undersöka sig från 40 års ålder och därefter vart femte år.

Vanligast bland äldre

Öppenvinkelglaukom är en vanlig sjukdom som framför allt äldre personer får. Den är ovanlig före 50-årsåldern.

Sjukdomen utvecklas långsamt i de flesta fall. Om man behandlas kan förloppet bromsas, men de förändringar som man redan har fått går inte tillbaka. Även om man får behandling kan sjukdomen förvärras och bli allvarlig. Öppenvinkelglaukom är en av de vanligaste orsakerna till försämrad syn och blindhet hos äldre.

Kan vara svår att upptäcka i tid

Oftast upptäcks sjukdomen så tidigt att man hinner få behandling innan skadorna blivit alltför stora. Problemet är att man själv aldrig märker sjukdomen förrän den har hunnit skada synfältet.

Synen försämras sakta

Öppenvinkelglaukom utvecklas oftast långsamt och många gånger får man inte några symtom förrän efter flera år. När man så småningom märker att synen har blivit sämre har ögat redan hunnit bli skadat. Ett skäl till att det tar lång tid innan man upptäcker sjukdomen är att det centrala synfältet, där man ser skarpast, drabbas sist.

Olika undersökningar

När man kommer för undersökning på ögonmottagningen kontrolleras om man har för högt tryck i ögat, bortfall i synfältet och en förtvining av synnerven.

Om man har öppenvinkelglaukom görs en undersökning en till två gånger varje år vid en ögonmottagning. Kontrollerna fortsätter livet ut och består av tryckmätning och undersökning av synfältet och ögonbotten. I samband med besöken kontrolleras också synskärpan för att se om synen försämrats.

Mätning av ögontrycket

Ögontrycket kan mätas på olika sätt. Ofta görs mätningen med en tryckmätare som ser ut som en penna och som sjuksköterskan håller i handen, eller med en tryckmätare som är kopplad till ett ögonmikroskop. Tryckmätaren sätts mot ögats hornhinna. Före undersökningen får man en till två droppar bedövningsmedel i ögat för att man ska slippa bli irriterad och inte blinka under mätningen. Undersökningen går snabbt och smärtfritt och man kan köra bil efteråt.

Undersökning av ögonbotten

Vid undersökning av ögonbotten används oftast en apparat som kallas för ögonmikroskop och som består av en förstoringsapparat och en lampa. Ögonmikroskopet står på ett höj- och sänkbart bord. Man får sitta på ena sidan av bordet, med hakan och pannan mot ett stöd så att huvudet och ögonen är helt stilla under den tid som undersökningen pågår. På andra sidan mikroskopet sitter läkaren och undersöker ögat genom ett system av förstorande linser. En lampa kan lysa på ögat, som undersöks från alla vinklar.

Ibland använder läkaren i stället en så kallad ögonspegel med lins för att kontrollera synnervspapillen. Ögonbotten kan även fotograferas med en speciell ögonbottenskamera. Fotot kan användas som jämförelse vid ett senare undersökningstillfälle för att se om det skett några förändringar av synnervspapillen. Undersökningen är inte besvärlig och helt smärtfri.

Synfältsundersökning

Att synfältet undersöks är viktigt för att läkaren ska kunna göra en fullständig bedömning. Man får då titta på en stor kupad skärm där det tänds små ljuspunkter som man allteftersom får bekräfta att man har sett. Även en vanlig dator används för samma undersökning. Då visas små ringar på datorskärmen i stället för ljuspunkter. Undersökningen tar från fem minuter till en kvart. Synfältsundersökning görs bara på ögonmottagningar eller ögonkliniker.

Det är bara ögonläkare som kan ställa en säker diagnos eftersom det är stora krav på bedömningen av synnervspapillen och synfältet.

Att få ett sjukdomsbesked

Steget är långt från att under en tid ha haft en begränsad nedsättning av synen, till beskedet att man har en allvarlig ögonsjukdom som i värsta fall kan leda till blindhet. Ibland blir beskedet så omtumlande att det kan vara svårt att först ta till sig informationen. Resultatet kan bli att man inte följer de ordinationer man får eller att man inte går på kontroller som man ska. Men om man får lite tid på sig och möjlighet att bearbeta och förstå att man gradvis får sämre syn, går det ofta lättare att hantera problemet.

Det är bra om man kan få stöd från anhöriga och att man ber om den hjälp som finns att få. Om man har några andra sjukdomar är det viktigt att man informerar sin ordinarie läkare om den nya diagnosen. Medicineringen kan både påverka och påverkas av andra läkemedel som man tar samtidigt.

Frågor inför ögonläkarbesöket

För att lättare kunna hantera olika typer av besked kan det vara bra att tänka igenom situationen före besöket hos ögonläkaren. Frågor man kan ställa är till exempel

• hur långt framskriden sjukdomen är
• om synen kommer att bli sämre eller om förloppet har hejdats
• vilken typ av medicinering som är lämpligast.

Det är vanligt att man är orolig för att man kommer att bli blind, och man kan behöva bearbeta och diskutera sin oro med ögonläkaren.

På läkarbesöket kan man också få information om var man kan få hjälp med synhjälpmedel och eventuellt få en remiss till syncentralen. Man kan också få hjälp med att få kontakt med en kurator.

Om man har andra sjukdomar och mediciner kan det vara bra att ha med en lista på de läkemedel man tar, och i vilka doser man tar dem.

Trycket i ögat sänks

Behandlingen går ut på att sänka trycket i ögat, men den kan inte återställa redan skadad nervvävnad och syn. Trots att man får behandling händer det ibland att sjukdomen försämras, men då går det långsammare. Även om sjukdomen är allvarlig, och till och med kan orsaka blindhet, får de allra flesta behålla en ganska god syn livet ut.

Behandling med ögondroppar

För att sänka trycket i ögat tar man olika typer av ögondroppar. De verkar genom att antingen minska tillverkningen eller öka avrinningen av kammarvätska i ögat. Det gör att vätskemängden inne i ögats kammare minskar och därmed också trycket inne i ögat. Risken med behandlingen är att dessa läkemedel kan reagera med andra läkemedel som man använder samtidigt, samt att alla läkemedel har någon form av biverkningar. Ibland ger behandlingen inte tillräcklig effekt.

De läkemedel som används för att sänka trycket i ögat är:

• Betablockerare, som minskar bildandet av kammarvätska och ökar avrinningen brukar användas i första hand, till exempel Timosan och Optimol. Kan ge biverkningar från hjärta och lungor som andningsbesvär och lägre puls.
• Karbanhydrashämmare, som minskar flödet av kammarvätska till ögat genom att hämma bildningen av ett särskilt enzym i ögat. De används ibland som tillägg till ovan nämnda betablockerare. Exempel är Azopt och Trusopt. Kan ge biverkan i form av rubbningar i kroppens saltbalans.
• Sympatomimetika, som minskar bildandet av kammarvätska och underlättar avrinningen brukar väljas av läkaren om man inte kan använda betablockerare. Exempel på läkemedel är Brimonidin, Apraklonidin, Dipivefrin och Epinefrin. Dessa läkemedel får inte tas tillsammans med mediciner mot nedstämdhet, så kallade tricykliska antidepressiva och MAO-hämmare.
• Parasympatomimetika, som underlättar avflödet av kammarvätska, används sällan numera. Exempel på läkemedel är Pilokarpin.
• Prostaglandinanaloger ökar också avrinningen av kammarvätska och har lika bra effekt som betablockerare, till exempel Xalatan, Travatan och Lumigan. Ger sällan biverkningar, men kan ge lättare besvär som till exempel ögonrodnad.

Ibland används så kallade kombinationsbehandlingar. Då är läkemedlet sammansatt av flera verksamma ämnen. Exempel på sådana läkemedel är Cosopt och Xalcom.

Det konserveringsmedel som finns i ögondroppar kan orsaka irritation eller allergisk reaktion i ögat. En del av dessa läkemedel tas även upp av kroppen i övrigt och kan ibland ge biverkningar. De kan också i vissa fall förstärka andra mediciner som man tar samtidigt. 

Laserbehandling

Om behandlingen med ögondroppar inte hjälper går det att minska trycket inne i ögat med laser. Laserbehandling kan man också få istället för ögondroppar. Behandlingen tar endast några minuter och man kan åka hem efteråt. Man bör däremot inte köra bil de närmaste timmarna efteråt eftersom man kan se dimmigt. Behandling med laser har få komplikationer.

Operation

Om ögondroppar eller laserbehandling inte hjälper kan det bli nödvändigt med operation för att underlätta avflödet av kammarvatten från ögat. Operationen tar ungefär en halvtimme och man burkar kunna gå hem efteråt. Man får oftast ta ögondroppar med kortison i 5-6 veckor efter operationen.

Nackdelen med en operation är att det är vanligt med komplikationer, som exempelvis grå starr.

Kontroller varje år

Man går på kontroller en till två gånger per år, och de måste göras på en ögonmottagning eller ögonklinik. Om man är sängbunden eller ligger på sjukhus måste man i alla fall ta sig till sin ögonläkare, eftersom apparaten som används vid synfältsundersökningen inte så enkelt kan flyttas.

Hjälp och stöd

Om man får nedsatt syn eller blir blind ställs man inför en ny social situation som är svår inte bara för en själv utan också för anhöriga. De flesta i ens dagliga omgivning vet inte så mycket om hur man får hjälp eller vilka behov man kan ha som synskadad.

På de flesta större ögonmottagningar kan man få stöd från en kurator för att klara av den första tidens chock eller sorg när man har fått en synskada. Reaktionen påminner om den som man kan få i samband med en anhörigs eller närståendes död, och kan bli lika långvarig. Praktiska bekymmer uppkommer efter att den första tidens chock har lagt sig och man behöver hjälpmedel för att klara det dagliga livet. På syncentralen finns en väl utbyggd organisation som man får hjälp av.

Vård om man blir synskadad

Med synskada menas att man har en så nedsatt synförmåga att det är svårt eller omöjligt att läsa en dagstidning med vanliga glasögon, eller att man har svårt att förflytta sig. Utöver fortsatt kontakt med sin ögonläkare behöver man ofta ytterligare stöd för att kunna anpassa sig till den nya situationen. Sjukhusens ögonmottagningar kan i de flesta fall ordna så att man även får prata med en kurator under den första tiden.

Hjälp från syncentral

Av ögonläkaren får man en remiss till en syncentral för att prova ut hjälpmedel. Väntetiden är ofta lång, vilket tyvärr innebär att man kan få vänta flera månader på ett besök. När man besöker syncentralen första gången görs en ny bedömning. Man får träffa en sjuksköterska som undersöker synfältet och en optiker som bedömer synskärpan. Sedan får man individuell hjälp. Det kan vara träning i att orientera och förflytta sig, sköta hushållet under de nya förhållandena och att använda rätt sorts belysning. Balansträning ingår också. Dessutom kan man få undervisning i alternativa läs- och skrivtekniker.

Det finns lärare på syncentralen som ger utbildningen. Synkonsulenter hjälper till med sociala frågor och informerar om rättigheter som man har i samhället, som till exempel färdtjänst, hemtjänst och ledsagarservice. Man kan också få stöd från psykolog och kurator.

Kostnadsfria hjälpmedel

Genom syncentralerna kan man också utan kostnad få tillgång till olika hjälpmedel. Det kan till exempel röra sig om kontakt med teleoperatör för uppringning av telefonnummer eller upplysning om dagens TV-program, talböcker att låna på biblioteket eller dagstidningar på band. Det finns också speciella kikare, TV-apparater och förstoringsglas med belysning.

Vilka hjälpmedel som är kostnadsfria skiljer sig mellan olika landsting, och utbudet av hjälpmedel varierar också mellan landstingen. Om tiden verkar lång fram till första besöket på syncentralen finns möjligheten att själv köpa vissa hjälpmedel hos särskilt kunniga optiker.

Hjälp i hemmet

Vanligen besöker man syncentralen tre till fyra gånger. Man kan få hembesök av personal från syncentralen för att bedöma behovet av hjälpmedel i hemmet, och man kan också få hjälp med att träna att ta sig fram utomhus. Syncentralerna har mycket små möjligheter att fortsätta hembesöken eller träning i närområdet, eftersom det inte finns sådana resurser. Om man fortfarande arbetar kan man få hjälpmedel till arbetsplatsen genom försäkringskassan och AMS.

Heminstruktörer

När man har förlorat sin syn kan det ofta bli svårt att få den praktiska vardagen att fungera. Rädslan för att våga åka buss eller gå och handla kan vara stor, och man kan behöva mer träning. Kommunerna har heminstruktörer som hjälper till med att prova ut hjälpmedel i hemmet och träna praktiskt hushållsarbete. De hjälper även till om man behöver förflytta sig utanför bostaden.

För att få kontakt med heminstruktören behövs ingen remiss. Det räcker med att man själv eller en anhörig ringer och ber om hjälp när man inte klarar sig utan stöd. Heminstruktören gör sedan en bedömning av vilka behov som finns. En del kommuner erbjuder heminstruktören kostnadsfritt, medan andra har dragit in denna hjälp. På dessa ställen finns inte alltid heller några alternativ till heminstruktörer. I vissa kommuner erbjuds istället kontakt med en så kallad distriktsarbetsterapeut.

Synskadades riksförbund

Synskadades riksförbund, SRF, är en intresseorganisation för synskadade i Sverige. Föreningen har 15 000 medlemmar i olika lokalföreningar runt om i landet.