Läsare berättar

Det blev inte alls som jag föreställt mig - men bra ändå

Jag hade varit på MVC tidigare på dagen, det näst sista inbokade besöket. Efteråt tog jag en promenad till apoteket och köpte läkemedel mot halsbränna. En riktigt stor förpackning, för vår guldklimp skulle ju faktiskt kunna dröja en hel månad till utan att det vore konstigt. Resten av dagen tog jag det lugnt. Jag visste att inom en inte alltför avlägsen framtid skulle lugna stunder och sömn vara något sällsynt.

Efter en kvällsfilm säger jag till min man att jag verkligen behöver sova. Men det blir inte någon sömn den natten. Efter ett ploppande ljud och en väldigt märklig upplevelse inser jag att vattnet har gått. Pyjamasen byts tillbaka till kläder och efter ett samtal till sjukhuset får vi veta att det är rutin att åka in på kontroll, men att vi troligen får åka hem igen. Har inte värkarna kommit igång inom två dygn efter konstaterad vattenavgång blir det igångsättning. Men värkarna sätter igång av sig självt, och vattnet, det forsätter sippra så smått. Det är en surrealistisk känsla. Här sitter man i bilen på väg in. In, som i "det är dags att åka in". Tankarna, för att inte säga känslorna, spretar åt alla håll. Vad kommer hända? Hur lång tid kommer det ta? Är det verkligen dags nu?

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Men det kan bli bra ändå. Barnmorskan som undersöker mig ser lite konfunderad ut. En äldre barnmorska kallas in. Inte heller hon tycker att det känns som det ska. En läkare kommer in och gör ett snabbt ultraljud, och det är då det konstateras. Vår skatt ligger felvänd, eller i säte, som det visst heter. Det enda önskemålet jag tidigare hade inför förlossningen var att jag så långt det var möjligt ville låta bli bedövning. Men tack och lov för bedövning när man ska snittas. Värkarna började klinga av på grund av sprutan jag fått när det bestämdes att jag skulle snittas, men jag skälvde ändå som ett litet asplöv.

Till slut lyckades jag sitta tillräckligt stilla på britsen för att få bedövningen i ryggen. Bara några minuter senare, mitt i sensommarnatten, föddes vår lille kejsare. Min man fick klippa en redan avklippt navelsträng och jag fick nöja mig med att titta på lillen en kortis innan snittet skulle sys ihop. Lillen fick sitta hud mot hud med pappa och jag fick spendera några timmar ensam med alla dessa känslor, intryck, tankar och funderingar. Jag hade blivit mamma. Två veckor innan beräknat datum, en så där fyra veckor innan förväntat datum, och genom en väldigt annorlunda förlossning mot för vad jag hade föreställt mig.

Nu är han drygt 9 månader gammal. Trots att han knappt har varit utanför magen längre än inuti så känns både graviditeten och förlossningen väldigt avlägsna. Och likaså slappa filmkvällar och lugna stunder, för den delen. Men vårt liv är enormt berikat, och vad som än väntar där framme så vet vi att även om det inte blir som vi har tänkt oss, så kan det ändå bli hur bra som helst.

Förstföderska

Skriv ut
Publicerad:
2012-06-08
Skribent:

Förstföderska