Blodpropp i benet

Kroppens skydd mot blödningar

Blodet har förmåga att levras, koagulera, för att stoppa blödningar. När ett blodkärl brister klumpar blodplättarna, de så kallade trombocyterna, i blodet ihop sig och fäster sig på den skadade kärlväggen. Det bildas en plugg som hejdar blödningen. Blodplättarna släpper ifrån sig ämnen som dels lockar till sig fler blodplättar, dels gör så att blodet levras. På så sätt förstärks pluggen. När kärlväggen har reparerats ser andra ämnen i blodet till att koagulationen inte fortsätter, och blodproppen löses upp igen. Det här är något som ständigt pågår i kroppen och som skyddar mot blödningar.

Så bildas en blodpropp

Ibland kan blodproppar börja växa till allt eftersom fler och fler blodplättar fastnar vid en skada på ett blodkärl. När även andra blodkroppar fastnar i anslutning till blodplättarna blir proppen större och blodcirkulationen genom kärlet långsammare. Till slut kan blodkärlet bli helt tilltäppt av det stelnade blodet. Sådana blodproppar orsakar olika sjukdomstillstånd.

Blodproppar kan också bildas utan att blodkärlet har skadats. Då kan blodplättar börja fästa sig vid ojämnheter i kärlväggen som har orsakats av till exempel åderförfettning eller andra förändringar. I venerna bildas de allra flesta blodpropparna i venklaffarna, en sorts ventiler som hindrar blodet från att rinna baklänges.

Blodproppar bildas oftast i benets vener

Det finns två olika sorters blodkärl, vener och artärer. Artärerna leder blodet från hjärtat och ut i kroppen, medan venerna leder tillbaka blodet till hjärtat igen. Det finns djupa vener, som löper i musklerna, och ytliga, som går ytligt under huden.

I venerna bildas de allra flesta blodpropparna i venklaffarna, en sorts ventiler som hindrar blodet från att rinna baklänges.

En blodpropp, så kallad trombos, bildas oftast i de djupa venerna i vadmusklerna. En sådan blodpropp kallas djup ventrombos, och förkortas ibland DVT. Proppar kan någon gång bildas också på andra ställen i kroppen, till exempel i armarna, men det är inte alls lika vanligt.

Eftersom flödet av blod från benet hindras av blodproppen, pressas vätska från blodet ut i vävnaderna runt venen och gör att underbenet eller ibland hela benet svullnar och gör ont.

Proppen kan följa med blodet till lungorna

En djup venpropp som upptäcks och behandlas tidigt är oftast inte farlig och ger inga bestående problem. En blodpropp i underbenets vener som inte behandlas och som växer sig större, är däremot svårare att behandla och kan hindra blodcirkulationen allvarligt. En blodpropp i en ven kan bli flera decimeter lång. En sådan blodpropp i vaden kan öka i storlek och så småningom nå upp till lår- och bäckenvenerna.

Blodproppar som bildas i benens eller bäckenets vener kan lossna och följa med blodet och fastna i ena eller båda lungorna. Plötslig andnöd, hosta eller håll i sidan/bröstet kan tyda på att en blodpropp följt med blodet till lungorna och fastnat.

Varför får man en blodpropp i en ven?

Man kan få en blodpropp i venerna av många olika orsaker, till exempel efter

• operationer i buk och bäcken, speciellt efter tumöroperationer
• olycksfall, speciellt vid benbrott som kräver gips och minskar rörligheten
• höftleds- och knäledsoperationer
• sängliggande under flera dagar utan att vadmusklerna används regelbundet
• stillasittande, exempelvis vid långa resor med flyg, buss eller bil
• p-piller, graviditet och förlossningar.

Vid operationer och olycksfall sker många förändringar i kroppen som bland annat gör att blodet levrar sig lättare än vanligt. I kombination med att man ligger stilla under, och kanske även efter, operationen eller skadan ökar risken för att få en blodpropp.

Att man lättare råkar ut för proppar i venerna efter en förlossning beror framför allt på hormonförändringar. Om ett blodkärl skadas vid förlossningen kan risken för blodproppar också öka.

Vissa får proppar lättare än andra

Man har ökad risk att få en blodpropp i venerna om man

• har en infektion
• är äldre än 65 år
• är gravid
• är kraftigt överviktig
• är rökare
• har cancer, särskilt vid operationer eller om man behandlas med cytostatika
• har onormalt många röda blodkroppar
• använder p-piller, även om risken är liten.

Om man inte rör sig blir blodcirkulationen i benen långsammare, och det gör att blodproppar bildas lättare.

Blodproppar i venerna kan bildas lättare om man har rubbningar i blodets förmåga att levra sig eller lösa upp proppar. Här kan ärftlighet spela en roll.

I Sverige vårdas mer än tiotusen personer på sjukhus varje år för proppar i venerna. Många gånger hittar man inte någon förklaring till varför det bildas blodproppar. Om man en gång har haft en blodpropp i ben eller lunga har man lättare att få det igen. Det kan till exempel bero på att man har en sjukdom som gör att man lättare får blodproppar, eller att man har rester av en tidigare propp som hindrar blodflödet eller gör att kärlväggen är ojämn.

Ovanligt att en venpropp orsakar stroke eller hjärtinfarkt

Det är sällan en blodpropp i en ven leder till stroke eller hjärtinfarkt eftersom lungornas nät av små blodkärl, så kallade kapillärer, hindrar proppen från att passera lungan.

I enstaka fall kan venproppar leda till hjärtinfarkt eller hjärtsvikt. Det kan ske om man får stora proppar som fastnar i lungorna eller om man redan har en hjärtsjukdom, vilket gör att belastningen på hjärtat bli för stor. En venpropp kan endast i sällsynta fall leda till stroke om man har medfödda hjärtfel.

Bra att röra på benen

För att undvika blodproppar i venerna i benen är det viktigt att man använder sina vadmuskler genom att röra sig så gott man kan. När man inte använder sina vadmuskler blir det sämre blodföde i benet och därmed svullnad. Detta gäller vare sig man ligger, sitter eller står.

Det är bra att promenera. Om man är sängliggande kan man försöka trampa med fötterna, vifta med tårna och röra på benen flera gånger varje dag. Vadmusklernas sammandragningar pressar ihop venerna och hjälper till att föra blodet i riktning mot hjärtat.

Om man sitter stilla länge till exempel under en flygresa, är det bra om man regelbundet rör på och trampar med fötterna. Ännu bättre är att gå omkring lite i planet, om man har möjlighet till det. Man kan också använda stödstrumpor för att förebygga blodproppar när man sitter stilla under lång tid, till exempel vid resor. Stödstrumpor kan köpas receptfritt på apotek eller i affärer som säljer olika typer av hjälpmedel.

Har man en ökad risk för att få blodpropp kan man i vissa fall, till exempel inför en längre flygresa, få en spruta med förebyggande läkemedel. En sådan spruta ges efter samråd med läkare.

Om man slutar röka och går ner i vikt kan man sannolikt på sikt minska risken för att få blodproppar i venerna.

Mediciner och speciella stödstrumpor förebygger besvär

Inför större operationer brukar man få mediciner som motverkar att blodproppar bildas efter operationen. Behandlingen kan börja redan kvällen före operationen och sedan fortsätta under några dagar.

Man kan även använda speciella stödstrumpor efter en operation, både natt och dag. Strumporna förstärker den pumpeffekt som vadmusklerna har när de drar ihop sig. Att ha benen högt är också bra för att motverka blodstockning i benet. Det finns även så kallade kompressionsstrumpor. De finns i olika klasser som ger olika mycket tryck och ska provas ut för att sitta så bra som möjligt. De går att köpa i affärer som säljer olika typer av hjälpmedel.

Klaffarna kan skadas och man kan få bensår

Venerna i benen har en sorts ventiler, så kallade klaffar, som hindrar blodet från att rinna bakåt. Klaffarna gör att inte trycket i fotens vener blir för högt när man står upp och att blod inte samlas så att underbenet och foten svullnar.

Om man har haft en blodpropp i benens djupa vener kan venens klaffar ha fått en skada som inte läker. Då rinner blodet bakåt och det samlas mer blod i benet. Det kan visa sig som svullnad, mörkare hud och några år senare kan man i enstaka fall få svårläkta bensår. Detta kan förebyggas med stödstrumpor eller kompressionsstrumpor.

Andra typer av blodproppar

Blodproppar som har bildats i vänstra delen av hjärtat eller i halsens pulsådror kan också följa med blodet, men inte via venerna. Den här typen av blodproppar följer i stället med de så kallade artärerna, det vill säga de blodkärl som leder blodet från hjärtat och ut i kroppen.

De kan orsaka stroke om de fastnar i hjärnans blodkärl, eller hjärtinfarkt om de fastnar i de små blodkärl som förser hjärtmuskeln med syrerikt blod. De kan också fastna i artärer som går till tarmarna eller benen, men de kan aldrig komma till lungorna.

Det finns också så kallad tromboflebit, som innebär att man har en inflammation och ibland även en propp i en ytlig ven. Det kan kännas som en liten, öm förhårdnad alldeles under huden. Tromboflebiter är i sig ofarliga, men kan i vissa fall sprida sig till de djupa venerna och öka risken för blodproppar där. Det gäller särskilt om tromboflebiterna sitter på benen. Det är vanligare att man får tromboflebiter om man har åderbråck eftersom det är samma ytliga blodkärl som då drabbas.

Svullnad och värk är vanligaste symtomen

Blodproppar är vanligast i benets vener, framför allt i vaderna. Symtomen kan vara att

• vaden svullnar och blir varmare än den andra vaden, ibland även rodnad eller blåaktig
• vaden är öm och spänd om man klämmer på den
• det värker i benet, vaden eller hålfoten, framför allt när man går
• ytliga blodkärl på benet kan synas tydligare.

Besvären kan ibland vara mycket lindriga, och därför kan det vara svårt att upptäcka att man har fått en propp.

Flera olika undersökningar kan behövas

Även om man har besvär som är typiska för blodpropp är det svårt för läkaren att ställa diagnos bara genom att titta och känna på benet.

Undersökningen börjar ofta med att läkaren mäter vadens omfång och jämför med den andra vaden. Eventuella temperaturskillnader undersöks och läkaren känner på vaden för att bedöma om den är öm och spänd. Undersökningen kan kompletteras med blodprover, men det finns inget blodprov som säkert visar att man har fått en propp i venerna.

Om läkaren däremot bedömer att man troligtvis inte har någon blodpropp och att man inte har några andra sjukdomar, kan vissa blodprov med hög sannolikhet utesluta att man har blodpropp.

För att läkaren ska vara helt säker på att det är blodpropp man har fått måste en eller flera undersökningar göras.

Oftast får man genomgå en ultraljudsundersökning.

Ibland används en typ av röntgenundersökning som kallas flebografi. Den innebär att kontrastmedel sprutas in i en ven i foten. Sedan tas röntgenbilder och läkaren kan se hur kontrastmedlet sprids uppåt i veneerna. På röntgenbilden blir kontrastmedlet vitt. Där blodproppen sitter kan inte kontrastmedlet ta sig fram. Därför syns ett mörkt område i blodkärlet där proppen sitter.

Om undersökningarna inte ger något säkert svar kan man få åka hem igen, men om besvären inte går över eller förvärras bör man återkomma efter några dagar för en ny undersökning.

Blodproppar måste alltid behandlas

Blodproppar i de djupa venerna måste behandlas av läkare. Proppen försvinner inte av sig själv, utan kan öka i storlek om den inte behandlas. Man kan inte behandla blodproppar på egen hand eller med alternativmedicin.

Om man tror att man kan ha fått en blodpropp i venerna ska man söka läkare omedelbart. Man kan ringa sin vårdcentral eller sjukvårdsrådgivningen för att få råd om vart man ska vända sig.

Vårdcentralen kan göra en snabb bedömning av benet. Om läkaren där misstänker blodpropp i venerna får man en remiss direkt till sjukhus. Om inte vårdcentralen har en tid snabbt bör man uppsöka en akutmottagning på sjukhus.

Blodförtunnande behandling för att lösa upp proppen

Om läkaren har konstaterat att man har en blodpropp i en ven får man blodförtunnande läkemedel som gör att blodet inte levras. Behandlingen förhindrar att proppen blir större och hjälper kroppen att lösa upp proppen så att blodkärlet öppnas igen. Dessutom minskar risken för nya proppar. Behandlingen pågår i tre till sex månader, ibland längre om blodproppen är stor eller risken för nya proppar är hög.

Behandling med sprutor eller tabletter

Om man är nyopererad och får en blodpropp under sjukhusvistelsen brukar behandlingen börja på sjukhuset med att man får sprutor med lågmolekylärt heparin för att efter några dagar eller veckor går över till tabletter med wafarin, oftast Waran. Sprutorna och tabletterna innehåller ämnen som förhindrar att blodet levras.

Om man är hemma och får en propp några veckor efter att man skrivits ut från sjukhuset efter en operation brukar man få börja med sprutor samma dag som man söker vård. Oftast får man också börja med tabletter med wafarin samma dag eller någon dag senare.

Man får ofta lära sig att ta sprutorna själv i hemmet, kanske med hjälp av en anhörig. Om det behövs kan man få hjälp av en distriktssköterska.

Ibland bedömer läkaren att man ska fortsätta med enbart sprutor under hela behandlingsperioden. Det gäller särskilt vid ökad blödningsrisk och tumörsjukdomar, eller om man har svårt att äta eller komma på regelbundna blodprovskontroller.

Eftersom tabletterna inte börjar verka fullt ut förrän efter fem till tio dygn måste man ta sprutor under dessa dagar.

Effekten av tabletterna kontrolleras

Tabletternas effekt kontrolleras regelbundet med blodprover, och med ledning av dessa bestämmer läkaren eller en sjuksköterska hur många tabletter man ska ta varje dag. I början får man ta prov varje vecka, men när värdena blir mer stabila kan det räcka med provtagningsintervaller från varannan till var åttonde vecka. Om besvären inte minskar ska man genast kontakta sin läkare, eftersom det kan betyda att den behandling man får inte räcker eller att man har någon annan sjukdom som påverkar.

Ibland behöver man vårdas på sjukhus

Om proppen är stor och man har allvarliga symtom kan man få det blodförtunnande medlet heparin som dropp direkt i blodet i början av behandlingen, i stället för som sprutor. Om man får heparindropp måste man vara inlagd på sjukhus.

Man blir också inlagd om man av någon anledning löper ökad risk att få komplikationer, till exempel blödningar, eller om man har andra försvårande sjukdomar. Man kan också bli inlagd på sjukhus om läkaren bedömer att man har svårt att klara av behandlingen själv i hemmet.

För- och nackdelar med båda behandlingsformerna

Det finns för- och nackdelar med både tabletter och sprutor. Många tycker att det är lättare att svälja en tablett än att ta en spruta. Om man tar sprutorna slipper man de blodprover som är nödvändiga för att kontrollera doseringen av tabletterna.

Annan behandling kan behövas

Om man har kraftig bensvullnad kan man vid sidan om den blodförtunnande behandlingen tillfälligt få vätskedrivande medicin, så kallad diuretika, för att bensvullnaden ska minska.

Om man har ont får man smärtstillande medel, ofta tabletter som innehåller paracetamol. Man brukar inte få smärtstillande medicin som innehåller acetylsalicylsyra eller andra värkmediciner som ökar risken för blödningar när man behandlas med Waran, eftersom risken för blödningar då ökar ytterligare. Om man använder Waran ska man berätta det för alla läkare man träffar, innan man får nya läkemedel utskrivna.

Strumpa som en del av behandlingen

Förutom behandling med läkemedel får man använda en speciell strumpa, en så kallad kompressionsstrumpa, som motverkar att blodet rinner bakåt i venen så att benet svullnar. Man ska ta på sig strumpan redan i sängen på morgonen och inte ta av den förrän man lägger sig igen. Om man har svårt att få på sig strumpan och inte kan få hjälp av någon hemma, kan man få hjälp av hemtjänsten eller distriktssköterskan.

Läkaren bestämmer hur länge man ska använda strumpan. Ett år eller längre är inte ovanligt, särskilt om benet fortfarande är svullet. Det är bara bra att röra på sig. Om man sitter stilla långa stunder ska man ha benet i högläge samt omväxlande böja och sträcka på foten då och då.

Riktigt stora proppar

Riktigt stora proppar kan ibland behöva behandlas med propplösande läkemedel, som innehåller streptokinas eller alteplas, eller i sällsynta fall opereras bort. Det gäller framför allt om proppen allvarligt hindrar blodcirkulationen i benet.

Risken för blödningar ökar

Eftersom den blodförtunnande behandlingen minskar blodets förmåga att levra sig kan man få blödningar. Risken för blödningar är större när man behandlas med tabletter än när man får sprutor med lågmolekylärt heparin. Man kan till exempel lättare få näsblod, blod i urinen eller mörk avföring. Blödningarna kan i ett fåtal fall vara livshotande. Om man får blödningar, eller plötsligt får svår huvudvärk, ska man kontakta läkare omedelbart.

Nya proppar kan bildas

Att man har fått behandling för sin blodpropp behöver inte betyda att man aldrig får en propp igen. Man kan få en ny blodpropp, speciellt om man tillhör någon av de grupper som har lättare att få proppar.

En blodpropp kan även vara en engångsföreteelse som aldrig återkommer och som inte efterlämnar några bestående besvär.

För att minska risken att få en ytterligare propp ska man vara noga med att fortsätta med den blodförtunnande medicinen enligt läkarens anvisningar. Om man har blivit ordinerad att använda kompressionsstrumpa är det viktigt att använda den från det att man stiger upp på morgonen tills man lägger sig på kvällen. Man ska också undvika att ha benen helt stilla under längre stunder.