Vi hade inte försökt bli med barn särskilt länge och det tog sig redan efter tredje månadsförsöket. Chockade, glada och förväntansfulla var vi på ett första besök hos barnmorskan när vi var i vecka 7. Då fick vi en massa bra information. Vi sökte också aktivt information på internet, där det finns många svar att finna. Jag mådde bra förutom i närheten av grillad mat och tacos.
Med spänning berättade vi för nära och kära om vad som komma skulle. Så skönt och härligt att kunna dela denna nyhet med människor i vår närhet och anledningen till att vi valde att berätta för alla var att om det skulle gå fel ville vi ha stöd. Då och då kom känslan av overklighet över oss och vi tog ett extra graviditetstest för att garantera att vi fortfarande plussade, och det gjorde vi ju, puh.
När vi gått i vecka 10 fick jag en minimal "blödning", en flytning som var något, ytterst lite färgad. Tänkte inte mer på det, det kan ju hända utan att det behöver vara något fel. Senare samma vecka fick jag en större blödning. Vi kontaktade akutgyn som skickade oss vidare till vårdcentralen, det kunde faktiskt vara urinvägsinfektion. Det var inte urinvägsinfektion och vi fick en remiss på ultraljud hos akutgyn. Efter många prover och lång väntan kom läkaren som sedan gjorde ultraljudet.
Resultat: Fostret (embryot) var dött, inga hjärtljud. Vi var inte i vecka 10 utan fostret hade varit dött sedan vecka 6.
Smärta, tomhet och självklart sorg sköljde över oss båda men även irritation och ilska. Jag skickades hem för att vänta ut att kroppen själv skulle stöta ifrån sig embryot. Om inte, var jag välkommen tillbaka efter fyra dagar för en behandling med tabletter att föra upp i slidan så att embryot kunde stötas ut. Bra tänkte jag, då har vi det inbokat.
Det hände inget i väntan på behandlingen, ingen smärta, inte mycket blod, ingenting. Jag kunde självklart inte gå iväg till jobbet och blev sjukskriven. Något som för barnmorskan på akutgyn inte var en självklarhet, jag kunde jobba under tiden tyckte hon.
Nytt ultraljud, inget hade hänt sedan sist, och hem igen med tabletter som fördes upp i slidan. Väntan. Smärtan kom krypande, sakta, sakta för att sedan slå till med full kraft. I flera timmar låg jag och vred och vände mig i smärtor. Inget hände. Det kom inte ut något och smärtan blev värre, med cirka fem minuter intervaller knöt sig livmodern i kramper. Till slut åkte vi in till akutgyn och jag fick tens, en behandling med elektriska impulser som förs över via gummiplattor som fästs på huden, för att lindra smärtan. Det hjälpte inte.
Ny läkare som gjorde ultraljud, sa att det inte hade skett någon förändring. Inlagd för morfin-smärtlindring samt dropp. Smärtlindrad på morgonen och hemskickad utan nytt ultraljud. En dag full av ångest efter morfinet.
Nästa dag börjar bra, ingen ångest och ingen smärta. Trodde vi. Lagom efter frukost kom kramperna smygandes igen, stegrande kramper med intensivare smärta. Ringde in till akutgyn och fick svaret att detta var fullt normalt. Ingen smärtlindring hemma fungerade.
Åkte in, samma läkare som föregående inskrivning, inget hade hänt. Blir inlagd med ytterligare morfin, en tablettkur till samt dropp. Inget hjälper, kroppen strejkar. Det hela avslutas med en skrapning, som egentligen inte är en skrapning utan en "sugning" där de suger rent.
På uppvaket mår jag bra igen, ingen smärta bara tomhet.
Den största lättnaden för oss var att vi inte valt att hålla vår tidiga graviditet hemlig utan direkt fick allt det stöd vi behövde av arbetsgivare, familj och vänner. Varför är det så tabubelagt att berätta om sin tidiga graviditet och speciellt sedan om missfall? Detta är något som många går igenom och som är fullt mänskligt. Våga berätta, våga leva!
