Skelett och leder

Skriv ut
Skriv ut

Skelettets uppbyggnad

Skelettets uppbyggnad

Flera hundra ben

Vårt skelett är uppbyggt av drygt 200 ben. En del ben är stora, till exempel lårben och höftben. Andra ben är mycket små, som fingrarnas och tårnas ben. Allra minst är hörselbenen, som också räknas till skelettet.

Några av benen rör sig i förhållande till varandra. Rörelserna sker i leder, som även är viktiga för att hålla ihop bendelarna och ge skelettet stadga.

Fogar kallas förbindelser mellan ben där det inte sker några, eller endast obetydliga, rörelser. Skallens ben är till exempel förenade med hjälp av fogar.

SkelettVårt skelett är uppbyggt av drygt 200 ben.

Stomme som skyddar

Skelettet fungerar som en stomme för kroppen och håller den upprest. Det är också en viktig del i vår så kallade rörelseapparat genom att skelettdelarna fungerar som hävstänger för de muskler som fäster vid benen. När musklerna drar ihop sig och spänns uppkommer rörelser.

Skelettet skyddar dessutom hjärnan och våra inre organ. Det fungerar också som ett förråd av mineraler, framför allt kalcium och fosfat. Det sker hela tiden ett utbyte mellan mineralerna i skelettet och de som finns lösta i blodet. Tack vare det kan koncentrationen i blodet hållas ganska jämn, även om vi får i oss mindre mängd mineraler med födan. Slutligen bildas blodet i den röda benmärg som finns i vissa delar av skelettet.

Skelettet liknar armerad betong

Skelettet är uppbyggt av benvävnad, som är en typ av stödjevävnad. Benvävnaden innehåller mycket kollagenfibrer av protein som ger böj- och draghållfasthet, och kalciumkristaller som gör benet hårt. Uppbyggnaden liknar armerad betong.

Benvävnaden kan antingen vara kompakt, eller uppbyggd av tunna benbjälkar med benmärg emellan. Den sistnämnda typen kallas svampaktig benvävnad, eftersom den liknar en tvättsvamp. Om alla ben bestod av kompakt benvävnad skulle skelettet bli mycket tungt. Varje ben innehåller både kompakt och svampaktig benvävnad för att skelettet ska vara starkt, men ändå inte för tungt. Trots det utgör skelettet ungefär 20 procent av kroppsvikten.

Rörben med benvävnadBenen består både av kompakt och svampaktig benvävnad. I det kompakta benet finns ett nätverk av kanaler där blodkärl, nerver och lymfkärl går. Benen bryts hela tiden ner och nybildas. I benen finns också kroppens förråd av mineraler som exempelvis kalcium, fosfat och magnesium.

Inuti benen finns benmärg

Benmärgen i den svampaktiga benvävnaden kan antingen vara gul eller röd. Den gula benmärgen innehåller mest fett. I den röda benmärgen bildas röda blodkroppar. Röd benmärg finns hos vuxna i bröstbenet, höftbenskammarna och i rörbenens ändar. Övriga hålrum i benen innehåller gul benmärg.

Varje ben omges av en tunn bindvävshinna som kallas benhinna. Den innehåller blodkärl och nerver. Kärlen når även in i själva benvävnaden. Från blodkärlen får benvävnaden syre och näring. På grund av nerverna är benhinnan mycket känslig för smärta.

Hos fostret bildas skelettet av bindväv eller broskvävnad, som senare ersätts av benvävnad. De små ben som på så sätt bildas växer både på längden och på bredden. När benen växer på längden sker det i speciella tillväxtzoner av brosk. I puberteten har man växt färdigt och då förbenas även tillväxtzonerna.

 Rörben med benmärgLånga ben eller rörben, till exempel lårbenet, innehåller benmärg. I den svampaktiga delen av benet finns röd benmärg och där tillverkas röda och vita blodkroppar. I märghålan finns gul benmärg som mest består av fett- och bindväv. Hos barn finns även röd benmärg i märghålan.

Tre olika typer av ben

Skelettets ben kan vara av olika typer:

  • Rörben kallas de långa och smala skelettdelar som finns i armar och ben. Stora rörben är delvis ihåliga inuti. Ändarna är täckta av broskvävnad så att benen lätt kan röra sig mot varandra i lederna. Tvärstrimmig skelettmuskulatur fäster vid rörbenen. När musklerna spänns uppstår rörelser i leden. Den kraft som utvecklas förstärks tack vare hävstångseffekten.
  • Korta och oregelbundna ben finns bland annat i våra hand- och fotleder. Även ryggkotorna räknas till denna grupp.
  • Platta ben bygger upp skallen. Även bröstbenet, revbenen, skulderbladen och höftbenen räknas till platta ben.
Fäll ihop

Skelettets delar

Skelettets delar

Skallen skyddar hjärnan

Skallen består av den så kallade hjärnskålen och ansiktsskelettet, totalt 29 stycken ben. Hjärnskålen är uppbyggd av pannbenet, två hjässben, två tinningben, kilbenet, silbenet och nackbenet. Tillsammans skyddar dessa ben hjärnan.

I nackbenet finns ett hål där ryggmärgen passerar ner till kotornas ryggradskanal. Benen i hjärnskålen är sammanfogade med hjälp av fogar eller sömmar.

Ansiktsskelettet skyddar ögonen, munhålan och näshålan. Till ansiktsskelettet räknas bland annat under- och överkäksbenen, näsbenet, okbenen och tårbenen. Underkäksbenet är rörligt tack vare käkleden.

KraniumKraniets ben hålls ihop av fogar eller sömmar. Benen har sågtandade kanter som exakt passar in i varandra och förenas med bindväv. Undantaget är leden mellan underkäken och tinningbenet som har ett ledhuvud som vilar i en ledpanna, precis som kroppens övriga leder.

Inuti ryggraden finns ryggmärgen

Ryggraden består av:

  • sju halskotor
  • tolv bröstkotor
  • fem ländkotor
  • korsbenet, som består av fem sammanvuxna korskotor
  • fyra eller fem svanskotor, som i medelåldern växer ihop till svansbenet.

Ibland växer inte alla svanskotorna ihop till svansbenet när man når medelåldern. Ännu mycket ovanligare är det att korskotorna inte växer samman till ett korsben, men det kan förekomma.

I varje kota finns ett hål. Eftersom kotorna är staplade på varandra till en pelare bildas en kanal genom hålen. I kanalen går ryggmärgen väl skyddad. Hos en vuxen person når ryggmärgen ner till första eller andra ländkotan. Längre ner innehåller ryggradskanalen nerver från ryggmärgen.

Diskar gör ryggraden rörlig

Mellan kotorna ligger mellankotsskivor, så kallade diskar. Diskarna består av en ring av broskvävnad med en geléaktig kärna. De är stötdämpande och underlättar ryggradens rörelser. Under dagen tyngs diskarna ihop något. Man kan därför vara någon centimeter kortare på kvällen än på morgonen.

Ryggraden är inte helt rak, utan naturligt krökt. Halsryggraden och ländryggraden är böjda framåt, medan bröstryggraden och korsbenet är böjda bakåt. Ryggraden har ofta små krökningar i sidled som kallas skolios.

Ryggrad med kotorMellan kotorna finns skivor av brosk, mellankotsskivor eller diskar, som fungerar som stötdämpare och underlättar ryggradens rörelser. I kotorna finns hål där ryggmärgen ligger väl skyddad. Kotorna hålls samman av ledband och muskler vilket gör ryggraden till en elastisk stav.

Bröstkorgen skyddar hjärta och lungor

Bröstkorgen består av de tolv bröstkotorna, bröstbenet och tolv par revben. De tio översta revbenen sitter fast dels mot benutskott på bröstkotorna, och dels mot bröstbenet genom revbensbrosk. De två nedersta revbenen sitter bara fast mot bröstkotorna, utan något fäste framåt. På så sätt bildar bröstkorgens ben en hålighet som skyddar bland annat hjärta och lungor. I bröstkorgen fäster också muskler som är viktiga för andningen.

Skelett med bröstkorg och armarDe tio översta revbenen fäster på bröstbenet med revbensbrosk. Bak fäster revbenen i bröstkotorna i ryggraden. De två nedersta revbenen fäster bara mot bröstkotorna, men slutar fritt framåt. Bröstkorgens ben bildar en skyddad hålighet för bland annat hjärta och lungor.

Skuldra, arm och hand

Skuldran eller axeln är uppbyggda av nyckelbenet och skulderbladet. Nyckelbenet har leder mot skulderbladet och bröstbenet. Det översta revbenet ligger alldeles under nyckelbenet. Skulderbladet ligger på baksidan av bröstkorgen, och ingår tillsammans med överarmsbenet i axelleden.

Armen innehåller tre stora ben, överarmsbenet i överarmen, strålbenet och armbågsbenet i underarmen. Alla tre benen har leder mot varandra. Handen innehåller många små ben i handloven, mellanhanden och fingrarna.

Bäckenet skyddar tarmar och urinblåsa

Bäckenet byggs upp av korsbenet och två höftben. Benen bildar tillsammans en ring som skyddar bland annat urinblåsan och delar av tarmen. Framtill förenas de båda höftbenen med hjälp av en fog som kallas symfysen. Baktill förenas höftbenen och korsbenet i de båda sakroiliakalederna.

Höftbenen är i sin tur uppbyggda av tre ben som kallas tarmben, sittben och blygdben. Tarmbenet har en stor vinge som skyddar tarmarna. Området mellan vingarna kallas stora bäckenet, medan den nedre delen av bäckenet som ligger framför korsbenet kallas lilla bäckenet.

Tack vare bäckenets uppbyggnad flyttas kroppstyngden över från ryggraden via korsbenet, sakroilikalederna och höftbenen till benen. När man sitter hamnar kroppstyngden på de båda sittbensknölarna.

Kvinnans bäcken är vidare och bredare än mannens. Det är nödvändigt vid graviditet och förlossning.

Bäcken, ben och fotLårbenet är kroppens längsta ben. Foten innehåller många små ben, 26-28 stycken. Benen är ordnade som valv både på längden och på tvären. Genom att foten är byggd så, kan man gå spänstigt.

Höft, ben och fot

Höftbenet är en del av bäckenet. På utsidan av höftbenet bildas en djup grop som bildar ledpanna för höftleden.

Vårt ben är uppbyggt av lårbenet, knäskålsbenet, vadbenet och skenbenet. Lårbenet är kroppens längsta ben, och ingår i både höftleden och knäleden. I underbenet är skenbenet mycket kraftigare än vadbenet. Skenbenet ingår i knäleden, medan både skenbenet och vadbenet ingår i fotleden.

Foten består av vristen, mellanfoten och tårna. Foten innehåller många små ben, totalt 26-28 stycken. Benen är ordnade som valv både på längden och på tvären. Tack vare det blir gången spänstig och belastningen på knän, höfter och rygg minskar. Om man är plattfot saknas valven helt eller delvis.

Fäll ihop

Leder och fogar

Leder och fogar

Ledernas uppbyggnad

Skelettets ben hålls ihop med hjälp av leder. I lederna kan också benen röra sig mot varandra, vilket i sin tur gör att hela kroppen kan röra sig.

I en led möts två eller flera ben. Den ena ledytan är oftast rundad och kallas ledhuvud. Den andra ledytan har formen av en grop och kallas ledpanna. Både ledhuvudet och ledpannan täcks av brosk. Brosket är hårt och glatt och gör att ytorna tål slitage bättre och lätt kan glida mot varandra.

Mellan ledpannan och ledhuvudet finns en tunn spalt som kallas ledspringa. I ledspringan finns en liten mängd ledvätska som fungerar som smörjmedel och minskar friktionen mellan benen ytterligare. Ledvätskan förser också ledbrosket med syre och näringsämnen.

Leden omges av en bindvävshinna, ledkapsel. Kapseln sitter fast vid benen och omsluter hela leden. Ledkapseln är förstärkt på några ställen av ledband eller ligament, som är uppbyggda av stram bindväv. Ledbanden håller samman leden och förhindrar onormala rörelser i den. Leden hålls ihop ytterligare tack vare att det alltid finns en viss spänning i de muskler som passerar leden. Dessa muskler fäster vid de ben som ingår i leden.

Hur rörlig en led är bestäms av formen på ledytorna, och hur spända de omgivande ledbanden och musklerna är.

LedBenändarna i leden är klädda med ledbrosk. Det gör dem slitstarka. Runt leden finns en tät ledkapsel som innehåller ledvätska som smörjer leden. Ledbanden eller ligament håller ihop leden.

Fyra olika typer av leder

Alla leder ser inte lika ut och fungerar inte heller på samma sätt, trots att de är uppbyggda på nästan samma sätt. Man skiljer mellan fyra olika typer:

  • Kulleder kan röras åt alla håll. De har ett ledhuvud som ser ut som en kula. Höftleden och axelleden är exempel på kulleder.
  • Två-axlade leder kan röras i två mot varandra vinkelräta plan. Handleden kan till exempel både böjas framåt, bakåt och i sidled. Även tummens basled kan röras i två plan.
  • Gångjärnsleder kan röras på samma sätt som gångjärnet på en dörr, det vill säga pendling fram och tillbaka, eller böjas och sträckas. Armbågsleden samt fingrarnas och tårnas leder är exempel på gångjärnsleder.
  • Vridleder är mindre vanliga, men finns till exempel mellan strålbenet och armbågsbenet i underarmen. I en vridled kan benändarna bara vridas i förhållande till varandra.

Olika typer av lederLederna fungerar på olika sätt.

Kroppens större leder

Kroppen har ett stort antal leder. Några av de större beskrivs mer i detalj nedan:

Nacken

Med nacken menar man lederna mellan huvudet och halsryggraden. De två översta halskotorna har lite annorlunda utseende än övriga kotor. Den andra halskotan har ett kraftigt benutskott som pekar rakt upp. Runt utskottet är den ringformade första halskotan trädd. Kraftiga ledband håller kotorna på plats.

När man nickar med huvudet sker en liten rörelse mellan den översta halskotan och små ledutskott på skallens nackben. Om man vrider på huvudet sker rörelsen genom att den första halskotan vrids runt den andra halskotans utskott. När huvudet böjs framåt, bakåt eller åt sidan rör sig alla sju halskotorna.NackkotorNär man vrider huvudet sker rörelsen mellan första och andra halskotan. När huvudet böjs framåt, bakåt eller åt sidan sker rörelsen i alla sju halskotorna. Kraftiga ledband och muskler håller kotorna på plats. Flera olika muskler deltar också när man vrider på huvudet.

Ryggradens leder

Kotorna ledar mot varandra med hjälp av mellankotsskivorna eller diskar, som fungerar som ett slags ledhuvud. Leden mellan kotorna kallas planled. Den tillåter bara små glidrörelser. På varje ryggkota finns dessutom fyra benutskott som bildar leder tillsammans med motsvarande utskott på den intilliggande kotan. Rörligheten i var och en av dessa leder är små. Men eftersom ryggraden är så pass lång blir den totala rörligheten ganska stor. Ryggraden kan därför böjas framåt, bakåt, åt sidan och vridas. På bröstkotorna finns även ledytor för revbenen.

Ryggraden stabiliseras av både ledband och muskler, som sitter fast på kotornas utskott. Varje kota har ett taggutskott som pekar rakt bakåt, och två tvärutskott åt sidorna. Mellan kotorna finns korta ledband. De längsta ledbanden sträcker sig längs med hela ryggraden.

RyggradMellan varje ryggkota finns en mellankotsskiva eller disk av brosk. Leden mellan kotorna kallas planled. Den tillåter bara små glidrörelser.

Axelleden

I axelleden möts överarmsbenet och skulderbladet. Axelleden är en kulled och kan röras i tre plan. Man kan därför pendla med armen framåt och bakåt, föra den in eller ut från kroppen ända upp över huvudet samt rotera den.

Axelleden är kroppens rörligaste led. Men skuldrans rörelser sker inte bara i axelleden, utan även i nyckelbenets leder och tack vare att skulderbladet kan röras. Om inte skulderbladet rörs kan man inte lyfta armen ovanför huvudet.

Axelledens ledkapsel och ledband är ganska slappa. Dessutom är ledpannan inte så djup. Därför kan ledhuvudet relativt lätt glida ur ledpannan. Man säger att leden luxerar eller hoppar ur. För att göra leden stabil omges den av kraftiga muskler.

AxelledenAxelleden är en kulled som kan röras i tre riktningar. Skuldrans rörelser sker även i nyckelbenets leder. Axelleden är den rörligaste av kroppens leder. För att stadga leden omges den av kraftiga muskler.

Armbågsleden

I armbågsleden ingår ledytor från tre ben, överarmsbenet, armbågsbenet och strålbenet. Leden är mycket stabil eftersom ledytorna passar väl mot varandra. Den stabiliseras ytterligare av ledband. Leden mellan överarmsbenet och armbågsbenet är av typen gångjärnsled, medan leden mellan armbågsbenet och strålbenet är en vridled. Mellan överarmsbenet och strålbenet finns en kulled. Hela leden kallas för en sammansatt led och omsluts av en gemensam ledkapsel. I leden kan underarmen böjas, sträckas och vridas.

Arm med lederI handen finns 27 olika ben som fogas samman genom leder. Fingrarnas leder är gångjärnsleder, förutom tummens basled som är en sadelled.

Handleden

Handleden kallar man leden mellan strålbenet, armbågsbenet och handloven. Handloven består av åtta små, oregelbundet formade ben som hålls ihop av starka ledband. Benen ligger ordnade i två rader. Egentligen består handleden av två leder, en övre och en nedre led. Den övre handleden är leden mellan strålbenet, armbågsbenet och den första raden av handlovsben. Den nedre handleden är leden mellan de båda raderna av handlovsben. Handleden kan röras framåt, bakåt och i sidled.

Fingrarnas leder

Fingrarnas leder är av typen gångjärnsleder. Dessa leder kan man bara böja och sträcka. Tummens basled är ett undantag. Den kallas sadelled och kan röras i två plan. Lederna stabiliseras av kraftiga ledband.

Höftleden

Höftleden är en kulled, men den är inte lika rörlig som axelleden eftersom den stabiliseras av kroppens starkaste ledband, och det gör att benen kan bära upp kroppstyngden.

Ledpannan bildas där höftbenets tarmben, sittben och blygdben smälter ihop. Ledkulan utgörs av lårbenshuvudet.

I höftleden kan man böja och sträcka, föra benet inåt och utåt från kroppen, samt rotera benet inåt och utåt.

HöftledLedbanden håller ihop leden, utan dem skulle skelettet ramla ihop. Många leder har mycket strama ledband, vilket gör att leden inte kan röras för mycket. Det är alltså ledens och ledbandens utformning som bestämmer hur mycket man kan röra på en led.

Knäleden

Knäleden är kroppens största och mest komplicerade led. Knäledens ledytor bildas av lårbenets nedre del, som har två ledhuvuden, och skenbenets övre del. Framåt avgränsas leden av knäskålsbenet som ligger i lårmuskelns sena och skyddar leden.

Ledhuvudet och ledpannan passar dåligt ihop. För att stabilisera leden ligger därför två halvmånformade ledskivor av brosk instuckna mellan ledytorna. Dessa skivor kallas menisker. Meniskerna kan skadas om man vrider knäet kraftigt. Leden förstärks ytterligare av flera ledband, som kallas korsband. De går inuti leden och är mycket strama. På ledkapselns sidor finns andra strama ledband, som kallas kollateralligament.

Knäleden kallas för spiralled och är en variant av gångjärnsled. Den kan huvudsakligen sträckas och böjas. När leden är böjd slappas ledbanden av något, och då kan underbenet även vridas lite i förhållande till lårbenet.

KnäledI knäleden finns menisker som gör att benen passar ihop bättre. Det finns också olika ledband för att hålla ihop leden. Korsbanden är strama ledband som sitter inuti knäet. På sidorna finns också ledband som stabiliserar leden.
Knäskålsbenet sitter inte fast i skelettet, utan ligger i sträckmuskulaturens sena framför knäleden i ledkapseln.

Fotleden

Det som man i dagligt tal kallar fotleden består egentligen av två leder. Lederna kallas övre och nedre språngbensleden. Båda förstärks av kraftiga ledband.

I den övre språngbensleden ingår skenbenet och vadbenet från underbenet, och språngbenet som finns i vristen. Vristen kan böjas och sträckas i denna led. Leden är en gångjärnsled.

Den nedre språngbensleden finns mellan språngbenet, hälbenet och båtbenet i vristen. Här kan vristen böjas, sträckas och vridas.

FotledI vristen finns två leder, övre och nedre språngbensleden. Den övre språngbensleden kan böjas och sträckas. Leden är en gångjärnsled.

Tårnas leder

Tårnas leder är gångjärnsleder, som kan böjas och sträckas.

Fogarna

Några av kroppens ben är så fast förenade med varandra att det inte kan ske några, eller endast obetydliga, rörelser mellan benen. Sådana förbindelser mellan olika ben kallas fogar. Själva fogen består av bindväv och brosk- eller benvävnad.

Benen kan antingen växa ihop helt så att gränsen inte alls kan ses, eller så kan fogen vara synlig. Mellan den vuxnes skallben finns till exempel synliga fogar. I bäckenet förenas de två höftbenen med hjälp av en fog som kallas symfysen.

Fäll ihop

Mer information

Mer information

Fördjupning

Fördjupad information finns att läsa i:

  • Människokroppen – fysiologi och anatomi
    Bjålie; Jan G; Haug, Egil; Sand, Olav; Sjaastad, Øystein V; Toverud, Kari C
    Faktagranskning: Gunnel Bjerneroth
    Liber AB 1998
  • Den fantastiska människokroppen
    Dietrichs, Espen; Hurlen, Petter; Toverud, Kari C
    Översättning: Gunnel Bjerneroth
    Bonnier Utbildning 1994 (finns även som CD-rom)
  • Människans fysiologi och anatomi
    Nienstedt, Walter; Hänninen, Osmo; Arstila, Antti; Björkquist, Stig-Eyrik; Franson, Peter; Kvist, Ulrik
    Almqvist & Wiksell Förlag 1993
  • Anatomi och fysiologi
    Sonesson, Bertil och Gun
    Liber AB 2001
Fäll ihop
Skriv ut
Senast uppdaterad:
2006-01-05
Skribent:

Gunnel Bjerneroth Lindström, docent i anestesiologi och intensivvård, Uppsala.

Granskare:

Lars-Olof Hensjö, specialist i allmänmedicin, Stockholm

Illustratör:

Kari C. Toverud, certifierad medicinsk illustratör, Oslo, Norge.